Vi blir fler för att vi blir äldre

Jag får med jämna mellanrum brev från en anonym avsändare som förfasar sig över befolkningsutvecklingen i vår värld. Denne skrivare påstår att det föds alldeles för många barn.

Måndagen den 31 oktober 2011 passerar jordens befolkning siffran 7 miljarder enligt FN:s befolkningsfond. Men den befolkningsexplosion som forskarna talade om för 40 år sedan har kommit av sig. Fertiliteten i utvecklingsländerna har sjunkit från 6 barn per kvinna i början av 60-talet till 2,6 barn idag. Jordens befolkning växer i allt långsammare takt, och ökningen framöver beror på att vi i genomsnitt lever längre. Från och med nu är det antalet vuxna som ökar.

Utbildning för flickor och kvinnor är oerhört viktigt enligt FN:s befolkningsfond. Kvinnor som gått i skola och fått utbildning föder färre barn.
Du anonyme skrivare: Ju fler som får gå i skola desto färre barn kommer det att födas framtiden. Detta är bl a Erikshjälpen med och bidrar med. Hoppas Du förser oss med en och annan krona gåva utöver de brev vi får från Dej.

Värderingsövningar i Moldavien

”Det är bara män som misshandlar barn, kvinnor är mer att lita på”

Jag är i Moldavien på en utbildning i Barns Rättigheter för Erikshjälpens partners i Moldavien och Vitryssland. Som introduktion fick vi göra en värderingsövning där man fick ställa sig i grader av samtycke i relation till påståenden som t.ex.

”Det är alltid fel att slå barn”

”Att rapportera fall av misshandel kan förvärra situationen, så det är bättre att inte säga något”

”Handikappade barn står i större risk att utnyttjas än andra barn”

”Personal som anställts för att arbeta med barn är mindre benägna att misshandla dem”

”Barn hittar ofta på historier om att de blivit utnyttjade”


Jag blev förvånad över hur gruppen vid varje påstående spred ut sig över alla skalor från ”samtycker starkt” till ”tar helt avstånd”. Ibland blev jag förvånad över mitt eget beteende; varför ställde jag mig på ”håller inte med” och inte ”tar helt avstånd” på påståendet ”Det är bara män som misshandlar barn, kvinnor är mer att lita på”


Var ställer du dig?

Gemensamt arbete mot Korruption

Som Programkoordinator faller en stor del av ansvaret för arbetet mot korruption på mitt bord. Därför tänker jag att det är viktigt att även diskutera frågan här på bloggen.

Då Erikshjälpen alltid arbetar tillsammans med lokala partnerorganisationer kan man kort konstatera att framgången inom alla delar av projekten är helt beroende av den relation som vi etablerar med lokala organisationen. Som programkoordinator besöker jag projekten ca 1 gång per år, under dessa korta besök är det helt omöjligt för mig kontrollera alla delar av verksamheten. Istället måste jag arbeta för att tillsammans med lokal personal utveckla system som ger största möjliga säkerhet.

De system, policys och kontrollfunktioner som vi tillsammans med partnerorganisationen lägger in i projektet är givetvis väldigt viktiga. Men för att nå önskad effekt är det minst lika viktigt att vi skapar ett förtroende som gör att den lokala organisationen öppet vågar visa sina svagheter. Vi får inte hamna i en situation där Erikshjälpen bara är en kontrollapparat utan måste arbeta tillsammans för vårt gemensamma mål. Förtroende och öppenhet i relationen är en grundsten för framgångsrikt arbete mot korruption.

Vi på Erikshjälpen är övertygade om att våra kontrollsystem hjälper till att minska riskerna för oegentligheter. Men trots rigorös kontroll och mycket arbete kan vi inte garantera att våra projekt är helt korruptionssäkra.

För att inte lura oss själva måste vi inse att utvecklingsarbete i de allra flesta fall genomförs i kontexter med mycket stora risker för korruption. Vi måste vara medvetna om att vi arbetar i samhällen som genomsyras av korruption på alla nivåer, vilket lätt skapar en allmän acceptans för att individer utnyttjar position för att gynna sig själv och sin familj.

Jag menar på inget sätt att människor i sådana miljöer har sämre moral men däremot att den allmänna situationen leder till större frestelser och press för individen. När man dessutom själv varje dag får kämpa för att försörja sin familj blir frestelsen ibland alltför stor.

Detta betyder dock inte att det någon gång är acceptabelt med korruption. Vi på Erikshjälpen har en nolltolerans mot alla former av oegentligheter, men för att kunna arbeta effektivt mot korruption måste vi också försöka förstå de förutsättningar som råder.

Flykt undan tvångsäktenskap

I skrivandets stund befinner jag mig på centre RUTH i det västafrikanska landet Benin. Centret är vackert beläget i ett grönt och frodigt landskap. Här får ett sjuttiotal unga tjejer en ny chans i livet. Gemensamt för dem alla är att de kommer från mycket fattiga hemförhållanden. För många av dem är centret alternativet till ett alltför tidigt, och av tjejerna oönskat äktenskap. Ofta med en betydligt äldre man. Några av tjejerna är föräldralösa och en del kom hit efter att ha rymt hemifrån för att undgå tvångsäktenskap.

På centret får de lära sig laga mat, odla grönsaker och sköta ett hushåll. De får också undervisning i franska och hantverk.

Flera av tjejerna har inte gått i skola tidigare. Målet är att när de efter 3 år lämnar centret ska kunna försörja sig och en eventuell familj. Detta är förutsättningen för att de själva ska kunna välja om och när de ska gifta sig. När jag frågar tjejerna vad som är bra med Centre RUTH svarar en flicka: ”Allt, här får vi allt vi behöver; mat, undervisning och trygghet.” Att de trivs på centret går inte att ta miste på!


Carin Lennartsson

Praktikant för Erikshjälpen i Benin

Mördarmaskiner och människovärde

Förarlösa flygande mördarmaskiner, styrda av datorer och satelliter som slår till utan förvarning och med dödlig effektivitet. En tjänsteman på Pentagon trycker på knappen och loggar sen ut för att hämta barnen på dagis. Samtidigt som datorskärmen slocknar tar ett eller flera människoliv slut. På andra sidan jordklotet väntar andra barn på en förälder som aldrig kommer hem…

I en tid när det är så lätt att avsluta ett människoliv på distans, anonymt och med millimeterprecision är människovärdet snart den enda sköld som fungerar. Problemet är att skölden tycks ha krympt betänkligt.

Maktgalna despoter som möter demonstranter som kräver frihet och demokrati med stridsvagnar. Mexikanska massgravar i knarkkartellernas spår. Romska familjer som lever i jordhålor mitt i EU-land. Slavarbetare i den svenska lingonskogen…
Jag upplever att vi talar allt mer sällan om just människovärdet. Vi diskuterar gärna mänskliga rättigheter, det finns stora internationella organisationer som bevakar hur dessa rättigheter efterlevs och i biståndsbranschen är det numera rättighetsperspektivet som ska ligga till grund för planering och genomförande av alla insatser. Gott så, men problemet är att dessa rättigheter måste bottna i någon form av värdering eller övertygelse. Vi har rätt till våra liv därför att… Ingen får diskrimineras eftersom… Det faktum att de mänskliga rättigheterna kan läsas som en praktisk guide och uppförandekod för hur ett samhälle kan organiseras räcker inte. Utan någon form av grundläggande värderingar som förklarar varför varje människa är viktig riskerar rättighetskatalogerna bara att bli administrativa checklistor, allt för lätta för politiker eller en tjänsteman på Pentagon att göra en pragmatisk egen tolkning av.

Erikshjälpen arbetar utifrån en kristen värdegrund. När vi talar om människovärde och mänskliga rättigheter bygger detta på en övertygelse om att varje människa är skapad och önskad av Gud och att detta ger oss alla, dig och mig, ett unikt värde som inte får kränkas. Tron på ett människovärde som är värt att försvara kan bygga på olika former av ideologisk övertygelse, olika religiösa eller filosofiska inriktningar. Det viktiga är att samtalet om varför varje människa är värdefull inte tystnar. Här måste alla goda krafter hjälpas åt. Vad tror du på?

I Erik Nilssons anda, på riktigt…

Idag hade jag förmånen att möta Maxi, Rosa, Cativa och Aida. De är alla mycket engagerade i det arbete vi tillsammans med Shingirirai bedriver i Mozambique. Utan någon lön kämpar dessa hjältar för att minska effekterna av hiv/aids genom att göra hembesök, hjälpa till med mediciner, besöka smittade på fängelser och sprida kunskap.

Men det som gör de här människorna verkligt speciella är att de alla också själva är smittade. Genom stödet från Shingirirai, bromsmediciner och näringsrik kost är de idag tillbaka på fötter. Nu vill de använda sin erfarenhet, kunskap och tid för att hjälpa andra i kampen mot sjukdomen.

Som besökare kan man inte annat än beundra dessa människor.

Shingirirai bildades år 2000 av en grupp hiv smittade som ett svar på den diskriminering de mötte i samhället. Idag har man 673 medlemmar, alla smittade av hiv/aids. Organisationen stödjer hiv-smittade via rådgivning, hemsjukvård, inkomstgenererande projekt och stöd till lantbruk. Utifrån sina egna erfarenheter arbetar medlemmarna även engagerat för att öka kunskapen och minska spridningen av hiv/aids.

Liksom Erik Nilsson, som var blödarsjuk, så vägrar dessa människor att ge upp! Istället väljer de att ägna den tid de har kvar åt något meningsfullt.

Shingirirai betyder ”be encouraged”

19 år: student eller småbarnsmor?

Sjung om studentens lyckliga dar,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!


Visst vet vi att bilden är idealiserad. Men ändå vill vi tro att det är sant: Den ständigt ljusnande framtiden. Studenternas lyckliga dagar – och fröjden i ungdomens vår.  Vem kan tvivla när de trosvissa manskörerna så övertygande förkunnar hur det borde vara?

 

Under sommar-ledigheten hemma i Sverige fick jag vara med och sparka ut ”mina” studenter, den mentorsklass som jag följt sedan de började gymnasiet. Förhoppningarna och valmöjligheterna inför framtiden var många där de satt i sina vita mössor innan den magiska utspringningen. Ska man resa, jobba lite, kanske bo kvar hos mamma och pappa för att spara pengar, plugga vidare, eller varför inte gå någon intressant folkhögskolekurs…? Jag uppmuntrade dem att verkligen passa på att bli vänner med sin längtan, nu då omgivningens förväntningar inte behövde styra deras liv i så hög grad – i alla fall inte på ett litet tag…

 

Den första 19-åringen jag möter i Boun Tai, norra Laos, efter sommarens ledighet befinner sig i en annan sits. Ingen vit mössa. Ingen utspringning. Ingen akademisk manskör som taktfast framför hur det borde vara. Li blev bortgift som trettonåring och nu är hon trebarnsmor. För en månad sedan förlöste hon tvillingar hemma i den lilla Hmong-byn. Hennes undernärda kropp orkade inte bära barnen hela tiden och de små knytena såg dagens ljus en dryg månad för tidigt. Förutom att barnen är underviktiga, så har Li svåra men och mycket smärta efter förlossningen och vår personal har tagit med dem till distrikts-sjukhuset i Boun Tai där jag träffar dem.

 

Seden bjuder (i flertalet folkgrupper här) att nyblivna mödrar endast får äta ris den första månaden, en tradition som  ytterligare berövar kvinnorna nödvändig näring. Det kvinnorna saknar kan givetvis heller inte de ammande barnen få del av. Den unga mamman som lämnats på sjukhuset i Boun Tai har inte tillräckligt mycket bröstmjölk för att de små pojkarna ska kunna äta sig mätta. Förutom att ge dem mat och hjälpa dem att betala delar av sjukhusräkningen, så försöker vi från Erikshjälpen prata med familjen om grundläggande näringslära. Precis som vi gör i alla de byar där vi jobbar.

 

Bristerna i norra Laos är ofta basala och väldigt påtagliga. Elementär kunskap om hygien och hälsa kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Även om vi huvudsakligen jobbar långsiktigt så ser vi dock ofta väldigt konkreta och direkta effekter av insatserna.

 

Det är knappast läge att börja prata med den unga modern om att ”bli kompis med sin längtan”. För Li är livet just nu en kamp för överlevnad, hennes egen såväl som små-pojkarnas. Men vi kan i alla fall ge henne hopp om att morgondagen är möjlig. Valmöjligheterna är inte lika många som för de jämnåriga kamraterna i vita mössor. Barndomen kanske är delvis förlorad. Men när hon lämnar sjukhuset några dagar senare, på stärkta ben, har hon i alla fall fått nytt hopp om att hon kan få se sina barn växa upp. Framtiden har ljusnat något.

 

Li, tillsammans med nyfödda sonen Jeng


Lis svärmor, man och andra son som följt med till sjukhuset

60 minuters ståpäls

En spänning och förväntan spred sig i kroppen. Min ansökan som kommunikatör för Erikshjälpen genererade en intervju! Så många tankar som virvlade runt.

På huvudkontoret i Holsbybrunn blev jag väl mottagen och fick gå på en rundtur ”bakom kulisserna.” Där fick jag träffa några av de hjältar som varje dag packar ihop kläder, saker och material som skickas ut till andra delar av världen där de verkligen behövs. Ute på lagret fick jag svälja både en och två gånger. Flera stationer där använda och helt nya kläder sorterades. Sjukvårdsmaterial låg prydligt uppradade på hyllorna. Hela och halvtrasiga sjukhussängar, rullstolar och röntgenapparater så långt ögat kunde nå. Allt som skulle skickas iväg var hoppackat i slimmade paket för så effektiv transport som möjligt. En man presenterade sig som ”rullstols-Bertil” och en annan man filosoferade om hur mycket tid man av sitt liv egentligen spenderar i en säng. En säng som han höll på att laga så att den kunde skickas till ett sjukhus. Kanske ett sjukhus där en kvinna ska få föda i en säng istället för på ett smutsigt och kallt jordgolv.

Litenhet och vördnad, två känslor som sköljde över mig. För att inte tala om ståpälsen på mina armar. Vilken apparat! Vilken organisation! Vad bra att den finns!

Erikshjälpen har jag nu varit bekant med i tio år. Många trevliga shoppingstunder i någon av second hand-butikerna, en bra fadderverksamhet och konkreta månadsprojekt där man kan vara med och skänka en slant och därmed bidra till att barn inte ska behöva arbeta utan får gå i skolan exempelvis.

Tre och en halv vecka in i mitt nya jobb känner jag mig ödmjuk och laddad inför uppgiften att vara en av dem som får förvalta förtroendet från givare och välgörare och försöka göra världen lite, lite bättre. Tack alla hjältar på in- och utsidan!

På plats i Benin

Efter en vecka i det Västafrikanska landet Benin börjar jag vänja mig så smått vid värmen, det konstanta gatularmet och gecko-ödlorna som springer över mitt tak om nätterna. Jag är här inom Erikshjälpens praktikantprogram för att följa vår samarbetspartner BUPDOS arbete. BUPDOS är en kristen organisation som driver sociala projekt här i Benin.

Den här veckan har jag tillbringat dagarna på BUPDOS hälsocenter som ligger i en fattigare del av Benins största stad, Cotonou. På centret bedrivs bland annat mödrahälsovård,  förlossningsvård, vaccination, tandvård och primärvård. Det har varit intressant att få en inblick i befolkningens hälsoproblem och i hur arbetet på centret bedrivs. Jag har sett hur man trots begränsade resurser kan göra stor skillnad, inte minnst med hjälp av undervisning om förebyggande hälsovård. Eller som centrets tandläkare sa ”Om jag kan få mina patienters barn att borsta tänderna två gånger om dagen med flourtandkräm, har jag åstadkommit en enorm hälsovinst för Benins befolkning.”

Idag har det varit en stor fest på centret, man har firat 10-års jubileum och samtidigt invigt en helt ny byggnad med bättre mottagningsrum och fler platser för inneliggande patienter. Behoven i stadsdelen är stora och personalen är stolta och glada över sina nya, fina lokaler. Nästan all sjukvårdrelaterad inredning på centret kommer från Sverige via Human Bridge. Det känns oerhört glädjande att se hur väl den kommer till användning här i Benin!

Carin Lennartsson
På plats i Benin.

HOPP OM LIVET

Jag är på resa i det svältdrabbade och oerhört torra nordöstra Kenya för att följa upp Erikshjälpens humanitära insatser i området – och förhoppningsvis förstå lite mer och lite bättre. Efter kort beskrivning (på facebook) av det eländiga läget undrade jag var alla politiker tagit vägen? De två kommentarer jag hittills fått; ”you’ll need to put your trust and hope somewhere else” och ”they are away doing politricks”, säger ett och annat!?

 

Vår nya samarbetsorganisation Womankind har en stark närvaro och förankring i den region i nordöstra Kenya genom vilken vi nu riktar vårt humanitära bistånd. Parallellt med akuta insatser av mat, vatten och hälsovård förbereder vi tillsammans ett långsiktigt förändringsarbete, med fokus på barns rättigheter till en trygg uppväxt. Womankinds förtroende och respekt i regionen har fört den f.d. ledaren för organisationen, Sophia Abdi Noor, ända till Kenyas parlament, till politikens och maktens korridorer. Som ordförande är hon fortsatt starkt engagerad i Womankinds arbete.

 

Jag kan inte annat än älska Sophia’s och Womankind’s nya kvinnliga ledare Hubbie Hussein’s mix av smittande skratt, ilska och engagemang, när vi tillsammans reser runt i regionen. Ilska över politikers och beslutfattares oförmåga och tröghet till både akuta och förebyggande insatser, omfördelning av resurser, maktmissbruk och korruption, diskriminering. Ilska över att Internationella Röda Korset delar ut rutten majs i området som gör redan utmärglade barn och människor allt svagare. Sophias ilska och engagemang i parlamentet ledde nyligen till en ny lag som förbjuder kvinnlig könsstympning och hon har tilldelats flera internationella utmärkelser för sin kamp för mänskliga rättigheter.

 

Varken Erikshjälpen eller någon annan organisation kommer någonsin att kunna ersätta eller ta över statens och det internationella samfundets ansvar för sina medborgare. Men vi kan vara med och stödja lokala organisationer som Womankind som mobiliserar och medvetandegör människor på gräsrotsnivå, inte minst för att utmana politiska och religiösa ledares maktmissbruk.

 

Det är så det har gått till i Sverige och världen när fattigas villkor förbättrats, jag vet inget annat sätt…? Men just i denna stund behöver flickor, pojkar och föräldrar i nordöstra Kenya mat, vatten och hälsovård. Jag lovar att hjälpen kommer fram!