Är vi 6 veckor effektivare?

Jag skriver mitt första blogginlägg från Dar es Salaam, från skenet av min uppladdade laptop och ett stearinljus. Två världar i en. Under min första period i Tanzania, 30 år tillbaka i tiden, gick det åt många stearinljus när breven skulle skrivas, datorerna ”lyste” med sin frånvaro. Efter tre veckor nådde breven fram till våra biståndskontor i Sverige, till familj och bekanta. Efter ytterligare tre veckor hade vi fått svar på våra frågor. Telefonerna fungerade sällan och avgifterna var skyhöga. Idag kommunicerar vi med ljusets hastighet. Vi har utvecklat och förfinat metoder och strategier för vårt arbete. Men är vårt arbete ”6 veckor” effektivare? Når vi resultat ”6 veckor” snabbare?

30 år senare kämpar Tanzania fortfarande med en mängd problem, om vi nu definierar problem som det som hindrar framväxten av ett modernt, effektivt och demokratiskt samhälle. Samtidigt har mycket förändrats och förbättrats; infrastruktur, utbildning, hälsa, entreprenörskap och ekonomisk tillväxt. Kraften, styrkan och värmen i både ljuset och mörkret är lika påfallande idag som för 30 år sedan.

Vi har definitivt – och med all rätt – lämnat ett synsätt och en attityd bakom oss, där man betraktar fattiga och barn som objekt för välgörenhet. Utsatta barn, som är Erikshjälpens målgrupp, är människor med inneboende och gudagivna rättigheter! Vår ständiga strävan måste vara att alla barn skall växa upp i en rättvis värld. Det handlar inte längre om att ensidigt ”hjälpa” de fattiga utan om ett gemensamt arbete för att skapa förutsättningar för ett värdigt liv för utsatta barn, världen över.

Erikshjälpen vill mobilisera och engagera människor i Sverige och världen att bli en del av en ny gryende folkrörelse som brinner för barns självklara rättigheter i världen! Som arbetar i nätverk, allianser och med likasinnade i olika delar av världen – för en mer rättvis värld! Därför är jag i Tanzania just nu, månadsskiftet mars-april 2011, i skenet från min laptop och ett stearinljus.

I mitt nästa inlägg skall jag berätta om hur tidigare utstötta och undangömda barn med funktionshinder, genom Erikshjälpens och våra partnerorganisationers arbete, reser sig, tar till orda och vågar formulera drömmar för framtiden.

Att handla med hjärtat…

Kära läsare, Erikshjälpen Second Hand är nu i full fart med kundundersökningar som pågår i de flesta Second Hand Butiker i landet. Jag, Tina Andersson, arbetar med Givarservice dagligen på Stiftelsen Erikshjälpens kontor. Därför är det lite extra spännande för mig när jag nu är ute och träffar våra kunder tillsammans med Annika Persson, som arbetar med webb/kommunikation. Denna veckan har vi gästat Lund, Malmö, Åkarp och Eslövs Second Hand butiker för att höra hur man som kund upplever oss.

Undersökningen går till på följande sätt; varje kund får helt anonymt, svara på frågor som rör bemötande, prisnivåer, kvalitet på varor, butikens läge, utseende m m.

Detta är ett otroligt viktigt och kul moment, både för våra kunder, att de får chans att tycka till, och för våra butiksföreståndare / medarbetare i butikerna, att de får veta hur vi upplevs utifrån våra kunders  synvinkel. Alla vinner något på det!

Våra reflektioner hittills, är att Erikshjälpen Second Hand Butiker är en mötesplats för alla. Här träffas man, fikar, snackar med sina vänner och det märks att man trivs här. Det finns ett hjärta i våra butiker och personal som folk tilltalas av. Man kommer in och känner sig välkommen, omhändertagen. Det är väl ett toppenbetyg att bära med sig, eller hur?! Det säger även en hel del om våra medarbetare och vilket fantastiskt bra arbete de gör ute i butikerna!

Nu har vi gjort hälften av vår turnéplan, nästa vecka kommer vi bland annat vara i Skövde, Gävle, Kristianstad, Örebro, Lindesberg och Sundsvall. Kanske du stöter ihop med oss där. Ta tillfället i akt och leta upp oss  i butiken om du som kund vill tycka till.

Ta hand om er och fortsätt handla med hjärtat för barnen i vår värld!

På bilden ser vi Charlotte Swanberg och Matilde Törnqvist svara på frågor i Second Hand Butiken i Lund!

Animerat Afrika

När jag slog på radion i morse, i bilen på väg till jobbet, fick jag höra ett reportage som delvis handlade om animerad film i Afrika. Det talades om hemsidan och forumet ”African Digital Art” och en av dess användare Mark Kwaiga intervjuades av Sveriges Radios kulturnyheter.
”Jag tar det personligt, som ett ansvar, att ge en riktig och rikare bild av Afrika. En annan bild än den som visas i media, en bild där samhällsproblemen är i fokus, säger han.” Hemsidan samlar unga konstnärer och filmskapare som bland annat gör animerad film. Ett bra sätt att levandegöra den afrikanska storytellingkonsten, menar Kwaiga.
Det här gör mig glad. Jag tänker på alla ungar som finns i alla Erikshjälpens projekt, på deras drömmar och deras framtid. Ja, det låter lite klyschigt, men det är ju det här jag jobbar med hela dagarna, klart att tankarna gick dit. Och jag blev glad för det kändes, inte som om Afrika har en framtid, utan som om det redan är där. I framtiden, mitt i ett sprudlade skapande, med unga talanger som tänker nytt, med annorlunda och inspirerande uttryckssätt och tankar.
Och jag fick förebrå mig själv för att jag så lätt fastnar i den andra bilden av Afrika. I eländet. Fast vi hela tiden vill visa på drömmarna, på framtiden och på att det är möjligt här och nu, att nå dit.

Ps. Ett exempel på animerad film från Afrika som syns i Sverige just nu hittar ni på Tinga Tinga Tales, ett barnprogram som går på Barnkanalen.

Hälsning från Sida-kurs i Härnösand

Tillsammans med 25 representanter från olika organisationer och myndigheter har jag idag suttit och diskuterat målskrivningar, direkta/indirekta resultat, långsiktiga mål, kortsiktiga mål, risker, förutsättningar, effekter och indikatorer. Alla dessa ord kopplas till olika teorier och hjälper till att ge ett mer systematiskt sätt för bedömning av resultat. Bakom alla dessa fina ord så finns det dock en aspekt som aldrig kan lyftas för mycket…

Det man inte får glömma när man pratar om effekter och resultat i biståndsprojekt är vikten av att hela tiden involvera målgruppen. Vi på Erikshjälpen kommer aldrig att vara de som bäst kan bedöma situation och behov i en avlägsen by i norra Indien. För att få fortsatt goda effekter av vårt arbete är det absolut nödvändigt att vi och våra partnerorganisationer ute på fältet hela tiden avsätter tid för att lyssna på de människor som vi vill hjälpa. Om vi lyckas involvera barn, föräldrar och äldre människor i diskussion och planering så har vi nått en lång bit på vägen mot goda resultat och effekter.

Efter en dag på kursen blir jag extra glad att även alla de teorier som tagits fram i Kanada, Norge och Sverige betonar vikten av detta.

Nu återstår alltså bara den stora utmaningen att framöver bli ännu bättre på att lyssna, lära och involvera de som kanske inte kan läsa eller skriva men vet allt som är värt att veta om sin egen hemby.

Ps. Bilden är inte från vår SIDA-kurs utan från ett seminarie hos en av våra samarbetspartners i Indien för ett par år sedan. Det är tyvärr lite för kallt för att sitta utomhus i Härnösand nu.

Ett gatubarn kommer hem

Det är alla hjärtans dag den 14 februari 2011. Ssekitooleko Hamidu har bestämt sig, han ska lämna gatan och återvända hem. Han är 13 år gammal och begav sig ut på gatorna i mars 2010, nästan ett helt år har gått. Nu vill han tillbaka till farmor och skolan. Hamidu bodde tillsammans med sin far och styvmor, men han trivdes inte där då han ofta blev dåligt behandlad av styvmodern. Han rymde då hemifrån och sökte skydd hos sin farmor. Fadern och farmor kom överens om att han skulle stanna där p.g.a konflikterna hemma.
Så kom dagen då Hamidu och en kompis stal majs av grannen, de blev påkomna och Hamidu blev så rädd så han bestämde sig för att söka sin tillflykt på gatan. I slummen i Niendo, Masaka (Uganda) har han samlat scrap (metall föremål) som bytts in mot pengar ,samt varit springpojke och burit olika varor såsom bananer för att få pengar till mat för dagen.
Organisationen C.R.O (Child Restoration Outreach) kom i kontakt med Hamidu tidig i hans nya liv på gatan. Han bestämde sig för att komma till centret under dagarna. Hamidu tyckte det var en bra tid då han fick duscha, tvätta sina kläder, fick mat och kom i kontakt med socialarbetare. C.R.O har förhoppningen att ett år på centret skall vara tillräckligt innan man försöker få barnen att återvända till sina hem.
Socialarbetaren Jessica förbereder Hamidu. De talar igenom det som varit och ser framåt. Hamidu tvättar sig och byter om, han får en speciell C.R.O-uniform.  Årets färgval är svarta shorts och gula t-shirtar med tryck.
Hamidus farmor bor 30 minuters bilfärd från centret i centrala Masaka, vi ger oss av. Och vips så står vi där på tröskeln till allt han lämnat bakom för så länge sedan. Farmor tar emot, vi sätter oss ner. Hamidu och farmor bredvid varandra. Han berättar att det känns bra att vara tillbaka men han känner sig blyg iför farmor…
Farmor berättar att det var jobbigt när Hamidu bestämde sig för att lämna hemmet. Hon älskar honom högt och många av hennes egna barn hade dött i aids, så när Hamidu valde gatan för en så liten sak som majs stöld var det tungt. Nu är hon orolig att Hamidu har påverkats negativt av gatulivet. Socialarbetaren Jessica berättar lugnande att han varit på centret under dagarna, där de tagit hand om honom.
Hamidu ska fortsätta sin utbildning, han vill bli chaufför eller mekaniker. C.R.O kommer betala skolavgifterna och följa upp hur det går för honom. Det blir en fin återförening och vi hoppas och tror att det ska gå bra. Och så faller solen sakta och alla hjärtans dag går mot sitt slut… Och jag påminns om att ett barn har evigt många chanser att lyckas och att det borde vara allas rättighet att ha en familj.

Av. Johannes Norberg

Johannes är just nu en av Erikshjälpens praktikanter. Han åkte till Uganda tidigare i år.

Översta fotot: Arkivbild från CRO, Hamidu är inte med på bilden

Välkommen till Biståndsbloggen!

Kul att just du hittat hit! I vår nya blogg kommer äventyr från Afrikanska ökenlandskap möta vardagsrealism från kön vid kaffeautomaten här i Holsbybrunn och berättelser från Laotiska lervägar att samsas med morgontrötta tankar från frukostbordet. Vi vill berätta för dig vilka vi är, vad vi gör och varför. Och kan vi övertyga dig om varför just du ska köpa en begagnad soffa eller två, då har vi lyckats!

Genom vår blogg vill vi också lägga oss i diskussionen och debatten om det svenska biståndet. Kan vi i någon mån balansera medias biståndsskeptiska inlägg från ideologiskt färgade tankesmedjor med mer tyckande än egna lösningar så är vi glada. Vi är inte neutrala. Hur skulle vi då kunna balansera de partiska åsiktsmaskinerna?