Ge kraft till förändring

Här i Kenya har jag lärt mig att inte fråga ”Hur kan vi stoppa könsstympning?” Att frågan hellre ska ställas ”Hur kan ni stoppa könsstympning?”

Vi behöver stötta tjejer och ge dem chansen. Som Erikshjälpens samarbetsorganisation här, New Life Mission, säger ”Empower you to Empower others”. Precis det hände med Eva Loisa. Hon valde att stå upp vägra låta sig utsättas för könsstympning. Hon fick med sig sin pappa och mamma och till slut även farmor. Eva Loisa och hennes familj blev den första i sitt område som tog avstånd från denna ritual.

Nu är Eva Loisa ledare för en grupp tjejer som informerar andra unga tjejer om barns rättigheter. Tillsammans hjälper de tjejer som riskerar att utsättas för könsstympning. Eva Loisa har blivit en förebild vars exempel får ringar på vattnet.

Det hela började med att Erikshjälpens samarbetspartner gav unga tjejer, som Eva Loisa, kunskap och stöd. Samtidigt informerades byäldste, föräldrar, pastorer, lärare  och många fler. Kanske fick de vuxna se ett informationsmaterial likt det på bilden. Hemska, men verkliga, bilder på hur kvinnor som är könsstympade tvingas gå igenom otroligt smärtsamma förlossningar med hög risk för både sina egna och barnens liv.

När jag bläddrade i informationsmaterialet i Sverige förra veckan kunde jag inte ana att jag, redan några dagar senare, skulle möta lösningen på problemet med kvinnlig könsstympning. Jag är så stolt och glad över att ha fått träffa Eva Loisa och hennes familj. Det handlar om att ge unga tjejer chansen. Det handlar om flickors rättigheter. Det handlar om könsstympning. Och vi kan alla bidra med en liten del till den förändring som vi nu ser sakta börjar ske.

Victor Egerbo, just nu på besök i Kenya

Jag valde att tälta

Sommaren startade med en vecka i tält på scoutläger. Det blev en fantastisk vecka. Gemenskap och roliga aktiviteter. När vinden ökade till över tjugo meter per sekund så fick en närbelägen byggmarknad förse oss med lite kraftigare grejer för att allt inte skulle blåsa bort. Det ena tältet visade sig vara dåligt impregnerat och det läckte in vatten när det ösregnade. Då drog vi fram en extra presenning och fixade till det.

Vi hade planerat lägret. Vi hade bra utrustning och vi visste hur man gör. Det som, trots all planering, saknades åkte vi iväg och köpte. Men efter en vecka är det ändå skönt att packa ihop och åka hem. Det blir lagom. Rinnande vatten och ström i uttagen är praktiskt.

Och det är här jag börjar tänka. Det är inte alla som kan välja att åka hem. För det finns inget kvar hemma. Jag tänker på de familjer som fått lämna sina byar för att torkan har gjort det omöjligt att leva kvar. Vilken utrustning kunde de ta med sig? Och om hela familjens inkomst är borta är det svårt att åka och köpa det som fattas. Vågar de släppa ut barnen att leka med okända människor i tälten runt om?

För mig är en vecka i tältläger något jag tycker om. Mina grannar tycker det verkar hemskt jobbigt. I de tältläger som växer upp i spår av krig och torka finns människor som trots problemen hittar vägar att klara sig. Utan planering och utan pengar. För andra är tanken på att ens tillfälligt behöva bo i tält ytterligare en av de jobbiga bitarna med att vara på flykt. Och de flyktingläger som vuxit fram är inte tänkta att stängas efter en månad. De som bor där har dessutom inte valt att tälta.

Jag tror inte jag kan förstå alla problem med att vara på flykt. Men att människor upplever samma situation på olika sätt kan jag ta in och också förstå varför man gör det som krävs för att ta sig från ett tältläger till mer permanenta boenden.

Jag förstår också att jag inte kan lösa problemen. Men jag kan samtidigt göra något för att underlätta för dem som inte valt att tälta.

Att ge sommarglädje och sammanhang

Redan på gångvägen möter jag tre tjejer påväg till Sommarkul. I dag, en dag under sommarlovet, är Sommarkul är på deras område och jag känner deras förväntan. De brukar besöka Sommarkul och tycker mycket om hoppborgarna.

När vi närmar oss området utanför skolan hörs hög musik från högtalarna. På området finns en hinderbana, en hoppborg och så möjlighet att prova sumobrottning. En bit längre bort ser jag att några spelar fotboll. Ibland finns det ansiktsmålning också!

Sommarkul arrangeras av Pingstkyrkan i Jönköping och Erikshjälpen i samarbete med Jönköpings kommun. Under fyra sommarveckor har Sommarkul återkommande ordnats i fyra olika bostadsområden. Vi vet att i just dessa bostadsområden finns det många barn som spenderar många dagar av sitt lov just på hemmaplan. Många dagar kan bli lååååånga dagar och just därför känner jag mig stolt över att Erikshjälpen finns med och på ett enkelt sätt ger möjlighet till rörelseglädje och ett sammanhang att återkomma till under dessa veckor. Att dessutom få en igenkännande blick och att någon av ledarna kan mitt namn är ett fint sätt att bekräfta barn som behöver bli bekräftade. Detta är ju egentligen något som vi alla kan behöva oavsett om vi är barn eller vuxna!

Ann-Sophie Palmér, programkoordinator Sverige

När tillsammans blir svar på frågan hur

När jag skulle åka ut på mitt andra utlandsuppdrag, till nuvarande Sydsudan, fick jag frågan ”Vad tror du att du kan bidra med där?” Jag var 30 år, hade en examen inom statskunskap och hade bott och arbetat i Kenya i knappt två år.

Ja, vad skulle jag egentligen kunna bidra med? Frågan var angelägen, den brände i mig långt efter att den ställts. Det fanns hos mig en iver att kunna just bidra, om än i det lilla, till positiva förändringar, men det fanns också frågor, funderingar och ett visst mått av tvivel.
Nio år senare och med tolv års erfarenhet av att ha jobbat i ”biståndsbranschen” reflekterar jag åter över frågan jag fick den där dagen när jag var mitt uppe i förberedelserna för att lämna Sverige. Den leder mig till den större frågeställningen: Behövs verkligen bistånd? Har inte studier och erfarenheter visat att biståndet inte lyckats skapa ekonomiska och sociala förbättringar?

Jag tror inte att man kan dra sådana generella slutsatser. Visst finns det exempel på biståndsprojekt som inte nått de mål som satts upp, som inte skapat hållbara och långsiktiga resultat. Men det finns också många exempel på det motsatta. Jag tror att en av nycklarna handlar om ”huret”; hur man går till väga för att genomföra ett projekt. Om man prioriterar människors deltagande, analys och initiativ, bygger vidare på de resurser som redan finns, låter processen bli lika viktig som resultatet, finns goda förutsättningar att nå sina uppsatta mål.

Jag tycker om ordet utvecklingssamarbete. För jag tror att det är just samarbetet som är kärnan; att vi tillsammans, från olika delar av världen, med olika förutsättningar, arbetar för en bättre och mer rättvis värld, där alla människors lika värde respekteras, där vi lär av varandras erfarenheter och perspektiv.
Det finns inga färdiga eller generella lösningar. Varje situation kräver sin analys, sina metoder och sina insatser. Och framför allt, för att skapa förändring måste den komma inifrån, där människor blir förkämpar i sin egen familj och by och i sitt eget samhälle för till exempel alla barns rätt till utbildning eller för att avskaffa kvinnlig könsstympning och tidiga äktenskap.

Så, hur blev det då, kunde jag bidra med något i Sydsudan? Jag tror det, men inte alls på det sätt jag hade förväntat mig. Utvecklingssamarbetet har många dimensioner och en av de finaste är det som händer i mötet med människor, när vi inser att vi trots de stora olikheterna i miljö, kultur och samhällsstruktur, är så lika. Att vi hör ihop i en globaliserad värld, att vi behöver varandra för att göra den bättre.

”Our solution – inclusion” – eller om konsten att inkludera mera

”Our solution – inclusion”. Detta är devisen för MyRight, funktionshinderrörelsens plattform för internationellt utvecklingssamarbete. Allt arbete för personer med funktionsnedsättningar måste syfta till att de har möjlighet att vara en del av samhället på samma villkor som alla andra.

För några veckor sedan var det Almedalsveckan, ett spännande vimmel av röster, åsikter och budskap. Jag hade förmånen att få delta och lyssna på ett antal intressanta seminarier och debatter. Ett av de seminarier som tog tag i mig mest var just MyRights seminarium om sambandet mellan funktionsnedsättningar och fattigdom. Cirka en miljard människor lever med någon form av funktionsnedsättning. Av dessa lever 80 procent i fattigdom och 90 procent av alla barn med funktionsnedsättning i låginkomstländer går inte i skolan.

Detta är inte helt nytt för mig, men jag blir ändå tagen när jag inser vidden av problemet. För oss som jobbar med barns rättigheter är detta en gigantisk utmaning. Vi måste jobba stenhårt för att den här gruppen barn inte ska fortsätta att vara bortglömda, gömmas undan i hemmen och att all deras potential bara ska gå till spillo.

När jag tänker vidare inser jag att samma devis, ”our solution – inclusion”, skulle kunna användas på ett annat stort debattämne på Almedalen; invandringen och det som vi kallar utanförskapsområden.

Jag förstår att lag och ordning behöver upprätthållas och att det kanske behövs fler poliser. Men utanförskap, sociala problem och kriminalitet kan aldrig lösas med hårdare tag. Den enda långsiktiga lösningen är inkludering. Bara om vi lyckas skapa ett samhälle där människor känner tillhörighet, hopp och ansvar, kan vi komma tillrätta med gängproblematik och våldsbejakande extremism. Detta är något som vi alla kan bidra till; politiker, organisationer, kyrkor och individer. Kort sagt – inkludera mera.

En barnrättsorganisation det svänger om

Det är närmast omöjligt att beskriva allt som händer på Erikshjälpen. Som ni vet är vi i grunden en seriös barnrättsorganisation. Tillsammans med våra partnerorganisationer kämpar vi för barns rätt i Sverige och i världen. Varje enskilt barn är viktigt. Att de har god hälsa, känner trygghet, får utbildning är allt viktiga komponenter för att de ska få en bra framtid. Men vi vill också påverka och förändra på en strukturell nivå. Vi vill exempelvis att fler afrikanska regeringar ska förbjuda könsstympning – och dessutom se till att förbuden efterlevs. Vi vill stoppa all människohandel. Vi vill att barn ska växa upp i familjer i stället för på barnhem. Och mycket annat…

Parallellt med alla viktiga projekt och tydlig opinionsbildning händer också mycket annat. Vår second handrörelse har tagit en enorm fart med nya butiker och tusentals volontärer som jobbar tillsammans för barns bästa. Varje butik är ett litet universum av energi, arbetsglädje och aktivitet.

Ett annat universum är våra artister och ambassadörer som reser, spelar och berättar om Erikshjälpen och den utsatthet som många barn möter. Tidigare i sommar var det festival på Gullbranna där flera av våra artister medverkade. Doug Seegers var en av dem och han tog publiken med storm.

Erikshjälpen har alltid arbetat med opinionsbildning och påverkan. En av mina företrädare, Roland Nelson, var en stark ”tyckare” som alltid hade svar på tal. Nu har vi en grupp som leds av biträdande generalsekreterare Mattias och bara på Almedalsveckan tidigare i sommar deltog vi i en handfull evenemang och aktiviteter.

Erikshjälpen kommer att synas allt mer framöver. Ett av många exempel är vårt samarbete med Childhood Foundation kring barnhem. Läs och lyssna gärna på Sveriges Radios intervju med Peter Toftgård. Jag hoppas du läste Peters inlägg här på Biståndsbloggen och även besöker den nya sidan som heter www.barnhemskollen.se.

Sedan kan man inte nog fascineras av våra gåvogivare och det engagemang som finns för barn. Under sommaren har en traktorsauktion genomförts som inbringade – hör och häpna – 740 000 kronor till Erikshjälpens arbete.

Så här i sommartider måste man få skryta med sina medarbetare. Det finns så starkt engagemang, så mycket kompetens och erfarenhet på Erikshjälpen att jag som generalsekreterare bara är tacksam för att få vara med.

Min sommarbön är att vi tillsammans med våra gåvogivare, kunder, partners och medarbetare ska utvecklas ännu mer. Inte för tillväxtens skull, utan för barnens. Vi vill se fler barn bli hjälpta, fler hemska förhållanden förändras och fler stiftade lagar som ger skydd och säkerhet. Vi vill se barnhem stängas för att i stället bygga upp familjernas funktion. Vi vill se fler debattartiklar, fler artister som ger glädje och inspiration för barnens bästa. Vi vill att fler gåvogivare ska hitta till Erikshjälpen och att vi på bästa sätt ska få förvalta förtroendet från alla våra vänner som drivs av samma vision som vi: En förändrad värld där barns drömmar får liv.

Nu önskar jag er alla en fortsatt fin sommar. Vi ses snart igen. Kanske i en butik eller på en konsert.

Allt gott!

Myten om den lyckade migranten

Ett försök att informera om bland annat riskerna med migration på en väggmålning i Dakar, Senegal. Kvinnan i mitten säger: ”Stoppa den illegala emigrationen”. ”Mina tre barn har gett sig av i båtar och….”

En värld där barns drömmar får liv. Vackert, eller hur? För några veckor sedan träffade jag en ung man i Bamako som bär på en dröm. En enda. Drömmen om Europa.

Jag har känt honom länge och följt hans kamp de senaste åren för att klara studentexamen. Efter flera besvikelser i slutprovet, där korruption och nepotism gör att det inte längre alltid är de bästa som får godkänt, har drömmen om att ge sig av genom öknen mot möjligheternas Europa växt sig allt starkare. Genom öknen? Möjligheternas Europa? Hur kan en smart kille som hänger med i nyhetsrapporteringen ens tänka tanken? Och varför är just Västafrikaner den största grupp från Afrika som just nu söker sig mot Europa, trots att de utgör en liten andel av de totalt 18 miljoner som befinner sig på flykt – mestadels undan krig och svält – på den afrikanska kontinenten? Det finns troligen minst tre förklaringar:

  1. Desperation och hopplöshet: Precis som min vän i Bamako ser många unga västafrikaner inte någon framtid i sina hemländer. Utan högre utbildning är chansen till ett anständig inkomst minimal när utbudet av ung arbetskraft bara växer och allt fler flyttar till de större städerna. I flera länder finns dessutom en stor besvikelse på det politiska ledarskapet och på demokratin som inte tycks leverera det välstånd som gemene man hoppats på.
  2. Historia: Västafrikaner har i alla tider rört sig över gränser, både i regionen och långt utanför. Många har under årtusenden sysslat med långväga handel av guld, salt, slavar med mera, både i närområdet och genom Saharaöknen upp mot Medelhavsområdet och Orienten. I Mali hävdas ofta med stolthet att det inte finns ett enda land i världen där det inte finns malier och det är troligen inte långt ifrån sanningen. En djupt rotad föreställning är att en man inte är en riktig karl förrän han rest och sett sig om i världen – ”gett sig ut på äventyr” som det brukar heta.
  3. Myten om den lyckade migranten: En minst lika viktig förklaring är den starkt positivt laddade bild av migration som finns i Mali och i stora delar av övriga Västafrika. Enligt en mycket seglivad myt löser sig det mesta så fort du satt dina fötter på europeisk mark. Detta gör att många av Västafrikas unga tycks blunda för riskerna med illegal migration.

Det är sant att många har lyckats utomlands. Värdet av remitteringarna från den stora maliska diasporan inte minst i Frankrike överstiger med råge det samlade utvecklingsbiståndet till landet. Att ha en släkting i Europa kan vara skillnaden mellan extrem fattigdom och ett bra liv i Mali. Men vad familjen därhemma sällan får veta är att det oftast krävs enorma umbäranden för att skrapa ihop den summa som varje månad ska skickas hem till släkten. Kanske dubbla eller tredubbla jobb.

Paradoxen är att samma person som städar metro-vagnar på nätterna och hotelltoaletter på dagarna i Paris kan framstå som en filmstjärna när det är dags att besöka hemlandet – inte sällan efter många långa år eftersom det tar lång tid att spara ihop det som behövs för att resa, och för att situationen och stoltheten kräver en stor mängd överdådiga gåvor till hela tjocka släkten. Ofta är allt detta mest en fasad. Kanske är den dyra klockan på armen lånad och i många fall har det krävts åratal av självförsakelse och ett mycket spartanskt liv i en Parisförort för att spara ihop till alla presenter. Men likväl reproduceras på detta sätt om och om igen en starkt romantiserad bild av den lyckade migranten. Detta bidrar starkt till att så många unga västafrikaner påbörjar den allt mer riskfyllda resan mot Europa, trots rapporteringen om sjöodugliga båtar på Medelhavet och förföljelse i Libyen.

Det finns självklart organisationer i exempelvis Senegal och Mali som sedan länge arbetar för att bryta det tabu som finns kring riskerna med migration. Frågan har också hamnat högre upp på den politiska dagordningen. Under mitt senaste besök i Mali anordnades en stor konferens i Bamako av flera berörda ministerier som bland annat utmynnade i rekommendationer om att stärka lagarna för att skydda migranter.

Jag vill inte neka unga människor i andra delar av världen rätten att förverkliga sig själva och söka sig ett bättre liv någon annanstans. Jag fick själv chansen att upptäcka nya världar när jag var ung. Det har betytt enormt mycket för mig och jag känner att jag dödar en naturlig inneboende drivkraft hos min vän i Bamako när jag försöker övertyga honom att stanna och vara med och bygga upp sitt land, Mali. Att lägga locket på barns kreativa nyfikenhet och slå hål på deras drömmar kan vara förödande. Men om vi vill arbeta för en värld där barns drömmar får liv måste vi också slå vakt om rätten att inte blir lurad av en dröm som är byggd på falska premisser, vi måste värna rätten till sann dröm. I detta ingår att medverka till att sanningen om migration kommer fram. Samtidigt bör vi självklart fortsätta arbetet för fler säkra och legala vägar till Europa för att få ett slut på massdöden i öknen och på Medelhavet.

Om inte mamma är glad – då är ingen glad

”If mama ain’t happy, ain’t nobody happy.” Detta visdomsord läste jag en gång på en god väns kylskåp. Visst ligger det något i det?

Allt kan flyta på rätt bra hemma, även om det är stökigt, men om mammas tålamod tar slut så eskalerar situationen inte sällan till fullskaligt kaos.

I en by utanför Pandhana träffade jag den nyblivna mamman Yoti med sin endast tio dagar gamla bebis i famnen. Under graviditeten hade Yoti gått regelbundet på mammagrupper som ordnas i byn. Det är statliga hälsoarbetare som har i uppgift att ordna träffarna, men EFICOR:s personal finns på plats och stöttar deras arbete.

Yoti tycker att det har varit bra att gå på mammagrupperna och hon har lärt sig mycket. ”Ni är viktiga för vår by och alla kvinnor som bor här”, säger hon till oss.

Nu efter förlossningen kommer personal att besöka henne i hemmet precis som barnmorskorna gör i Sverige. ”Och om jag undrar över något så kan jag alltid fråga dem”, säger hon vänd till mig.

Man måste satsa på mammorna för att de ska orka. De måste få tillräckligt med mat under graviditet och amning. Få i sig järntillskott som gör att de kan bilda tillräckligt med blod åt både sig och bebisen. Få sätta sig ner emellanåt för att vila från det tunga, aldrig sinande, hushållsarbetet. Erikshjälpen jobbar egentligen främst med barn och deras rättigheter men i det här projektet i Indien är det stort fokus på mammorna. Dels såklart för att det är viktigt att mammorna mår bra, men såklart, men också för att de måste vara starka och friska för att barnen ska få en bra start i livet.

If mama ain’t happy, ain’t no baby happy!

Julia Mägi, praktikant på Erikshjälpens samarbetsorganisation EFICOR i centrala Indien

Har du barnhemskoll?

Barnhem i Sverige?
I Sverige är det självklart att barn har rätt till en familj och samhällets inriktning är att så långt det är möjligt hjälpa de biologiska föräldrarna att ta hand om sina barn. Om det verkligen inte funkar så kan en lösning vara en fosterhemsplacering. Men vi sätter inte barn på barnhem. Tvärtom pågår det rättstvister där personer som har vuxit upp på barnhem söker upprättelse och ekonomisk kompensation för den skada de har lidit.

Barnhem i Afrika eller Asien?
Oändliga är de artiklar vi har läst om hur fantastiskt det är att utsatta barn äntligen har fått hitta tryggheten på ett barnhem. Alla barnens problem verkar vara lösta i och med att de har blivit omhändertagna av en person eller en organisation med gott hjärta. Att barnen kommer från en familj verkar vi ha glömt bort.

Vad är skillnaden?
Varför ser vi så olika på barns behov i Sverige och i länder långt bort? Behöver inte kenyanska barn sin familj? Älskar inte kambodjanska föräldrar sina barn lika mycket? Forskning visar att den främsta orsaken till att barn hamnar på barnhem är fattigdom. Familjerna offrar sig för att ge sina barn en möjlighet till utbildning, hälsovård och stadig tillgång till mat.

Låt oss göra det som är bäst för barnen (och familjen)!
Säkert finns det tillfällen där barn för en tid behöver tas om hand för rehabilitering, men fokus bör alltid vara att barn har rätt att växa upp i en familj. Låt oss satsa allt vårt engagemang för att bekämpa fattigdom och för att hjälpa familjer och övriga nätverk runt barnen att fungera på bästa sätt. Det är betydligt mer kostnadseffektivt än att driva institutioner. Och framför allt, det är det bästa för barnen.

Barnhemskollen
Tillsammans med Childhood lanserar nu Erikshjälpen en hemsida för dig som funderar över hur du kan engagera dig för utsatta barn. Där kan du hitta mer fakta och vägledning om hur du kan gå vidare. Besök gärna www.barnhemskollen.se

Klirrande koppar gör något med kroppen

Jag ligger i sängen. Det är morgon och det svalkar skönt från balkongdörren som lämnades på glänt igår kväll. Trots att jag fortfarande befinner mig mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, uppfattar jag ändå det dova slamret av porslin från köket. Kaffekoppar, fat och skålar för morgonens flingor och fil.

Visst händer det något med kroppen av det ljudet. Det blir lite lättare att sätta fötterna i golvet och göra morgon. Förväntan. Å, vad gott det blir med kaffe nu. Det kommer att smaka riktigt gott.

För några år sedan, vid den förra riktigt allvarliga torkan och svältkatastrofen på Afrikas horn, reste jag för Erikshjälpen utmed Tanafloden i nordöstra Kenya. Där mötte jag familjer som hade drabbats mycket hårt. Merparten av den boskap som folket här brukade leva av hade dött i jakt på vatten och något att beta. Nu kantade de utmärglade kadavren vägen till nomadernas bosättningar.

Jag pratade med många mammor. På sina armar bar de barn som i sin tur bar tydliga tecken på att torkan hade hållit i sig alldeles för länge.

Hur det känns att inte ha någon mat att ge sina barn, det vet jag inte. När jag försöker föreställa mig situationen märker jag hur kroppen ryser till och vill frigöra sig från tanken.

Jag minns hur en mamma berättade för mig att hon, trots att hon inte hade någon mat att tillaga, ändå tände elden. Hon ville inge barnen hopp om att det så småningom skulle bli något att stoppa i munnen, något att kväva den påträngande hungern med.

Jag tänker på henne och jag ser hennes barn framför mig när jag hör frukostslamret från köket. Nu kommer den första doftsignalen som utlovar nybryggt kaffe och jag vet att frallorna står på bordet en trappa ned.

Det gör något med kroppen att höra slammer av porslin. Det gör något med hoppet när elden tänds. Så lika och samtidigt så ohyggligt olika vi människor har det.

Den gången utmed Tanafloden fick jag vara med och dela ut säckar med majsmjöl och bönor och dunkar med matolja. Jag fick se hopp tändas hos mammor som nu skulle få laga till och portionera ut små muggar med nykokt välling till sina barn. Jag glömmer det aldrig.

Nu pågår en ny ohygglig svältkatastrof. Vi hör inte så mycket om den men kanske kan ljudet av våra klirrande koppar få oss att minnas – och hjälpa.

Monica Samuelsson, redaktör Erikshjälpens tidning