Min blogg – Sida 5 – Just another WordPress webbplats

Tack gode Gud för PostkodLotteriet!

Så satt vi där igen. På PostkodLotteriets stora förmånstagarfest, då många hundra miljoner kronor skulle fördelas till välgörenhet, bistånds- och barnrättsprojekt. Ett femtiotal förmånstagare med allt ifrån Sjöräddningssällskapet till Cancerfonden.

Festen är en blandning av SVT:s Världens Barn-gala och Hollywoods Oscars-utdelning. Vi är många som håller tummarna, de flesta blir glada, en och annan blir besviken.

I år fick Erikshjälpen full pott. Först ett basstöd på 16 miljoner kronor som vi använder i vår verksamhet för ett tiotal olika projekt. Sedan fick vi vänta länge och väl på beskedet om vilka organisationer som tilldelats pengar för specialprojekt.

Vi hade i år ansökt om sex miljoner kronor för att hjälpa flickor i gränstrakterna mellan Uganda, Sydsudan och Kenya. Flickor som löper risk att giftas bort alldeles för tidigt och därmed förlora skolgång och möjlighet till ett självständigt liv. Ofta blir de gravida innan deras kroppar är mogna att bära barn och de riskerar att dö i barnsäng. Att hjälpa och stödja dessa flickor är enormt angeläget och i vår projektplan har vi satt ett mål att under en treårsperiod nå uppemot 1 300 flickor. Vi vill tillsammans med vår partner förändra deras liv och vi vill se dessa flickors framtid ljus och lång.

Plötsligt när jag satt där och väntade på PostkodLotteriets fest började jag tvivla. Klumpen växte i magen. Tänk om vi inte skulle få pengarna. Vilken tragedi!
Jag är verkligen inget mattesnille, men började ändå räkna på servetten:
1300 tjejer går i skolan, blir utbildade, starka och självständiga. De kommer att gifta sig något äldre och få barn, kanske fem i snitt. Det blir 6500 barn som förhoppningsvis fostras med samma förutsättningar som deras mödrar fått. I nästa generation blir det 32 500 barn, som därefter blir 162 500.

Plötsligt svindlade tanken. Vilken möjlighet för varje enskild människa och för en hel region! Jag hann med att svälja oron flera gånger, tänk om vi inte skulle kunna genomföra projektet. Vilken extrem förlust för dessa tjejer och flera generationers barn och familjer!

Så när Rickard Sjöberg läste upp motiveringen och förklarade att vårt projekt tilldelats 6 000 000 kronor kunde jag inte annat än att utbrista; Tack gode Gud för Postkodlotteriet!

Nu kan vi med glädje börja planera för att hjälpa dessa flickor och du som Erikshjälpare kommer naturligtvis hållas underrättat om hur det går.

Vart ska de ta vägen?

Jag har precis kommit tillbaka från ett besök i rohingyalägren i Bangladesh. Inom ett område på några kvadratmil befinner sig cirka en miljon människor som flytt från grova systematiska övergrepp i Myanmar.

Rohingyas erkänns inte som medborgare varken i Myanmar eller i Bangladesh och är därmed helt rättslösa. För att hantera flyktingsituationen har Bangladesh ställt ett begränsat område i södra delen av landet till förfogande. Tälten klänger längs sluttningarna i långa rader och i dalgångarna rinner smutsigt vatten.

Många humanitära organisationer har hjälpts åt för att göra förhållandena så drägliga som möjligt genom att dela ut mat, köksutrustning och presenningar till att sätta upp tält. Andra har borrat brunnar, byggt latriner och startat hälsocenter. Enkla skolor och fritidsverksamheter har startats för att ge barnen som mycket trygghet som möjligt. Med tanke på den enormt snabba tillströmningen av flyktingar så har mycket ändå gjorts på kort tid.

Samtidigt är situationen akut och framtiden extremt osäker för rohingyaflyktingarna. Om bara några månader börjar monsunregnen och risken för tyfoner är också överhängande. Flyktingarna bor på kullar som blivit skövlade på träd och växtlighet vilket gör att risken är stor för jordskred med katastrofala följder. En riktig tyfon kommer sannolikt slita sönder mängder med tält och andra byggnader. Platsen där rohingyas finns är helt enkelt inte någon lämplig plats att bo på.

Och även om flyktingarna klarar sig helskinnade ur den här regnperioden, vad kommer att hända sedan? Det finns i dag ett avtal mellan Myanmar och Bangladesh om att de ska skickas tillbaka. Ett avtal som ingen egentligen tror på. Så länge rohingyas inte har något medborgarskap är de inte välkomna någonstans. De är inte ens officiellt registrerade som flyktingar – moment 22 alltså.

Detta är enormt frustrerande att se och något som vi i övriga världen behöver reagera på, både genom att sätta press på Myanmar att respektera mänskliga rättigheter och genom att vädja till det internationella samfundet att göra något.

Kanske är det dags för en kollektiv insats i stil med hur man hanterade båtflyktingarna från Vietnam på 70-talet, där många länder hjälptes åt och tog emot en viss kvot flyktingar vardera? Inte vet jag om det är möjligt i dagens flyktingklimat, men vi måste fortsätta ställa frågor om vart rohingyas ska ta vägen. De är beroende av vårt stöd, och det är bråttom.

Att bära bördor

Nyss hemkommen från en elva dagars roadtrip mestadels på landsbygden i Rwanda har jag sett dem alla. Män, kvinnor och barn som bär sina bördor på huvudet. Med rak rygg bär de allt från säckar med ananas, hinkar med sötpotatis, ryggsäckar, stolar, väskor, bananstockar och mycket, mycket mer. Stillsamt vaggande med händerna fria, ofta i samtal med andra, vandrar de långa, slingrande vägar runt de tusentals kullar som Rwanda består av med gigantiska bördor på huvudet. Jag kunde inte sluta betrakta dem under mina timmar i bil och under mina promenader i små städer och byar.

Även gula plastdunkar med bränsle forslades, guppandes på huvuden, upp längs smala stigar, förbi de tusentals terrassodlingarna utmed bergens sidor.

Till och med min ärtgröna resväska hamnade på chaufförens huvud från bilen upp till mitt hotellrum, och den var tung. Det kändes obekvämt men antagligen mest för mig. Att låta någon annan bära ens egen börda är inte alltid lätt.

En vecka senare stod jag framför ointagligt smärtsamma och fasansfulla bilder på memorial genocide museum i Kigali. Ett museum som skildrar tiden före, under och efter folkmordet i Rwanda 1994.

Jag gick under tystnad från rum till rum och hukade inför det ofattbara. I childrens room brast det.

På väggen satt bilder på fina, fina barn. Bilder som föräldrar donerat till museet. Glada lekande barn som mitt i språnget, mitt i leken, slogs, höggs eller sköts ihjäl. Väggarna var fulla av skrattande små människor som inte fick leva sina liv. Tre kvinnor var där i rummet med mig. Vi grät. En hulkade högt och jag fick hämta papper för alla tårar och allt snor som rann.

I det sista rummet visades filmer med intervjuer av överlevande som mist sina män, sina barn, sina fruar, sina mödrar, sina fäder, sina kusiner, grannar, morföräldrar ja, allt… men som trots allt detta fasansfulla ändå inte mist sitt hopp om framtiden. En framtid som för evigt bär ärr av en ofattbar ondska men där ljuset och försoningen ändå lyckats sippra in i all trasighet och sorg.

Här arbetar landet kontinuerligt med sina försoningsprocesser. Här öppnar sjukhusen regelbundet för gratis vård av krigets offer. Alla hjälps åt och bär varandras bördor.

Försoning var det ord som alla vittnade om i filmerna. Försoning var det som en av mina nya chaufförvänner pratade om, och om att bära sina inre bördor med rak rygg och säga till varandra det som står på alla minnesplatser: Never again! Aldrig igen!

—

Väl hemma i soffan igen reflekterar jag över vem som är rik och vem som är fattig, och vad försoning egentligen innebär på riktigt.

Jag saknar det vackra, vänliga, respektfulla förhållningssättet till varandra, till livet och den bördiga jorden och inte minst till historien och löftet om att tillsammans gå framåt, starka och med rak rygg. Trots de både inre och yttre bördorna.

Agneta Almqvist, informatör Alla barn är viktiga

Kärleken vi delar är också vårt hopp

”En soldat kastade in ett barn i elden, jag kommer aldrig att glömma skriken”[1]. Så låter ett av flera hjärtskärande citat från de barn och familjer som flytt från Myanmar till Bangladesh. Det är en av flera ögonvittnesskildringar om fruktansvärda övergrepp och våldshandlingar.

Över 700 000 människor av folkgruppen rohingyas är på flykt undan förföljelsen. Hälften av dem är barn – många under fem år.

Nu bor många familjer under bar himmel och fallande monsunregn. Det råder brist på mat, rent vatten och mediciner. Ännu en gång ser vi att de redan utsatta och fattiga drabbas hårdast och barnen allra mest.

Erikshjälpen har länge haft arbete och insatser i både Myanmar och Bangladesh. Det långsiktiga arbetet fortsätter, nu parallellt med katastrofarbetet för flyktingar. Det är inte den första katastrof vi ser, inte den sista heller. Katastrofer är ständigt aktuella och behoven ser tyvärr inte ut att minska.

Jag minns mötet med en pappa i ett flyktingläger i Libanon för två år sedan. Vi satt på golvet i familjens tält. Pappan hade sonen i sin famn. Vi intervjuade pappan och sonen för Erikshjälpens tidning. I slutet av intervjun frågade jag pappan – Vad drömmer du om för din son? Han svarade på arabiska och tårarna började rinna nedför hans kinder. Han reste sig upp. Gestikulerade med armarna. Pratade med de andra i tältet och gick därifrån, gråtandes, med sin son på armen.

Denne man hade flytt från Syrien. Han hade ingen kontakt med sin fru eller deras andra barn. Det var inget konstigt med hans reaktion men jag ångrade min fråga. Hade jag sagt något dumt? Var jag för okänslig? Det här var en fråga jag hade ställt till fler föräldrar, både i Sverige och i andra länder.

Jag vände mig till vår tolk som förklarade att pappan redan hade svarat:

– Jag gör vad som helst för min son! Jag vill att han ska få gå i skolan. Att han ska få växa upp i trygghet. Jag gör allt för min son.

Det är helt omöjligt för mig att fullt ut sätta mig in i hans situation. Den uppgivenhet jag skulle ha känt. Men trots det djupt tragiska och hemska så blev jag inspirerad. En förälder som håller sitt barn i famnen. Jag kan känna igen orden. Jag gör allt för min son. Jag skulle göra allt för min dotter.

Vi är långt ifrån varandra, pappan i Libanon och jag i Barnarp. Men vi är nära varandra i vår kärlek till våra barn. Och den kärlek vi delar är också det hopp och det ljus jag tar med mig från mörkret i ett av jordens nu alldeles för många flyktingläger.

Klicka här om du vill hjälpa några av dessa familjer genom Erikshjälpens katastroffond.

[1] https://www.dn.se/nyheter/varlden/en-soldat-kastade-in-ett-barn-i-elden-jag-kommer-aldrig-att-glomma-skriken/

Att skapa sig fler möjligheter

De första i området som fick gå i skolan, de är unga vuxna nu.
– Jag var över tio år, minns Sakhao.
– Gammal nog att gå långt själv. Vi var fyra från min by och två från grannbyn. Då fanns det ingen väg till byn. Det tog två dagar att gå hit.

Hur kom det sig att du gick till skolan?
– Det var våra föräldrar som skickade oss. De tyckte att vi behövde kunna räkna och läsa.

Vad tjänade du på att gå i skolan?
– Jag kan läsa och skriva i dag. Det kan inte mina föräldrar. Jag är en av de få i min generation som kan ta ett jobb. Jag kan lära mig nya saker eftersom jag kan läsa.

I dag är Sakhao anställd av Erikshjälpens partner i Laos som en av de få som talar det lokala språket. Han är del av ett team som stödjer utbildning bland minoritetsgrupper. Och Sakhaos son går i klass tre tillsammans med alla andra barn i byn.

I slutet av förra året var jag några dagar med barn i norra Laos där Erikshjälpen arbetar med byutveckling. Det handlar om utbildning, hälsa, försörjning och om att stärka byarnas egna strukturer. Rent vatten är ett konkret exempel på insatser. Att odla kardemumma i stället för opium är en annan del i den utveckling som nu tagit fart.

Det projekt Erikshjälpen är med och driver innehåller stöd till de ekonomiskt mest utsatta barnen. Här måste alla familjer leverera ett antal säckar ris till skolan. Det utgör en del av lärarlönen som för övrigt faktiskt inte går att leva på. Men detta påverkar de familjer som inte har några säckar med ris att lämna. Då kanske man inte kan gå i skolan.

I mina samtal med barn beskriver de sin vardag och vad de gör. Barn i tolv- till fjortonårsåldern beskriver att de bor i andra byar men att de, nu när de går i secondary school, måste bo hemifrån. De går hem varannan helg. Då fiskar de, samlar frukt och grönsaker och skaffar pengar så att de ska klara en ny period hemifrån. Det här tog alla barn upp som en del av vardagen.

En del barn berättade att de längtar hem och andra att de har det så kul med alla kompisar under veckan. Det som tog tag i mig mest var den genomgående stressen barnen upplevde för att få mat för dagen.

Jag imponerades av att det alltid var någon liten blomma i vägkanten som de plockade när vi var på väg genom skogen. Den skulle ätas till lunchen. Barnen här har en stor medvetenhet om ätliga växter och rötter. Julstjärna är bra i salladen. Jag har provat. Varje elev på skolan hade även en liten odlingslott. Så duktiga de är, tänkte jag.

Men i samtalet med barnen förstår jag att kunskapen om växterna är ett resultat av att alltid behöva skaffa mat. Undrar hur det påverkar resultaten i skolan.

Jag tänker på Sakhao igen. Han är en av få i sin by som är anställd av någon annan. Familjens risodling finns förstås kvar. Men han har fler möjligheter. Det tror jag att de barn jag pratat med också kommer att ha när de är klara i skolan.

De är Afrikas historiska möjlighet

Frankrikes president Emmanuel Macron möter studenter i Ouagadougou.
Foto: Shutterstock.com

28 november 2017. Frankrikes president Emmanuel Macron står framför 800 studenter i amfiteatern på universitetet i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Efter ett långt och ovanligt avslappnat tal låter han studenterna ställa frågor, ”helt utan filter”.

Under det nästan tre timmar långa mötet med studenterna i Ouagadougou slår Macron bland annat fast att det inte längre finns någon fransk politik i Afrika och att det framför allt är Burkina Fasos ledare som ska lösa de utmaningar som studenter och andra unga i landet brottas med. 40-årigen Macron gör också en poäng av att han själv tillhör samma generation som studenterna i amfiteatern, som för att skaka av sig Frankrikes koloniala förflutna och visa att han står för något nytt.

Tomma ord utan handling? Ett PR-trick? Inget annat än fransk storvulen symbolpolitik? Eller en reell vilja från Frankrikes president att en gång för alla öppna ett nytt kapitel i den så komplicerade relationen mellan Frankrike och de forna kolonierna i Västafrika? Kanske till och med en senkommen, nästan desperat handling för att rädda Frankrikes och EU:s chanser att få vara med och dela på kakan när Afrikas ekonomier växer så det knakar? I bakgrunden finns vetskapen om att EU för länge sedan är omsprunget av Kina som sedan decennier förstått att Afrikas unga i allt högre utsträckning kopplar upp sig och skapar samma konsumtionsmönster som unga i andra delar av världen.

Macron vet självklart att Afrikas andel av världens totala arbetsföra befolkning inom sisådär 70 år kommer att ha ökat från dagens 10 procent till mer än 40 procent. Medan samma grupp i Europa och Västvärlden kommer att ha krympt avsevärt. Macron har såklart också full koll på att Afrika står inför en så kallad ungdomspuckel – en situation som i princip bara inträffar en gång i ett lands eller en världsdels historia. Denna ”youth bulge” uppstår när alla de som fötts i ett land med höga födelsetal blir unga vuxna, samtidigt som antalet barn per kvinna snabbt minskar. Den nya generationen som väljer att skaffa färre barn får både mer tid och resurser till att utbilda sig och höja sin levnadsstandard. Detta ger ofta en stark ekonomisk boom som kan lyfta ett helt land eller en region ur fattigdom, precis som skett i stora delar av Asien. Nu står Afrika demografiskt inför samma historiska möjlighet. Allt detta har naturligtvis Emmanuel Macron pejl på.

Men varför valde Macron att träffa studenter just i Burkina Faso? Franska presidenter brukar av hävd snarare välja Dakar eller Abidjan för den här typen av viktiga framträdanden i Afrika. Förklaringen ligger i den positiva politiska utveckling som Burkina Faso genomgått de senaste åren, efter att folket inom loppet av drygt ett år på fredlig väg lyckades avsätta en odemokratisk president efter 27 år vid makten, avvärja en statskupp och genomföra demokratiska val. En mycket stor andel av alla de som demonstrerade på gatorna i Burkina Fasos större städer var just de unga. Inte undra på att Macron ville träffa dem.

Om det finns hopp om förändring och tilltro till de politiska ledarna tenderar unga att vilja stanna och bygga upp sina egna hemländer.
Foto: Sofia Denzler

Men Macron vet också att det krävs ett antal förutsättningar för att en stor ungdomsgeneration faktiskt ska kunna lyfta ett land som Burkina Faso ur fattigdom. Bristen på arbetstillfällen för Afrikas unga är en högriskfaktor som tvingar unga att migrera och som skapar grogrund för rekrytering till terrorgrupper. Om det däremot finns hopp om förändring och tilltro till de politiska ledarna tenderar unga att vilja stanna och bygga upp sina egna hemländer. Både migration och extremism motverkas därför genom en positiv politisk utveckling med ökad frihet. Experterna, som Emmanuel Macron naturligtvis har lyssnat på, brukar tala om det val som de unga i många länder inte minst i Afrika står inför i dag: ”voice or exit”. Om inte politisk frihet finns och därmed hoppet att kunna påverka situationen, inkluderat tillgången på arbete, på demokratisk väg väljer många unga istället att ta den livsfarliga vägen genom öknen och över Medelhavet. Detta är Afrikas och vår tids stora ödesfråga. Lösningen börjar med de unga. Detta vet Emmanuel Macron. Detta vet också alla vi som arbetar för att barn och unga ska få sina rättigheter uppfyllda till utbildning, hälsa, trygghet och att fritt få uttrycka sina åsikter, ”utan filter”.

Tröttna inte på att göra gott!

I dessa mellandagar – då vi önskar varandra en god jul och ett gott nytt år – har begrepp som god, gott och godhet hamnat i fokus. Kanske inte ordens egentliga betydelse, däremot i vilka sammanhang de används, dess motiv och uppsåt.

En del debattörer menar att godheten ofta blir missriktad. De menar att goda människor, som ibland har fått skällsord som Godhetsapostel eller Godhetsknarkare, är naiva eller dumma. Troligen både ock. Några menar dessutom att godhet bara handlar om egoism. De menar att vi antingen är goda för att döva vårt samvete, eller att den gode har en dold agenda av att skaffa sig egna fördelar och sätta andra i sämre ljus.
Detta är provocerande kritik för oss på Erikshjälpen. Och för många andra. Erikshjälpens innersta väsen är godhet och ska vi tala om den riktiga kärnan så handlar det om kärlek! Grundaren Erik Nilsson var en sjuk yngling som i sina brevhuvuden hade tryckt ”I kärlekens tjänst”! För honom var detta inte någon käck slogan, inget uttryck för egoism, det var hans livsmotto så länge han vandrade på denna jord. Den smått overkliga energin han lyckades uppbåda i sin bräckliga kropp kom från hans tro och övertygelse om en god kärleksfull Gud.

Så småningom fick han hjälp av dåtidens mediala superstjärna, Sven Jerring, att bredda perspektivet något och samla ”alla goda krafter” för att uppdraget att hjälpa och uppmuntra sjuka barn och ungdomar.

Kung Carl Gustafs jultal sätter godheten i centrum. Och det är värt att citeras:
Kära svenskar, hemma och utomlands, alla i Sverige!
”Ett barn är fött på denna dag.” Så börjar en av våra mest välkända julpsalmer, med text av reformatorn Martin Luther.
Julen är en kristen högtid. Vi firar den till minne av Jesu födelse. Men julens budskap – om frid, glädje och gemenskap – det är universellt och kan omfattas av alla. Oavsett var man kommer ifrån eller vad man tror på. Det gäller också den uppmaning som Bibeln riktar till oss: Bär varandras bördor! Tröttna inte på att göra gott. Jag vet att ni är många i vårt land som ägnar mycket tid och kraft åt just det här: att bära andras bördor. Att hjälpa efter bästa förmåga.
Talet i sin helhet finns här.

Carl Gustaf hade gillat Erikshjälpens second hand-butiker dit hundratals volontärer kommer för att göra gott varje vecka! De tvättar kläder och lagar klockor, bakar kanelbullar och bär soffor. De gör sannerligen gott. Kungen hade också gillat våra anställda medarbetare i Sverige och ute i världen, för att inte tala om våra fantastiska partners som varje dag ger sig hän för att bära andras bördor.

Under 2017 har jag personligen haft förmånen att besöka några av våra internationella partners i Kenya, Indien och Vitryssland. I Kenya mötte vi torkans härjningar där barn inte får mat för att orka med skolan. I Indien har det varit svåra översvämningar, där vi jobbar med utsatta barn i slumområden och på soptippar. I Vitryssland var problemen annorlunda, där vill samhället gömma och glömma de barn som hamnat på institutioner. Erikshjälpens partner ger ett ovärderligt stöd för att lyfta deras rättigheter och möjligheter.

Det gemensamma för dessa upplevelser är en insikt. Jag vet att nöden är stor, att barn far illa och att världen är djupt orättvis. Det är lika smärtsamt varje gång jag möter en mamma som med sina tomma händer förklarar att hon inte har någon mat till barnen. Detta vet jag, och det är förfärligt. Men insikten handlar om något annat – att det finns så mycket gott. Att det finns människor som ger hopp, visar på kärlek, som bär varandras och andras bördor.

De som kallar oss Godhetsknarkare eller Godhetsapostlar tycker sig själva vara realistiska. Vi andra är som sagt naiva och lite dumma. Detta måste vi antagligen leva med. Världens stora kvinnor och män har inte alltid varit realister, inte Moder Teresa, inte Mahatma Gandhi eller Martin Luther King. Få upptäckter och innovativa uppfinningar har sina begynnelse i realism. Snarare handlar det om en naiv tro på förändring och hopp om en ljusare morgondag.

I boken Sagan om Ringen låter författaren JRR Tolkien trädgårdsmästare Sam förklara för vännen Frodo:
”Det är som i de stora berättelserna. De som verkligen betyder något. De är fulla av mörker och fara. Och ibland vill vi inte veta hur de ska sluta. För hur kan ett slut bli lyckligt, när så mycket dåligt händer? Men så till sist måste mörkret ge vika. En ny dag gryr. Och när solen går upp är ljuset ännu mycket starkare.
Dessa berättelser betyder något, även för den som är för liten att egentligen förstå. Men jag förstår verkligen nu. Folk i dessa berättelser har massor av möjligheter att vända tillbaka, men det gör de inte. De fortsätter, eftersom de håller fast vid något!”
Frodo frågar: ”Vad håller vi fast vid, Sam?”
Sam: ”Att det finns något gott i den här världen, herr Frodo. Och det är värt att kämpa för.”

Professor Marie Demkert skriver i sin krönika Känslans och godhetens plats i politisk debatt:
”Godhet är provocerande. Snällhet är provocerande. Empati är provocerande. Med dessa känslor ifrågasätter du den generella principens företräde, den rationella kalkylens oavvisliga värde och normen om individens rättighet att tänka på sig själv i första hand.”

Demkert citerar även den amerikanske filosofen Martha Nussbaum som skrivit mycket om känslornas betydelse för vårt handlande och för våra möjligheter till ett gott liv. Nussbaum menar att känslor inte alls är irrationella, tvärtom. Känslor ger kunskap och förmåga till handling. Känslor pekar på behov och drivkrafter som vi behöver vara medvetna om. Att känna medlidande, sympati eller ömhet för andra människor är kanske den allra bästa grunden för att bygga ett gott samhälle. Ett samhälle som främjar goda handlingar och håller tillbaka onda.

Det är ungefär så jag tolkar också kung Carl Gustafs jultal. I slutet av talet återvänder han till bibelordet om att göra gott och bära varandras bördor:
”Vi människor vill ogärna tränga oss på. Vi vill inte ligga andra till last. Det kan kräva mod, både att erbjuda hjälp och att ta emot den. Min önskan för året som kommer är att vi alla ska finna detta mod. Att vara inte bara människor, utan också medmänniskor.”

Med dessa kungliga ord vill vi på Erikshjälpen tacka för 2017. Det har varit ett viktigt år för vår verksamhet och för alla dem vi kunnat hjälpa. Vi är djupt tacksamma till gåvogivare och partners som visar oss förtroende. Och vi vill lova att vi ska göra allt vi kan för att också 2018 ska få bli ett viktigt år. Man må kalla oss godhetsapostlar och godhetsknarkare, naiva, ja till och med dumma. Vårt uppdrag i Erikshjälpen är att stå i kärlekens tjänst för barn och unga. Vi fortsätter att göra gott, och vi fortsätter att bära varandras bördor!

Och därmed, kära vänner, vill vi på Erikshjälpen önska er alla ett riktigt gott nytt 2018!

Illustration: Annefrid Sjöman

Slaget om asylrätten

Just nu pågår ett slag om asylrätten. Ett antal länder i Europa vill ta sig rätten att stänga sina gränser helt för flyktingar och andra invandrare. I Sverige har det inte gått riktigt så långt, men just nu har vi en tillfällig asyllag som starkt begränsar möjligheterna för flyktingar att få permanenta uppehållstillstånd samt möjligheterna till familjeåterförening. Båda dessa saker slår extra hårt mot barnen som i många fall förnekas möjligheten att växa upp med båda sina föräldrar.

Dessutom är själva osäkerheten förödande; Hur länge kommer man att få stanna i Sverige? Kommer man om ett eller två år ryckas upp och skickas ut ur landet, bort från kompisar, skola och den trygghet man just skapat sig?

Inom EU pågår debatten om det nya gemensamma asylsystemet, CEAS. Diskussionen har pågått länge och ännu är man inte framme vid en samsyn. Beslutet har skjutits fram gång på gång. På ett sätt är det naturligtvis bra att man inom EU samordnar sig och skapar ett gemensamt regelverk. Å andra sidan riskerar det att binda Sverige på en nivå som hindrar oss från att ta beslut utifrån barns bästa. Den tydligaste risken gäller just de permanenta uppehållstillstånden och rätten till familjeåterförening. Det skulle vara förödande om Sverige tvingas permanenta den tillfälliga asyllagen och inte längre har möjlighet att skapa generösare lagar utifrån sin egen värdegrund och människosyn.

FN:s flyktingkonvention skapades 1951 för att skapa ett gemensamt regelverk och åtagande att en person som flytt sin land i välgrundad fruktan för förföljelse ska bli mottagen i det land hen flyr till. Erikshjälpen och nio andra organisationer har tagit initiativ till ett upprop för att Sverige i förhandlingarna inom EU ska stå upp för att ett gemensamt asylsystem:

inte försvagar asylrätten eller bryter mot internationella konventioner och de mänskliga rättigheterna.
inte hindrar Sverige från att återgå till ordinarie asyllagstiftning med möjlighet till permanenta uppehållstillstånd.

Risken med att diskussionen inom EU pågått så länge är att frågan glöms bort och att ett beslut tas i skymundan utan att ta hänsyn till vad människor och organisationer som värnar asylrätten säger. Låt inte detta hända.

Var med och slåss för asylrätten! Skriv på uppropet: Stå upp för #humanasyllag. http://www.concord.se/vara-fragor/migration/humanasyllag/

Först dödade de min far

– Hur en film om folkmordet får mig att se de svenska fotspåren i folkmordets Kambodja

I ett hörn av marknaden står några fruktförsäljare. Det är kvinnor och män med vida korgar fyllda med ananas. Med stora macheteknivar hackar de vant upp frukterna och lägger i påsar. I en annan påse får kunden salt och chiliflingor att doppa fruktbitarna i. Det söta och det sura får balans när något tillsätts som biter och bränner.

Kanske kan också det här inlägget tjäna till att strö lite chili och salt på hur vi oftast tänker kring det där med att vilja hjälpa människor – och hur fel det ändå kan gå.

Den kambodjanska befolkningen är mycket ung. Uppemot 65 procent är trettio år eller yngre. Folkmordet på 70-talet skördade här två till tre miljoner människoliv och lämnade de som överlevde med livslånga trauman. Det är påtagligt att en hel generation saknas. Fram till 90-talet var Kambodja ett ganska isolerat land. Då började bidrag och hjälp komma från västvärlden inklusive Sverige.

Filmen First they killed my father, om röda khmererna och det folkmord de gjorde sig skyldiga till, blev tillgänglig under hösten både på nätet och på kambodjansk bio. Detta är ett folkmord som ganska många i västvärlden har ganska liten kunskap om. Boken med samma namn skrevs av Loung Ung år 2000. Hon fick chansen att publicera den i USA, inte i Kambodja. En del säger att Kambodja inte är en läskultur, så att utveckla en bok till film som alla kan se är stort. I västvärlden får röda khmerernas folkmord inte på långa vägar samma uppmärksamhet i exempelvis gymnasieundervisning som till exempel förintelsen under andra världskriget.

Filmen handlar om utvecklingen av krig och folkmordet i 70-talet. Det skildrar utifrån barnets perspektiv hur röda khmererna tog makten och hur livet för befolkningen kom att styra över mot tystnad och svält. Från att dansa som barn till att träna som barnsoldat med att bära vapen och förbereda sig för krig. Likt barnet i filmen förstår vi i publiken inte heller vad som händer. Vi följer med och ser hur hoppet försvinner och hur fokus hamnar på överlevnad.

Efter filmen bestämde jag mig för att besöka folkmordsmuseet Tuol Sleng, den gamla skolan som blev fängelse och en plats för tortyr och mord. Jag ville se omfattningen av folkmordet. Jag vandrade genom rum av ondska. Ett fick mig att skaka. Ljudet av mina skor ekade i klassrum som under folkmordet förvandlades från att vara en plats för barndom och lärande till en symbol för den nya regimen och den död som den förde med sig.

Över 17 000 människor sändes till Toul Sleng. Sju överlevde.

Men jag blev chockad då jag hörde om de svenskar som hade samröre med röda khmererna. Sverige har än i dag rykte om sig att vara ett land som ger pengar. De flesta jag möter som jobbar inom biståndsarbete i Kambodja kan nämna flera svenska organisationer och också SIDA som bidrar till utveckling.

Att Sverige bidrar ekonomiskt till museet är inget konstigt i sig. Det som förvånar mig är att pengar verkar ha getts av en särskild anledning. Det var mitt under kalla kriget när röda khmererna tog makten. Kapitalism mot kommunism. Vissa politiska grupper i västvärlden tyckte sig i röda khmererna se ett exempel på en lyckad kommunistisk revolution. Det fanns ju faktiskt en svensk förening som heter Sweden-Kampuchea Friendship Association som bidrog till att sprida positiv, men felaktig, information om röda khmererna. Svenskar från denna organisation berättade för västvärlden att röda khmererna inte alls var våldsamma och att det inte handlade om något folkmord.

Sweden-Kampuchea Friendship Association besökte röda khmerernas ledare Pol Pot 1978, mitt under pågående folkmord. Väl hemma i Sverige igen berättade de att kambodjanska flyktingar for med osanning om regimen. Något folkmord var det inte tal om, bara krig och utveckling. Kambodja var ett bra kommunistiskt land, inte ett land som fängslade och dödade sina människor, även barn. Deras propaganda hade dödliga konsekvenser.

Och visst spelade dessa svenskars utsagor en roll i hur konflikterna under röda khmererna speglades i omvärlden, både under pågående folkmord och efteråt. Deras stöd har nämnts som en av anledningarna till att Pol Pot kunde sitta kvar i FN, även flera år efter folkmordet.

Jag går vidare i museet. Jag ser de trånga cellerna där folk kedjades vid golvet. Vi besökare säger om och om igen att något sådant här aldrig skulle kunna hända hemma. Jag ser bilderna av barn och vuxna. Män och kvinnor. De sitter med siffror på sina svarta tröjor. Alla har håret likadant för att individualiteten ska suddas ut. Alla ska vara lika, utan kön och utan namn.

Historia blir en del av framtiden. Vi använder den för att förstå människor och kulturer. När mannen som kör motorcykeltaxi eller kvinnan som säljer frukt till mig vinkar ser jag inget trauma i dem eller vad de måste ha upplevt. Det jag ser är en daglig kamp för överlevnad i ett land där de ekonomiska ojämlikheterna är stora. Där barn tvingas betala sina lärare för hjälp och stöd som vi skulle ta för givet.

Biståndsarbete och aktivism för mänskliga rättigheter är komplicerat när vi navigerar i de här olika situationerna med en förhoppning om att kunna vara med och bidra. Jag befinner mig bara i landet en kort tid. Precis som medlemmarna i Sweden Kampuchea Friendship Association besöker jag också bara landet som hastigast. Vad förstod de och vad har jag förstått?

I Phnom Penh finns skyltar som säger att Sverige bidragit till en utställning. Kunskapen och historien blir tydlig i de små rummen på Toul Sleng. Men det finns ingen utställning i Stockholm eller Göteborg om Sweden-Kampuchea Friendship Association. Kanske borde också vi granska oss själva och vår egen historia lite mer. Titta inåt för att se vad vi hittar där.

Se gärna filmen. Läs. Tänk. Kritisera. Andra, men också oss själva.

Caitlin McEvoy, praktikant på Erikshjälpens regionkontor i Kambodja

Fotnot:
*Det var år 1978 som en svensk delegation med bland andra författaren och debattören Jan Myrdal samt Gunnar Bergström, då ordförande i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, reste till Kambodja. Året därpå konstaterade dock Gunnar Bergström att den bild han hade fått av Kambodja inte stämde. Han ska också ha bett om ursäkt för detta.