Det finns få vapenslag i krig och konflikter som är så förödande som sexuellt våld. Metoden är lika vidrig som uråldrig och handlar om den djupaste sortens förnedring.
På detta omänskliga otyg sätter norska Nobelkommittén fingret när man ger fredspriset 2018 till den tidigare IS-fången Nadia Murad och den kongolesiska gynekologen Denis Mukwege.
Jag kan lite för lite om Nadia Murad för att göra någon kvalificerad analys. Desto mer om doktor Mukwege. I mitt tidigare liv som tidningsredaktör, före Erikshjälpen, har det länge viskats om Denis Mukwege som en given fredsprisvinnare. På tidningen Dagen, där jag jobbat i flera år, hoppades vi varje år på Mukwege. Första gången vi träffades var 2010 på Almedalsveckan då jag hade förmånen att intervjua honom under ett seminarium om mänsklighetens djupaste ondska. Mitt första intryck var som många andras, en helgjuten person, rakt igenom ödmjuk och god.
Vi träffades ytterligare någon gång, men det skulle gå till november 2014, innan jag förstod Mukweges främsta egenskap. Då reste jag in i Kongo från Rwanda. Bukavu är gränsstaden och i ytterkanten ligger Panzisjukhuset. Sista kilometern hamnade vår jeep mitt i en konvoj av tungt beväpnade FN-fordon. När vi rullade in på sjukhusområdet förstod vi att vi anlände med Doktor Mukwege själv. Han fanns i bilen före oss. FN-plutonen var där för att försvara hans liv.
Denis Mukwege kom just hem från Europa där han bland annat deltagit i SVT:s Skavlan och mottagit det prestigefyllda Zacharovpriset för tankefrihet. Hela sjukhuset vibrerade av sång, skratt och skrik. Dagen till ära hade kvinnorna – för där var mest kvinnor – samlat in pengar och låtit uppföra en byst av doktorn. Denna avtäcktes högtidligt.
På sjukhusets innergård samlades så patienter och tillresta potentater. Internationella TV-bolag fanns på plats och det var då jag insåg Mukweges främsta egenskap. Modet! I närmare en timme levererade han det skarpaste tal jag någonsin hört. Och då hör det till saken att han bara två år innan, som genom ett Guds under, undkommit ett mordförsök. Hans livvakt sköts till döds.
I sitt tal gav han sig på de kriminella paramilitära gangsterligorna som samlar och smugglar mineraler i skogarna. Som tvingar barn och fattiga ner i gruvor och diken för att leta. Som sätter skräck i människor genom att lemlästa och våldföra sig på kvinnor. Han gav sig på den korrupta polisen som ser mellan fingrarna och mutas av samma ligor som förgriper sig på kvinnorna. Han gav sig på politikerna, från byhövdingar hela vägen till landets president Joseph Kabila. Han talade kraftfullt, som en väckelsepredikant, utan manus och utan att darra en millimeter. Den varma luften stod still.
Sist, men inte minst vände han sig till alla oss som är brukare av mobiler och andra tekniska apparater. Dessa innehåller ofta metaller från Kongo. ”Ni borde veta bättre”, manade han lika kraftfullt. Att hänger ihop, som en lång kedja. I ena änden finns de utsatta kvinnorna med livslånga trauman. I andra änden säljs de senaste mobiltelefonerna.
Under Facebookbilden jag tog den dagen, 29 november 2014, har jag skrivit: ”Har idag träffat en av världens mest lysande stjärnor, doktor Mukwege i Bukavu, Kongo. Grymt impad av mod och beslutsamhet. Om ingen gör slut på honom så är jag säker på att det blir Nobelpriset. (Han utmanar alla).”
Efter hans tal fick vi en kort pratstund, och plötsligt var han lika generös och vänlig som vanligt. Ödmjuk och rakt igenom godhjärtat. Jag frågade om han ville utmana Kabila om makten? Det ville han inte! Jag frågade om han var rädd. Nej, svarade han.
Han förklarade med en vänligt leende att han aldrig hade valt att vara modig. Det fanns helt enkelt inte något utrymme att vara feg.
Jag är inte mannen att bedöma Mukweges medicinska kunskaper som läkare. Jag har hört att han är förträfflig som kollega och kirurg. Däremot har jag sett den upprättelse och mentala återhämtning han ger sina patienter. Många kvinnor har tvingats igenom helvetet på jorden. För att ge dem livet tillbaka krävs en ängel.
Vi säger grattis till Doktor Denis Mukwege, grattis också till Läkarmissionen, PMU och till våra systerorganisationer Human Bridge och Skandinaviska Läkarbanken som på olika sätt bidragit till Panzisjukhusets framgång.
Med viss bävan vill vi också gratulera världens kvinnor. Ett Nobelpris borde sätta fokus på de förfärliga övergrepp som det sexuella våldet innebär. Låt oss hoppas det, även om jag är tveksam. Våld mot barn och kvinnor hör till det lägsta av mänskligt beteende. I konflikter är det alltid dessa som far mest illa. Det är en skam för mänskligheten och för att detta ska förändras krävs mer än ett nobelpris. Låt oss se det som en början!