Barnen är vårt nu

Barnparlamentet besöker resterna av Basans familjs hus.

En av finesserna med Erikshjälpen är att det i vår grundfilosofi finns en stark tro på barnets förmåga och förändringskraft.

Det var ju så det började. Med Erik Nilsson som var en sjuk kille, ofta på sjukhus och ensam. I stället för att plågas av sina egna begränsningar fick han idén att börja brevväxla och uppmuntra andra barn. Snart gjorde han små bokmärken och skickade, när han blev lite äldre började han göra tidningar och enkla tidskrifter.

Någon gång som 17-åring fick han idén att skriva till radioprofilen Sven Jerring som med journalistisk näsa upptäckte värdet i den unge entreprenören som inte böjde sig för livets begränsningar.

Om vi tänker tillbaka på vår egen barndom tror jag vi alla kan känna igen oss i Erik. Idéerna vi fick var ofta rena och modiga, vi såg sällan de uppenbara problemen, eller de svåra komplikationerna. Ofta drog vi igång något projekt i glädje och iver, och först en stund senare började vi fundera på när vi skulle bli färdiga. Ja, ibland tog man sig vatten över huvudet.

Jag kan komma på en mängd sådana projekt från min uppväxt, som när vi skulle bygga en bro över bäcken hemma i stugan. Eller när jag trodde det fanns liv i farfars gamla rostiga moppe, eller vattenhjulet som aldrig funkade. En och annan idé blev också verklighet. Jag kan sakna den där lusten till förändring, där inget är omöjligt.

Det finns en kraft i barn som vi måste uppmuntra och ge utrymme. I Erikshjälpens arbete sker detta på många sätt. Bland annat genom olika gruppverksamheter. I Bangladesh heter dessa grupper Shonglap, i Indien finns något som kallas barnparlament. Därifrån fick vi en rapport från byn Anand där 20-30 barn i barnparlamentet spelar en mycket aktiv roll. De är inblandade i miljöfrågor, odling, renhållning och mycket annat. De arbetar med att få bort plast och fixar dricksvatten, och de ser till att alla barn går i skolan.

Den 6 mars i år hände något hemskt i byn, då Basan Murah, en av parlamentets barn var med om en katastrof. Basans hus brann ner till grunden när ugnens eld flammade upp och antände väggarna. Familjen förlorade allt de ägde, kläder, möbler, skolböcker, id-kort, allt.

Då samlades barnparlamentet och beslutade att bygga upp familjens hus igen. De gick ut i skogen och hämtade bambuträd och när de vuxna såg barnens beslutsamhet hakade de på. Efter två dagar stod ett nytt hus på plats, och då började barnen samla in pengar för att Basan skulle kunna köpa nya skolböcker och gå i skolan.

Basans familj vid det nya huset.

Jag tror att vi generellt underskattar barnens förmåga, åtminstone här i Sverige. Barn både kan och vill delta i samhället och dess utveckling. Det är inte farligt att lära sig ta ansvar, om det får ske utifrån barnens egna premisser och förutsättningar. De där rena modiga idéerna och initiativen behöver vi återupptäcka och uppmuntra.

Nästa nummer av Erikshjälpens tidning handlar om detta, och där säger Erik Amnå, professor vid Örebro universitet:

– Samhällsengagemanget bland ungdomar i Sverige har vad vi vet aldrig varit större än det är just nu. På den punkten kan ingen komma och säga att det var bättre förr.

Så tänk på det när det nu är valår! Hur skulle det vara om vi involverade barnen mer, gav dem möjligheter att delta och förändra. Man säger ibland att barnen är vår framtid – på Erikshjälpen menar vi att barnen är vår NU!

När musiken läker det trasiga

För snart tre år sedan var jag med om en livsomvälvande bilresa. Jag hade som stolt nybliven ambassadör för Erikshjälpen fått förmånen att åka till Uganda. Jag skulle få se hur Erikshjälpen arbetar. Att det ytterst handlade om barnrättsfrågor visste jag så klart, men inte riktigt hur.I mitt pass ser jag att jag landade i Entebbe, utanför huvudstaden Kampala, den 30 juli 2015. Detta var min första resa till Afrika och jag kände förväntan, men också viss oro. Jag var ju femtio år fyllda och ganska berest, men att ensam sätta sig på ett plan till en för mig tidigare obesökt kontinent, det var på gränsen till vad den äventyrliga delen av mig tyckte var vettigt. Lusten att komma dit var dock större än min tvekan, så jag åkte. Detta var ett beslut som kom att förändra mitt liv.

Planet landade, allt gick bra i tullen och jag kände mig välkommen. Väl framme i Kampala på det anspråkslösa men trevliga hotell jag blivit inbokad på stod det klart att det inte fanns något rum i mitt namn. Klockan var ett på natten och jag var slut efter att ha gått upp halv fyra morgonen innan. Nästan två meter lång, 140 kg tung, väldigt vit och med en grön-turkos resväska på släp fick jag försöka hitta något annat ställe att bo på. Efter tre försök hittade jag ett ställe som, milt uttryckt, knappast finns med på bokningssajter. En inte helt optimal början kan tyckas men det skulle komma att vända. Verkligen vända.
Dagen därpå blev jag hämtad av Titus som ör chef för Erikshjälpens regionkontor i Kampala. En fantastisk ung man som jag fick glädjen att lära känna under min vistelse.
Vi åkte till en by närmare trettio mil från huvudstaden. Där fanns ett skolhem för barn som av olika anledningar hade tagit sin tillflykt till ett liv på gatan. Jag fick ta del av deras starka och sorgliga berättelser. Samtidigt anade jag en strimma hopp i blicken hos de barn som varit på skolhemmet en tid. De nyanländas blickar var oftast tomma och det var tungt att se.
Nästa stopp gjorde vi i staden Masaka. Där besökte jag ett rehabcenter som också drev en skola för hemlösa barn. Skickliga barnpsykologer, terapeuter och lärare kämpade för att ge barnen självkänslan tillbaka efter allt de hade gått igenom.

Jag glömmer aldrig när jag tittade in i samtalsrummet. Två stolar, ett bord och en stor helkroppsspegel. Stolarna och borden var väl helt okej, men spegeln?
Chefen hälsade mig välkommen och berätta om barn som, trots att de fått plats på centret, fortfarande valde att sova på gatan. Hon berättade hur några av dem hade förskjutits på ett fruktansvärt sätt. Hur de hade förnedrats och vad som händer när ett barn tappar bort sig själv och sin självbild. Många hade blivit offer för trafficking, slaveri och droghandel. Berättelserna speglade den vidriga behandling dessa barn hade utstått från vuxenvärlden. Det var berättelser om hur man tagit bort barnet ur barnet.
Hon berättade också vad de på centret gjorde för att läka dessa sargade barn. Vid första besöket fick de titta på sig själva i spegeln. De allra flesta valde först att blunda. Många blundade vid flera besök men allt efter att rehabiliteringen rullade på började barnens syn på sina egna spegelbilder förändras. Krökta ryggar rätades ut. Tomma ögon började glittra. Spända munnar började forma försiktiga leenden.
Bara till Masaka uppgavs det komma 350 barn varje år för att leva på gatan. Centret hade bara femtio platser. En omöjlig ekvation.

Den natten skulle vi hälsa på några barn vid deras sovplats. Taket på några containrar som dagtid användes som frukt- och fiskaffärer blev på natten barnens hem.
De brukade gå och lägga sig runt midnatt. Vi kom ungefär vid läggdags. Barnen var ivriga att visa var de sov och försökte skrattande locka upp mig på taket vilken så klart var en omöjlighet.
Det var lättare att prata med dem i deras miljö än det varit på centrat. Detta var deras spelplats och där kände de sig mer avslappnade, sa de.
En kille som hette Mahad frågade vem jag var. Efter att jag presenterat mig som Peter, 50 år gammal, musiker, låtskrivare och ambassadör för Erikshjälpen frågade jag honom om hans historia. Mahad tittade på mig och sa att ”om du skriver en låt om mig så ska jag berätta”. Det lovade jag att göra.
Texten skrev jag samma natt, en text som fortfarande inte är tonsatt och som heller aldrig kommer att bli det. Hur skulle jag kunna sjunga en åttaårings berättelse? Det måste han ju göra själv, tänkte jag redan då.
Nästa dag körde vi de åtta timmarna tillbaka till Kampala. Uganda är bedårande vackert och bjuder på fantastiska natur- och färgupplevelse på så många plan. Mest satt jag ändå och tänkte på Mahad. Hans berättelse hade klistrat sig fast i mig.

Dagen därpå åkte vid till Crane (Children at risk action network), en paraplyorganisation som stöttar många projekt för barn som hamnat på gatan eller som är i riskzonen för att göra det. Vi besökte ett av deras projekt, en musik- och dramagrupp där barn med tuff bakgrund fick prata med varandra, bekräfta varandra och förstå att de inte var ensamma om sina erfarenheter.
En terapeut omarbetade barnens berättelser till sånger och draman. Chris Tabo, ansvarig för musik och media på Crane, kopplade upp en gammal dator och en usb-mikrofon och spelade in det som hade komponerats. Ungarna stod i ett klassrum och sjöng rakt ut medan allt spelades in.
Barnens sjöng på luganda, det största av de många språk som talas i Uganda. Trots att jag inte förstod någonting var det ändå något som hände i mig. Sången, tonerna, kraften och rörelserna tog tag i mig. När de var klara bad jag om en översättning. Sången handlade om hur det var att födas med hiv, vilket stigma det var förknippat med, hur omgivningen skydde dessa barn som pesten och om rädslan för att säga som det var. Jag blev helt stum. Först Mahads berättelse och nu den här sången!
I bilen på väg tillbaka lyssnade vi på radio och Chris berättade för mig att skolsystemet i Uganda nästan uteslutande sysslar med katederundervisning. Att mycket går ut på att lära sig rabbla kunskap. Han berättade också att mycket av folkbildningen skedde via sånger. Att minst hälften av det folk visste och kunde om livet förmedlades genom musiken.
Vi hade färdats en timma och köerna in mot Kampala tilltog. Vi rörde oss mycket sakta och det var bra, skulle det visa sig. Det hade varit många omtumlande möten och jag hade drabbats av en obehaglig känsla av hopplöshet. Den gnagde, ja nästan värkte, men där och då i bilkön förstod jag något.
Det här kan jag, tänkte jag. Skrivit låtar som terapi för mig själv hade jag gjort i hela mitt liv. Låtar som sedan visat sig få betyda mycket också för andras läkedom och förmåga att förstå sig själva. Låtskrivande har helt enkelt varit en nödvändigt för mig.
Jag vände mig mot Chris och sade ”Tänk om vi skulle bygga en riktigt bra musikstudio, en studio där barnen kan berätta sina historier i låtform. En studio där vi kan göra så bra och professionella produktioner att låtarna har chans att bli spelade i radion. Låtar som kan få folk att förstå, känna och kanske också över tid ändra sin syn på de här barnen. En strukturell förändring på sikt. En väldigt stor och kanske ouppnåelig tanke så klart, men ändå.”
Chris log stort mot mig och sade, ”Det har jag drömt om i åratal!”.

På flygplatsen på väg hem mejlar jag mina chefer på Erikshjälpen. Jag förklarar vad jag tror skulle kunna göra skillnad för ganska många och på flera plan. Några dagar senare ses vi på Erikshjälpen i Huskvarna. Efter bara någon vecka står det klart att HOPE Studio blir verklighet. Den första april 2018 sätter jag mig för femte gången på planet mot Entebbe. Nu ska studion invigas. Ett arbete som tagit mycket längre tid än vi trodde men som nu var på riktigt. Nu var det klart. En svindlande känsla.

Jag tänker på Farbror Erik. Han som var svårt sjuk men ändå ville göra något för barnen. Han som uppmuntrade många sjuka barn som låg länge på sjukhus. Hur Eriks arbete utvecklades till Erikshjälpen och allt det som organisationen gör för barnen. Länken från Eriks egen trasighet, som under drygt 70 år lett till så mycket upprättelse för människor, är så fantastisk och målande att jag blir mållös när jag tänker på den.

Nu är HOPE Studio i Kampala invigd. Ett ställe där barn vågar dela sina historier, dels för att läka själva men också för att sprida kunskap om en ohållbar situation. Myndigheterna säger att man uppskattar antalet gatubarn till 15 000 stycken. Crane och andra organisationer menar att det i själva verket rör sig om närmare 100 000.
Min dröm nu är att vi tillsammans kan bygga många fler HOPE Studios. I Sverige, Rumänien, Indien, Vitryssland, Kambodja, ja på alla ställen där Erikshjälpen stödjer organisationers arbete för barnen.
Det är så klart inte det enda sättet att jobba på men det är ett väldigt bra sätt, jag vet det för min egen del och jag har sett det med egna ögon i Kampala.

Peter Hallström
Stolt ambassadör för Erikshjälpen, låtskrivare och artist

Styrkan i att få bolla en tanke

Jag har genom Erikshjälpens praktikantprogram fått möjlighet att spendera fem månader i en lokal barnrättsorganisation i Ouagadougou, Burkina Faso. Organisationen heter Association Lydie och arbetar för att förbättra den ekonomiska och sociala situationen för barn som lever på gatan, i fängelse och som av andra anledningar är särskilt utsatta. Här lär jag mig mycket, både om kulturen och hur samhället fungerar i Burkina Faso och om hur arbetet med den nämnda målgruppen går till i praktiken.

De senaste veckorna har närmare tjugofem unga tjejer vistats här på kontoret för att delta i en utbildning som är tänkt att förbättra deras anställningsbarhet och deras livskunskaper. Gruppen har undervisats av professionella lärare i bland annat matlagning, service, sömnad, måleri, städning, hälsa och språk. En av dagarna ledde jag och mina kolleger på Association Lydie tillsammans en workshop på temat entreprenörskap. Eftersom tjejerna vid det här laget har tillägnat sig kunskaper om hur produktionen av många olika varor och tjänster går till tänkte vi att det skulle vara nyttigt att presentera en modell för hur man kan komma igång med egen näringsverksamhet. Intresset visade sig vara stort och vi hade väldigt roligt när vi gjorde kreativa affärsplaner för försäljning av olika livsmedel till såväl restauranger och återförsäljare som till privatpersoner.

Dagen därpå sökte en tjej upp mig och min praktikantkollega EllaLi och frågade om vi inte kunde berätta lite om vad vi gjort i vår workshop, eftersom hon själv inte haft möjlighet att delta. Det ställde vi såklart upp med och vår första fråga var om hon själv hade förslag på en företagsidé som vi kunde använda som exempel. Det visade sig att flickan, som levde med ett funktionshinder eftersom hon bara hade ett ben, försörjde sig själv och sin lilla bebis på att sälja egentillverkad tvål. Hon visade upp sina tvålblock och sina burkar med flytande tvål och vi imponerades av hur noga hon hade tänkt igenom vilka kunder hon skulle rikta sig till och hur hon skulle gå tillväga med försäljningen. Hon berättade dock att det fanns ett hinder som stod i vägen för hennes affärsverksamhet, nämligen att hon inte hade råd att köpa etiketter till burkarna med flytande tvål, som var hennes mest populära produkt. Priset för etiketter var hela 200 CFA styck (motsvarande tre svenska kronor) och med plastburkar à 75 CFA och kostnaden för själva tvålen innebar etiketterna en ohållbar utgift, eftersom hon hade svårt att få mer betalt än 250 CFA per tvålburk. Samtidigt gick försäljningen dåligt när hon inte kunde förse förpackningen med innehållsförteckning.

När hon hade förklarat situationen frågade vi om hon inte hade funderat på andra lösningar än att köpa de färdigtryckta tvåletiketterna. Jo, visst hade hon det, men det skulle inte fungera att använda handskrivna etiketter, eftersom hon själv inte kunde skriva så bra och inte kände någon som kunde ställa upp på regelbunden basis. Då slog det henne plötsligt, att om hon bara fick till en enda tjusig handskriven etikett, så skulle hon kunna kopiera upp den på klisterpapper och på så vis åstadkomma billigare etiketter som gav ett professionellt intryck och som visade att tvålen var rustik och handgjord. Vi blev allihop förtjusta över den goda idén. Nu ser jag fram emot att träffa henne igen för att höra efter hur det gått. Ibland behövs bara ett tillfälle att tänka högt tillsammans med någon annan för att nya, innovativa tankar ska ta form.

Linn Jansson, praktikant i Burkina Faso

Människor och sopor

Jag måste erkänna att jag ibland känner mig lite nerslagen när jag funderar på hur vi behandlar utsatta människor och hur människovärdet sakta håller på att degraderas. Har svårt att se att vi lever upp till den stolta portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Under de senaste veckorna har jag mött flera sammanhang där människor bokstavligen behandlas som sopor. Utanför Indiens huvudstad New Delhi finns en gigantisk soptipp som dagligen besöks av närmare 10 000 människor. Deras försörjning är att samla olika typer av skräp som kan återanvändas eller återvinnas. Möjligtvis positivt ur ett hållbarhetsperspektiv, men hemskt för de människor som lever sina liv på sopberget. Bland dessa människor finns ett stort antal barn som dels missar sin möjlighet till skolgång, dels växer upp i en fruktansvärt osund och hälsofarlig miljö. Vi som organisation gör vad vi kan för ett antal barn och familjer, men hur kan detta få fortsätta?

Nu händer detta på en annan kontinent och det kan vara lätt att säga att det inte är vårt ansvar. Men samma situation finns också mycket närmare oss, i vårt eget Europa. I utkanten av Arad, Rumänien arbetar en av Erikshjälpens partnerorganisationer i ett soptippsområde som bebos av något hundratal familjer. De flesta tillhör folkgruppen romer, en folkgrupp som har levt i Europa i 1000 år och konstant har diskriminerats och utnyttjats. Myndigheterna har funderat på att stänga soptippen men har ingen plan för vad som i så fall skulle hända med de familjer som i dag bor där.

Ytterligare ett steg närmare oss, i vårt eget land, finns sedan några år människor från samma folkgrupp som går under beteckningen EU-migranter. De försörjer sig genom att ta enklare tillfälliga jobb eller genom att tigga. Vår första reaktion var att försöka hjälpa dessa människor, ibland på ett bra sätt, ibland på mindre bra sätt. Men vi hade i alla fall en grundsyn att detta var människor som har värde och rättigheter. Men så småningom har svenskarnas inställning förändrats. Vi pratar allt mer om avhysningar och tiggeriförbud och allt mindre om hur vi kan förändra deras livssituation.

Jag började med att säga att jag ibland känner mig nerslagen. Men det får inte vara slutnoten. Vi är trots allt många som tror på alla människors lika värde och rättigheter. Vi måste fortsätta att bära ett trotsigt hopp om förändring. Om vinden så snabbt har kunnat vända från det öppna hjärtats politik till isolering och stängda gränser, så måste det vara möjligt att vända tillbaka till solidaritet och en respekt för alla människors lika värde.

Barnen och konsten

När jag var barn tyckte jag mycket om att titta på konst. Jag hade inget emot att besöka muséer och utställningar. Jag älskar att teckna och måla även om jag som barn inte tyckte att jag var särskilt bra på det. Problemet för mig som barn på muséer var inte konsten utan miljön och i viss mån etiketten. På museum skall man titta länge på varje konstverk, inte springa runt. Man ska tala med låg volym eller helst inte alls. Inget av detta passade mig särskilt bra som barn. Jag var alltför rastlös. Rastlösheten har inte direkt avtagit. Jag gillar att passera genom ett museum i ganska god promenadfart och bara stanna när en konstupplevelse drabbar och liksom tvingar mig.

Jag tror konst är jätteviktig för barn, både att få se och uppleva likaväl som att vara med att skapa. Jag tror heller inte att det är så viktigt att konsten är begriplig eller tydlig, vi skapar våra egna berättelser eller hittar delar som passar in i erfarenheter som vi själva bär.

När det gäller konst i offentliga rum är många konstnärer bra på att ta med barnperspektivet där jag tror att starka färger och fantasifulla former tilltalar barn på ett särskilt sätt. Givetvis kan barn tycka om alla möjliga uttryck både figurativa och mindre begripliga alster.

Det är svårt att säga vilken konst som är eller kommer att bli kontroversiell och obekväm för vissa men det är däremot möjligt att ana att vissa teman eller motiv sannolikt kommer att provocera. Jag tror att konsten skall få vara fri och få lov att ta ut svängarna rejält även i offentliga rum. Däremot tror jag att provocerande, utmanande konst ofta är riktat från vuxna till andra vuxna, det är vuxenvärldens normer, attityder och förhållningssätt som utmanas, inte barnens. Kanske bör vi då fundera ett extra varv kring offentlig konst och försöka se den ur ett barns perspektiv.

I förra veckan kunde Carolina Falkholts fasadmålning av ett gigantiskt könsorgan beskådas på Kungsholmen och under veckan har det lämpliga i konstverket och dess placering diskuterats livligt.

Ett perspektiv som jag tycker har försvunnit lite i frågan är barnens. Vad tycker barnen som bor i eller bredvid huset? Har konstnären verkligen haft tanken på barnen och deras reaktioner högt upp på dagordningen? Hur tycker en 5-åring eller en 8-åring det känns att gå förbi konstverket på väg till och från skola eller förskola? Visst måste vi vuxna öppna för och leda samtal med barn om obekväma frågor och visst kan vi behöva provocera varandra ibland men när det gäller stora konstinstallationer på offentliga platser tycker jag att vi inte skall glömma att se upplevelsen från barnens perspektiv också. Det är barnens miljö precis lika mycket som den är vuxnas.

Poängen i att vara på plats

Under mina år som student har jag spenderat åtskilliga timmar i biblioteket läsandes om olika teorier kring ekonomisk utveckling, biståndsarbete och mänskliga rättigheter. Att sitta hemma framför sin dator och läsa om beslut och program som påverkar människor långt, långt bort har för mig många gånger känts rätt abstrakt. I likhet med många andra studenter och unga som också engagerat sig ideellt vid sidan av studierna och donerat till olika organisationer har jag frågat mig själv om mitt ”lilla bidrag” verkligen kommer fram och om det faktiskt gör skillnad.

I jakt att ta reda på hur biståndsarbete fungerar i praktiken och hur man kan vara säker på att ens bidrag bidrar till att göra skillnad begav jag mig i februari till Uganda för att göra praktik på Erikshjälpens regionkontor för Östafrika. Regionkontoret ligger i Ugandas huvudstad Kampala och kontorets huvudsakliga uppgift är att arbeta med uppföljning och utvärdering av de lokala projekt och partnerorganisationer som Erikshjälpen stödjer runt om i Östafrika. Med andra ord arbetar personalen här med att säkerställa att Erikshjälpens pengar hanteras på rätt sätt och att projekten bidrar till att förbättra utsatta barns situation och rättigheter utifrån Erikshjälpens mål och vision.

Efter att ha spenderat två månader här på kontoret (tänka sig att halva praktikperioden är förbi nu) kan jag redan se många fördelar för en svensk organisation som Erikshjälpen att ha ett kontor på plats och inte bara i Sverige. På kontoret arbetar lokal personal som har en förståelse för den kulturella kontexten, vilket innebär att de kan föra mycket närmre dialog med partnerorganisationerna än vad som kanske skulle vara möjligt att göra direkt från Sverige. Enkla saker så som att personalen på kontoret ibland talar samma språk som personalen på de lokala organisationerna, bara är ett telefonsamtal bort och regelbundet åker på besök till organisationerna gör att de kan utveckla en nära relation. Under praktiktiden har jag fått chansen att besöka flera av de lokala organisationer som Erikshjälpen arbetar med här i Uganda. Under dessa besök har jag med egna ögon fått se vad Erikshjälpens stöd, samt dina och mina små bidrag, faktiskt gör för nytta!

En av de skillnader som blev extra påtaglig för mig var när jag träffade barn som bor på gatan i staden Mbarara i västra Uganda. På gatan lever barnen ett tufft liv. Många utsätts för övergrepp och de flesta är beroende av droger. En av mina första tankar var att barnen nästan inte såg ut som barn längre, utan som tomma skal.  En grupp av dessa barn har fått möjligheten att bo heltid på Amagara Masya, ett rehabiliteringscenter för gatubarn som drivs av Redeemed Church och stöds av Erikshjälpen. När jag besökte centret hade barnen bara varit där några veckor men jag slogs direkt av vilken skillnad det var mellan dem och barnen som fortfarande bodde på gatan. Barnen på centret var fria från droger, glada, lekfulla, energiska och hoppfulla om framtiden. De var vanliga barn igen helt enkelt. Tänk om alla gatubarn skulle få möjligheten att komma till ett sådant center!

På Bussi Island, en vacker ö i Victoriasjön, har jag träffat barn som älskar att gå i skolan och har stora drömmar om att bli läkare och forskare i framtiden. I skolan får de dessutom lära sig om självförtroende, aktivt deltagande och vad de har för rättigheter. Utan Erikshjälpens stöd till Bussi Junior School är det sannolikt att många av dessa barn tyvärr aldrig skulle gått i skolan utan istället tvingats arbeta. En pojke jag pratade med berättade att han känner sig fri och självsäker när han är i skolan, något han inte trodde han skulle känna sig om han hade varit tvungen att arbeta.

I staden Masaka pratade jag med en ung flicka som tidigare arbetat som hushållerska eftersom hennes mamma inte haft råd att betala hennes skolavgift. Arbetet var mycket fysiskt ansträngande och gjorde ofta att hon fick ont. Tack vare organisationen Child Restoration Outreach (CRO) arbete med barnskyddsgrupper i området så uppmärksammades detta och flickan fick istället möjligheten att spendera dagarna på CRO:s rehabiliteringscenter. Flickan berättade för mig att hon nu känner sig som ett vanligt barn och att hon mår mycket bättre av att få äta mat, tvätta sig och umgås med andra barn på centret. Efter rehabiliteringsprocessen kommer hon att få möjligheten att återförenas med sin familj och delta i yrkesförberedande träning för att på så sätt få bättre framtidsutsikter.

Fredrika med kollegorna på Erikshjälpens Östafrikakontor.

Efter att ha lyssnat på barnens historier har jag fått en större förståelse för hur viktigt och effektfullt biståndsarbete kan vara. Tack vare de projekt som Erikshjälpen stödjer får dessa barn en ökad möjlighet att förverkliga sina drömmar, eller att ens börja drömma igen. Under besöken till de olika organisationerna har jag också insett att det finns många utmaningar kopplade till rättighetsbaserat arbete som är svåra att föreställa sig från ett bekvämt bibliotek i Sverige. Självfallet skulle man önska att allt arbete alltid gick enligt planerna men sanningen är att det finns många saker som kan försvåra rättighetsbaserat arbete, som exempelvis kulturella attityder och infrastrukturproblem. Det är här regionkontoret spelar en viktig roll då personalen på plats är experter på att identifiera problem och hjälpa till med lösningsförslag samt att fungera som en länk mellan organisationerna och huvudkontoret i Sverige.

Även om jag spenderar en relativt kort tid här i Uganda känner jag att jag fått svar på många av de frågor jag ställde mig innan jag reste hit. Genom kontinuerlig uppföljning och utvärdering av lokala projekt och partnerorganisationer kan en svensk organisation som Erikshjälpen säkerställa att allt bistånd kommer fram och används på de sätt som förväntas. Alla bidrag, stora som små, hjälper tillsammans till att sakta med säkert förbättra situationen för många barn som lever i utsatthet.

Fredrika Moberg

Att undervisa om världen

En del av Rafikis verksamhet är att utbilda och inspirera pedagoger. I veckan har det varit två olika möten med pedagoger.

Först en inspirationsdag där Rafiki finns med bland många andra för att visa material och prata med pedagoger. En viktig del är mötet med de som använder Rafiki och som berättar vad de tycker om och vad de saknar. Men det handlar också om att presentera.

”Rafiki gör material som kommer regelbundet över hela året”, säger jag till en pedagog som inte är användare i dag.

”Kul! Vi jobbar med ämnet på FN-dagen, men resten av året… Det behövs hela tiden”, svarar läraren och så får jag visa olika möjligheter för undervisningen.

Dagen därpå är ett trettiotal pedagoger och skolledare på utbildning med Rafiki. De vill medvetet jobba med barns rättigheter och globala utvecklingsfrågor i ett internationellt perspektiv. Vi från Rafiki föreläser om hur vi ser på andra och om likheter. Jag tar som exempel med åhörarna på en fiktiv resa till några barn i Kenya. Grunderna i de Globala målen har jag lovat att gå igenom. Där är pedagogerna olika långt framme i sin kunskap. Och det är så kul för pedagogerna kan direkt se hur det vi delar med oss av kopplar till de arbetsområden de undervisar i. Barnkonventionen behöver vi inte gå igenom. Den kunskapen finns redan. Däremot visar jag konkreta exempel på hur man kan undervisa om barns rättigheter.

Efter kaffet blir det material- och metodtips. Rafikis material förstås. Så många vinklingar på en film pedagogerna hade! Men det finns mer material än det Rafiki har med sig. Sånger om barnkonventionen. Blir världen bättre? Spelet om rättigheter och skyldigheter. Länkar, lekar och bra exempel.

Fokus här ligger på förskola till klass sex och pedagogerna är vana att anpassa material till den grupp de jobbar med. Problemet är att det tar tid varje gång och då blir det inte alltid av.

Mot slutet av dagen kommer det roligaste. Pedagoger och skolledare sitter med sina kollegor och kommer överens om två saker som de gillar och som de ska dela med arbetslaget på sin skola nästa vecka. Den andra delen är ett pass där de planlägger nästa steg. Hur ska barns rättigheter och de globala målen bli en tydligare del av undervisningen på deras skolor? Ljudnivån stiger och smågrupperna är minst sagt aktiva.

Det rör sig i skolan. Det finns många pedagoger som driver på utvecklingen!

Att prioritera barnen

Jag har i flera år jobbat med att samla in pengar till Erikshjälpens barnrättsarbete. Ofta hamnar jag i samtal om vikten av att prioritera barnen. Men inte förrän jag själv fick en dotter förstod jag hur svårt det kan vara i praktiken. Nu ska jag plötsligt göra det själv. Prioritera mitt barn. Lägga undan mina egna hobbies och intressen. Min egen tid. För att inte prata om ekonomin.

Att bli föräldraledig och gå från två heltidsarbetande till en heltidsarbetande både känns och syns på kontot. Helt ärligt, om jag ska utgå från ett egoistiskt perspektiv, är det inte alltid enkelt att vara förälder. Jag ska inte gå in i varje detalj men skulle kunna nämna att äta kall mat, dricka kallt kaffe, sova mindre eller kanske klassikern att vakna i en blöt, nerkissad säng. Allt detta, från att det kostar pengar till att dricka sitt kaffe kallt, allt detta är värt det. Det är ett så lågt pris jag får betala att det nästan är pinsamt. Jag har dessutom både rättigheter och förutsättningar med möjlighet till föräldraförsäkring och bidrag från staten. Oj, vad jag är lyckligt lottad!

Men så kommer frågan om föräldraledighet upp. ”Ska du vara hemma något med din dotter?” varpå jag ofta svarat ”Eh, ja, jo, det ska jag väl. Men min fru är hemma nu så vi får se hur det blir med det”.

Jag älskar att ha tid men min dotter och att hitta på bus tillsammans. Men det var ändå ett beslut som skulle tas och det var svårare än jag trott. För mig är föräldraledigheten något efterlängtat. Samtidigt trivs jag med mitt jobb och de projekt jag står i. Det gör att det kan vara svårt att i praktiken släppa allt och gå hem på heltid. Men jag tog beslutet och prioriterade min dotter. Jag ansökte om föräldraledighet. Nu går det inte en dag utan att jag tänker på hur skönt och roligt det ska bli att vara föräldraledig.

Summan av mina funderingar är att barnperspektivet inte alltid är lätt. Alla beslutsfattare måste prioritera barns bästa, även om det kostar på i tid och pengar. Barnens bästa ska alltid styra och barnens bästa är att ha tid med sina föräldrar. Jag har möjlighet att vara föräldraledig. Jag har till och med rätt till det. Oj, vad jag vill se en värld där varje förälder har den möjligheten och rättigheten.

Snickra en stege som når barrikaderna

Lyssnade på Ring P1 för några dagar sedan. En kvinna ondgjorde sig över mycket i vårt samhälle och i vår omvärld. Så blev hon riktigt arg och sade – fritt återgivet – att det inte kommer bli någon förändring till det bättre om ingen ens orkar resa sig ur soffan och göra nåt.

Läste på morgonen ett inlägg av Josephat Torner som arbetar för att människor i östra Afrika som lever med albinism ska få sina rättigheter tillgodosedda. Att de inte ska behöva gömmas undan av rädsla för att bli dödade eller stympade. Det pågår i dag en sjuk jakt och slakt på människor med albinism eftersom vidskeplighet gör gällande att kroppsdelar från dem från dem kan göra dig rik. Josephat lever själv med albinism och vet vad det innebär när ingen i omgivningen ställer upp ens på din rätt att få leva. Hans mamma var den enda som, fram till sin död då Josephat var i tonåren, ingav honom mod att kämpa. ”Mamma såg aldrig något fel på mig” säger Josephat som med ömhet minns och också hedrar sin mor så ofta tillfälle bjuds.

Det finns många utmaningar i världen. En del långt borta. Andra i vår egen närhet. Josephat befinner sig just nu i Sydafrika för att undersöka omständigheterna kring ännu ett övergrepp på personer med albinism och för att, än en gång, driva kampanj för alla människors lika värde.

Josephat har arbetat för en av Erikshjälpens samarbetspartners. Det var så vi kom i kontakt och så vi lärde känna varandra. Och oavsett vilken av Erikshjälpens partnerorganisationer runt om i världen vi skulle besöka, skulle vi träffa människor som, likt Josephat, tar fighten.

Fighten mot orättvisor, mot fattigdom och utanförskap, mot skadliga traditioner som barnäktenskap och könsstympning. Mot frånvaro av framtidstro och framtidshopp. Men som samtidigt sätter ned foten och kräver alla barns rätt till skolgång och utbildning, till att de ska få den hälso- och sjukvård de har rätt till och som envist driver frågan om barns rätt till trygghet och skydd.

Hemma i tv-soffan kan vi lätt känna oss maktlösa. En stunds underhållning kanske får utgöra tidsfördriv och bjuda på möjlighet att skingra tankarna en stund. För vad kan jag ens göra? Vad skulle jag kunna åstadkomma? Var skulle jag ens börja nysta i samhällets och omvärldens många och stora problem och utmaningar?

Kanske är det för långt från tv-soffan upp till barrikaderna? Kanske ser du inte dig själv stå där och ta fighten för någon annan? Men vet du vad, vi är många som kan bygga stegar. Som kan bidra på olika sätt till arbetet för det goda. Kanske har du några timmar att ge som volontär i någon av Erikshjälpens second hand-butiker? Kanske kan du vara månadsgivare eller ung fadder? Kanske deltar du i något sportevenemang där du kan utmana din omgivning att bidra till ett arbete som sträcker sig lite längre. Se där, du kanske redan snickrar på de första stegpinnarna. Och klättrar du inte upp på barrikaderna själv har du kanske redan gjort det möjligt för någon annan att fortsätta det viktiga jobbet för barnen.

Monica Samuelsson
Redaktör för Erikshjälpens tidning

En fågel kan inte flyga med en vinge

Jag sitter i en stor, nästan fullsatt sal i Stockholm, på det årliga forum där representanter för civilsamhällesorganisationer och regeringen möts. Över 130 deltagare är samlade; det övergripande temat är samverkan inom utvecklingssamarbetet. Jag har förmånen att få representera Erikshjälpen.

Biståndsminister Isabella Lövin inledningstalar. Hon beskriver de stora dragen inom utvecklingssamarbetet. Hon lyfter fram frågorna om jämställdhet, om kvinnors rättigheter, om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Ministerns slutord kommer att ringa inom mig en lång tid efter att hon lämnat den stora salen: ”En fågel kan inte flyga med en vinge!” Jag återger citatet med ett utropstecken, för jag uppfattade att det fanns en stark betoning och uppmaning i denna korta, kärnfulla, till synes enkla mening.

Bilden av fågeln som kämpar för att kunna lyfta är både smärtsam och talande. Det blir för mig en bild av mänsklighetens kamp att kunna lyfta och utvecklas, när 50 % av världens befolkning fortfarande har en tyngre börda att bära. Vissa tvingas bära så mycket på sina axlar att de inte kan lyfta alls. Jag ser framför mig de otaliga flickor och kvinnor som varje dag bär på tunga vattenkärl, på ved, på barn, på familjens försörjningsbörda. Jag ser de många flickor som aldrig får möjligheten att gå i skolan, som gifts bort medan de fortfarande är barn, som utsätts för tidiga graviditeter och inte själva får bestämma över sina kroppar. Jag ser patriarkala strukturer som hämmar utvecklingen för både män och kvinnor.

Men jag ser också hur vi är många som varje dag försöker återvinna kraften i den skadade vingen, så att fågeln ska kunna lyfta. Som enträget och långsiktigt arbetar för en förändring så att jämlikhet och alla människors lika värde ska kunna förverkligas hos nästa generations flickor och pojkar. Tillsammans kan vi skapa denna förändring, där normer och värderingar istället för att begränsa utveckling, bidrar till mångfald, jämställdhet, kreativitet, möjligheter och luft under vingarna för oss alla.