Fick nyss ett samtal från Östeuropa. Mannen i telefonen, som jag har regelbunden kontakt med i jobbet, är alltid full av energi och arbetar mycket hårt och målmedvetet. Men istället för som vanligt höra en stark inspirerande röst möttes jag av en skakad pappa som med tungt hjärta berättade om att han nyss förlorat sitt barn. Hans fru var gravid i 30e veckan och barnet hade bara överlevt två dagar utanför den trygga magen.
Gång på gång slås jag av livets oerhörda orättvisor. Ett barn som föds i 30e veckan i Sverige har stor chans att överleva. Barn har i Sverige lyckats räddas så tidigt som i 21a veckan och på mödravårdscentralen får våra gravida kvinnor information om att vi från vecka 23 har stor erfarenhet av att kunna rädda liv.
Inom mig sparkar just nu ett barn för glatta livet. Mina revben är vid det här laget rejält misshandlade, skulle inte bli förvånad om en röntgenbild visar en fraktur på höger sida. Det är en otrolig glädje att ha förmånen att få känna liv inom sig, inget som på något sätt går att ta för givet utan jag fascineras dagligen över att det över huvud taget är möjligt.
Det är en skör tråd som livet har att hålla sig fast i.
Besked om vänner och familj som hastigt gått bort i en bilolycka eller sjukdom slår oss med lika stor sorg som det gör för människor i andra delar av världen. Samtidigt är jag så tacksam för hur vårt samhälle har kapaciteten att både förebygga och behandla. Igår hade vi i personalen på Erikshjälpen vi en kort föreläsning av vår kollega som är utbildad inom folkhälsovetenskap. Hon pratade om hur avgörande det är att inte begränsa hälsa till något som direkt är motsats till sjukdom. För att det ska vara möjligt att förändra statistiken i t.ex. Västafrika där var femte barn dör innan fem års ålder räcker det inte att endast se till ökad tillgång av sjukvård. Endast genom att samtidigt arbeta för förändringar i miljö, kunskap och attityder kan man nå resultat. Att bygga toaletter löser till exempel endast en del av problemet med hygien. Har människor inte möjlighet att tvätta händerna eller inte har kunskap eller motivation till att ändra ett beteende faller vi på mållinjen.
Var femte barn. Innan fem års ålder. Det är statistik som för oss svenskar är svår att kunna ta in. Det tillhör inte vardagen att Anderssons och Svenssons längre ner på gatan förlorat 2 barn. Var. Hittills. I år.
Tillbaka till skrivbordet –det är ju just den här typen av förändringar vi vill arbeta för. Du ska inte som tvååring behöva dö i en sjukdom som både enkelt kan förebyggas och behandlas. Förutsättningen att överleva även om du är född för tidigt ska inte behöva vara beroende av hur rika dina föräldrar eller ditt land är.
En reaktion som först är omedelbar sorg blir för mig snabbt drivkraften att fortsätta jobba. Idag har ett litet barns hjärta som slutat slå gett mig ännu mer drivkraft för att arbeta för barnens rättigheter.