Jag och min familj hade under förra veckan besök av en familj från Zimbabwe. En svart farmarfamilj som p.g.a. av sitt släktskap med landets s.k. krigsveteraner (de som fram till 1980 kämpade för ett svart majoritetsstyre) tilldelats en sjättedel av en f.d. ”vit” farm. Denna mycket kontroversiella ”landreform” med påföljande politiska maktspel har lett till västvärldens fördömande och sanktioner, en konfrontationstaktik som knappast lett till positiva förändringar för Zimbabwes utsatta befolkning, snarare tvärtom. Familjen från Zimbabwe vill veta allt om svenskt jordbruk. Hur gör vi? Hur odlar vi potatis? Hur kan ett land bli självförsörjande genom sin matproduktion? Hur kan fattigdomen i Zimbabwe utrotas? Alla bönder i vårt grannskap ställer upp till 100%, delar med sig av allt de vet och kan. Lantbruksskolan vill starta upp ett utbyte mellan farmare i Zimbabwe och Sverige.
Jag guidar under innevarande vecka runt en delegation från det vitryska socialministeriet i de funktionshindrades värld, i Sverige 2011, fjärran från de nu historiska institutioner där handikappade pojkar och flickor ”gömdes undan” för några tiotal år sedan. Vitryska barn och ungdomar med lindriga eller komplicerade funktionshinder, är fortsatt ”undangömda & glömda” på stora statliga institutioner. Erikshjälpen stödjer ett mycket fruktbart arbete som handlar om kapacitetsutveckling och alternativa vårdformer på nio stora statliga institutioner under landets socialministerium. Ett arbete som är omöjligt att genomföra utan dialog och påverkan gentemot statliga myndigheter.
Höga och bestämda röster förespråkar konfrontation, sanktioner, inget bistånd och indragna krediter, in i skamvrån med diktaturer som Zimbabwe och Vitryssland. Oftast helt utan någon som helst analys och historiebeskrivning av omständigheterna i landet ifråga. Jag har sällan sett goda frukter av detta förhållningssätt. Tvärtom leder isolering och fördömande till prestige och ställningskrig mellan stridande parter där inte minst barn och unga får betala det högsta priset. Västvärldens inkonsekvens vad gäller val av länder som bör ”straffas” är dessutom uppenbar.
Eller vad tycker ni som följer vår blogg? Konfrontation eller dialog eller både och? Solen lyser trots allt över både onda och goda, såväl i Sverige som i övriga världen!
Dialog, och kunskap, känns som en mycket mer långsiktig lösning. Det svåra är väl att acceptera att det tar lång tid. Vi i västvärlden är (och nu generaliserar jag) ju ganska duktiga på att tycka att vårt sätt att göra saker på är det enda rätta, eller i alla fall förmedla den känslan och då är det ju svårt att få genomslag. Ingen tycker om att bli skriven på näsan.
Att däremot, steg för steg och med egna ögon, få möjlighet att se att det finns andra sätt, att få ta till sig informationen och smälta vad det innebär, det ger nog resultat i längden.