En spänning och förväntan spred sig i kroppen. Min ansökan som kommunikatör för Erikshjälpen genererade en intervju! Så många tankar som virvlade runt.
På huvudkontoret i Holsbybrunn blev jag väl mottagen och fick gå på en rundtur ”bakom kulisserna.” Där fick jag träffa några av de hjältar som varje dag packar ihop kläder, saker och material som skickas ut till andra delar av världen där de verkligen behövs. Ute på lagret fick jag svälja både en och två gånger. Flera stationer där använda och helt nya kläder sorterades. Sjukvårdsmaterial låg prydligt uppradade på hyllorna. Hela och halvtrasiga sjukhussängar, rullstolar och röntgenapparater så långt ögat kunde nå. Allt som skulle skickas iväg var hoppackat i slimmade paket för så effektiv transport som möjligt. En man presenterade sig som ”rullstols-Bertil” och en annan man filosoferade om hur mycket tid man av sitt liv egentligen spenderar i en säng. En säng som han höll på att laga så att den kunde skickas till ett sjukhus. Kanske ett sjukhus där en kvinna ska få föda i en säng istället för på ett smutsigt och kallt jordgolv.
Litenhet och vördnad, två känslor som sköljde över mig. För att inte tala om ståpälsen på mina armar. Vilken apparat! Vilken organisation! Vad bra att den finns!
Erikshjälpen har jag nu varit bekant med i tio år. Många trevliga shoppingstunder i någon av second hand-butikerna, en bra fadderverksamhet och konkreta månadsprojekt där man kan vara med och skänka en slant och därmed bidra till att barn inte ska behöva arbeta utan får gå i skolan exempelvis.
Tre och en halv vecka in i mitt nya jobb känner jag mig ödmjuk och laddad inför uppgiften att vara en av dem som får förvalta förtroendet från givare och välgörare och försöka göra världen lite, lite bättre. Tack alla hjältar på in- och utsidan!