Välkomna ”hem”!

Under de senaste 4-5 månaderna har vi haft praktikanter på plats i 5 av våra projekt i Uganda och Kenya. Syftet med Erikshjälpens praktikantprogram är att stärka intresset för utvecklingsfrågor genom att ge unga möjlighet till erfarenhet av bistånd bland våra partnerorganisationer. Färskt hemkomna har jag nu börjat välkomna praktikanterna till Sverige och mött upp dem på vårt huvudkontor här i Holsbybrunn, utanför Vetlanda, för ett hemkomstsamtal.  Vi samtalar om utmaningar och kulturkrockar de varit med om och vilka intryck de tror kommer bestå.

 

Det är sällan som praktikanterna nämner att den enkla levnadsstil som de fått vänja sig vid varit själva utmaningen. Att inte ha tillgång till kylskåp och dusch, att tvätta kläder för hand och kissa i ett hål i marken är aldrig det som praktikanterna nämner är direkt svårt. Några loppbesök i sängkläderna då och då vänjer man sig lixom vid. Det är ju inte avsaknaden av lyx som är grunddefinitionen av fattigdom. Men att förbereda sig på hur det är att faktiskt möta fattigdom på nära håll, och att efter att ha levt med den verkligheten runt knuten så länge plötsligt åka ”hem” igen, det är det som är den stora utmaningen. Under flera månaders tid har du mött barn som vid tidig ålder fått lära sig gatans tuffa överlevnadsregler, sett hur HIV river sönder en hel familj, kanske upplevt hur torka och en misslyckad skörd lägger hungern som en kvävande tjock filt över ett helt område och mött unga tjejer som flytt från sin man de tvingades att gifta sig med när de var nio år. Själv åker man hem, men alla människor man lärt känna är kvar. Som en av våra praktikanter beskrev det ”Varför ska jag ha den möjligheten att bara kunna fly iväg över hav och land?” Du besitter förmånen att när som helst genom några enkla klick vid datorn beställa flygbiljetten hem, medans dina nya vänner även i morgon kommer vakna upp och aktivt behöva kämpa för sin överlevnad och sina rättigheter.

 

Det är en märklig känsla att vandra på Svensk mark igen. Fysiskt är man ju tillbaka i gamla trygga Norden, men i tanken är man fortfarande kvar i det man kallat för ”hem” de senaste månaderna. Och samtidigt har man rädslan. Rädslan för att snabbt sugas in igen i gamla enkelspåriga tankebanor och glömma bort de nya perspektiven på fattigdom man fått uppleva.

 

Väl hemma igen börjar nu praktikanternas informationsuppdrag i Sverige. Genom att på olika sätt dela det de varit med om och sina nya reflektioner kring frågor om utveckling kan de göra något konkret på hemmaplan. Så håll utkik i sommar och höst efter föreläsningar, filmvisningar, fotoutställningar och konserter!

 

 

Bild: Johannes Norberg, praktikant Uganda, Masaka

 

Ansöker till praktik genom Erikshjälpen inför 2012 gör du på vår hemsida

 

Konfrontation eller dialog?

Jag och min familj hade under förra veckan besök av en familj från Zimbabwe. En svart farmarfamilj som p.g.a. av sitt släktskap med landets s.k. krigsveteraner (de som fram till 1980 kämpade för ett svart majoritetsstyre) tilldelats en sjättedel av en f.d. ”vit” farm. Denna mycket kontroversiella ”landreform” med påföljande politiska maktspel har lett till västvärldens fördömande och sanktioner, en konfrontationstaktik som knappast lett till positiva förändringar för Zimbabwes utsatta befolkning, snarare tvärtom. Familjen från Zimbabwe vill veta allt om svenskt jordbruk. Hur gör vi? Hur odlar vi potatis? Hur kan ett land bli självförsörjande genom sin matproduktion? Hur kan fattigdomen i Zimbabwe utrotas? Alla bönder i vårt grannskap ställer upp till 100%, delar med sig av allt de vet och kan. Lantbruksskolan vill starta upp ett utbyte mellan farmare i Zimbabwe och Sverige.

 

Jag guidar under innevarande vecka runt en delegation från det vitryska socialministeriet i de funktionshindrades värld, i Sverige 2011, fjärran från de nu historiska institutioner där handikappade pojkar och flickor ”gömdes undan” för några tiotal år sedan. Vitryska barn och ungdomar med lindriga eller komplicerade funktionshinder, är fortsatt ”undangömda & glömda” på stora statliga institutioner. Erikshjälpen stödjer ett mycket fruktbart arbete som handlar om kapacitetsutveckling och alternativa vårdformer på nio stora statliga institutioner under landets socialministerium. Ett arbete som är omöjligt att genomföra utan dialog och påverkan gentemot statliga myndigheter.  

 

Höga och bestämda röster förespråkar konfrontation, sanktioner, inget bistånd och indragna krediter, in i skamvrån med diktaturer som Zimbabwe och Vitryssland. Oftast helt utan någon som helst analys och historiebeskrivning av omständigheterna i landet ifråga. Jag har sällan sett goda frukter av detta förhållningssätt. Tvärtom leder isolering och fördömande till prestige och ställningskrig mellan stridande parter där inte minst barn och unga får betala det högsta priset. Västvärldens inkonsekvens vad gäller val av länder som bör ”straffas” är dessutom uppenbar.

 

Eller vad tycker ni som följer vår blogg? Konfrontation eller dialog eller både och? Solen lyser trots allt över både onda och goda, såväl i Sverige som i övriga världen!

Måndag morgon…

Idag fick jag verkligen tvinga mig själv upp ur sängen, gå in i mitt kalla badrum (fick nästan frostskador innan varmvattnet kom). Väl ute ur duschen så hittade jag först inga rena byxor och insåg sedan att jag absolut inte hade någon frukostaptit. Med nästan bara tunga tankar släpade jag mig ut till bilen och påbörjade resan till Holsbybrunn. Jag var konstant frustrerad över lastbilar, rondeller och annat elände. Ständigt orolig att min kropp skulle krackelera innan första koppen kaffe på jobbet…

Får erkänna att morgonhumör inte riktigt är min bästa gren och nu när jag har fått mitt kaffe och piggnat till skäms jag lite. Under denna soliga sommarmorgon har jag redan utnyttjat mycket av de möjligheter som vi kallar ”vardag”.

Att efter en helg av ledighet få vakna i en skön säng, gå direkt in i min privata dusch (med varmvatten), välja årstidsanpassade kläder, välja och vraka bland frukostmat, sätta mig i min egen bil och till slut komma fram till ett arbete där man ovanpå allt bjuder på nybryggt kaffe. Det finns faktiskt inget alls att klaga på!

När jag var 19 år besökte jag för första gången i mitt liv Afrika. De första veckorna var väldigt jobbiga och jag skämdes konstant för det överflöd jag vanligtvis levde i, samtidigt som jag inte kunde låta bli att sakna en riktig toalett, dusch och morsans mat.

Under dessa veckor bodde jag hemma hos en afrikansk pastor med familj som givetvis märkte att allt inte var helt bra. Efter att ha försökt förklara hur jag kände berättade han om sin syn på saken. Han menade att ingen av oss hade haft någon möjlighet att välja var vi skulle födas och därför var dåligt samvete över att komma från rika Sverige inte aktuellt. Att vara född i den rika delen av världen är en vinstlott när det gäller ekonomi och välfärd, men med dessa ekonomiska resurser följer även ett ansvar för hur vi förvaltar och använder våra pengar.

Jag har många gånger tänkt på detta samtal som jag tycker hjälpte mig vidare som person. Istället för att känna dåligt samvete över vem jag är och var jag är född försöker jag ta ansvar för hur jag faktiskt använder mina möjligheter. Det gör inte livet lättare men jag tror inte heller att det var min handledares avsikt.

158 miljoner människor i Götaland

Tänk dig att det skulle bo 158 miljoner människor i Götaland. Var skulle alla få plats? Hur stora skulle städer som Jönköping, Göteborg, Malmö och Växjö att vara då? Hur skulle alla ta sig fram? Vägnätet skulle behöva byggas ut, kollektivtrafiken mångdubblas.

Tänk dig sen att hela Götaland är platt som en pannkaka och att stora delar utgörs av floder och deltan som med jämna mellanrum svämmar över. Där har du Bangladesh.

Jag ställdes inför detta tankeexperiment i morse när vår generalsekreterare Bengt Swerlander och en av programkoordinatorerna, Roland Nissfolk berättade om sin resa till våra projekt i Bangladesh som de gjorde i våras. Roland berättade:
– För en tid sedan var det skandal i Jönköping; en av länstrafikens bussar hade kört en kort sträcka med dörren öppen. Ingen människa kom till skada. En rad frågor ställdes av media och en upprörd allmänhet: Varför hade detta hänt, hade det kunnat förutses, vem ställdes som ansvarig och hur såg man till att det aldrig skulle inträffa igen.

Roland berättade händelsen för en av de anställda inom vår partnerorganisation i Bangladesh.
– Han förstod inte riktigt. I Dackha, huvudstaden i Bangladesh, kör alltid bussarna med dörrarna öppna. Det är smidigast så och fungerar väldigt bra.

Vi bor inte 158 miljoner människor i Götaland. Och jag menar inte att bagatellisera våra problem. Men ibland kan det nog vara bra med lite perspektiv.

Blir man lyckligare av överflöd?

När jag läste Aftonbladets löpsedlar häromdagen, fastnade mina ögon och tankar på en speciell artikel. Den handlade om en känd skådespelares dotter som är fem år gammal, och har en garderob värd uppemot 21 miljoner kronor. Den lilla tjejen får allt hon pekar på, pappa betalar snällt kalaset. Hon äger en uppsjö av märkeskläder, skor och handväskor. Enligt rapporter i australiensk press fick hon en fin present av pappa på femårsdagen – på hela 32 miljoner kronor!

Jag måste säga att jag blir lite mörkrädd av att läsa sådana artiklar. Blir man verkligen lyckligare som liten, när man får sådana miljonbelopp dagligen att spendera? Kan man ens som femåring uppfatta vad det egentligen är man får? Vad hände med lördagsgodis och de små stunderna man längtade till som liten? I dagens läge blir allt mer och mer lättillgängligt. Det blir därför svårare att uppskatta värdet av det man får. När jag tänker på de människor som knappt har mat för dagen kan jag inte låta bli att bli förundrad hur världen faktiskt ser ut, med alla klyftor.

När jag själv var liten blev jag överlycklig när mamma hade bakat kakor, bullar och det doftade nybakat i hela huset när jag och mina syskon kom hem från skolan. Jag minns ännu alla dofterna och själva känslan när jag tänker tillbaka. Kanske för att det var något man verkligen uppskattade när det hände, och något man därför upplevde med alla sina sinnen. Och framförallt att det var något man inte upplevde hela tiden.

En vän till mig berättade om när hennes barn fick en sprillans ny leksak som liten, efter att ha bönat och bett om denna en längre tid. Till slut fick hon den i födelsedagspresent – det roligaste visade sig vara att öppna själva paketet, och leka med omslagspapperet… leksaken i sig var inte speciellt spännande alls. Kanske var det bara själva upplevelsen den lilla ville åt? Att få känna den där pirrande känslan i magen över att någon faktiskt tänker på en?

Kort sagt – lagom är bäst. Och glöm inte bort de barn som inte har någonting alls. DU kan göra skillnad.

Bland vägskäl, gathörn, barn och drömmar – då Laos firar internationella barndagen

Mörkret har lagt sig över staden, men trots att Vientiane är Laos huvudstad är dock gatlyktorna få. Människorna likaså. Några av stadens rikare barnfamiljer letar sig hemåt efter att ha firat internationella barndagen med restaurangmiddag. En och en annan vilsen turist vandrar omkring med kartor i händerna och stora ryggsäckar. Tuk-tukförarna sover redan, hopkrupna i sina fordon.

 

När vi nästan är framme vid hotellet så står han där igen, pojken som nästan är man, men ändå bara barn. Våra ögon möts, bråkdelen av en sekund. Jag är dock ingen potentiell kund och hans blick flackar vidare mot andra sidan gatan där det kommer en grupp äldre män. På rakade rådjursben tar han några stapplande steg i de höga klackarna och den alldeles för korta, snäva, svarta kjolen. Han ropar ett halvkvävt ”hello”, men får inget svar. Männen vandrar vidare och pojken står kvar. Till salu. I väntan på att bli upplockad.

 

Jag hinner tänka tusen tankar på en sekund. Framförallt darrar jag i hela kroppen när jag känner något av hans enorma utsatthet. Jag undrar över alla vägskäl i hans liv som lämnat honom på hörnet av vår gata. Hur blev det så?

 

I handen håller jag August, vår ettåring. August promenerar som om endast vägen var mödan värd. Han liksom trillar framlänges av ren, oförfärad styrfart. Det är så mycket som ska utforskas! Lyktstolpar smakas, bilar klappas, hundar jagas, kapsyler samlas, rännstenar provsittas och tanter vinkas. Han skrattar, pekar, bubblar och snubblar.

 

För inte alltför många år sedan tänker jag att pojken i klackarna måste ha trillat fram ungefär som August, med solsken i blick och benen fulla av spring. Utsatt, javisst – men med känslan av att världen var hans! En trygg plats att utforska. Någonstans tog dock utsattheten överhanden och han berövades barnets rätt till en god värld. Människor tog den ifrån honom.

 

Människor kan ta, men människor kan också ge. I en värld där många tar är det viktigt att vi som kan också ger! Visst kan man känna bråddjup hjälplöshet över allt det mörka – och vi får inte bara avfärda oförrätterna med hurtfriska heja-rop om att försöka göra nåt bra istället. Men vi får heller inte domna av i post-modern cynism och handlingsförlamning.

 

Efter snart ett halvår i Laos är jag oerhört tacksam för att få vara en del i det arbete som Erikshjälpen gör bland fattiga och utsatta minoritetsfolksbarn. När vi tackade ja till uppdraget fascinerades vi över Erikshjälpens kaxiga motto: ”Vi förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar”. Så underbart omodernt, och så på tvären med hela vår kultur. Vilka människor vid sina rätta vätskor tror egentligen på detta? Drömmar? Barn? Förändra världen? …men har vi rätt att inte ta barnens drömmar på allvar?

 

”Olika falla ödets lotter”. Visst kan vi konstatera att så ofta är fallet. Men vi kan också försöka finnas med när de faller. Det är väl så vi förändrar världen? Som vuxna har vi också ett särskilt ansvar att dröja kvar vid vägskälen där barnens drömmar kan få liv, eller riskeras att tas ifrån dem.

 

Inte bara på internationella barndagen.

 

Skrivet av Magdalena Vogt

Drabbad av sommarlov

Sommarlov. Ett ord som väcker förväntningar och drömmar. Doften av gräs. Att vara ute och leka. Åka på läger och få nya kompisar. Semesteräventyr tillsammans med familjen.

För de allra flesta något efterlängtat. Men det finns de som inte ser fram emot sommarlovet. De som förknippar sommarlov med stress, ensamhet och utanförskap.

En mamma beskrev det som att hennes familj är drabbade av sommarlovet. I hennes fall är sommarlovet en påminnelse om det som hennes familj inte kan göra och om det hon inte kan ge till sitt barn. Barns sommarlov är 12 veckor. Föräldrars fyra. En omöjlig ekvation för många ensamstående.  

Och sommarlovet slutar inte när sommarlovet är slut. För väl tillbaks i skolan så ställer lärarna frågor till barnen vad de har gjort under lovet. En och en får de berätta inför de andra. Det är vid dessa tillfällen som orättvisorna blir tydliga. Då utanförskapet etsar sig fast.

I förra veckan var jag och min kollega Mattias inbjudna till en dialog på Rosenbad. Tillsammans med Barn- och äldreministern Maria Larsson, Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och en rad organisationer som arbetar för barns rättigheter i Sverige samlades vi kring temat barn i ekonomiskt utsatta familjer. Och något som lyftes återkommande gånger under dagen var just vikten av barns fritid.

I sommar arbetar Erikshjälpen tillsammans med Vetlanda kommun och fotbollsskolorna för att fler barn ska få möjligheten till att spela fotboll. Erikshjälpen stödjer även läger för ensamstående föräldrar och deras barn. Och genom våra samarbetsorganisationer ordnar vi sommaraktiviteter för barn som lever med en missbrukande förälder eller som har en förälder i fängelse.

Erikshjälpen vill nämligen arbeta för att alla barn ska kunna se fram emot sitt sommarlov. Att det inte ska finnas några barn som får ont i magen och som slingrar in sig i lögner om att de inte vill åka på läger. Fast de så innerligt vill, säger de till fröken och till sina kamrater att lägret ändå verkar vara dödens tråkigt. Som säger att de inte vill för att de vet att mamma och pappa ändå inte har råd.

15 sekunder

Här har vi dem, årets UNG-faddervärvare! Under dagen har några av oss på kontoret gett dem en intensivutbildning i hur Erikshjälpen arbetar och hur man presenterar det på mindre än 15 sekunder. En stor utmaning. Hur skulle du presentera det du gör om dagarna på så kort tid och så att den som lyssnar vill höra mer?

 

Jag var själv UNG-faddervärvare första året som Erikshjälpen testade denna typ av face-to-face värvning. Ett otroligt intressant jobb, man kan prata med flera hundra olika människor varje dag. Det är intensivt, många intressanta samtal och diskussioner, långa dagar och framför allt väldigt roligt! Man vet aldrig vilka typer av människor man träffar -allt ifrån personer med många analyserande frågor kring vad Erikshjälpen anser att bra bistånd är till de som aldrig riktigt reflekterat över hur mycket som kan göras för deras slant -om än liten! En av våra värvare förra året träffade en kille som sa: ”Vilken tur att du sa att det blir 2 kr om dagen som jag skänker, då kunde jag inte riktigt argumentera mot mig själv varför jag inte skulle ha råd!”

 

Ytterligare tre engagerade UNG-faddervärvare kommer finnas runt om på festivaler och evenemang i sommar. Just nu är de praktikanter hos oss och befinner sig på sina praktikplatser i Kenya och Uganda. När du ser våra värvare i sina blåa UNG-fadder T-shirtar i sommar –passa på och fråga dem hur dina 2kr per dag gör skillnad för barn och ungdomar i våra projekt.

 

 

”Tror du att ‘de här’ barnen behöver en festival av det här slaget?”

 

Frågan kommer från en vitrysk journalist som rapporterar från den nyss avslutade festivalen i Minsk, för och med barn med olika slag av funktionshinder. Den årliga festivalen arrangeras av vår lokala samarbetspartner i Vitryssland, World Without Borders (WWB). En del av WWB’s arbete handlar om insatser på olika nivåer för att stärka funktionshindrade barns rättigheter i det vitryska samhället, bland annat i samarbete med landets socialministerium. Arbetet sker med och genom nio stora statliga institutioner där barnens och ungdomarnas rättigheter har kränkts å det grövsta under åren som ligger bakom; isolerats, gömts undan, misshandlats, fråntagits möjligheter till utbildning o.s.v. För en stor del av barnen handlar det om ”minimala” funktionshinder; t ex en hand eller fot som inte fungerar som den ska.

 

Efter år av idogt arbete på alla nivåer i samhället, bland annat genom WWB’s/Erikshjälpens & partners arbete, märks förändrade attityder gentemot barn och ungdomar med funktionshinder. Barnen och ungdomarna som uppträder på festivalen utstrålar stolthet; vackra, uppklädda och proffsiga. Alla konstarter samsas på scenen; dans, sång, musik och teater. En flicka som konstant legat i en säng under hela sin uppväxt dansar på scenen i takt med musik och dansgrupp. I strålkastarljuset och som stjärnor för en dag, synliggjorda, värdiga! Jag sitter i juryn tillsammans med ansvarig från socialministeriet, ”expert” från Minsk filharmoniker, representant från grannlandet Polen samt direktor för WWB. När konserten har börjat och strålkastarna tänts inser jag att detta inte är något rutinuppdrag, känner en oerhörd vördnad och respekt för uppdraget och för barnen och ungdomarna på scenen. Kanske är detta mitt livs viktigaste uppdrag? Om jag fick bestämma skulle jag kröna dem till kungar och presidenter, inte minst med tanke på att det – som bekant –  finns behov av förnyelse i det vitryska ledarskapet!

 

Behöver barnen i ”Afrika” fullvärdig kost och rent vatten? Behöver ungdomar med funktionshinder i Vitryssland dansa och sjunga? Frågor är nästa alltid bättre än svar. Frågorna leder till ny förståelse och öppningar. För några år sedan ställdes inga frågor, då handlade det mest om svar.  

 

Människor vars röst ingen hör tystnar också.

– Om man ropar i skogen får man kanske inget svar.


Dimman lättar sakta över de djungelbeklädda bergstopparna runt Akha-byn Nam Hin, men innan vi hinner vakna somnar en liten pojke in. För gott. Han är knappt fyra fyllda och ligger ensam i sin bädd när man hittar honom. Mamman, som också är sjuk, hade gått för att ta hand om djuren. Snart fylls tystnaden av sorgetjut. Bykvinnorna stämmer in i mammans otröstliga gråt och strax är hela byn på fötter.
Yrvaket undrar vi vad som hänt. Och när vi får veta undrar vi HUR i hela världen det kunde få hända. Där vi kommer ifrån dör inga barn av diarré. Jodå, förklarar byborna, man hade tänkt att försöka ta honom till sjukhus. Men han hade ju redan haft diarré i tre veckor, säger ni? Och inte ätit eller druckit på flera dagar? Har ingenting gjorts?
Man skakar på huvudet. Antagligen hade mamman, som sedan ett år tillbaka är änka, heller aldrig haft råd att ta honom till sjukhuset. ”Men…” stammar vi. ”Vi hade ju kunnat…”. Men var fanns ”vi” när vi ”hade kunnat”?

Jag inser att det här är människor vars nöd i princip ingen ser och vars röst ingen hör. När klagoropen klingat av mellan bergen återstår bara tystnaden. Människor vars röst ingen hör tystnar också. Det verkar vara så det fungerar. Den sjuka änkan är bara en i raden av många fattiga vi möter som slukats upp av tystnadens kultur, återvändsgränden där man slutligen parkerar i brist på gensvar.
August (vår son) har en bok med djur som vinkar, ”vinkboken” heter den. På baksidan står det med stora bokstäver: ”Det bästa med att VINKA är att alla vinkar TILLBAKA”. Det är ju så vi vill att det ska vara. Alla vinkar tillbaka.

De flesta som läser detta är nog uppvuxna i en kultur där man ska ”stå upp för sig själv”, ”höja sin röst” – reflektera, verbalisera, argumentera till leda. Ögonen som sett är många, öronen som hört likaså. Feedback, bekräftelse, nätverk och alla dessa utvecklingssamtal och utvecklingsplaner som ska följas upp och förbättras, från förskolan tills döden skiljer oss åt. Att någon kan se sitt barn långsamt tyna bort utan att ens då höja sin röst för att orka be om hjälp – för oss är det oerhört svårt att fatta. Men någonstans i min förtvivlan och ilska förstår jag att rösterna måste växa fram i ljuset av tillvända ansikten och öron som lyssnar med intresse. Det är också därför det känns extra viktigt att få finnas på plats i delar av värld där många verkar ha gått vilse i tystnadens mörka skogar.

Men också vår kultur, där vi vinkar och höjer våra röster, har sina baksidor. Jag läser på DN:s hemsida att den nya ”planking”-trenden” skördat sitt första dödsoffer. (Planking = lägga sig platt på mage på udda och farliga platser, tex järnvägsspår, fota och lägga upp bilden på facebook). En absurd kontrast. Diarrédöden – tystnadens offer. Plankningsdöden – symptom på en värld där man skriker ihjäl sig, men förvisso kan bli världskänd (postumt). Problemet kvarstår: var finns de som kan lyssna, spegla och svara på ett klokt sätt?

Avslutningsvis, jag menar inte att alla ska, eller ens kan, ta ansvar för och söka upp all världens nöd för att se, höra och möta. Men jag tror att vi alla kan öva på att lyssna och därmed kanske ge liv åt rösterna som inte hörs. De tystnade ropen finns överallt, men också de som skriker ihjäl sig. På ålderdomshemmet, flyktingförläggningen, i skolan – men också i de stilrena kvarteren och i den stålkalla, rostfria lyxen. Hör vi?

Jason och Magdalena Vogt
Erikshjälpens personal i norra Laos skogar



Vill du läsa mer om projektet i Laos?