Sjung om studentens lyckliga dar,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Visst vet vi att bilden är idealiserad. Men ändå vill vi tro att det är sant: Den ständigt ljusnande framtiden. Studenternas lyckliga dagar – och fröjden i ungdomens vår. Vem kan tvivla när de trosvissa manskörerna så övertygande förkunnar hur det borde vara?
Under sommar-ledigheten hemma i Sverige fick jag vara med och sparka ut ”mina” studenter, den mentorsklass som jag följt sedan de började gymnasiet. Förhoppningarna och valmöjligheterna inför framtiden var många där de satt i sina vita mössor innan den magiska utspringningen. Ska man resa, jobba lite, kanske bo kvar hos mamma och pappa för att spara pengar, plugga vidare, eller varför inte gå någon intressant folkhögskolekurs…? Jag uppmuntrade dem att verkligen passa på att bli vänner med sin längtan, nu då omgivningens förväntningar inte behövde styra deras liv i så hög grad – i alla fall inte på ett litet tag…
Den första 19-åringen jag möter i Boun Tai, norra Laos, efter sommarens ledighet befinner sig i en annan sits. Ingen vit mössa. Ingen utspringning. Ingen akademisk manskör som taktfast framför hur det borde vara. Li blev bortgift som trettonåring och nu är hon trebarnsmor. För en månad sedan förlöste hon tvillingar hemma i den lilla Hmong-byn. Hennes undernärda kropp orkade inte bära barnen hela tiden och de små knytena såg dagens ljus en dryg månad för tidigt. Förutom att barnen är underviktiga, så har Li svåra men och mycket smärta efter förlossningen och vår personal har tagit med dem till distrikts-sjukhuset i Boun Tai där jag träffar dem.
Seden bjuder (i flertalet folkgrupper här) att nyblivna mödrar endast får äta ris den första månaden, en tradition som ytterligare berövar kvinnorna nödvändig näring. Det kvinnorna saknar kan givetvis heller inte de ammande barnen få del av. Den unga mamman som lämnats på sjukhuset i Boun Tai har inte tillräckligt mycket bröstmjölk för att de små pojkarna ska kunna äta sig mätta. Förutom att ge dem mat och hjälpa dem att betala delar av sjukhusräkningen, så försöker vi från Erikshjälpen prata med familjen om grundläggande näringslära. Precis som vi gör i alla de byar där vi jobbar.
Bristerna i norra Laos är ofta basala och väldigt påtagliga. Elementär kunskap om hygien och hälsa kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Även om vi huvudsakligen jobbar långsiktigt så ser vi dock ofta väldigt konkreta och direkta effekter av insatserna.
Det är knappast läge att börja prata med den unga modern om att ”bli kompis med sin längtan”. För Li är livet just nu en kamp för överlevnad, hennes egen såväl som små-pojkarnas. Men vi kan i alla fall ge henne hopp om att morgondagen är möjlig. Valmöjligheterna är inte lika många som för de jämnåriga kamraterna i vita mössor. Barndomen kanske är delvis förlorad. Men när hon lämnar sjukhuset några dagar senare, på stärkta ben, har hon i alla fall fått nytt hopp om att hon kan få se sina barn växa upp. Framtiden har ljusnat något.
Li, tillsammans med nyfödda sonen Jeng
Jag hoppas att alla som läser bloggen blir tacksamma för hur otroligt bra vi har det i Sverige.Jag tackar Gud varenda dag för allt gott vi har.Och låt oss samtidigt tänka på att dela med oss lite.
Jag har mött dessa kvinnor som måste bli vuxna mycket fortare är de borde och uppyäckt att de har precis samma känslor som vi.
Fantasktiskt jobb ni gör med att sprida lite ljus i allt mörkret.
Väl skrivet och med tänkvärda paralleller mellan Sverige och Laos! Tack för denna berättelse från verkligheten Magdalena!
Jag hoppas att alla som läser bloggen blir tacksamma för hur otroligt bra vi har det i Sverige.Jag tackar Gud varenda dag för allt gott vi har.Och låt oss samtidigt tänka på att dela med oss lite.
Jag har mött dessa kvinnor som måste bli vuxna mycket fortare är de borde och uppyäckt att de har precis samma känslor som vi.
Fantasktiskt jobb ni gör med att sprida lite ljus i allt mörkret.
+1