Med ett hjärta som brister

Vägg målad av Victor Egerbo.

När den fruktansvärda terrorattacken skedde i Stockholm spred sig hashtaggen och budskapet #PrayForStockholm.

Samtidigt som vi fortfarande bad för Stockholm spred sig nyheterna om bomberna som smällde i Egypten. Bomber som smällde inne i kyrkor! Nu spred sig orden #PrayForEgypt.

Jag ser nyheterna på tv. Det rapporteras om konflikter, fattigdom, undernäring och kolera. Flera miljoner människor hotas av svält i östra Afrika – och de allra minsta barnen är som vanligt särskilt utsatta. En förälder lyfter upp sitt undernärda barn till läkaren. Där och då brister mitt hjärta. Här i soffan sover min dotter i min famn. Tänk om det var jag som lyfte mitt undernärda barn till läkaren. Tänk om det var min dotters revben som syntes så tydligt.

Det finns mycket att be för i världen i dag. Låt oss göra det! Be. Bulta och slå på dörren till Gud och alla skyddsänglarna. Samtidigt. När det gäller Östafrika är det inte för sent att hjälpa!

Tack vare alla er som ger, månadsgivare eller kanske kunder i Erikshjälpen Second Hand, tack vare er kan kvinnor och män och framförallt barn räddas från att dö av svält. Tillsammans kan vi komma med bönesvar till några av de behov som finns i världen.

Det krävs ljus för att fördriva mörker

Jag tror att de flesta av oss med exakthet kommer att minnas var vi befann oss och vad vi gjorde när vi nåddes av nyheten om den otäcka händelsen i centrala Stockholm, fredagen den 7 april.

Det var en fredagseftermiddag när vardagsbestyren brutalt avbröts av en vansinnesfärd där en lastbil mejade ner människor som inte hann undan.

Chocken, smärtan och inte minst rädslan grep tag i oss. Samtidigt, mitt i kaoset och oron, spreds medkänsla, värme och omtanke. Människor öppnade sina hem för dem som inte kunde ta sig tillbaka till sina egna hem, erbjöd mat och stöd till människor de aldrig träffat förut. Där fanns en beslutsamhet att inte låta sig kuvas, att inte låta hat och ondska vinna över medmänsklighet, utan istället stå upp för ett öppet och tryggt samhälle.

Rädslans mörker kan förlama oss, skapa utanförskap och murar. Men om vi ser varandra som medmänniskor, om vi står upp för allas lika värde och låter kärlek och omtanke vara vägledande, då tror jag att vi kan bemöta och övervinna rädslan. Som Martin Luther King så kärnfullt uttryckte det: ”Mörker kan inte fördriva mörker. Bara ljus kan göra det. Hat kan inte fördriva hat. Bara kärlek kan göra det.”

Ur ett barns perspektiv är händelsen i Stockholm lika obegriplig och skrämmande som för oss vuxna. Som vuxna har vi ett ansvar att prata med barnen och ge dem stöd att hantera känslor och frågor.

Bris ger goda råd om hur detta kan göras:

  • Var lyhörd och observant
    Utgå ifrån att de flesta barn känner till det som har hänt, men utgå inte från att barnet är oroligt för sin egen del.
  • Ställ konkreta frågor
    Vad har du hört? Vad vet du? Vad undrar du?
  • Uppmuntra och underlätta för barnet att ställa sina frågor
    Visa att du gärna pratar också om sådant som kan kännas svårt även om du inte har svar på alla frågor.
  • Informera
    Barnet behöver få svar på sina frågor, känna en större kontroll och bli lugnad. Ge barnet den information barnet är hjälpt av. Även svåra och skrämmande fakta kan vara viktiga att få prata om. Svara ärligt på frågorna men berätta inte mer än barnet är hjälpt av att få veta, undvik till exempel att gå in på detaljer.
  • Överför inte din egen oro
    Det är viktigt att du inte lägger din egen oro på barnet eller utgår ifrån att barnet uppfattar saker på samma sätt som du.
  • Lugna och inge hopp
    Berätta att händelsen som denna är mycket ovanlig, att det finns människor som gör allt vad de kan för ta reda på hur detta kunde hända och som tar hand om de som är drabbade.

Tillsammans, barn och vuxna, fortsätter vi att visa vårt stöd, vår omtanke och medkänsla med de drabbade. Tillsammans kan vi motverka att rädslan tar över våra livsmönster och våra beslut. Tillsammans arbetar vi vidare för alla människors lika värde och ett öppet och inkluderande samhälle.

Att titta lite längre bort

Jag vet att det som händer våra närmaste berör oss starkast. Jag vet att det finns behov i vårt närområde och i Sverige. Men nu är situationen så akut för miljontals människor att vi måste lyfta blicken och se vad det är som händer – och agera.

I Sydsudan är över fem miljoner människor just nu i desperat behov av humanitär hjälp. Torka och inbördeskrig har skickat flickor, pojkar, mammor och pappor på flykt utan att de vet hur de ska få mat för dagen.

I Kenyas bortglömda ytterområden saknar närmare tre miljoner människor säker tillgång till mat. Boskap dör och hundratusentals barn har slutat gå till skolan. I flera av grannländerna, Somalia, Etiopien och Jemen, är situationen lika desperat.

Det första vi behöver göra i detta katastrofala läge är att ge akut hjälp; mat, vatten och sjukvård. Du och jag kan vara med och bidra så att detta blir möjligt. Förhoppningsvis kommer regnen snart och skapar nya möjligheter att odla. Då kan organisationer som Erikshjälpen vara med och ge stöd, hitta nya förbättrade odlingsmetoder och öka lokalsamhällenas motståndskraft mot kriser.

Sen kommer det svåraste. Att påverka de människor som bär en stor del av skulden för katastrofens omfattning. De stridande parterna i Sydsudan som har drivit miljontals människor på flykt, bort från sina försörjningsmöjligheter. Regeringen i Kenya som konstant negligerar utvecklingen för människorna långt från huvudstaden, som lever under samma hårda villkor som de gjorde för hundra år sedan.

Hur svårt det än är måste vi hitta något sätt att göra våra röster hörda – och framför allt göra det möjligt för de utsatta människorna själva att höras. Det första steget vi kan ta är att inte glömma bort dem.

Släpp in herdarna

Jag läser Globala målen nummer nio. ”Hållbar industri, infrastruktur, innovationer.” Ur svensk synvinkel handlar detta kanske mest om att ställa om till en hållbar industri. Det kan tåla att tänkas på. Hur får vi vår elintensiva industri att bli hållbar? Och hur får vi turistindustrin att bli hållbar?

Globala målen är utmaningar att jobba med så att vi är i hamn år 2030. Ett av delmålen handlar om ”tillgång till internet för alla till år 2020”. Det är tre år dit. Och ”alla” betyder ”alla”! Det inkluderar människor även i områden där det i dag inte ens finns el. Tänk vilken omställning för skolor i fattiga områden när pedagogerna kan visa en film om hur en vulkan fungerar. Eller tänk optik. Eller kroppens organ. Eller bara en jordglob. Dessa hjälpmedel har inte varit tillgängliga för barn i ytterområden tidigare.

Skolböcker är kanhända fortfarande en bristvara men när barnen kan gå hem till sin mamma, låna hennes mobil och kolla upp hur många som bor i Japan – då blir det större möjligheter för fler barn.

Jag träffade några killar i Uganda. De var herdar. En gick i skolan. En gjorde det inte. När de börjar koppla upp sig och komma in i chatrummen blir det spännande. De är inte rädda. Men vem släpper in dem i sina nätverk? Gör inte vi det så finns det andra!

Kliv lite utanför bubblan och vågar kommunicera med någon du inte har koll på! Du kan vara just den positiva kraft som driver på så att killar och tjejer hittar bra vägar. Släpp in herdarna!

Att göra plats för en annan

Jag läste aldrig boken. Det blev av naturliga skäl inte tid till det. Men titeln kommer jag ihåg och den smakar jag fortfarande på då och då trots att mina upprepade försök att i dag hitta boken har misslyckats.

”Att göra plats för en annan”. Ungefär så hette den och handlade, så vitt jag förstår, om att förbereda sig inför det stora att få ta emot ett nytt liv.

Jag var 28 år och vi hade just fått vårt första barn. Boken låg på nattygsbordet och jag tittade ofta på omslaget och tänkte att ”den ska jag läsa”. Dagarna och veckorna gick och boken flyttades in i hyllan och sedan, efter ett antal år, säkert vidare till kassen med saker som ska till second hand. Jag älskar att ha en sådan kasse på gång.

”Att göra plats för en annan”. Det blev fler barn efter den förstfödda. En grabb år 2000. En tjej till år 2003. Vi tyckte att hon var en liten ”sladdis” trots att det inte var så många år emellan. Vi sade ofta ”Tänk, att vi fick en liten till!”

Ett norskt uttryck jag hört och gillar lyder, fritt återgivet; ”En angrer ikke på de barn man fikk, en angrer kun på de barn man ikke fick”. (Man ångrar inte de barn man fick – man ångrar bara de man inte fick.)

Våren 2014 blev jag dålig. Hittade ofta mig själv utslagen på soffan. Håkan och barnen blev oroliga. Jag brukar ha god energi och är sällan sjuk. En nåd att vara tacksam för. Men nu var jag golvad av den stora orkeslösheten.

Sjuk var jag inte. Ebba föddes i oktober. Hon har tagit hela vår familj med storm. Jag fick än en gång anledning att smaka på orden ”att göra plats för en annan”. Det är en fin utmaning även då man som 44-åring blir mamma igen.

Jag tänker att vi har många fler barn och ungdomar runt omkring oss som vi har anledning att göra plats för. Det behöver inte vara barn vi själva fött och fostrat. Det finns så många fler som behöver oss och den omsorg vi har utrymme och kraft att ge. Det finns många ensamkommande barn i Sverige i dag som nekas återförening med sina familjer. Vi kan behöva göra plats för dem! Det finns barn i Sverige vars föräldrar sitter i fängelse eller som, av många andra olika skäl, inte har möjlighet att ge sina barn den omsorg som de säkert drömmer om att kunna ge. Vi kan på många sätt göra plats för dessa barn.

Ser vi ut över världen finns det också många barn som skulle må så mycket bättre om vi hjälpte till att göra plats för dem. Plats i skolan, plats i fritidsgrupper och barnparlament där deras röster kan bli hörda. Plats i deras egna familjer som genom försörjningsprogram får hjälp att komma på fötter ekonomiskt – och på så sätt får en chans att mätta familjens magar – både stora och små.

”Att göra plats för en annan”. Jag tänker att det handlar om en livshållning och en människosyn. En strävan efter att lite grand, steg för steg, vidga de egna cirklarna till att faktiskt kunna omfamna fler.

Monica Samuelsson, redaktör Erikshjälpens tidning

Ps/ Du kanske har boken? Skriv en rad och påminn mig om vad författarinnan heter. Kanske kan jag hitta den i hyllorna på second hand. Tack!

Vi måste alla utmana den nya folksjukdomen

Just nu reser ståuppkomikern Henrik Schyffert genom Sverige med sin nya enmansshow. Överallt är föreställningen ”Var inte rädda” slutsåld. Bakom succén finns en upphovsmakare som är lika självklar som oväntad. Enligt Schyffert är det Jesus Kristus själv:
– Ska man stjäla från någon ska man ju stjäla från de bästa, och Jesus är bra, säger Schyffert i Dagens Nyheter (26/10-16).

I artikeln berättar Schyffert hur han kom på föreställningens röda tråd när han passerade en kyrkvägg med texten: ”Var inte rädda! – Jesus”. Där och då bestämde han sig för att utmana den nya folksjukdomen: Rädslan.

– Alla vinner på att vi är rädda. LCHF-förespråkarna vinner på att halva Sverige är rädda för bröd, kvällstidningarna vinner på att vi är rädda för slukhål som ingen har sett och vägpirater som ingen har mött. Vi har accepterat de här rädslorna som alla vinner på – utom vi, säger han i Dagens Nyheter.

Förra veckan (9/3-16) kunde Sveriges Radio publicera en Sifoundersökning som berättar hur svenskarnas oro ökar.  Över hälften av de tillfrågade är mer rädda nu än de var för ett år sedan.

Största oron finns för kriminalitet, våld och osäkerhet.
Därefter kommer invandring/flyktingfrågan.
På tredje plats klimat/miljö, därefter integration. Skolan kommer på femte plats.

Det finns många som kan analysera denna orosstatistik och den kraftiga ökningen under det senaste året. Media skrämmer upp folk med allt tätare larmrapporter, menar man. Det vi dock vet, på ett personligt plan, är att oron är en tämligen onödig och ineffektiv sysselsättning:
40 % av vår oro gäller sådant som aldrig kommer att hända.
30 % handlar om sådant som redan har inträffat, som vi inte kan göra något åt.
12 % oroar vi oss över kritik från andra, oftast osann.
10 % gäller vår hälsa, en oro som leder till ännu sämre hälsa.
Kvar finns 8 % som är oro för riktiga problem, som vi möter och kan göra något åt.

På Erikshjälpen har vi under ett drygt år förundrats över de svängande attityderna och ett allt mer eroderat värderingssystem. Med oron och rädslan ser vi beslut och handlingar som vi aldrig skulle accepterat för bara några år sedan.

Hösten 2015 stod vi alla på tå för att hjälpa. Vi gjorde det med glädje. Hösten 2016 är det helt annat ljud i skällan. Läs gärna de artiklar som Erikshjälpen och jag fått publicerade på olika håll:
http://www.dagen.se/debatt/sveriges-skamliga-asylpolitik-1.790698
http://www.jp.se/article/kronika-fran-oppna-till-stangda-hjartan/
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/zo9J5/sverige-far-inte-svika-de-som-soker-asyl
http://www.bistandsbloggen.se/sverige-borde-stoppat-utvisningarna-samma-dag/

Erikshjälpen har bestämt sig för att i alla svåra avväganden ta barnens parti. Det gör att vår syn på invandring är generös. Vi satsar på integration genom idrott och ungdomsverksamhet. Vi deltar i opinionsbildning för en generösare flyktingpolitik.

Vår erfarenhet är som Schyfferts och Jesus: Vi behöver inte vara rädda. Rädslan är direkt skadlig och leder till att vi isolerar oss själva, och demoniserar andra. Tills nu har modiga ledare och politiker trotsat rädsla, hat och terror. Dessa röster måste fortsätta. Just nu får ingen ge upp kampen för öppna samhällen, generösa värderingar och demokratiska samtal. Att vara ledare är att tro och visionera om framtiden utan att ännu vara där.

Nu bygger allt fler politiker sina allt enklare politiska budskap på den allt större rädslan. Det kan ta en ände med förskräckelse. Hela samhället, det politiska och civila, måste skaka av sig rädslan, och visa på mod. Låt oss ställa oss i ledet intill Henrik Schyffert och Jesus Kristus, och förena oss i den kör som kan vända utvecklingen. Låt oss säga de gamla orden som ekat från änglakören på herdarnas ängar, via palats och parlament, till de utsatta och oroliga: Var inte rädda! Det finns hopp, och det finns en framtid!

Finns världens sötaste kattungar i Somalia?

Kattungar i Garowe, Somalia.

Ok, lika bra att erkänna: Du som läser detta utsätts just för ett experiment. Ett alldeles ofarligt sådant – du kan lugnt läsa vidare. Rubriken du precis läste innehåller två nyckelord: Kattungar och Somalia. Kattungar är ett av de mest populära och – får man förmoda – positivt laddade ord som vi fastnar för på sociala medier. Så var det långt innan ordet pussycat blev politiserat i USA.

Vilken laddning har då det andra nyckelordet: Somalia? Ett enkelt sätt att ta reda på det är att stanna upp en sekund och känna efter. Eller att googla ”Somalia” och ”pictures”. Nästan varje bild som dyker upp är negativt laddad. En kavalkad av barnsoldater, blod, svält och sjörövare. En och annan vit strand mot turkosfärgat vatten har lyckats smyga sig in bland allt elände. På någon bild ser jag till och med människor som ler. Men det samlade intrycket av bildflödet är ändå långt ifrån det semesterparadis som Somalia skulle kunnat vara med sin långa kust mot Indiska Oceanen.

Dags för del två av experimentet: Titta på bilden här intill en stund. Visst känns det lite varmt inombords? Nu är det dags att läsa bildtexten. Nå, hur känns det nu då? Jag tog fotot i norra Somalia för några år sedan. Jag minns att jag tänkte att jag skulle vilja visa det för hela världen, just för att det står i så skarp kontrast till de bilder vi vanligtvis ser från detta land.

Att ta kattungar till hjälp för att bevisa att det finns mycket positivt i Somalia kan tyckas trivialt, desperat eller till och med stötande. Vi talar ändå om ett land som gått igenom en av de mest långdragna konflikterna sedan kalla krigets slut, som saknat fungerande centralstyre under 25 år och där en ny svältkatastrof nu är ett faktum. Allt detta är sant.

Men sant är också att vi alla behöver anstränga oss för att orka ta in mer än bara en sanning om ett land, en folkgrupp eller en världsdel.  I dag får vi dessutom oftast ny information främst genom andra personer på sociala medier som redan tänker och tycker ungefär som vi själva. Det gör det ännu svårare för berättelser som inte bara bekräftar vår egen världsbild att tränga igenom bruset.

Afrika är tveklöst den kontinent som förlorar mest på vår enkelspåriga bild av omvärlden. När Afrika kommer på tal tänker de flesta tänker omedelbart på fattigdom, etniska konflikter eller korruption. Det är inte konstigt. Det är den bild som vi matas med varje dag, om Afrika över huvud taget lyckas ta sig in i vårt nyhetsflöde.

Det säljs tyvärr inga lösnummer på att barnadödligheten i Tanzania minskat drastiskt eller att medellivslängden i Senegal ökat med 24 år de senaste 30 åren. Till detta läggs också ett alltmer selektivt sätt hos var och en av oss att sålla ny information. Därför missar den som inte har ett specialintresse för Afrika lätt nyheter om exempelvis alla de unga framgångsrika entreprenörer i Afrikas sjudande storstäder som väljer att stanna kvar och bidra till utvecklingen i sina hemländer.

Det ska erkännas att vi som arbetar med utvecklingssamarbete också bär en del av skulden. Vi samlar ju in pengar genom att berätta om fattigdom, krig och elände. Och även om vi också lyfter fram det positiva så riskerar det att hamna i skymundan. Därför måste den som vill förmedla en mer nyanserad bild skrika högre för att nå fram med sitt budskap. Vi svenskar fick en obehaglig men nyttig påminnelse om detta när löst underbyggda påståenden om vårt land nyligen spreds i alla kanaler. Ändå var detta en västanfläkt jämfört med vad de flesta afrikanska länder ständigt utsätts för.

Varför är det då så viktigt att mer än en berättelse får plats? Jo, därför att vår ensidiga och överdrivet negativa bild av ett land som Somalia gör att vi inte ser det positiva och all den potential som samtidigt finns. Lösningar riskerar att aldrig testas eller ens bli uttänkta för problem som människor upplever i länder som Somalia eller Mali, eftersom vi redan från början tror att det inte är någon idé. Även om den idén bygger på snedvriden, förenklad och ibland felaktig information.

När Hans Rosling nyligen gick bort tystnade en viktig röst som hjälpte oss att nyansera bilden av världens utvecklingsländer. Nu är det upp till oss som är kvar att fortsätta föra ut fler bilder och berättelser om hopp och framsteg. Jag vill börja med att påminna om Somalias presidentval i februari som snabbt hamnade i skymundan i nyhetsflödet. Valet klassades som det mest demokratiska i landet på 50 år! För övrigt tror jag på allvar att världens sötaste kattungar finns i Somalia.

Läs gärna mer om de framgångsrika entreprenörerna på www.africa.com/top-young-african-entrepreneurs/

”Sverige borde stoppat utvisningarna samma dag”

6 av 10 åldersbedömningar som Migrationsverket gjort bedöms vara undermåliga.  Detta enligt verkets egen utredning som Sveriges Radios Kaliber (5/3 -17) tagit del av.
I samma program erkänner Migrationsverkets chefer att misstag har begåtts och att utvisningsbesluten därmed blivit felaktiga.
Detta är det senaste misstaget i en lång rad problem och felaktigheter som drabbat ensamkommande barn och ungdomar.

Frågan är vem som talar för dessa barn och ungdomars rättigheter, och var gränsen går när ett rättssamhälle måste dra i nödbromsen. Erikshjälpen varnade tidigt för riskerna med Sveriges nya, restriktiva asyllagstiftning, och framför allt hantering av ensamkommande flyktingar från Afghanistan. Tyvärr blev verkligheten ännu mycket värre och framför oss har vi en situation att närmast beteckna som humanitär katastrof i vårt eget land. Det som i många kommuner började som en framgångsrik civil mobilisering har i dag växt till en förtroendekris med alldeles för många förlorare. Det är inte värdigt en rättsstat att försätta barn och ungdomar i en sådan desperat livssituation att självmord eller en flykt under jorden ses som de enda utvägarna.

Erikshjälpen är en växande barnrättsaktör i skärningspunkten mellan samhällets mest utsatta barn och ungdomar, skolor och myndigheter, samt aktiva volontärer i civilsamhället. Vi möter i dag depression, desperation och destruktivitet, vi möter ensamkommande barn och ungdomar som förlorat tro och hopp. De ifrågasätts och skrivs upp i ålder, utan logik och hänsyn transporteras de mellan olika boenden. De berövas vänner, gode män och andra relationer. I allt fler fall blir de angripna och trakasserade.

Ovissheten är outhärdlig, ingen litar längre på någon. Dessutom en förlamande skräck att utvisas till Afghanistan med över 1,2 miljoner internflyktingar, i brist på mat, vatten, hälsovård och skydd. Ungdomar riskerar att rekryteras till armén eller beväpnade oppositionsgrupper, dras in i kriminella gäng eller tigga på gatan för att överleva. Den samstämda bilden av ensamkommande på HVB- och flyktingboenden är att livet på ett eller annat sätt är slut.
En av de ensamkommande ungdomarna som deltar i Erikshjälpens projekt Football for All i Helsingborg uttrycker sin rädsla för att återvända till Afghanistan: ”Jag trodde aldrig jag skulle bli skickad tillbaka till en plats där terrorister dödar oss. Jag kanske blir dödad, liksom de andra i min familj.”

I Aftonbladet (13/2 -17) citerades Jawad från Tjörn som just förts till Migrationsverkets förvar i Märsta: ”Nu har jag inget mer att kämpa för. Ingen kan göra något. Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får iallafall en riktig begravning.”

Det är ett mysterium i vems byrålåda Migrationsverkets rapport har hamnat (Rättsligt ställningstagande angående säkerhetsläget i Afghanistan). Rapporten visade på ett försämrat säkerhetsläge, en starkare talibanrörelse och hur landets alla provinser drabbas. Rapporten i sig är så allvarlig att Sverige borde stoppat utvisningarna samma dag.

Det hade inte behövt bli så här. Inte om regering och Migrationsverket varit mer förutseende, mer lyhörda och mer visionära. Inte sedan andra världskriget har så många frivilliga mobiliserats för att bistå. Ett samlat civilsamhälle står på tå för att hjälpa. Detta är i sig en ovärderlig samhällsvinst. Språkkaféer och läxhjälp blomstrar, liksom föreningsliv i idrottsklubbar och kyrkor.

De ensamkommande barnen och ungdomarna har visat sig vara ambitiösa och studiemotiverade. De som gått vidare till gymnasienivå skaffar sig gärna ett parallellt jobb på ett sjukhem, en butik eller industri. Här finns en del av de resurser som Sverige behöver i framtiden. Också detta en vinst för samhället.

Situationen är nu så akut att ingen längre har ett samlat helhetsansvar. Socialtjänst och barnpsykiatri räcker inte till, beslutsfattare tycks vara handlingsförlamade. Bara tanken på kollektiva massjälvmord, som Barnombudsmannen varnar för, borde få blodet att isa i samhällskroppen.

Vi talar alltså om barn och ungdomar som bär på post-traumatisk stress efter år av krig och månader av flykt. De har just fått vänner, sammanhang, utbildning och framtidshopp. Och så skickas de tillbaka igen, till osäker och farlig framtid. Det går stick i stäv med FN:s barnkonvention som Sveriges regering vill göra till lag.

Hela denna process är så valhänt hanterad, och hade den inte varit direkt livsfarlig för tusentals ungdomar, hade vi kunnat skratta åt eländet. Nu måste vi skämmas och göra om. Med så uppenbara brister växer stödet för ett förslag som kan tyckas vara det enda rimliga. Amnesti för dessa ungdomar.

Sammanfattningsvis hade alla vi olyckskorpar rätt. Regeringen bör riva upp lagen om tillfälliga uppehållstillstånd, återgå till den ordinarie lagstiftningen med permanenta uppehållstillstånd och garantera ensamkommande barns rätt till stöd och vård, till hälsa, trygghet och skydd. Endast så kan vi rakryggat säga att vi står upp för alla Barns rättigheter.

Erikshjälpen är inte ensam i sin kritik. Amnesty, Rädda barnen, Röda korset, Bris, ja alla humanitära bistånds- och rättighetsorganisationer står samlade.  Också nätverket ”Vistårinteut” är aktiva i processen, och har formulerat tre tuffa, men högst rimliga, krav:

  • Först och främst, myndigheterna måste stoppa omflyttningar av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess. I syfte att förhindra självskador och självmord.
  • För det andra, frys alla utvisningar för ensamkommande barn och unga, utifrån rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet.
  • Det tredje kravet handlar om Amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år. Erikshjälpen menar att detta alternativ bör utredas skyndsamt för att kunna överblicka konsekvenserna.  Med allt vad dessa ungdomar genomlidit, är det amnesti som de förtjänar!

Ville inte regeringen göra barnkonventionen till svensk lag?

För några veckor sedan hade vi en samling på ett boende för flyktingkillar där jag jobbar extra. Vi ville prata om det som då cirkulerade i media – uppgifter om att ensamkommande ungdomar gör upp planer i slutna forum på nätet om att ta livet av sig.  När en av boendestödjarna frågade killarna hur de mådde, svarade en av dem på sin något knaggliga svenska: ”Utanpå kroppen – bra. Inuti kroppen – kaputt.”

Asyllagen, som röstades igenom förra året, slår hårt mot ensamkommande barn. Många av dem har tunga erfarenheter med sig i bagaget och mår fruktansvärt dåligt, redan innan de kommer till Sverige. Och den nya lagen har inte direkt haft några hälsofrämjande effekter. Den har nämligen inneburit att asylskälen begränsats och att tillfälliga uppehållstillstånd nu är det som främst beviljas. Därmed har också möjligheterna till familjeåterförening försvårats och en del av ungdomarna riskerar att utvisas när de blir myndiga. Den långsiktiga trygghet och framtidstro som de hade behövt för att kunna bygga upp livet på nytt har tagits ifrån dem.

Redan 2015 fick Sverige kritik av FN för att man inte tar tillräcklig hänsyn till behoven hos ensamkommande barn och inte ser till barnets bästa i beslut som rör dem. Och inte har det blivit bättre med den nya lagen.

För den som inte har barnkonventionen helt färskt i minnet, låt mig påminna om några av de artiklar som Sverige skrivit under och åtagit sig att följa (här i UNICEF:s kortversion):
– Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. (Artikel 2)
– Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. (Artikel 3)
– Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. (Artikel 6)
– Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittras. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt. (Artikel 10)
– Ett barn på flykt har rätt till skydd och hjälp att hitta sina föräldrar. (Artikel 22)

Samtidigt som regeringen arbetar för fullt med att göra barnkonventionen till svensk lag, driver man alltså igenom beslut som står i direkt strid med barnkonventionen. Hur går det ihop?

När regering och myndighetssverige sviker några av de mest sårbara och skyddsbehövande i vårt samhälle, är det ändå hoppfullt att se alla ovärderliga insatser som görs av enskilda personer och frivilligorganisationer. Fortsätt kämpa! Ni är så viktiga för alla de flyktingungdomar som upplever att insidan är kaputt och därför överväger att ge upp!

Håkan Giselsson
Nationell projektledare för Erikshjälpens integrationsprojekt Football For All. Tycker att dagens flyktingpolitik är cynisk.

Att se till barnets rättigheter

flicka_kenya

I oktober 2015 befann jag mig utanför Mashuru på den kenyanska landsbygden. Jag jobbade då på Svenska missionsrådet och hade förmånen att få träffa Erikshjälpens partnerorganisationer och se deras arbete i södra Kenya. Solen hade gått ned och efter en lång dag väntade vi på att få träffa en av de lokala ledarna i Mashuru.  Det var värt väntan.

En av de frågor som Erikshjälpen jobbar med i Kenya är kvinnlig könsstympning, en sedvänja som innebär att flickors rättigheter kränks. Runt om i världen utsätts 2 miljoner flickor för könsstympning varje år. Enligt barnkonventionen (artikel 24) ska konventionsstaterna göra allt man kan för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Enligt kenyansk lagstiftning är det förbjudet med kvinnlig könsstympning. Ändå fortgår dessa övergrepp.

I Mashuru ser man dock, glädjande nog, en nedgång i antalet flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning. När den lokala ledaren vi stämt träff med anlände till vårt möte, ackompanjerad av cikadornas kvällssång, gick det inte att ta miste på hans uppskattning över det arbete som Erikshjälpens samarbetsorganisationer genomför. Kontakten mellan civilsamhället och den lokala regeringen i frågan kring kvinnlig könsstympning hade dock inte funnits så länge. Den lokala ledaren berättade hur en av de anställda hos Erikshjälpens partnerorganisation ringde och ringde för att prata med honom om flickors rättigheter och hur viktigt det är att lokala myndigheter ser till att lagen som finns efterlevs. ”Han var så envis”.

Envisheten gav resultat. Den lokala ledaren och hans medarbetare engagerade sig i arbetet mot kvinnlig könsstympning och det uppenbara glappet mellan gällande lagstiftning och rådande praxis. På så sätt kan nu Erikshjälpens samarbetsorganisation inte enbart sprida kunskap om de allvarliga riskerna med kvinnlig könsstympning och om att det är olagligt, utan även arbeta tillsammans med polis och myndigheter så att lagen efterlevs.

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation. Utifrån barnkonventionen kämpar vi för att barn som lever i fattigdom och utsatthet ska få ett bättre liv – både nu och i framtiden. Eftersom det är stater som har ratificerat barnkonventionen är det också stater som bär det yttersta ansvaret för att barns rättigheter respekteras och tillgodoses. Staten och dess institutioner är skyldighetsbärare, förpliktigade att uppfylla rättighetsinnehavarnas, i exemplet ovan flickornas, rättigheter.

Tillsammans med våra partners arbetar vi på Erikshjälpen för att skyldighetsbärarna ska ha kunskap och engagemang att tillgodose barns rättigheter. Vi arbetar för att rättighetsinnehavarna – barnen – ska få kunskap om sina rättigheter och möjlighet att uttrycka sina åsikter och bli lyssnade till. Detta är en viktig del av att jobba rättighetsbaserat; ett arbetssätt som handlar om att bidra till långsiktig och strukturell förändring i samhällen, där barn och vuxna ges redskap för att själva nå förändring och positiv utveckling.

Erikshjälpen är en organisation som vilar på kristen grund. Denna värdegrund ger – som jag ser det – ytterligare dimensioner till det rättighetsbaserade arbetet. Vår syn på varje människa som skapad till Guds avbild gör att vi värnar varje människas okränkbara värde, något som inte går att förhandla bort. Med ett rättighetsspråk kan det uttryckas som att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. För varje rättighet finns det någon som är ytterst ansvarig att tillgodose denna rättighet. Tillsammans med barn, föräldrar, skol- och hälsopersonal, civilsamhälle, lokala och nationella beslutsfattare och andra aktörer, arbetar vi vidare för att alla barns rättigheter ska respekteras. För en förändrad värld där barns drömmar får liv.