Denna vecka har det regnat i Småland så att källare översvämmats. Idag på morgonen rapporterade Sveriges Radios reporter Maria Sjöqvist från krisläget i södra Somalia. Om effekterna av uteblivet regn under lång, lång tid.
Men också om effekterna av att brist på mat och säkerhet tvingar familjer att fly till Kenya och Etiopien. Al-Shabaab anklagar lokala hjälporganisationer i Somalia för att vara spioner och för att de missionerar. För några år sedan förbjöd al-Shabaab vaccinationer. De hindrar sin egen befolkning från möjligheten att kunna ta emot livsnödvändig hjälp.
Kent Larsson, ansvarig för Erikshjälpens arbete i Kenya är i dessa dagar på plats i östra Kenya på gränsen till Somalia. Han träffar vår samarbetsorganisation Womankind för att se hur vi på bästa sätt kan bistå med mat, vatten och sjukvård.
Maria Sjöqvist sa i sitt reportage att den hjälp som når fram sker via lokala organisationer. Womankind i östra Kenya är en sådan lokal organisation.
Beppe Wolgers hade fel!
Hörde ”Det gåtfulla folket” på radio häromdagen. Precis som när jag första gången insåg att sjömannen i ”What shall we do with the drunken sailor?” inte har drunknat utan bara är full, blev denna genomlyssning av Beppe Wolgers klassiska och älskade visa en ögonöppnare. I visan beskriver Beppe Wolgers barnen som ett ”gåtfullt folk” som bor i ett ”främmande land”. Tanken med visan är naturligtvis att på ett poetiskt sätt måla en bild av hur barns fantasier och lekar kan skapa ett eget universum som bara barn kan se och förstå. Gott så…men…
Vuxenvärlden beskriver gärna barn som ett sött kollektiv av kortväxta, känslostyrda små varelser i behov av vuxenvärldens omsorg. I andra sammanhang behandlas barnen, fortfarande kollektivt, som ett praktiskt, ekonomiskt, logistiskt eller pedagogiskt problem. En av de allra vanligaste beskrivningarna är att barnen är ”vår framtid”. Allt detta är oftast tänkt, sagt och uttryckt med goda ambitioner och omtanke som drivkraft, men det finns ett problem i detta som handlar om vår syn på barn. Risken med dessa poetiska eller kollektiva beskrivningar är att vi inte ser varje barn som en fullvärdig person och medborgare just nu och här. Vi talar inte om barnen som individer värda att lyssna på och ta på allvar idag. De är ”framtiden”, ett ”gåtfullt folk”, i ett ”främmande land”.
Beppe hade fel. Barnen är en del av vårt folk. De bor i vårt land. Och de är inte framtiden… bara. De är här nu och har något att säga, kan bidra med sina kloka eller okloka tankar. Precis som vi vuxna.
Lyssna gärna på Emil Jensens ”Tankar för dagen” från P1 : http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165 . Att vända på perspektivet är tanken för dagen.
Jag har aldrig gillat arga feminister
Jag är lillasyster till tre bröder och var nog lite av en ”tom boy” när jag var liten. Jag är alltså van att ha män omkring mig. Men under en resa i Västafrika när jag hade suttit runt bord efter bord med manliga ledare, och rest otaliga mil i en minibuss med 8 män, blev det lite för mycket av det goda. I Mali utgör kvinnorna endast 35 % av den betalda arbetskraften och upptar endast 10 % av Parlamentets platser. Men de gör majoriteten av jobbet. På landsbygden arbetar kvinnorna i genomsnitt 10,1 timmar per dag jämfört med 6,3 timmar för männen. Flickor (6-14 år) arbetar i genomsnitt drygt två timmar per dag med hushållssysslor jämfört med 0,1-0,3 för pojkarna.*
Jag har aldrig gillat feministaktivister för att de alltid ska vara så arga. Med sorg i hjärtat inser jag varför – när ilskan växer inombords…
Det är skönt att trösta sig med att utvecklingen går framåt, andelen flickor som läser på högstadiet (secondaire) fördubblades mellan 2001 och 2006, även om utgångspunkten var låg (8%). När flickorna får utbildning visar statistik att de föder färre barn, barnadödligheten minskar, och barnen får bättre hälsa och utbildning. Tillsammans med Erikshjälpen får vi vara med och stärka kvinnors ställning i Mali, bygga skolor och informera föräldrarna om vikten av att låta sina döttrar gå i skolan.
*SIDAS rapport om Jämställdhet, utveckling och fattigdomsbekämpning i Mali ref SIDA61278fr
Selektering av intryck
Som boende i Jönköping har jag under senaste 1,5 åren lärt känna vägsträckan Jönköping – Holsbybrunn väldigt väl. Faktum är att jag nu kört vägen så många gånger att min hjärna selekterar bort en väldig massa intryck. Utan att på något sätt vara sömnig eller extremt trött kan jag ibland komma på mig själv med att till exempel inte kunna komma på om det regnade när jag åkte genom Nässjö. Jag menar att min avsaknad av tydliga minnen och intryck från resan inte alls tyder på okoncentration, menar att det istället handlar om att jag undermedvetet selekterar bort intryck eftersom allt är som vanligt…
Idag har jag funderat på om det finns en risk att vi gör på samma sätt när vi hör om situationen i utvecklingsländerna. Vi läser om krig, torka, diktatorer, korruption, översvämningar och massvis med andra olyckor varje dag. Till slut finns det en risk att vi ser detta som normalt och därmed glömmer bort att människor faktiskt lever sina liv mitt bland alla dessa rubriker.
Vi får aldrig vänja oss vid att människor lever under sådana omständigheter.
Katastrofer, politik och behovet av en ny förståelse
Hungerkatastrofen på Afrikas Horn har åter gett oss bilder och rapportering av Afrika som ett svältande barn som vi ska rädda. Bilderna skymmer de framsteg som gjorts. (DN debatt 110812) Orsakerna till svälten är politiska men effekterna är humanitära resonerar man vidare i samma utomordentliga debattartikel av Göransson/Bäcklander.
Jag förbereder just nu en resa till Afrikas Horn för att följa upp Erikshjälpens humanitära insatser i nordöstra Kenya; se, lyssna, besöka flyktingläger och förhoppningsvis förstå lite mer och bättre. I ett akut läge, när människor håller på att ”drunkna” frågar vi rimligtvis inte efter orsakerna innan vi räddar de nödställda. En självklarhet för de flesta. En annan självklarhet är att förebygga olyckor och katastrofer, en omöjlighet om vi inte har någon uppfattning om orsakerna!
I det Nya Afrika finns idag de snabbast växande ekonomierna i världen, en växande och medveten medelklass. Katastrofer, handlingskraft, konflikter, tillväxt, kaos och framtidstro samexisterar i det afrikanska landskapet. Afrika är självklart inget svältande barn som skall räddas. Vi lever tillsammans och existerar i förhållande till varandra.
Makt, extremism, korruption och ojämlik resursfördelning har genom hela världshistorien lagt krokben för utveckling och välfärd, de svaga och utsatta drabbas hårdast. Som exempel drabbade den senaste globala finanskrisen afrikanska länder hårdast med försämrade försörjningsmöjligheter för miljontals människor, trots att de inte på något sätt bidragit till krisen. De afrikanska samhällena har inte den buffert som de rikare länderna har. De fick inte det stöd som de mest utsatta rika länderna gav varandra. De fattiga länderna sveks återigen. (DN debatt 110812)
Det ordas allt mer om Behovet av En ny Förståelse, från ett gräsrots- och folkrörelseperspektiv. Förutsättningarna för politik har förändrats. Komplexa globala samband som gränsöverskridande miljöproblem, begränsade resurser och fattigdom kräver globala åtgärder och lösningar. Hur vidgar vi vårt solidariska ansvar att omfatta alla människor på jorden? (Bäckstrand, Olsson, Tengström)
Vad kan vi göra? Vad kan Erikshjälpen göra? Utöver de självklara humanitära insatserna? Jag tror på ett långsiktigt folkrörelse- och påverkansarbete där vi engagerar oss i nätverk och allianser i olika delar av världen. För Erikshjälpens del handlar det om barns självklara rättigheter i världen. Visst handlar det om politik? För vårt långsiktiga förändringsarbete, på plats i Afrika idag, i Småland, i Sverige, på Afrikas Horn, tror jag på kunskapsutveckling, vilket för mig innebär en ökad förståelse för vår omvärld – för att klara av att hantera omvärlden – för att påverka. För ett bättre liv!
Ont om äppelträd i Afrika
Det var vid den här tiden på hösten, för några år sen nu, som en av våra samarbetspartners besökte oss här på huvudkontoret mitt i Småland. Vid en rundtur i centralorten utbrast hon:
– Men varför tar ni inte vara på alla äpplen! De ligger ju bara och ruttnar i trädgårdarna!
Frukt i allmänhet är oftast väldigt billigt på den afrikanska kontinenten. Mango, papaya, passionsfrukt, bananer av olika slag. Allt för en spottstyver. Men äpplen är dyrt. Det växer inte så mycket äppelträd i Afrika så det får man importera. Att vi låter våra gratis äpplen ruttna bort på gräsmattan och går till affären och köper äpplen från Italien, verkar ju förstås väldigt dumt.
En annan av våra samarbetspartners från Indien besökte oss. Det var torgdag i centralorten och då är det ju mycket folk i rörelse. Det tog lite extra tid att köra genom staden och vi ursäktade oss.
– Det är mycket folk på stan i dag så det tar lite tid att åka här. Indien svarar:
– Folk, var då någonstans?
Samme man åkte med oss under en gångbro. Han undrade vad den bron var till för.
– För att folk ska kunna gå över den stora vägen utan att behöva korsa den.
– Varför gör de inte det då? undrade han. Det var ju ingen där.
Varför berättar jag det här? Ja, dels är det ju lite roliga anekdoter. Men framför allt visar det att vi lever i olika verkligheter. Det är ont om äppelträd i Afrika och det är mycket människor i Indien. Om vi ska arbeta tillsammans behöver vi känna till våra olika verkligheter. Det är därför de ibland besöker oss och våra projektkoordinatorer besöker projekten. Vi behöver ha respekt för våra olikheter. Ibland stöter vi på synsätt som vi inte kan förstå, som det här med kvinnlig omskärelse till exempel. Vi arbetar med att försöka ändra sådana synsätt. Men vi måste också försöka tänka oss in i; hur skulle jag ha tänkt och handlat om jag och flera generationer före mig vuxit upp i den här traditionen. Om allt och alla runt om mig sa att detta var det rätta sättet?
Vi kan inte döma. Men vi kan, med respekt för våra medmänniskors verklighet, försöka förändra.
Idag var det fest på kontoret…
Som ni kanske har sett på hemsidan beviljade Sida under veckan 7,7 miljoner till Erikshjälpens program för barn och ungas rättigheter. Vi är givetvis stolta och glada att SMR/Sida därmed bekräftar kvalitén på det arbete vi, tillsammans med lokala organisationer, genomför runt om i världen.
Eftersom jag kommer att arbeta med den del av programmet som genomförs i Indien tänkte jag ge en liten inblick därifrån.
Via våra tidningar läser vi ofta om den stora utveckling Indien genomgått under senaste åren, varför behöver då Indien fortfarande stöd i form av bistånd?
Problemet i Indien är att stora statliga satsningar inom hälsa och utbildning ofta har väldigt svårt att nå till de mest utsatta människorna. Det finns statliga lokala skolor och hälsocentraler men de fungerar inte, ofta på grund av korruption på olika nivåer eller oförmåga hos personal på lokal nivå.
Programmet som nu startas innehåller därför inte stora kostnader för mediciner eller byggnationer av hälsocentraler. Istället är ett av projektets mål att stärka hjälpa till att utveckla verksamheten på lokala hälsocentraler. Detta uppnås dels genom att stärka målgruppen så att de förstår och klarar att hävda sina rättigheter gentemot lokala myndigheter. Och dels genom att utveckla och stödja de hälsocentraler som redan drivs av staten.
Därmed samverkar vårt program på ett tydligt sätt med de program som redan introducerats, vilket leder till att vi kan hjälpa så många fler.
Till slut vill jag också påminna de av er som stödjer Erikshjälpens arbete i Indien, Bangladesh, Mali och Tanzania. Då vi som organisation själva skall bekosta 10% av programmet har delar av er insats just multiplicerats med nio!
Heal the world, make it a better place…
Just nu läser jag ”Moonwalk”, Michael Jacksons självbiografi. Han blev bara 50 år, men en sådan talang känns odödlig enligt min mening.
Michael var i åttaårsåldern när han inledde sin karriär i syskonbandet The Jackson 5. I boken beskriver han den tiden som att ”se ut genom en bubbla” på de barn som lekte i lekparken utanför deras studio där de repade inför olika spelningar. Han förstod inte hur de hade tid med att springa runt sådär. Han själv hade redan börjat arbeta som en vuxen. Men, han ångrade ingenting, han beskrev det som ett ”inre tvång” alltså något som kom från honom själv och inte av hans föräldrar, eller folk runtomkring. Det var hans dröm och ingen annans.
Han skriver också att alla låtar han och The Jackson 5 skrivit, har tillägnats deras mor. Henne beskriver han som mycket kärleksfull och omhändertagande, men också bestämd. Bestämd över att Michael och hans syskon fått deras talanger för att göra något bra av dem, utveckla dem och följa deras drömmar. Michaels mor gav honom hopp och tro på sig själv. Tänk vad det betyder mycket för dig och mig att våra föräldrar eller närstående pushar och peppar oss i det vi gör. Tänk på de barn som förlorat sina föräldrar och anhöriga, alldeles för tidigt. Eller börjar arbeta i alldeles för tidig ålder.
Många människor engagerar sig och stöttar Erikshjälpens arbete på olika sätt. Tänk vad det betyder för barnens framtidstro.
Vilket lok är du?
I går kväll läste jag en saga för min 2-åring. ”Det lilla blå loket.” Den handlar om ett tåg som ska till barnen på andra sidan bergen med leksaker, djur, frukt, godis och en clown. Men så stannar plötsligt loket och leksakerna och djuren försöker förmå andra lok att dra dem över bergen. Det ena loket efter det andra kommer längs rälsen.
”Snälla stora lok, hjälp oss att komma över bergen, annars får inte barnen sina leksaker och då blir de så ledsna! ” Men alla har de undanflykter. Ett är för fint, det drar bara fina restaurangvagnar och sovkupéer och vägrar beblanda sig med leksakerna. Ett annat är för viktigt och drar bara viktiga saker åt vuxna människor. Ett tredje är så trött så trött. Och så åker de vidare och clownen ropar uppmuntrande till de andra: ”Det där är väl inte det enda loket i världen.”
Så till sist kommer det lilla blå loket som inte är så starkt men som ändå försöker – och lyckas dra vagnarna med leksaker till barnen på andra sidan bergen.
Jag fick läsa sagan tre gånger så jag hann reflektera lite – vilket lok är jag? Vilka undanflykter kommer jag med när människor ber mig om hjälp? Inte min business, orkar inte?
Och så ibland, när vi väl försöker, märker vi att vi faktiskt orkar mer än vad vi tror.
Tillsammans är vi starka!
Kära läsare. Det slår mig ofta hur tiden, hela livet går rysligt fort. Semestern var otroligt behövlig, men också väldigt omskakande som ni säkert känner till. Jag blir mer och mer tacksam över hur bra jag har det, men även mer medveten om hur lätt det är att förlora sina älskade. Att inte ta något för givet. Händelserna i Norge har skakat om många och jag kan inte låta bli att tänka på vad en av de drabbade ungdomarna på Utöja i Norge uttryckte i en intervju: Kan en enda person åstadkomma så mycket lidande, tänk då vad vi tillsammans kan göra för att stå upp för allt gott i världen…
Med de orden går mina tankar till de miljontals drabbade på Afrikas horn där torkan är den värsta på 60 år. Erikshjälpen finns på plats i Kenya genom vår partnerorganisation Womankind. Läs mer på vår hemsida www.erikshjalpen.se