Just nu läser jag ”Moonwalk”, Michael Jacksons självbiografi. Han blev bara 50 år, men en sådan talang känns odödlig enligt min mening.
Michael var i åttaårsåldern när han inledde sin karriär i syskonbandet The Jackson 5. I boken beskriver han den tiden som att ”se ut genom en bubbla” på de barn som lekte i lekparken utanför deras studio där de repade inför olika spelningar. Han förstod inte hur de hade tid med att springa runt sådär. Han själv hade redan börjat arbeta som en vuxen. Men, han ångrade ingenting, han beskrev det som ett ”inre tvång” alltså något som kom från honom själv och inte av hans föräldrar, eller folk runtomkring. Det var hans dröm och ingen annans.
Han skriver också att alla låtar han och The Jackson 5 skrivit, har tillägnats deras mor. Henne beskriver han som mycket kärleksfull och omhändertagande, men också bestämd. Bestämd över att Michael och hans syskon fått deras talanger för att göra något bra av dem, utveckla dem och följa deras drömmar. Michaels mor gav honom hopp och tro på sig själv. Tänk vad det betyder mycket för dig och mig att våra föräldrar eller närstående pushar och peppar oss i det vi gör. Tänk på de barn som förlorat sina föräldrar och anhöriga, alldeles för tidigt. Eller börjar arbeta i alldeles för tidig ålder.
Många människor engagerar sig och stöttar Erikshjälpens arbete på olika sätt. Tänk vad det betyder för barnens framtidstro.