– Om man ropar i skogen får man kanske inget svar.
Dimman lättar sakta över de djungelbeklädda bergstopparna runt Akha-byn Nam Hin, men innan vi hinner vakna somnar en liten pojke in. För gott. Han är knappt fyra fyllda och ligger ensam i sin bädd när man hittar honom. Mamman, som också är sjuk, hade gått för att ta hand om djuren. Snart fylls tystnaden av sorgetjut. Bykvinnorna stämmer in i mammans otröstliga gråt och strax är hela byn på fötter.
Yrvaket undrar vi vad som hänt. Och när vi får veta undrar vi HUR i hela världen det kunde få hända. Där vi kommer ifrån dör inga barn av diarré. Jodå, förklarar byborna, man hade tänkt att försöka ta honom till sjukhus. Men han hade ju redan haft diarré i tre veckor, säger ni? Och inte ätit eller druckit på flera dagar? Har ingenting gjorts?
Man skakar på huvudet. Antagligen hade mamman, som sedan ett år tillbaka är änka, heller aldrig haft råd att ta honom till sjukhuset. ”Men…” stammar vi. ”Vi hade ju kunnat…”. Men var fanns ”vi” när vi ”hade kunnat”?
Jag inser att det här är människor vars nöd i princip ingen ser och vars röst ingen hör. När klagoropen klingat av mellan bergen återstår bara tystnaden. Människor vars röst ingen hör tystnar också. Det verkar vara så det fungerar. Den sjuka änkan är bara en i raden av många fattiga vi möter som slukats upp av tystnadens kultur, återvändsgränden där man slutligen parkerar i brist på gensvar.
August (vår son) har en bok med djur som vinkar, ”vinkboken” heter den. På baksidan står det med stora bokstäver: ”Det bästa med att VINKA är att alla vinkar TILLBAKA”. Det är ju så vi vill att det ska vara. Alla vinkar tillbaka.
De flesta som läser detta är nog uppvuxna i en kultur där man ska ”stå upp för sig själv”, ”höja sin röst” – reflektera, verbalisera, argumentera till leda. Ögonen som sett är många, öronen som hört likaså. Feedback, bekräftelse, nätverk och alla dessa utvecklingssamtal och utvecklingsplaner som ska följas upp och förbättras, från förskolan tills döden skiljer oss åt. Att någon kan se sitt barn långsamt tyna bort utan att ens då höja sin röst för att orka be om hjälp – för oss är det oerhört svårt att fatta. Men någonstans i min förtvivlan och ilska förstår jag att rösterna måste växa fram i ljuset av tillvända ansikten och öron som lyssnar med intresse. Det är också därför det känns extra viktigt att få finnas på plats i delar av värld där många verkar ha gått vilse i tystnadens mörka skogar.
Men också vår kultur, där vi vinkar och höjer våra röster, har sina baksidor. Jag läser på DN:s hemsida att den nya ”planking”-trenden” skördat sitt första dödsoffer. (Planking = lägga sig platt på mage på udda och farliga platser, tex järnvägsspår, fota och lägga upp bilden på facebook). En absurd kontrast. Diarrédöden – tystnadens offer. Plankningsdöden – symptom på en värld där man skriker ihjäl sig, men förvisso kan bli världskänd (postumt). Problemet kvarstår: var finns de som kan lyssna, spegla och svara på ett klokt sätt?
Avslutningsvis, jag menar inte att alla ska, eller ens kan, ta ansvar för och söka upp all världens nöd för att se, höra och möta. Men jag tror att vi alla kan öva på att lyssna och därmed kanske ge liv åt rösterna som inte hörs. De tystnade ropen finns överallt, men också de som skriker ihjäl sig. På ålderdomshemmet, flyktingförläggningen, i skolan – men också i de stilrena kvarteren och i den stålkalla, rostfria lyxen. Hör vi?
Jason och Magdalena Vogt
Erikshjälpens personal i norra Laos skogar
