I fredags (14/10) publicerade tidningen Dagen en debattartikel som jag skrivit. Under helgen har den delats 6 700 gånger, den har lästs av många, många fler. Den debatteras på olika sajter, på skolor, i politiska nätverk, den risas och rosas. Jag måste erkänna att jag inte hade förväntat denna reaktion.
Artikelns ämne var den förändrade praxis som Migrationsverket nu börjat använda, där man ger 16-17-åringar tillfälliga uppehållstillstånd med ett utvisningsbeslut den dag de fyller 18. Främst gäller det afghanska ungdomar. Svenska regeringen har kommit överens med den afghanska regeringen att Afghanistan ska ta emot dem. Ett av många problem är att de flesta ensamkommande är hazarer, ett folk som förföljts under många hundra år och som i dag är lovligt villebråd för talibanerna.
Det finns mycket att säga om svensk flyktingpolitik och vi förstår att situationen är utmanande för alla, inte minst våra politiker. Även om Erikshjälpens fokus alltid är barnens bästa förstår vi den övergripande problematiken. Vi har verkligen inte alla svar på dessa frågor. Men det är uppenbart att det svenska civilsamhället just nu kokar av frustration och besvikelse. Vi får brev, hälsningar och kommentarer från lärare och gode män, från HVB-hem, kyrkor och frivilligorganisationer. Och från vanliga medborgare som valt att engagera sig. Alla beskriver maktlösheten, men också ilskan och besvikelsen.
De hörsammade politikernas rop på hjälp, exempelvis Fredrik Reinfeldts: ”Öppna era hjärtan!”. De engagerade sig och mötte ungdomar som gått igenom fruktansvärda upplevelser. De blev vänner, började studera svenska tillsammans, laga mat, spela fotboll och umgås. Så plötsligt kommer andra bud, åldrar skrivs upp, ungdomar ska skickas ut ur landet.
Problemet är att dessa ungdomar inte längre är statistik och tabeller. De är vänner. De studerar svenska och drömmer om jobb. För många gode män har de blivit nästan som familj. Landets medborgare har öppnat sina hjärtan på vid gavel. Långt ifrån alla, men tillräckligt många. Hur ska detta engagemang kunna stängas på, och/eller av när politiker och myndigheter knäpper med fingrarna.
Just nu kokar det av frustration. Nätverk och facebookgrupper bildas, det samlas in namn och planeras demonstrationer. Många fruktar att vi kommer se ungdomar gå under jorden, gömma sig, och kanske skyddas av enskilda och grupper civilsamhället. I Jönköpingsposten 17/10 varnar tre gode män för en ny sorts hemlöshet, för människohandel och svartarbete.
Vad är lösningen? frågar många. Alla kan inte stanna i Sverige!
Sant, men just denna grupp finns anledning att tala om. Även om en del blivit äldre i väntan på sin utredning var de flesta under 18 när det kom hit, för ett, två år sedan. Det bör beaktas. Dessutom måste Migrationsverket studera den speciellt utsatta situationen för just hazarerna. Och det finns utrymme i lagen för särskilt ömmande skäl, så som det fungerade tidigare. Det borde praktiseras, med tanke på den tid utredningsarbetet tagit, det lidande som ungdomarna utsetts för när de utvisas, samt den farliga situation som väntar dem.
TACK för att du fortsätter att formulerar det jag direkt känner ett stort JA till, men inte kan sätta ord på! Din röst är profetisk, Daniel!
Gud Välsigne Dig!
Det glädjer mig att ditt inlägg fått så stor respons. Håller med!
Är själv god man till 3 ungdomar som blivit som en del av familjen. Deras och andras situation är katastrofal. Än en gång är vi många som engagerar oss och om vi inte förmår påverka nu tror jag en annan effekt blir ökat politikerförakt. Vilka vill ”volontära” nästa gång det behövs kraftansträngningar från frivilliga. Långsamt stänger vi våra hjärtan.