Den senaste veckan har jag läst mängder med blogginlägg, och även en del artiklar, med liknande innehåll som det från Rosemarie tidigare här i bloggen. Inlägg som beskriver hur märkligt vi funkar, som tar till oss av det som hänt i Norge men samtidigt inte reagerar nämnvärt över alla dem som dör på Afrikas horn.
Jag får lite dåligt samvete, för jag fungerar precis så där. Egentligen är det inte så konstigt, jag vet mycket väl att det är så det fungerar. I Vhitfeldts tio punkter om vad som skapar en nyhet står närheten som andra punkt, så det är väl inget konstigt alls att jag berörs starkt och tänker mycket på Norge. Det kunde ju lika gärna varit vi i Sverige!
Som sagt, inlägg om det där finns det redan massor så jag ska inte älta det längre. Det som slog mig var att man sällan får chansen att köpa sig fri från sitt dåliga samvete, men just i det här fallet kan man faktiskt göra det. På sätt och vis alltså, ni får ta det jag skriver nu med en gnutta salt och ironi.
I Norge behöver man (såvitt jag vet) inte vår hjälp rent ekonomiskt. På Afrikas horn gör de det. I stället för att bara ha dåligt samvete för att jag tänker mer på grannlandet kan jag, om jag har möjlighet, skänka en slant dit den behövs. Jag kan inte garantera att det ger ett bättre samvete, jag vet inte om dåligt samvete är bästa drivkraften för att skänka heller men det är en helt annan fråga som jag medvetet väljer att bortse från här. Men pengarna gör nytta oavsett, och det är ju lite det som är själva poängen! Bra, eller hur – det kan bli en riktig win-win situation!
Sofia Arnoldsdotter