Första veckan efter semestern…

I måndags kom jag tillbaka till kontoret efter tre sköna semesterveckor. Under min semester har jag medvetet försökt vara lite selektiv när det gäller nyheter, jag tänker att det är viktigt att försöka koppla bort lite av det ständiga flödet av information för att ge sig själv vila och avkoppling. Detta år har dock denna strategi inte fungerat, händelserna i vår omvärld har helt enkelt varit för omskakande för att stängas av…


Orättvisorna och lidandet i världen tar ju tyvärr aldrig semester. Medan jag har haft min ledighet så har en galning dödat nästan 100 människor i Norge. Medan en galning i Norge genomförde detta fruktansvärda brott så svälter barn till döds i Afrika, varje timme!


Mitt bland alla dessa negativa nyheter så snubblade jag via min flickvän över ett facebook event som gjorde mig glad.


”Snart är det för sent” – Är du villig att ge 1% av din månadslön?


Jag känner inte Kerstin Ingvarsson som startat detta event men blev inspirerad av initiativet och tar mig därför friheten att lyfta satsningen här. Om du känner som jag följ länken ovan och gör en insats via Erikshjälpen eller någon annan organisation som du har förtroende för.

Kan man köpa sig fri från dåligt samvete?

Den senaste veckan har jag läst mängder med blogginlägg, och även en del artiklar, med liknande innehåll som det från Rosemarie tidigare här i bloggen. Inlägg som beskriver hur märkligt vi funkar, som tar till oss av det som hänt i Norge men samtidigt inte reagerar nämnvärt över alla dem som dör på Afrikas horn.

 

Jag får lite dåligt samvete, för jag fungerar precis så där. Egentligen är det inte så konstigt, jag vet mycket väl att det är så det fungerar. I Vhitfeldts tio punkter om vad som skapar en nyhet står närheten som andra punkt, så det är väl inget konstigt alls att jag berörs starkt och tänker mycket på Norge. Det kunde ju lika gärna varit vi i Sverige!

 

Som sagt, inlägg om det där finns det redan massor så jag ska inte älta det längre. Det som slog mig var att man sällan får chansen att köpa sig fri från sitt dåliga samvete, men just i det här fallet kan man faktiskt göra det. På sätt och vis alltså, ni får ta det jag skriver nu med en gnutta salt och ironi.

 

I Norge behöver man (såvitt jag vet) inte vår hjälp rent ekonomiskt. På Afrikas horn gör de det. I stället för att bara ha dåligt samvete för att jag tänker mer på grannlandet kan jag, om jag har möjlighet, skänka en slant dit den behövs. Jag kan inte garantera att det ger ett bättre samvete, jag vet inte om dåligt samvete är bästa drivkraften för att skänka heller men det är en helt annan fråga som jag medvetet väljer att bortse från här. Men pengarna gör nytta oavsett, och det är ju lite det som är själva poängen! Bra, eller hur – det kan bli en riktig win-win situation!

 

Sofia Arnoldsdotter

Samtidigt dör människor av hunger

Mina tankar finns självklart hos alla som drabbats och jag frågar mig, som alla ni andra; hur kan något sådant som nu hänt i Norge, kunna hända? Samtidigt finns mina tankar kvar hos människorna på Afrikas horn. I nyhetsrapporteringarna är svältkatastrofen där nu bara ett kort inslag. Jag har själv jobbat som journalist och det är ju så det funkar. Det nyaste och det som ligger närmast oss har högst nyhetsvärde. Inget konstigt med det. Och varje dag väljer medierna vad de ska rapportera av allt det som händer runtom oss. Det de inte rapporterar om försvinner inte. Ibland kan vi behöva tänka på det. Läget i östra Afrika förvärras. Människor, med lika mycket människovärde som du och jag och våra grannar, dör just nu av hunger. Erikshjälpen sänder hjälp till Afrikas horn och de drabbade. Du kan läsa mer om det på vår hemsida.

UPPROP – Torka och Svält i Östra Afrika

 

Läget, i delar av Östra Afrika, har varit alarmerande under lång tid men förvärrats alltmer under senare tid. Erikshjälpen vädjar för närvarande om medel för akuta, humanitära insatser till vårt pågående arbete i östra Kenya som drabbats hårt av torkan.

 

Erikshjälpen förbereder ett långsiktigt samarbete med Womankind Kenya, en ny samarbets-organisation som är verksamma i de östra, otillgängliga delarna av Kenya. Området bebos till större delen av nomad- och boskapsskötare, ursprungligen från Somalia. Befolkningen är helt beroende av boskap för sin utkomst och överlevnad. Uteblivna regn gör både boskapsskötsel och odling omöjlig. Marginalisering och snabbt stigande matpriser är andra orsaker till nödläget i regionen. De få barn som går i skola tvingas iväg från skolorna för att tillsammans med sina föräldrar gå på jakt efter mat och vatten. Situationen förvärras ytterligare p.g.a. det ökade trycket och konkurrensen på vatten från flyktingar från Somaliasidan.

 

Womankind har nu tagit emot en första mindre summa pengar som kommer att användas för akut mat- och sjukvård, allt i samarbete med lokala myndigheter och ledare i området. Biståndet riktas mot 5 utvalda skolor med en befolkning på cirka 1500 personer.

 

Det långsiktiga arbetet är än viktigare! Erikshjälpen och Womankind förbereder för ett långsiktigt arbete som syftar till att angripa fattigdomens orsaker på bred front med fokus på barns och kvinnors rättigheter.

 

Vi kommer att ge regelbundna rapporter från arbetet i Östra Kenya. Erikshjälpen behöver ditt stöd, för förändringsarbete på kort och lång sikt. Tack på förhand!

Vi lever i en illusion

 

Sedan år 2000 stödjer Erikshjälpen World Without Border, en lokal vitrysk organisation som arbetar för funktionshindrade pojkar och flickors rättigheter i Vitryssland. Arbetet handlar om en långsiktig förändring där barnhemspersonal, föräldrar och myndigheters attityder till barnen och barnens behov påverkas. World Without Borders/Erikshjälpen är involverade i påverkansarbete på flera olika nivåer och i relationerna till såväl barn, familjer och anhöriga, personal, makthavare och allmänhet. I alla dessa kontakter verkar vi för att skapa medvetenhet om särskilt utsatta barns och ungdomars rättigheter, att samhälle och omvärlden är skyldiga att tillgodose barnens behov och att motverka diskriminering. 

 

Förändringar i Vitryssland sker inte över en natt. Framför allt inte om det krävs ändringar i regelverk och lagstiftning. En del av arbetet handlar naturligtvis om att skapa alternativ till de stora institutionerna för funktionshindrade, alternativ där barnen behandlas som individer och ges möjligheter inför framtiden.

 

1 juli var det dags för uppstart av ett pilotprojekt i form av landets första gruppboende för 12 ungdomar med funktionshinder, kopplat till institutionen Bogushevsk i östra Vitryssland. Projektet, som nu godkänts och sponsras av statliga myndigheter på alla nivåer, pågår under två år med målet inställt på ett statligt övertagande och landsomfattande implementering, inklusive nödvändig förändring av lag/regelverk, från 2013. Som inledning på projektet har en grupp tjänstemän från socialministeriet i Vitryssland, samt personal från World Without Borders, nyligen avslutat ett studiebesök i Sverige med syfte att studera den svenska modellen för vård av funktionshindrade; från lagstiftning på övergripande nivå till implementering på kommunal nivå.

 

För att citera Bo Forsberg, Diakonia, från dagens tidning: ”Vi lever i en illusion om att vi inte kan påverka. Det är inte sant – tillsammans kan vi förflytta berg!” 

Nästa uppslag var recept

Jag satt i utemöblerna hos min svärmor häromdagen och bläddrade i en tidning. En bit in i tidningen kom flera artiklar på temat barnfattigdom i Sverige. En fråga som dryftats mycket den senaste tiden och som de flesta av oss nog känner berör oss mycket. ”Vad bra att den här tidningen lyfter det här samhällsproblemet”, tänkte jag. Nästa uppslag i tidningen handlade om hur man fixade till en riktigt smarrig sommarmeny för sig och sina gäster. Jag tappade aptiten.

 

Hur gör vi för att det inte ska bli såhär? Vi berörs, tycker att det är förskräckligt. Hur kan det få vara såhär i Sverige – i vår värld? Men sen vänder vi blad och planerar midsommarkalasets inköpslista och tankarna vänder håll för att i stället handla om hur mycket färskpotatis som går åt för att alla fem kusiner med familjer ska bli så mätta att de absolut inte kan få ner en bit till. För man vill ju inte att potatisen eller sillen ska ta slut! Det vore SÅ pinsamt!

 

En liten stund senare bjöd svärmor på bullar, kakor och rulltårta i bersån. Jag lade ifrån mig tidningen och hjälpte till att duka. Och jag har tänkt på det här sen dess. Vi orkar nog inte hålla oss kvar i det där reportaget som berör för länge. Vi måste vända blad – tänka på nått annat. I mitt jobb möter jag det där förskräckliga ofta. Men å andra sidan möter jag lösningarna på problemen ofta också. Främst i våra givare.

 

Tack för att ni finns!

Kravlösa fynd?

Det här med att shoppa. Jag gillar´t! Kläder, skor, och så är jag lite av en teknikprylnörd emellanåt. Ja, ni hör ju! Det är kul när man lyckas göra ett fynd också. Som för några veckor sedan, när jag hittade ett par beige chinos som var jättebilliga. De var inte på rea, utan billiga från första början, och jag var inte helt säker på att jag skulle trivas i chinos så då kändes det så bra att de inte var dyra – värt att chansa tänkte jag!

 

Någon dag senare, när jag stod och strök chinosen, började jag fundera. Vem har gjort de här egentligen? Och framför allt, vad har personen som sytt dem fått betalt? Hur kan de vara så otroligt billiga, det måste ju vara någon någonstans som inte får betalt som de borde. Hon i butiken? Den som gör reklamen för butikskedjan? Lastbilschauffören som levererar varorna? Eller… den som tillverkat dem?

 

För några år sedan hörde jag om hur en av de lite vanligare kedjorna fick fram sina kläder. Deras designers besökte de stora modevisningarna, ritade kopior som de faxade (eller nåt liknande) till sina fabriker. När mönstret var klart satt sömmerskor under däck i långa rader på båtar och sydde, för att de skulle kunna leverera i samma ögonblick som kläderna var klara. Jag vet inte om det är sant, men bilden som målades upp var inte rolig. Ändå är den säkert bra mycket bättre än för många andra.

 

Jag har ingen aning om vart mina byxor är tillverkade, eller vilka villkor som gäller för den som sytt dem. Men frågan är – kan jag få reda på det? Vilka krav kan vi som konsumenter ställa på butikerna? Vore det rimligt att jag frågar personalen i butiken om vart kläderna eller prylarna tillverkas, och vilka villkor de har i sina fabriker? Jag har jobbat i butik så jag vet precis hur jobbigt det skulle vara om någon började ställa sådana frågor, men ärligt talat, borde det inte vara okej att göra det? Kan man inte begära att personalen vet?

 

Jag har aldrig testat att fråga. Kanske finns det butiker där man får svar, men jag gissar att i många skulle det vara svårt. Frågan är – om vi började våga vara lite besvärliga och ställa frågorna, skulle vi påverka arbetsvillkoren för människor då?

 

Vad tycker du?

 

Sofia Arnoldsdotter, shoppinggalen före detta Erikshjälpen-medarbetare

Dröm eller självklarhet…

I helgen satt jag och pratade med en kompis om hur vi båda har växt upp i ett land under en tid då allt har varit möjligt. Som liten reflekterade jag inte så mycket över detta, utan tog helt enkelt allt för givet.

Att gå i skolan kunde förvisso vara kul när man hade geografi, studiedagar eller sommarlov men för mig var det inte en stor möjlighet som jag gladdes över. Jag tyckte helt enkelt att det var betydligt mycket roligare att spela fotboll, träffa kompisar eller göra vad som helst förutom att sitta i skolbänken. Om någon fick för sig att fråga vad jag drömde om att göra när jag blev stor, så hade jag inget omedelbart svar. Jag drömde visserligen om att bli fotbollsproffs men insåg redan då att detta skulle vara nästan omöjligt att uppnå…och kanske är det just det som definierar en dröm?


Kanske är det så att jag inte drömde om att kunna ha ett jobb och en inkomst när jag blev stor, för detta såg jag som alldeles självklart.


Som handläggare på Erikshjälpen har jag ibland förmånen få att åka ut och besöka våra projekt in Indien och Södra Afrika. För att bättre förstå barnens situation brukar jag då fråga barnen om deras drömmar. Oftast är svaret att de vill bli lärare, läkare, pilot, polis eller sjuksköterska. Då jag ofta önskar att svaret skulle vara lite mer målande kan det vara frustrerande men under denna vecka har jag funderat på om det inte finns en annan förklaring.
Jag tror helt enkelt att dessa barn oftast drömmer om något som de känner är nästan omöjligt att uppnå.


För en nästan oändlig grupp av barn i vår värld är de saker som jag såg som alldeles självklara en dröm.


Idag är Erikshjälpens slogan ”att förändra världen genom att ge liv åt barns drömmar”, jag önskar att vi i framtiden kan säga att vi har hjälpt till att göra barns drömmar om utbildning, trygghet och försörjning till självklarheter.

Jag tror, jag tror på sommaren…

Sommaren är här, och Erikshjälpen kan finnas med på din semester – på många sätt!

Igår åkte personalen på Stiftelsen Erikshjälpen, och Erikshjälpen Second Hand Butiker i Holsby på årets sommarutflykt, vi tillbringade en mysig och rolig eftermiddag tillsammans, som verkligen andades just – sommar.

Såhär i början på barnens sommarlov och semestertider (för några av oss) går tankarna Erikshjälpen och hur vi finns med och präglar många familjers sommar.
Kanske du, din familj eller vänner åker till en (eller flera!) av våra Second Hand butiker under er sommarledighet och fyndar någon härlig sommarpryl, en solstol kanske? Eller en hängmatta? Som får finnas med er under sommarens lata dagar och påminna om att du också gjort gott för barnen i vår värld. En härlig tanke när man ligger och slappnar av i den nyköpta hängmattan, och tar sig en funderare en solig dag… eller hur?
Eller kanske ni stannar till och fikar, och tar del av gemenskapen på våra mysiga caféer som finns i de flesta av våra butiker? Sommaren är ju till för att njuta tillsammans med dem vi tycker om. Att ladda batterierna inför hösten och bara vara. Det kan man verkligen göra hos oss.
Några av våra praktikanter har nyligen landat på svensk mark igen, och gissa om de har samlat på sig nya intryck, tankar och erfarenheter som många i deras närhet kommer att ta del av i sommar, som ringar på vattnet…

Ni kanske springer på våra värvare för konceptet Ung fadder i sommar, fråga dem gärna vad det innebär!
Utan barnskratt är det inte riktigt sommar, tycker jag. Att höra dem hojta och leka på stranden, att se dem springa i trädgården eller på ängen ner till sjön för att bada, fulla av energi och liv, det är sommar det!
Tänk om alla barn hade det så. Vilken värld det vore att leva i. Det är faktiskt möjligt, bara vi helhjärtat tror på det vi gör.

Vi kan alla förändra världen, du och jag. På våra egna sätt. Hitta ditt sätt i sommar.

Ett hjärta som tystnat efter två dagar

Fick nyss ett samtal från Östeuropa. Mannen i telefonen, som jag har regelbunden kontakt med i jobbet, är alltid full av energi och arbetar mycket hårt och målmedvetet.  Men istället för som vanligt höra en stark inspirerande röst möttes jag av en skakad pappa som med tungt hjärta berättade om att han nyss förlorat sitt barn. Hans fru var gravid i 30e veckan och barnet hade bara överlevt två dagar utanför den trygga magen.

 

Gång på gång slås jag av livets oerhörda orättvisor. Ett barn som föds i 30e veckan i Sverige har stor chans att överleva. Barn har i Sverige lyckats räddas så tidigt som i 21a veckan och på mödravårdscentralen får våra gravida kvinnor information om att vi från vecka 23 har stor erfarenhet av att kunna rädda liv.

 

Inom mig sparkar just nu ett barn för glatta livet. Mina revben är vid det här laget rejält misshandlade, skulle inte bli förvånad om en röntgenbild visar en fraktur på höger sida. Det är en otrolig glädje att ha förmånen att få känna liv inom sig, inget som på något sätt går att ta för givet utan jag fascineras dagligen över att det över huvud taget är möjligt.

 

Det är en skör tråd som livet har att hålla sig fast i. 

 

Besked om vänner och familj som hastigt gått bort i en bilolycka eller sjukdom slår oss med lika stor sorg som det gör för människor i andra delar av världen. Samtidigt är jag så tacksam för hur vårt samhälle har kapaciteten att både förebygga och behandla. Igår hade vi i personalen på Erikshjälpen vi en kort föreläsning av vår kollega som är utbildad inom folkhälsovetenskap. Hon pratade om hur avgörande det är att inte begränsa hälsa till något som direkt är motsats till sjukdom. För att det ska vara möjligt att förändra statistiken i t.ex. Västafrika där var femte barn dör innan fem års ålder räcker det inte att endast se till ökad tillgång av sjukvård. Endast genom att samtidigt arbeta för förändringar i miljö, kunskap och attityder kan man nå resultat. Att bygga toaletter löser till exempel endast en del av problemet med hygien. Har människor inte möjlighet att tvätta händerna eller inte har kunskap eller motivation till att ändra ett beteende faller vi på mållinjen.

 

Var femte barn. Innan fem års ålder. Det är statistik som för oss svenskar är svår att kunna ta in. Det tillhör inte vardagen att Anderssons och Svenssons längre ner på gatan förlorat 2 barn. Var. Hittills. I år.

 

Tillbaka till skrivbordet –det är ju just den här typen av förändringar vi vill arbeta för. Du ska inte som tvååring behöva dö i en sjukdom som både enkelt kan förebyggas och behandlas. Förutsättningen att överleva även om du är född för tidigt ska inte behöva vara beroende av hur rika dina föräldrar eller ditt land är.

 

En reaktion som först är omedelbar sorg blir för mig snabbt drivkraften att fortsätta jobba. Idag har ett litet barns hjärta som slutat slå gett mig ännu mer drivkraft för att arbeta för barnens rättigheter.