Min blogg – Sida 3 – Just another WordPress webbplats

Alla tar inte semester

Skriver denna blogg i de sista skälvande minuterna innan jag börjar min semester. Man får lätt en känsla av att allting stannar av när kollega efter kollega sticker in huvudet och önskar ”Glad sommar – vi ses i augusti”. Och visst är det så att många av oss har förmånen att checka ut för en välbehövlig vila.

Samtidigt är det så att det mesta av Erikshjälpens verksamhet rullar på som vanligt. Ute i världen jobbar partnerorganisationer och deras medarbetare på i sina projekt för att se till att barn får tillgång till utbildning, hälsa och skydd mot en farlig omvärld.

Erikshjälpen är engagerat i ett hundratal långsiktiga projekt i sjutton länder på tre kontinenter. Vi kopplar upp oss mot lokala organisationer och människor som brinner för sitt arbete och med ditt och mitt stöd får de möjligheter att fortsätta sin kamp för barns rättigheter.

Men ibland blir läget än mer akut; översvämningen slår till eller maten tar slut på grund av långvarig torka.

Just nu jobbar en av mina medarbetare med en ansökan om medel till en humanitär insats i nordvästra Kenya. Området bebos av nomadiserande boskapsskötare som vandrar runt för att söka bete till sina djur. Men de senaste åren har regnen blivit mer och mer sällsynta och betesmarkerna allt svårare att hitta. Nu är det många familjer som inte har några djur kvar och som därför närmar sig svältgränsen. I detta område jobbar en av Erikshjälpens partnerorganisationer. Med egna medel har vi försökt förse människor med mat under en tid, men behovet är större än våra resurser. Då får vi vända oss till de kontakter vi har för att söka medel; individer och organisationer. Då får semestern vänta lite till.

En annan grupp som inte tar semester är de människor i Sverige som lever i utanförskap. Människor som varken på sommaren eller resten av året har ett jobb att gå till. Barn som inte kommer utanför sitt bostadsområde på hela sommaren.

Erikshjälpen är engagerat i ett antal projekt som ordnar sommarlovsaktiviteter för barn i sådana områden. Men ännu viktigare är att vi kämpar för att politiken ska ta hänsyn till familjer och barn som lever i utanförskap.

I höstens val har vi chansen att påverka vems agenda som ska gälla. Om du vill ha hjälp att kolla hur bra de olika partierna är på att se till barnens bästa, kolla gärna in #kryssaförbarnen i sociala medier eller läs på vår hemsida; https://erikshjalpen.se/opinion/erikshjalpen-tar-stallning-for-barnen-i-arets-valrorelse/

Till slut vill jag önska dig en skön semester – men glöm inte bort dem som inte tar semester!

Är alla (områden) lika mycket värda?

Senaste åren har det talats mycket om Sveriges utanförskapsområden. Polisen har en lista med identifierade sådana. Definitionen är ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället. Detta påverkar förstås hela bostadsområdet men självklart är det endast ett fåtal som faktiskt är kriminella.

Klyftorna mellan de barn i Sverige som har det bra och de som lever i socioekonomiska svårigheter har vidgats och gapet är väldigt stort. I en jämförelse mellan OECD-länder har Sverige halkat ner från att ha legat i topp med minst gap till plats 23. Många barn bor just i dessa ”utanförskapsområden”.

När Barnombudsmannen samtalat med barn som lever i dessa områden berättar barnen ändå om kärlek till sin hemort. Det tycker jag värmer. För visst vill vi att alla barn ska känna kärlek till den plats där de växer upp.

Jag känner igen den där stoltheten från när jag själv arbetade med barn just i ett utsatt område. Men sanningen är att jag också mötte barn som, när de besökte andra delar av stan, helst inte ville säga varifrån de kom. En del barn upplevde att människor hade fördomar och att detta gav dem en negativ stämpel.

Hur Sverige ska ta sig an och motverka segregationen är en av de stora frågorna som i dag debatteras av både det offentliga och av civilsamhällsorganisationer. Så gjordes även under årets Almedalsvecka.

En ny myndighet, DELMOS (Delegationen mot segregation), inrättades i januari. De poängterar att det inte är ett område som är problemet utan relationen mellan områden som har socioekonomiska utmaningar och områden som är socioekonomiskt starka. Att segregation är hela kommunens problem.

Jag funderar på om vi kanske behöver se på problemet ur ett nytt perspektiv. Det görs många insatser av både myndigheter och civilsamhälle i våra utanförskapsområden. Är det kanske insatser i de mer socioekonomiskt starka områdena som behövs för att lösa problemet? Glömmer vi som lever i de ”starka” områdena att de som inte har möjlighet eller väljer att bo här är lika mycket värda och har samma rättigheter som oss andra? Är det kanske vi som bidrar till att spä på problemet när vi inte vill bo i vissa områden eller ens vågar gå dit eller umgås med dem som bor där? Vill vi ha, och ser vi fördelarna med, mångfald och ett integrerat samhälle?

Det finns socioekonomiskt starka områden där invånarna protesterar då det exempelvis planeras boenden för nyanlända. Men det finns också socioekonomiskt starka områden där invånare går samman och planerar för hur de bäst ska välkomna sina nya grannar och få dem att känna sig välkomna.

Genom mitt arbete på Erikshjälpen har jag mött många enskilda individer och organisationer som engagerat sig för att nyanlända ska känna sig välkomna. De berättar om hur dessa nya vänner berikat deras liv och organisationer. Erikshjälpen vill vara med och skapa ett samhälle där alla barn med stolthet vågar berätta var de kommer ifrån. Vill du också vara med och göra det?

Dans gör skillnad

Allt sedan barnsben har jag utövat dans. Det är min stora passion i livet. Dansen har varit min vägledare och gett mig möjligheter som jag knappt trodde var möjliga. Att som praktikant få resa med Erikshjälpen till staden Mbarara i Uganda och rehabiliteringscentret Amagara Masya för gatubarn är en av dom.

Men som inom alla estetiska yrken är det lätt att tvivla på sig själv. Kanske hade också ens föräldrar och samhället runt omkring önskat att man valt ett tryggare yrke än det som professionell dansare och danspedagog.

I Sverige har breaking (breakdance), som är en del av hiphopkulturen, dessutom fått ett oförtjänt dåligt rykte. Men, som gatubarnen i Mbarara har förstått, ger dansen gemenskap, skratt och kärlek. En stund av lycka och en rast från allt det jobbiga.

Mitt jobb som danspedagog har aldrig varit mer givande än här på Amagara Masya eller bland gatubarnen i och ungdomarna i huvudstaden Kampala. Att hitta ett tyst gathörn utan musik eller på något köpcenter här i Uganda är ovanligt. Här andas danskulturen och det osar av en kreativitet som vill ut i världen.

Att få arbeta med dessa ungdomar från trasiga och fattiga familjer med svåra trauman, att få se deras driv, nyfikenhet och tacksamhet är stort. Hur de inte tar något för givet utan suger åt sig all kunskap de kan få. Och för att vara ärlig, de har inte haft mycket tillgång till WI FI på landsbygden som de kommer från heller.

I min pedagogik har jag fokuserat på att stärka ungdomarnas självkänsla och att dela med mig av dansens glädje. Kreativitet och personlighet finns redan i deras dans.

Dans är ett universellt språk som bryter barriärer och skapar samhörighet. Jag har tvivlat på min dans och värdet av det. Men jag kommer aldrig att tvivla på dessa barn. Tack för det hopp ni ger mig!

Anna-Karin Åberg, Erikshjälpens praktikant i Uganda

Jag tar Erikshjälpens vision med mig till Almedalen

I helgen packar jag min gamla motorcykel för att, tillsammans med några kollegor, bege mig till Gotland och politikerveckan i Visby. Veckan firar 50-årsjubileum sedan Olof Palme äntrade lastbilsflaket i Almedalsparken 1968. Palme som för övrigt var nästan jämngammal med Erik Nilsson, den blödarsjuke idealisten som grundade Erikshjälpen. Erik avled 1966 och lämnade efter sig en stor vision om en förändrad värld där barns drömmar får liv. Den visionen bär vi med oss än i dag, också till Almedalen.

Genom åren har Politikerveckans innehåll, profil och deltagande förändrats. Mitt första år, 2006, arrangerades cirka 500 evenemang. Alla trodde då att taket var nått. Ingen kunde överblicka eller förstå var fler människor kunde rymmas.

Men veckan bara växer och växer. I år räknar man med över 4 200 olika seminarier, tal och möten. Från politik, media och myndigheter har utbudet breddats till civilsamhälle, föreningar och organisationer. Sedan kom hela näringslivet med företag, banker, försäkringsbolag. Alla är där och slåss om uppmärksamhet och utrymme.

Politikerveckan återspeglar ett förändrat samhälle och en mer instabil värld, polariserad och hotfull. Mitt första år, 2006, vandrade jag en tidig morgon genom parken och mötte dåvarande statsminister Göran Persson. Han släntrade fram, avslappnad och fundersam, helt ensam utan säkerhetsvakter. Nu för tiden kryllar det av Säpo-folk med snäckor i öronen och vapen under kavajerna. Till och med ärkebiskop Antje Jackelen hade två livvakter med sig ifjol.

Behöver Erikshjälpen vara där?
Både ja och nej. Ingen tvingar ju oss dit, veckan är krävande på många sätt. Samtidigt är det viktigt att Erikshjälpen – som vill höras och synas för barnens rätt och bästa – finns på plats för att lyfta viktiga frågeställningar och delta i det allmänna meningsutbytet.

Det finns också en poäng med att på några få dagar tillskansa sig överblick och uppfattning kring många ämnen och frågeställningar. Dessutom är det ett gyllene tillfälle för oss stolta smålänningar att möta många stockholmare på ett och samma ställe. Mellan våra seminarier kommer vi att kunna träffa en rad politiker och kolleger, generalsekreterare, från bland annat Rädda barnen, Radiohjälpen, Röda korset, PMU, Bris, Läkarmissionen och många andra. Viktiga kontakter för att bilda opinion och påverka vårt samhälle och vår värld för barnens bästa.

Vi kommer också slå ett slag för vår kampanj #kryssaförbarnen som du kunde läsa om i en tidigare blogg: http://www.bistandsbloggen.se/kryssaforbarnen/

Daniel Grahn, Erikshjälpens generalsekreterare.

Erikshjälpen deltar under Almedalsveckan 2018 bland annat i följande seminarier:

Måndag 2 juli 15.00-15.45,
Barnhem – hur vår vilja att göra gott kan göra ont
Arrangerör: Erikshjälpen, Childhood och Studieförbundet Bilda med medverkan från bl.a. SOS Barnbyar. Moderator för seminariet är Kattis Ahlström.

Tisdag 3 juli 20.00,
Är barnhem till skada för barnen?
Arrangör: Frälsningsarmén, Pingströrelsen, Tidningen Dagen.

Onsdag 4 juli 08.30-09.30
Tänk om alla var lika viktiga?
Om ideella aktörer som anordnare av arbetsmarknadsprogram. Seminariet är en del av specialprojektet ”En för alla, alla för en” som finansieras av PostkodLotteriet. Arrangör: Equmeniakyrkan och Studieförbundet Bilda.

Onsdag 4 juli 09.00-09.45
Från krig till ovisshet – hur mår de ensamkommande barnen?
Arrangör: Erikshjälpen och Studieförbundet Bilda.

Sommarlov med förhinder

”Jag ska döda er”, ropar pappan efter sina barn.

Jag sitter på en lekplats med min dotter och tittar förvånat upp. Hur kan man som förälder säga så till sina barn? Vad gör det med barn, oavsett vad de gjort, om deras förälder eller vårdnadshavare faktiskt hotar dem till livet?

Pappan fortsätter svära på barnen och beter sig väldigt olämpligt. Jag är för stunden alltför feg och alltför chockad för att säga något, men orden slår till och lämnar mig med en stark känsla av obehag.

Hemma pratar jag med min fru om det som hänt. Vi är helt överens om att det jag bevittnat verkligen inte är okej, så jag ringer min vän som är socionom och ber om råd. Vad ska jag göra? Vi kommer överens om att jag ska ringa till socialförvaltningen och göra en anonym anmälan. Oavsett vad barnen har gjort eller inte gjort är det inte okej att en förälder beter sig på ett sådant sätt att till och med jag som vuxen man blir rädd och inte vågar göra något. Hur måste då inte barnen känna sig?

Enligt Socialstyrelsen rekommenderas alla att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten. Om du misstänker eller känner till att ett barn far illa ska det i regel anmälas till socialtjänsten i den kommun där barnet bor.

Jag tror att de flesta av oss både känner och vet när något går över gränsen. Om vi ändå är osäkra kan det vara bra att få prata med någon som är kunnig och vet. Om du vill vara anonym ska du säga det i anmälan och du ska då inte heller säga ditt namn när du ringer upp.

Att barn far illa är en verklighet året runt. Sommarlovet är inget undantag. Hur många gånger har vi inte hört berättelser från vuxna med en trasig barndom säga att de hade önskat att någon larmat, att någon sagt till och sagt ifrån. Barn vet inte alltid själva vad som är ett okej beteende hos vuxna. Därför måste vi som omvärld reagera och säga ifrån, på ett eller annat sätt.

När jag på kvällen efter det inträffade nattar min dotter och dröjer kvar en stund vid hennes sida ringer den arge pappans ord fortfarande i mitt huvud. Jag ber en bön. Jag ber för barnen och deras pappa. Jag ber om mod hos grannar och bekanta. Jag ber om förstånd och insikt. Jag ber om kärlek och omsorg. Det skadar nog inte heller att be om några extra skyddsänglar till barnen.

Att Erikshjälpen nu genomför en insamling till ett roligt sommarlov känns mer aktuellt än någonsin. Du kan också vara med och bidra, klicka här.

Tack för din gåva.

Torka, tacksamhet och ett större perspektiv

Det regnar. Stundtals vräker det ned. För några veckor sedan var torkan ett faktum. Sommarens alla blommor verkade blomma över på en gång – skulle några blomster alls finnas kvar till midsommar med den hetta och det solgass av medelhavsmått som vi bevittnade då? Torkan tycktes hålla i sig en evighet. Flera veckor i maj och en bit in i juni.

För några år sedan besökte jag nordöstra Kenya under en av de torrperioder som drabbat regionen hårt. Utmed vägarna låg utmärglade kokadaver. Den nomadbefolkning som brukar bebo områdena runt staden Garissa och utmed Tanafloden hade knutit upp sina tillhörigheter i träden och begett sig av för att söka bete och vatten till sina djur. Några familjer, men också många äldre, fanns kvar och var i stort behov av de förnödenheter som Erikshjälpen delade ut.

Ett samtal med en mamma här kommer jag aldrig att glömma. Hon berättade om oron att inte ha tillräckligt med mat till barnen, hur hon och de andra mammorna brukade tända elden för att ge hopp om att något ätbart var på gång, trots att det inte alltid fanns något alls att lägga i grytorna.

Att slamret av porslin kan får det att vattnas i munnen på oss, det vet vi och effekten var säkert densamma på denna kvinnas barn. När hon nu fick del av majsmjölet och kunde koka välling var glädjen och lättnaden stor.

Vi fortsatte att prata om hur det är att leva i den där torkan. Hur det inte längre gick att hitta grenar och kvistar att bygga familjens hus av. Grenarna som normalt brukar vara spänstigt böjbara gick nu av vid minsta tänjning. Hyddorna förmådde inte längre att skydda familjen mot solen på dagen och inte mot kylan på natten. Och mamma Gudo, som ju visste hur väl alla behövde vatten, fasade ändå för den dag då regnet skulle komma. Hur skulle familjen då hålla sig torr?

När vi hade pratat en god stund, sittandes på marken i skuggan av ett stort träd, och skulle knyta ihop samtalet frågade jag om det var något mer hon ville berätta. Var det något jag hade glömt att fråga som behövdes för att bilden skulle bli komplett?

Gudo berättade då om den sorg som hon och maken kände. Med vatten som största bristvara gick det inte att hålla sig ren. Det lilla vatten familjen hade behövdes så mycket mer för att släcka törsten, också på de få kvarvarande djuren.

– När vi känner oss smutsiga håller vi oss ifrån varandra. Det tar energin ut den äktenskapliga relationen och jag märker att min man också är ledsen för detta.

Det är så lätt att inskränka tankarna kring bistånd och humanitära insatser till vatten, säckar med majsmjöl och dunkar med matolja. Att vi glömmer själva människorna i situationen. Att det handlar om människor som du och jag. Att det kan vara en annars ganska fungerande vardag som plötsligt slås i spillror. En ohygglig torka, en översvämning som omkullkastar allt, krig och konflikter.

Allt det som fungerar när livet är som det ska kan också ryckas bort. Den tanken skapar ödmjukhet och också en förståelse för att vi behöver hjälpa varandra. Den borde också kunna skapa tacksamhet över allt i livet som – här och nu – fungerar bra. Eller som Jonas Helgesson uttrycker det i sin senaste bok ”Tacksamhet handlar inte om att förneka det jobbiga, utan om att ha ett större perspektiv”.

Monica Samuelsson, redaktör för Erikshjälpens tidning

Den ljusnande framtid…

– Det här har man väntat på i tolv år, säger en student inför skolavslutningen.

Eleven är citerad i en lokaltidning nära mig. Jag är tvungen att testa uttalandet på en studentmottagning. Ungdomarna som hör vad jag säger börjar skratta och vi kommer fram till att det nog är så, sista terminen i gymnasiet med sina fester och all förväntan inför avslutning.

Visst är det festligt med skolavslutning och sommarlov. Jag tänker att vi kan vara med och göra så att det verkligen blir så för alla. Jag försöker lära mina barn det genom att vi tar med lite extra blommor till skolgården. Vi kan ju stöta på någon som inte har så många blommor om halsen.

Men vilken framtid är vår? Jag lyssnade på en doktorand som hade gjort en undersökning bland gymnasieelever. När det gällde den egna framtiden så var det en positiv bild som gavs. Studier, jobb och familj i ljusa toner. Drömmar om en bra framtid. Samtidigt menade samma ungdomar att samhällets framtid är nattsvart ur ett miljöperspektiv. Det kommer att bli en miljökollaps. Framtiden för oss alla är alltså mörk men just för en själv tycks den ljus.

I dag fick jag svar på ett par frågor som jag hade ställt till några indiska barn i förskoleåldern. De vill börja skolan på riktigt för att få skoluniform och få lära sig mer. I Sverige har jag hört förskolebarn prata om skolan på ungefär samma sätt. Att börja skolan ska bli roligt för då får man läxor. Fråga en högstadieelev om det är så roligt med läxor. Drömmarna ser lite olika ut beroende på ålder. Men drömmar och tankar om framtiden är positiva när det gäller det personliga.

Gymnasieeleverna i studien var inte omedvetna om vad de kunde göra i miljöfrågor. Men i frågor om rättigheter och jämställdhet kunde de se att världen går framåt. Det var svårt att se när det gällde miljön. Det är kanske där vuxenvärldens stora utmaning ligger. Att visa att det är möjligt att förändra världen. Att inte ge upp att göra de små bra sakerna eftersom det är en del av att påverka de stora frågorna. Det är så barn kan förstå att drömmar kan bli verkliga.

Men barn kan vara oroliga inför framtiden. Det är inte alltid vi snappar upp det ur ett vuxenperspektiv. Lyssna in var oron ligger. Den brukar vara konkret och inte alltid så stor när man väl ringar in den.

Undrar om det inte är så med de flesta av oss vuxna. Vi vet att det är mycket elände i världen men det rör någon annan. Vi är med och hjälper till för att världen ska bli bättre för alla, medan vi kanske tycker att den är rätt så bra för en själv. Även om det är tufft ibland så finns det ju de som har det sämre.

Läs mer om den citerade avhandlingen här!

“Det gör mig tacksam och arg”

Tänk att leva i ett land där sjukvård och skolgång kostar pengar. Tänk att leva i ett land där det finns minst fem olika sorters bananer. Tänk att leva i ett land där den förväntade livslängden är 59 år. Tänk att leva i Uganda.

Jag heter Stina Wesslund och är en av Erikshjälpens praktikanter. Jag befinner mig just nu i Ugandas huvudstad Kampala där jag praktiserar fem månader på organisationen CRANE.

CRANE betyder Children at Risk Action Network. CRANE arbetar för att barnen i Uganda ska få en tryggare tillvaro och få tillgång till skolgång. Detta gör de bland annat genom att hjälpa gatubarn att återintegreras i sina familjer och genom att stötta flickor att komma tillbaka till skolan efter att de, av olika anledningar, slutat gå dit.

Förra sommaren anlände jag och min man Micke först till en bilolycka i de småländska skogarna. En voltad bil och en allvarligt skadad man fanns framför oss. Det fanns ingen tid att vänta. Det var liv och död. Där och då. Micke utförde hjärt- och lungräddning tillsammans med en annan man och jag ringde 112. Efter ungefär 30 min anlände fyra ambulanser, en brandbil och tre polisbilar. Vi var inte ensamma. Kompetenta och utbildade människor kunde rädda mannens liv.

Denna händelse tänkte jag på när vi härom dagen körde förbi en bilolycka här i Kampala. Bilen stod i brand och det var en massa människor som stod runt omkring den. Ingen ambulans och ingen polis fanns i närheten.

Att leva i ett land där det inte är säkert att ambulansen kommer, kanske på grund av trafikkaos eller på grund av bristande resurser på sjukhuset, det gör att liv och död kommer mycket närmare och är mer närvarande i vardagen. Som nyutbildad socionom funderar jag mycket på vilka säkerhetsnät som finns i Uganda jämfört med i Sverige. När jag befinner mig här i Uganda blir jag smärtsamt medveten om vilken skillnad det blir i livet när det finns tillgång till fungerande och gratis sjukvård.

I Sverige kan en person som har svårt att försörja sin familj ansöka om att få bidrag från staten. Det är skolplikt för barn upp till nionde klass och barnen får gratis mat i skolan. Det är stor skillnad för barnen i Uganda. Om ett barn har oturen att födas i en familj som inte har det gott ställt ekonomiskt tvingas barnen ibland börja arbeta väldigt unga för att ha råd att gå i skolan. Skolavgift, uniform och lunch behöver betalas. Jag blir upprörd över att det finns ett system som utesluter barn som inte har pengar från att gå i skolan. Om det var något jag fick med mig från Socialhögskolan så var det att skolgång är en av de viktigaste faktorerna för att förebygga sociala problem på alla nivåer.

En av anledningarna till att jag sökte till Erikshjälpens praktikantprogram var att jag ville lära mig om hur det är att leva i ett annat land, där förutsättningarna ser annorlunda ut än i Sverige. Efter några månader här har jag blivit enormt medveten om hur privilegierad jag är. Jag är ibland tacksam och ibland arg. Men jag har också insett att även om Uganda är ett land som kämpar med olika problem (trafficking, korruption och så vidare) så är det också ett land med fantastiskt kloka människor och en del tillgångar som inte finns i Sverige. Som socionom har jag fått lära mig om de sociala problem som Sverige kämpar med att möta (psykisk ohälsa, missbruk och så vidare). För mig är Sverige verkligen inte ett superland med de bästa lösningarna. Ju mer tid jag spenderar här i Uganda desto mer ser jag styrkorna som Uganda har och som Sverige saknar. Uganda tar exempelvis emot runt 2 000 flyktingar per dag, vilket jag ser som något bra. Uganda har också stora naturtillgångar som de kan utnyttja mycket tack vare klimatet här. De kan odla fantastiska bananer i flera olika former, vilket jag älskar! En annan styrka jag ser är att deras familjer är stora och att det är en självklarhet att alla är välkomna. Det är inte sällan familjer har en avlägsen kusin inneboende. Det är ett tankesätt som jag beundrar och tar med hem till Sverige.

Efter snart fyra månader i Uganda har jag lärt mig värdera den fria sjukvården i Sverige som gjort att jag lever och mår bra i dag. Jag är tacksam över att det sociala välfärdssystemet i Sverige möjliggjort att jag har kunnat utbilda mig i runt 16 år utan att behöva betala för det. Jag är tacksam över utbildning och sjukvård som gör att jag i framtiden troligtvis kommer kunna leva längre än till 59 år, trots en kronisk sjukdom. Precis som Erik Nilsson, som grundade Erikshjälpen, vill jag också arbeta för att ALLA barn ska få tillgång till en trygg framtid med god hälsa. Därför tänker jag fortsätta stötta Erikshjälpens arbete och fortsätta försöka lära mig mer om sociala problem. För även om det ibland känns som om hela världen bestod av konflikter och problem på olika nivåer i samhället, så måste vi försöka så gott vi kan.

Stina Wesslund, praktikant i Uganda

#kryssaförbarnen

Det har nog inte undgått någon att vi närmar oss val i Sverige. Ett hårdare debattklimat och ökande säkerhetshot tycks tyvärr vara det vi står inför i årets valrörelse. När tongångarna blir hårda, när nationalistiska, självcentrerade vindar blåser vill Erikshjälpen visa på ett helt annat förhållningssätt. Tillsammans med 50 andra civilsamhällesorganisationer inom nätverket CONCORD står vi upp för alla människors mänskliga rättigheter, vårt gemensamma globala ansvar för miljö, fred och en hållbar utveckling, inom ramen för kampanjen hjärtavärlden.

Vi vill att årets valrörelse ska handla om världen, om de större perspektiven, och visa på att de politiska beslut som fattas i Sverige påverkar människor i andra länder och det omvända. Världen hör ihop och vi kan inte isolera oss.

Det finns de som redan förstått detta, barnen. Så här säger till exempel Angelina, 9 år, från Huskvarna:

– Jag tycker inte att man ska ge vapen till länder som brukar kriga. Man borde inte använda vapen alls, det är bara onödigt och vi måste göra allt vi kan för att stoppa alla krig. Jag tror att man kan göra det på annat sätt än med vapen, Sverige borde försöka mer genom FN. För alla barns skull måste vi stoppa kriget [i Syrien], ingen vill växa upp i ett land där det krigas.

Erikshjälpen arbetar alltid för att lyssna till barnen och lyfta fram deras röster; så också inför valrörelsen. Vårt bidrag till kampanjen hjärtvärlden är initiativet #kryssaförbarnen. På en fiktiv valsedel har vi valt att lyfta fram tio punkter utifrån ett barnrättsperspektiv som vi tycker är centrala – för en bättre framtid och ett bättre nu, för barnen, oavsett var i världen de finns. Den första punkten är Lyssna på barnen. Det kan låta enkelt, men tyvärr glömmer vi detta alltför ofta. Om vi verkligen lyssnade och tog tillvara på barnens klokhet skulle vi få en bättre, mer mänsklig och hållbar värld.

Som JohannaLouise, 10 år, från Jönköping säger:

– Barns åsikter är viktiga. Det är inte bara vuxna som kan förändra världen, det kan barn också. Vuxna har mycket möten och det känns inte som att vi barn är så mycket inblandade. Vuxna kanske bara tror att de vet hur barn skulle uppfatta saker, men när barnen är med kan de säga vad de verkligen tycker.

Våga lyssna på och stå upp för barnen i årets valrörelse. Håll utkik efter #kryssaförbarnen i sociala medier. Tillsammans kan vi överrösta de destruktiva rösterna och istället lyfta fram det hopp och de möjligheter som finns för en bättre värld, i Sverige och globalt. Läs mer om #kryssaförbarnen här!

Jag säger nej till kvinnlig omskärelse

22 maj 2018. Luften är så varm att den dallrar fast klockan bara är elva när vi kommer till skolan i Gana, en by cirka fem mil från Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Det är rast men för en gångs skull spelar barnen inte fotboll på sandplanen framför skolan. De flesta håller sig kvar i skuggan inne i klassrummen och rösterna från skolans drygt 500 elever hörs starkt när vi närmar oss.

Vi sätter oss längst bak i ett av de proppfulla klassrummen. Cirka 100 elever i tredje klass tystnar tvärt när vi kommer in. Men snart får dagens gästlärare fart på dem. Det är Augustin Kaboré som snabbt fångar barnens intresse när han öppnar dagens lektion i livskunskap med en interaktiv övning.

Barnens koncentration är på topp. Augustin berättar historien om en äldre dam som hette Poko och som hade ett arbete. Inte vilket som helst. Efter lite lirkande får Augustin barnen att lista ut att hennes yrke var omskärerska. Poko var alltså ansvarig för att skära bort delar av könsorganet på alla flickor som närmade sig puberteten i byarna där hon bodde. Augustin försäkrar sig om att alla barn i klassrummet förstår vad kvinnlig omskärelse innebär. Han säger att för några år sen var detta något som ingen pratade högt om, fast alla visste att det fanns, men att det i dag är annorlunda.

Sedan fortsätter Augustin berätta om vad Poko brukade säga till dem som ville att hon skulle sluta omskära flickor. Bland argumenten som Augustin listar på den gröna tavlan står det att en kvinna inte kan bli respekterad om hon inte är omskuren och att barn som föds av kvinnor som inte blivit omskurna dör vid födseln.

Med barnens hjälp lyckas Augustin på ett effektivt och lite skrattretande sätt avfärda de flesta av Pokos argument. De kommer till exempel fram till att om det var sant att barn till kvinnor som inte är omskurna dör vid födseln så skulle ju inga barn finnas i alla de länder i världen där flickor inte blir omskurna.

Därefter tar Augustin varsamt och metodiskt med barnen i en övning där de får hjälpa till att ta fram motargument till det som Poko säger. Snart står en hel lista med könsstympningens risker och negativa konsekvenser på tavlan:

Blodförlust
Hon kan få blodförgiftning
Hon kan få hiv
Svåra förlossningar
Död

När Augustin och barnen diskuterat de olika konsekvenserna en stund säger Augustin att han förstår att en del barn, särskilt flickorna i klassen, kanske känner sig rädda och oroliga nu. Kanske oroar de sig för att de snart ska bli tvingade att bli omskurna, kanske finns det några som redan är det. Funderar de nu på om de kommer att få hiv eller om det blir svårt för dem att föda barn i framtiden?

Augustin lugnar barnen genom att berätta att det finns hjälp att få. Genom att kontakta närmaste klinik går det att göra ett hiv-test och det är också fullt möjligt att reparera underliv som blivit förstörda av omskärelse. Augustin förklarar också hur barnen kan anmäla om de själva eller någon kompis blir utsatt för ett övergrepp eller riskerar att bli det. Alla får skriva upp numret till den ”gröna linje” som finns i Burkina Faso och som barnen kan ringa gratis för att anmäla övergrepp. Han betonar att kvinnlig omskärelse är förbjudet enligt lag i Burkina Faso, även om det fortfarande praktiseras i det dolda.

Innan lektionen är slut får barnen rösta för eller emot omskärelse och när alla räcker upp handen för ”emot” ber han dem att skriva i sin skrivbok: ”Jag säger nej till omskärelse.”

Augustin Kaboré är lokal representant för Erikshjälpens samarbetsorganisation CCANet och ansvarig för att sprida informationen vidare som han fått genom utbildningar som CCANet anordnat kring kvinnlig omskärelse, sexuella övergrepp mot barn, barnäktenskap och barns rättigheter. Senare under dagen möter vi ledare från många olika kyrkor i samma område som arbetar gentemot barnens föräldrar och hela lokalsamhället för att sprida samma information. Sakta men säkert håller en ny medvetenhet på att växa fram här och i andra delar av Burkina Faso där CCANet arbetar kring barns rättigheter och om hur barnen kan skydda sig och skyddas från övergrepp.