I helgen satt jag och pratade med en kompis om hur vi båda har växt upp i ett land under en tid då allt har varit möjligt. Som liten reflekterade jag inte så mycket över detta, utan tog helt enkelt allt för givet.
Att gå i skolan kunde förvisso vara kul när man hade geografi, studiedagar eller sommarlov men för mig var det inte en stor möjlighet som jag gladdes över. Jag tyckte helt enkelt att det var betydligt mycket roligare att spela fotboll, träffa kompisar eller göra vad som helst förutom att sitta i skolbänken. Om någon fick för sig att fråga vad jag drömde om att göra när jag blev stor, så hade jag inget omedelbart svar. Jag drömde visserligen om att bli fotbollsproffs men insåg redan då att detta skulle vara nästan omöjligt att uppnå…och kanske är det just det som definierar en dröm?
Kanske är det så att jag inte drömde om att kunna ha ett jobb och en inkomst när jag blev stor, för detta såg jag som alldeles självklart.
Som handläggare på Erikshjälpen har jag ibland förmånen få att åka ut och besöka våra projekt in Indien och Södra Afrika. För att bättre förstå barnens situation brukar jag då fråga barnen om deras drömmar. Oftast är svaret att de vill bli lärare, läkare, pilot, polis eller sjuksköterska. Då jag ofta önskar att svaret skulle vara lite mer målande kan det vara frustrerande men under denna vecka har jag funderat på om det inte finns en annan förklaring.
Jag tror helt enkelt att dessa barn oftast drömmer om något som de känner är nästan omöjligt att uppnå.
För en nästan oändlig grupp av barn i vår värld är de saker som jag såg som alldeles självklara en dröm.
Idag är Erikshjälpens slogan ”att förändra världen genom att ge liv åt barns drömmar”, jag önskar att vi i framtiden kan säga att vi har hjälpt till att göra barns drömmar om utbildning, trygghet och försörjning till självklarheter.
Bra och tänkvärt skrivet!