Barn står utan stöd när föräldrar frihetsberövas

Igår, den 18 december, offentliggjorde Socialstyrelsen en kartläggning och analys över hur stödet för barn med frihetsberövade föräldrar ser ut i Sverige idag. Den visar bland annat att stödet inte räcker till och att det idag är den ideella sektorn som står för mycket av stödet.

Som barnrättsorganisation och en aktör som tillsammans med Göteborgs Räddningsmission, genom verksamheten Solrosen, arbetar för att lyfta dessa barns rättigheter välkomnar vi på Erikshjälpen denna kartläggning.

Socialstyrelsen anser bland annat att insatser, stöd och aktiviteter som erbjuds idag inte fullt ut motsvarar de behov som barnen till frihetsberövade har. Majoriteten av de kommuner som finns med i kartläggningen har varken specifika insatser för målgruppen eller ett utvecklat förebyggande arbete. Kartläggningen slår även fast att det är ideella organisationer som står för mycket av det stöd som erbjuds målgruppen idag, men dessa organisationer, som Erikshjälpen och Göteborgs Räddningsmission, finns ju inte överallt. Kunskaperna behöver öka inom socialtjänstens verksamheter i kommunerna och samverkan mellan kommuner, kriminalvård, polis och andra aktörer behöver utvecklas.

Erikshjälpen, Göteborgs Räddningsmission och BUFFF har länge påpekat det som kartläggningen nu visar. Vi arbetar för att ge stöd till den här, ofta glömda, gruppen barn. Genom verksamheten Solrosen i Göteborg och Borås, Vårsols Familjecenter i Jönköping och Kumulus i Umeå som jobbar med Solrosmodellen ger vi det stöd som många i vårt land inte får tillgång till. Vi vet att barn behöver få konkret och åldersadekvat information om sin och förälderns situation och stöd i att skapa och hålla kontakt med den frihetsberövade föräldern utifrån vad som är lämpligt för barnet.

I ett debattinlägg av Erikshjälpen och Göteborgs Räddningsmission lyfter vi vikten av att Socialstyrelsens kartläggning inte bara blir en kartläggning – utan att den blir ett verktyg till förändring. Kommunerna måste avsätta resurser för detta. Vi vet att barn som har en förälder eller en annan anhörig som är frihetsberövad ofta har många frågor men inte alltid någon att ställa frågorna till. ”Får man älska en förälder som har mördat?”. ”Vad ska jag säga till min fröken?” ”Är det okej att längta efter någon som är kriminell?”. För alla dessa barn och deras föräldrars skull önskar vi och fortsätter vi att arbeta för ett utbyggt stöd där det inte spelar någon roll var i landet man bor eller om man ”har tur” att bli uppfångad av någon i en stödfunktion.

Socialstyrelsens kartläggning visar också att det kan vara lättare för barn till frihetsberövade att vända sig till den ideella sektorn och att formerna för samarbete mellan kommuner och ideell sektor behöver stärkas, för att exempelvis socialtjänsten ska kunna hänvisa till verksamheter som Solrosen. Erikshjälpen, Göteborgs Räddningsmission och fler idéburna organisationer välkomnar nu ett stärkt samarbete och är redo att göra fler insatser. För barnens skull och för hela samhällets skull.

Ann-Sophie Palmér, programkoordinator på Erikshjälpens Sverigeavdelning

En kall jul?

Många av oss drömmer om en vit jul, men kanske inte lika många drömmer om en kall jul. Under november presenterade Amnesty en rapport med namnet ”A cold welcome”. Den tar upp Sveriges mottagande av utsatta EU-medborgare som i många fall lever på de gåvor som privatpersoner ger dem vid ingången till matbutiker och köpcenter.

Rapporten visar att trots att tiggeri inte är förbjudet så möts dessa EU-medborgare med stor kylighet från många svenska myndigheter. De saknar ofta tillgång till rent vatten, toaletter och sophantering. De får betala dyrt för sin sjukvård och behandlas onödigt hårdhänt av polis.

Detta var läget innan den 17 december då Högsta Förvaltningsdomstolen gav Vellinge kommun rätt att införa ett lokalt tiggeriförbud. Tidigare försök från kommuner att införa ett sådant förbud har stoppats av Länsstyrelser, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men vid en prövning i Högsta Förvaltningsdomstolen valde denna att ge Vellinge kommun rätt att inför förbudet. Det innebär förmodligen att ett antal andra kommuner kommer följa i Vellinges spår och införa tiggeriförbud. Hur detta kommer att tillämpas i praktiken är fortfarande osäkert.

Min största oro är hur detta kommer att påverka oss vanliga medborgare. Under de senaste åren har vi kunnat se en allt mindre generös attityd mot den här gruppen människor som lever i stor fattigdom. Kommer det faktum att tiggeri på många ställen blir olagligt göra att vårt bemötande blir ännu kallare och hårdare? Kommer vi att få se fler exempel på övergrepp och våld mot den här gruppen? Jag hoppas verkligen inte det. Alla människor är unika och har lika värde. Vi föds till den här jorden med väldigt olika förutsättningar, vilket gör att våra liv formas på olika sätt. Vi som jobbar på Erikshjälpen, och i vårt arbete möter människor från alla jordens hörn, vet att det är så. Men varje människa har också inneboende förmågor och potential som gör att man både kan klara av och ta sig ur svåra utmaningar. Låt oss fortsätta att se denna potential hos varandra.

Så låt den här julen bli en varm jul, oavsett om det är snö eller inte. Det finns oändligt många sätt att bidra till en bättre värld, genom att hjälpa någon som du ser vid din matbutik, eller genom att stötta ett arbete som ger människor i sina hemländer nya möjligheter.

Vi blir till i varandras ögon

”Syns du inte så finns du inte” är en välkänd devis i reklambranschen. Det gäller för företag och affärskedjor att ta plats och få uppmärksamhet för att lyckas. Köparnas blickar är åtråvärda. Fångar man dem finns chans till ekonomisk vinst.

Samma sak i förlagsbranschen. Hörde för en tid sedan ett föredrag om konsten att skapa säljande bokomslag. Många titlar tävlar om förbipasserandes flackande blickar. Färg och form är centralt men också en lång boktitel. Då tvingas ögat stanna upp ytterligare någon bråkdels sekund vilket i sin tur kan bidra till att vi sträcker fram handen för att känna på boken. Det ökar chansen till köp radikalt.

Våra blickar är värdefulla. Det kan vara bra att tänka på. Många vill fånga dem och kanske göra en vinst på köpet.

Men våra blickar är inte bara av värde för en törstig marknad i jakt på nya kunder. Än mer värdefull är vår uppmärksamhet för människor omkring oss. I ett samhälle med tilltagande ensamhet kan en blick förändra dagen för en människa som kanske inte har några egna nära och kära att vända sig till och bli sedd av.

Jag tänker på orden ”vi blir till i varandras ögon”. Hjälp mig gärna att komma ihåg vem som myntat uttrycket. Det är bra och jag tycker att det är på pricken hur vi människor fungerar.

Jag var själv som liten ett ganska ensamt barn på skolgården. Tyckte det var svårt att ta mig in i leken. Ett år yngre än klasskompisarna men ändå längre än de flesta hade jag kanske svårt att smälta in. Men vaktmästaren såg mig. Hans verkstad blev en trygg tillflyktsort där jag fick sitta på en pall och prata medan han lagade trasiga idrottsredskap eller rengjorde stencileringsapparater. Den känslan glömmer jag aldrig.

En blick. Ett uppmuntrande ord. Någon som ser en och tror på en. Det kan faktiskt vara livsavgörande.  Därför är det smärtsamt att höra om kulturer med föreställning om att barn förstörs av uppmuntran. Att deras karaktär tar skada av beröm eller ett positivt omdöme. Där det är den stränga blicken och de hårda orden som tros forma och fostra starka personligheter.

Än i dag lever i många länder, bland annat runt Medelhavet, i Turkiet och hela vägen bort till Indien, tron på ”det onda ögat”.

Att blickar av avundsjuka eller ilska kan föra med sig sjukdom och olycka. Men också att beröm direkt måste åtföljas av en besvärjelse för att inte orsaka skada.

Jag föredrar att tro att vi människor mår bra av att se och bekräfta varandra. Att barnet växer och utvecklas av att få höra att det är fint och att det duger, utan åtföljande besvärjelser.

Ingmar Olssons härliga sång gör sig påmind. Den om alla sköna människor. Ta dig gärna en minut och sjung den om du hört och minns melodin.

Monica Samuelsson  

Det finns så många sköna människor som liksom aldrig kommer fram
precis som böcker i ett bibliotek som bara står och samlar damm.
Och om man bara tittar utanpå så missar man en värld
som man aldrig får en aning om fast hela tiden finns den där.

Refr. En del är långa andra korta
en del är hemma andra borta
en del är tunna andra tjocka
men alla har dom nåt att ge
yeah, yeah, yeah
nåt att ge.

Det finns så många sköna människor som liksom aldrig får en chans
dom blir bedömda efter pärmarna precis som resten inte fanns.
Men det som öppnar sig där inuti är värt sin vikt i guld
för varenda mänska har en egen saga viktig för sin egen skull.

Refr. En del är långa…..

Det finns så många sköna människor som liksom alltid kommer snett
precis som böcker i ett bibliotek dom kommer aldrig till sin rätt.
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk är allt som sticker fram
av alla andra sidor ser man ingenting och det är både synd och skam.
Ingmar Olsson

Oväntat besök och ett bultande hjärta

I dag sprang jag på min vän Björn här på kontoret. Han jobbar på Svenska Missionsrådet nu. Vi sågs precis. Det fick mig att fundera på vad som händer med engagemanget när man inte ses på sju år.

Jag skulle aldrig kunnat tro att Björn skulle knacka på min axel här på Erikshjälpens huvudkontor.

För flera år sedan var Björn och jag studenter och gick runt på Jönköpings gator och pratade om teologi och mänskliga rättigheter. Vi pluggade nämligen just de ämnena. Jag studerade teologi och Björn pluggade politik och mänskliga rättigheter. Våra samtal ledde till att vi startade en podcast och intervjuade vänner och samtalade om kyrkan, tro, engagemang och politik. Studieförbundet Bilda var med och podden blev bland annat omnämnd i Jönköpings-Posten. Längre än så kom vi inte innan Björn flyttade. Men vårt engagemang för att förena tro och socialt engagemang och mänskliga rättigheter lever kvar.

Björn och jag har följt varandra på håll under åren, mest via sociala medier. Jag började arbeta med insamling på Erikshjälpen. Björn hamnade i Bryssel och EU som politisk rådgivare. Men i dag står han alltså här på kontoret och säger ”Hej!”. Jag blev så överraskad. Björn har börjat arbeta för Svenska Missionsrådet (SMR) som handläggare och administrerar internationella biståndsprojekt och humanitärt bistånd från Sida.

Vi kramade om varandra och knäppte en bild.

Mötet med Björn påminner mig om engagemanget vi hade när vi studerade. Hjärtan som bultade. (och som fortfarande gör det). Vi hade inga anställningar på drömfabriker som SMR och Erikshjälpen men vi hade hjärtan som bultade.

Jag tar med mig en tanke hem i dag när jag släcker lampan och stänger ned min laptop. Hem till blöjbyten och julpyntet som inte kommit upp ännu. Jag tar med mig en hälsning från sju år tillbaka när jag hade oändligt med fritid och ett oskrivet kapitel framför mig. Jag tar med mig det bultande hjärtat. Oavsett anställning och arbetsplats. Oavsett om jag är student eller småbarnspappa. Jag vill vara med och förena tro och liv, engagemang och teologi, mänskliga rättigheter och politik. Det ska mitt hjärta fortsätta bulta – minst i sju år till!

Med tacksamhet till livet

I ett samtal med min då åttiofemårige far utbrister han ”Oj, vad det gick fort!”. Nu ska jag själv snart fira min sextioårsdag och fort kan jag verkligen hålla med honom om att åren och livet går.

Man undrar vart åren tog vägen. Samtidigt känner jag att det finns så oerhört mycket att vara tacksam för och instämmer också med Arja Saijonmaa när hon sjunger ”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket…”.

Jag har haft förmånen att ha en trygg uppväxt med trygga vänner och vuxna förebilder, både i min familj och i samhället runt omkring. Jag har haft goda möjligheter att få välja det som jag har varit intresserad av och drömt om, både i mitt yrkesval och på min fritid. Efter att ha arbetat med barn och ungdomar i hela mitt liv, både professionellt och ideellt, vet jag att inte alla barn har dessa möjligheter. Du väljer inte var eller av vem du föds.

Alla barn i världen har inte haft samma förmån som jag, eller som de flesta barn som föds och lever i vårt land. Även inom vårt lands gränser är glappen stora mellan de som har det tryggt och bra och de som inte har det så.

Att alla barn får möjlighet till en god uppväxt är viktigt för att vi ska kunna bygga ett tryggt och stabilt samhälle. Erikshjälpen arbetar för att stärka barn som inte känner trygghet i sitt hem eller på den ort där de lever och bor eller som av andra omständigheter inte får sina rättigheter tillgodosedda enligt FN:s barnkonvention. Barn som växer upp med konsekvenserna av kriminalitet i sin vardag är många.  Ett exempel är alla de barn som har en nära anhörig frihetsberövad. Plötsligt får de uppleva att en älskad förälder eller ett syskon försvinner. Där en så självklar sak som att gå till simhallen tillsammans eller att kunna ringa och säga ”god natt” bara blir en dröm. Dessa barn behöver få hjälp att förstå och känna trygghet i en ofta kaotisk situation. Ett förebyggande arbete för att inte själva hamna i samma problem som sin förälder eller sin anhörige. Läs gärna mer om vårt arbete för barn i Sverige här.

Erikshjälpen vill att varje barn ska ha förutsättningar att vara med och forma sitt liv och ett gott samhälle där alla kan känna trygghet, både i Sverige och internationellt. Vi vill se en värld där alla barn får sina rättigheter tillgodosedda. En värld där barns drömmar kan få liv.

Därför, så här i juletid – eller kanske inför en stundande högtidsdag – finns möjlighet att i stället för att ge bort prylar ge bort och bidra till en trygg uppväxt och barndom för något eller några barn. Eller varför inte starta en egen insamling? Gå in på https://erikshjalpen.se/ge/ och utmana dina vänner och bekanta att också vara med och göra världen bättre för barnen.

Den hållbara klappen

Vad har Erikshjälpen gemensamt med bakmaskinen, spikmattan och robotdammsugaren?
Just det. Vi har alla blivit utnämnda till Årets julklapp.
Eller ja, för att vara helt korrekt: Second hand och det återvunna plagget har utsetts till 2018 års julklapp.

I 30 år, sedan 1988, har Svensk handel och HUI Research utsett Årets julklapp utifrån tre kriterier: Klappen ska representera samtiden, den ska ha nyhetens behag över sig och många ska vilja köpa den.

Hela grejen är ett enda stort PR-jippo för att sälja fler prylar i jultid då svensken är som mest givmild. Och just därför är Årets julklapp extra intressant, eftersom återvinning är till för att minska handeln och ge produkter längre livslängd.

Vem återvinner använda kläder? Jo, Second hand och Loppisbutiker, tillsammans med Blocket, Tradera och några andra näthandlare. Bara Erikshjälpen återvinner och säljer flera miljoner prylar varje år. Kläder, soffor och porslin som annars skulle slängts blir som nytt hos en ny ägare. Mormors gamla koppar blir plötsligt trendiga, farfars gamla portfölj blir hipp igen.  Detta är fantastiskt, dessutom används överskottet till sociala insatser i Sverige och världen.

Hjältarna i våra butiker är 2 000 volontärer. Deras insatser är ovärderliga, och de får ofta mycket av glädje och gemenskap tillbaka. Vi har också en del anställningar som är arbetsmarknadspolitiska eller i samarbete med frivården. Alla vinner på Erikshjälpens second hand.

Våra pionjärer Roland Nelsson och Göran Ivarsson startade vår second hand-rörelse i början på 90-talet som ytterligare en finansieringsdel av bistånd. Föga kunde de ana att idén 30 år senare skulle bli Årets julklapp utifrån vår tids behov av hållbarhet.

För oss på Erikshjälpen är det uppenbart att det finns en röd tråd från återbruket av begagnade kläder till barnrättsarbete i Sverige och fjärran länder, från kopp till hopp. Vi möter klimatförändringarna på många håll i världen. I vårt senaste nummer av Erikshjälpens tidning finns exempel från Bangladesh där översvämningarna kommer oftare och med större kraft. När klimatet hotas drabbas alltid barnen, de tvingas flytta eller fly och riskerar att missa skolan. De lever farligt.

Och klimatförändringarna drivs fram av vår hetsiga konsumtion. Enligt Naturvårdsverket krävs i genomsnitt 2 700 liter vatten för att producera en t-shirt, 11 000 liter för att tillverka ett par jeans. Och på många håll, där exempelvis bomull odlas, är rent vatten en bristvara. Dessutom krävs mycket bekämpningsmedel för att hålla insekter och ogräs borta i bomullsodlingarna, ofta med farliga kemikalier som skadar bomullsodlarna och miljön.

Kort sagt, Second hand är både hopp och hållbarhet för vår värld. Erikshjälpen har 62 fysiska butiker, men också en välsorterad e-handel, www.secondhand.se

Välkommen att köpa Årets julklapp hos oss!

 

Kommer du ihåg årets julkapp?

1988 – Bakmaskinen
1989 – Videokameran
1990 – Wokpannan
1991 – CD-spelaren
1992 – TV-spelet
1993 – En doft (parfym)
1994 – Mobiltelefonen
1995 – CD-skivan
1996 – Internetpaketet
1997 – Det elektroniska husdjuret, till exempel Tamagotchi
1998 – Dataspelet
1999 – Boken
2000 – DVD-spelaren
2001 – Verktyget
2002 – Kokboken
2003 – Mössan
2004 – Platt-TV:n
2005 – Ett pokerset
2006 – Ljudboken
2007 – GPS-mottagaren
2008 – En upplevelse
2009 – Spikmattan
2010 – Surfplattan
2011 – Den färdigpackade matkassen
2012 – Hörlurarna
2013 – Råsaftcentrifugen
2014 – Aktivitetsarmbandet
2015 – Robotdammsugaren
2016 – VR-glasögon
2017 – Elcykeln
2018 – Det återvunna plagget

Foto: Anna Hållams

Öppet brev till min tandläkare

Kära Tandläkare,

Det var trevligt att ses igen häromdagen och jag är såklart lättad att du inte hittade något fel på mina tänder. När det nu inte finns några tänder att laga dröjer det nog ganska länge innan vi ses igen. Därför fortsätter jag brevledes den intressanta diskussionen som vi nätt och jämnt hann börja innan fluoret var pålagt och klart.

Väldigt roligt att du också lyssnar på Konflikt i P1. Det ledde oss ju snabbt in på viktigare frågor än novembermörkret, som att så många unga människor ger sig av från Mali och andra västafrikanska länder på den livsfarliga resan mot Europa. Jag hade så gärna velat prata mer om vad den där experten som du hört i Konflikt sa: Att ekonomiskt bistånd inte kan motverka flyktingströmmarna. Vi har ju redan testat där det med bistånd utan större resultat, tyckte experten. Just då hade jag för många slangar och sugar i munnen för att kunna svara. Mellan sköljningarna hann jag väl säga något om att bistånd självklart inte är enda lösningen, och att det också krävs att interna problem som korruption bekämpas. Men jag fick aldrig sagt att mycket av dagens bistånd faktiskt handlar just om att motverka korruption och andra former av maktmissbruk.

Visst är det sant att mycket av det som har gjorts inom biståndet tidigare har varit ineffektivt och i värsta fall motverkat långsiktig utveckling. Men vi lär hela tiden av våra misstag. Att arbeta med internationellt utvecklingssamarbete (som vi helst kallar det) är ett ständigt forskningsarbete där vi hela tiden måste söka nya och bättre lösningar på de många utmaningar som finns, och ofta snabbt förändras, i världens utvecklingsländer. Kanske kommer vi i morgon att le åt en del av de lösningar som vi tror på inom utvecklingssamarbetet i dag, precis som vi skrattar åt klassiska exempel på tabbar i det förgångna. Som att skicka elektronisk utrustning till kliniker i områden utan elförsörjning. Men eftersom våra arbetssätt hela tiden utvecklas kan vi inte döma ut dagens utvecklingssamarbete på grund av tidigare misstag. Målet är självklart att det en dag inte längre ska behövas stöd utifrån, utan att varje land ska kunna stå på egna ben och kunna erbjuda sina medborgare goda framtidsutsikter (och god tandvård också för den delen). Det finns ingen mirakelmedicin men det krävs många goda krafter som tillsammans drar åt samma håll. Inte en hand som ger och en annan som tar (eller exporterar vapen) som i dag.

Vi hann aldrig fördjupa oss i det där jag sa om att Afrikas länder och folk måste få en mycket större del av inkomsterna från sina egna naturresurser. Nästa gång vi ses ser jag fram emot att berätta mer om hur Afrika faktiskt finansierar utvecklingen i resten av världen. Långt större belopp än det som vi i den rika, privilegierade världen betalar i bistånd går i andra riktningen, från Afrikas folk till oss. Det är bland annat för att få ett slut på detta som Erikshjälpen fokuserar på att barn ska få tillgång till utbildning av bra kvalitet. Då kan de växa upp till medborgare som kan ställa dem som utarmar Afrikas resurser till svars. Och de har också lättare att skapa sig en framtid hemma i stället för att ge sig av på den livsfarliga resan genom öken och över hav mot Europa. Jag berättar gärna mer när det är dags att besiktiga mina tänder nästa gång.

Med vänliga hälsningar,
Ida

Hoten mot demokratin

Hoten mot demokratin måste tas på allvar. Detta skriver över 40 företrädare för svenska organisationer (inklusive Erikshjälpen) i en gemensam debattartikel i dagarna. Är det verkligen så illa? I Sverige har vi väl ändå yttrandefrihet och möjlighet att organisera oss?

Jo, visst är det sant att vi fortfarande är lyckligt lottade som bor i ett av de länder i världen där civilsamhället är som starkast och har uppbackning av stat och offentlig sektor. Men just nu pågår en utveckling i hela världen som också påverkar oss och som vi inte kan blunda för. I sina mest extrema former handlar det om att människorättskämpar får sätta livet till. Under 2017 dödades över 300 människorättsförsvarare och mörkertalet är antagligen stort. I många länder fängslas också personer med kritiska åsikter, ofta för påhittade brott.

Det är också vanligt att icke-demokratiska regimer försöker begränsa möjligheterna att organisera sig. Under perioden 2014-2016  antog över 60 länder lagar som försvårar för organisationer att ta emot stöd från utlandet. Även ett stort antal av Erikshjälpens partnerorganisationer drabbas av lagar och regler som begränsar deras handlingsfrihet.

I Europa ser vi fler och fler partier som ifrågasätter vårt demokratiska system. Ironiskt nog har en del av dem kommit till makten genom demokratiska val, och väl där nyttjar de sin makt för att begränsa utrymmet för andra. Vi kan se hur det kryper närmre och närmre och det vore naivt att tro att Sverige skulle vara immunt mot denna globala trend.

Så vad är det som krävs? Dels handlar det om att våra politiker medvetet och envetet står upp för yttrandefriheten och för människors rätt att organisera och engagera sig. Den kampen behöver föras både hemma i Sverige och på den internationella arenan. Men det också viktigt att vi som privatpersoner håller ögonen öppna så att vi inte rycks med av de negativa budskap som sprids. De budskap som säger att politiker bara är en maktelit som drivs av egenintresse och har tappat kontakten med folket. De budskap som säger att all traditionell nyhetsförmedling är falsk och som ifrågasätter etablerad fakta. De budskap som säger att det gäller att försvara sin egen grupp och hålla alla andra borta. De budskap som gör att vi inte längre är beredda att tala med varandra.

Ett starkt civilsamhälle och demokrati hör ihop. Ta inte något av det för givet utan fortsätt kämpa för ett gott samhälle.

Låt oss tro att nobelpriset blir en början

Det finns få vapenslag i krig och konflikter som är så förödande som sexuellt våld. Metoden är lika vidrig som uråldrig och handlar om den djupaste sortens förnedring.

På detta omänskliga otyg sätter norska Nobelkommittén fingret när man ger fredspriset 2018 till den tidigare IS-fången Nadia Murad och den kongolesiska gynekologen Denis Mukwege.

Jag kan lite för lite om Nadia Murad för att göra någon kvalificerad analys. Desto mer om doktor Mukwege. I mitt tidigare liv som tidningsredaktör, före Erikshjälpen, har det länge viskats om Denis Mukwege som en given fredsprisvinnare. På tidningen Dagen, där jag jobbat i flera år, hoppades vi varje år på Mukwege. Första gången vi träffades var 2010 på Almedalsveckan då jag hade förmånen att intervjua honom under ett seminarium om mänsklighetens djupaste ondska. Mitt första intryck var som många andras, en helgjuten person, rakt igenom ödmjuk och god.

Vi träffades ytterligare någon gång, men det skulle gå till november 2014, innan jag förstod Mukweges främsta egenskap. Då reste jag in i Kongo från Rwanda. Bukavu är gränsstaden och i ytterkanten ligger Panzisjukhuset. Sista kilometern hamnade vår jeep mitt i en konvoj av tungt beväpnade FN-fordon. När vi rullade in på sjukhusområdet förstod vi att vi anlände med Doktor Mukwege själv. Han fanns i bilen före oss. FN-plutonen var där för att försvara hans liv.

Denis Mukwege kom just hem från Europa där han bland annat deltagit i SVT:s Skavlan och mottagit det prestigefyllda Zacharovpriset för tankefrihet. Hela sjukhuset vibrerade av sång, skratt och skrik. Dagen till ära hade kvinnorna – för där var mest kvinnor – samlat in pengar och låtit uppföra en byst av doktorn. Denna avtäcktes högtidligt.

På sjukhusets innergård samlades så patienter och tillresta potentater. Internationella TV-bolag fanns på plats och det var då jag insåg Mukweges främsta egenskap. Modet! I närmare en timme levererade han det skarpaste tal jag någonsin hört. Och då hör det till saken att han bara två år innan, som genom ett Guds under, undkommit ett mordförsök. Hans livvakt sköts till döds.

I sitt tal gav han sig på de kriminella paramilitära gangsterligorna som samlar och smugglar mineraler i skogarna. Som tvingar barn och fattiga ner i gruvor och diken för att leta. Som sätter skräck i människor genom att lemlästa och våldföra sig på kvinnor. Han gav sig på den korrupta polisen som ser mellan fingrarna och mutas av samma ligor som förgriper sig på kvinnorna. Han gav sig på politikerna, från byhövdingar hela vägen till landets president Joseph Kabila. Han talade kraftfullt, som en väckelsepredikant, utan manus och utan att darra en millimeter. Den varma luften stod still.

Sist, men inte minst vände han sig till alla oss som är brukare av mobiler och andra tekniska apparater. Dessa innehåller ofta metaller från Kongo. ”Ni borde veta bättre”, manade han lika kraftfullt. Att hänger ihop, som en lång kedja. I ena änden finns de utsatta kvinnorna med livslånga trauman. I andra änden säljs de senaste mobiltelefonerna.

Under Facebookbilden jag tog den dagen, 29 november 2014, har jag skrivit: ”Har idag träffat en av världens mest lysande stjärnor, doktor Mukwege i Bukavu, Kongo. Grymt impad av mod och beslutsamhet. Om ingen gör slut på honom så är jag säker på att det blir Nobelpriset. (Han utmanar alla).”

Efter hans tal fick vi en kort pratstund, och plötsligt var han lika generös och vänlig som vanligt. Ödmjuk och rakt igenom godhjärtat. Jag frågade om han ville utmana Kabila om makten? Det ville han inte! Jag frågade om han var rädd. Nej, svarade han.

Han förklarade med en vänligt leende att han aldrig hade valt att vara modig. Det fanns helt enkelt inte något utrymme att vara feg.

Jag är inte mannen att bedöma Mukweges medicinska kunskaper som läkare. Jag har hört att han är förträfflig som kollega och kirurg. Däremot har jag sett den upprättelse och mentala återhämtning han ger sina patienter. Många kvinnor har tvingats igenom helvetet på jorden. För att ge dem livet tillbaka krävs en ängel.

Vi säger grattis till Doktor Denis Mukwege, grattis också till Läkarmissionen, PMU och till våra systerorganisationer Human Bridge och Skandinaviska Läkarbanken som på olika sätt bidragit till Panzisjukhusets framgång.

Med viss bävan vill vi också gratulera världens kvinnor. Ett Nobelpris borde sätta fokus på de förfärliga övergrepp som det sexuella våldet innebär. Låt oss hoppas det, även om jag är tveksam. Våld mot barn och kvinnor hör till det lägsta av mänskligt beteende. I konflikter är det alltid dessa som far mest illa. Det är en skam för mänskligheten och för att detta ska förändras krävs mer än ett nobelpris. Låt oss se det som en början!