Min blogg – Sida 10 – Just another WordPress webbplats

Det lilla ljus jag har

Jag tror på en god och allsmäktig gud i en värld full av ondska och orättvisa. Går det ihop sig? Ofta inte. Särskilt svårt är det att tro på en god och allsmäktig gud när jag möter människor som befinner sig i utsatta situationer och som dessutom hamnat där helt orättvist.

Det kan handla om barn som lever bland farligt och illaluktande skräp på en soptipp i Manilla. Det kan vara barn som gömmer sig i Sverige för att de inte fått uppehållstillstånd och samtidigt inte har någon annanstans att ta vägen.

Det märkliga är att jag, på de här platserna där mörker verkar råda, ändå sett ett ljus som lyser. På soptippen i Manilla hade ett av barnen hittat ett par änglavingar. Jag glömmer det aldrig. Tre grabbar sparkade fotboll bland soporna. Med smutsiga shorts och trasiga flip flop-sandaler såg de alla nästan likadana ut. Skillnaden var änglavingarna som en av grabbarna hittat och tagit på sig. Det blev som ljusstrålar in genom ett fönster i en gammal dammig lada. En förvissning om en annan värld där utanför.

Under min tid som volontär på Alsike kloster tog jag ofta promenader med syster Karin. Hon berättade för mig om sin uppväxt. Hennes resa till att en dag bli nunna startade inte med att ha flyktingfamiljer boende på klostret. Hon började med att söka Gud och det ena ledde till det andra. Nu har systrarna på Alsike kloster tagit hand om och gömt flyktingar i över trettio år.

När Sverige inte har tid, inte råd och inte plats att hjälpa människor på flykt, då har tre nunnor i ett enkelt kloster både tid, råd och plats.

Guds godhet uppenbarar sig på olika sätt. Oftast i all enkelhet. Det är som i sången Det lilla ljus jag har. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Ljuset tryckte sig ut ur mörkret och mörkret kunde inte hålla det tillbaka.
(1 Joh 1:2)

Även den minsta person kan få den största betydelse

Morfar Otto tröttnar på att lyssna till Selmas oroliga föräldrar i årets julkalender på SVT. Han avbryter deras diskussion om Selmas försvinnande och förklarar det självklara. Även om Selma är liten kan hon få stor betydelse i Efraim von Trippelhatts äventyr.

Som när jag träffade flyktingbarn från Syrien i tältläger i Libanon. Barnen sprang runt och lekte och busade. Ingen lekplats fanns och inte heller några leksaker. Barnen lekte ändå, skrattade och log. Deras närvaro gav situationen ljus. En glädje som liksom lyste i denna mörka situation. Skratten var provocerande. Hur kan ni skratta som har det så dåligt? tänkte jag. Samtidigt blev det så tydligt. Barnens enkla närvaro hade stor betydelse. Barnen gav glädje till de vuxna.

Inte långt från Libanon föddes Jesus, julfirandets huvudperson. Som litet barn flydde hans föräldrar Josef och Maria till Egypten. Tänk att ett flyktingbarn är i centrum även av vårt julfirande i en tid som denna.

De av oss som lärt känna och tagit emot flyktingbarn här i Sverige kan också stämma in i orden. Den minsta person kan få den största betydelse. Människor som kommer in i våra liv lämnar spår och vi blir aldrig mer de samma igen.

Från Selmas äventyr till flyktingbarn från Syrien. Gud föds i ett litet, naket och skrikande barn. Vi vet att den minsta person kan få den största betydelse. Därför vill jag utmana dig att skriva under Juluppropet. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” (som Jonathan säger i Bröderna Lejonhjärta). För barnens rätt till trygghet och framtidstro – skriv under i dag!

www.juluppropet.se

Ett upprop som ger hopp

I söndags fick min fru ett Facebookmeddelande som gällde en ung flyktingkille i den lilla stad vi bor. Killen, vi kan kalla honom Rami, var helt enkelt hemlös. Rami, som själv påstår sig vara 16 år, tillhör dem som Migrationsverket inte litar på, vars ålder nu bedöms högre. Han ska därför utvisas till Afghanistan.

Rami hade hamnat på migrationsverkets boende men trivdes inte bland de vuxna, fick bo tillfälligt hos en familj, och var nu hemlös. Ingenstans att sova. Denna gång hade vi möjlighet att göra en liten insats, och Rami får bo ett tag hos oss till situationen klarnar.

Så händer det som är så svårt, och så härligt. Rami kliver in i våra liv, en ung kille i våra egna barns ålder. Han har varit ett drygt år i Sverige, pratar bra svenska och älskar skolan. Det svåra är att flyktingpolitik och regeringsbeslut plötsligt blir obegripligt. Statistik och system blir närmast provocerande när vi ser hur varje enskild individ drabbas. Det härliga är att vi har fått en vän i familjen. Rami är inte en siffra som kan bollas med hit och dit, han är av kött och blod, han skrattar och gråter med oss.

Varje jul firar vi världens mest berömde hemlöse flykting, Jesus själv. Vi tänder ljus och talar om hopp! I dessa tider är hopp en bristvara för tusentals barn som är livrädda för att hamna på gatorna i Kabul. Det är smärtsamt att följa deras oro och rädsla.

I dag, 14/12, har dock ett riktig hoppets ljus tänts. Sveriges kristna råd – med 12 kyrkoledare – går ut i ett gemensamt upprop till försvar för barn som drabbas av den hårdare svenska flyktingpolitiken. Erikshjälpen har hela hösten – tillsammans med andra barnrättsorganisationer – kritiserat sommarens beslut som gör att tusentals barn och ungdomar hamnar i utsatthet med risk för sina liv. Nu får vi sällskap av en stark kraft, som i bästa fall kan samla många 10 000-tals namn. Vi uppmanar därför alla att gå in på www.juluppropet.se för att studera uppropet, och gärna underteckna.

Vi möter så mycket sorg och besvikelse i denna fråga, och äntligen kan vi få en samlande kraft som kan göra sig hörd långt in på Rosenbad. Vi har redan förlorat mycket tid, och människors liv står spel. Genom att underteckna uppropet uppmanar du regeringen att:
– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Tänd ljus i en mörk värld

Torka i Kenya — Sara Bergqvist framför ett uttorkat vattenhål tillsammans med Sophia Abdi Noor, grundare till Erikshjälpens samarbetsorganisation Womankind Kenya.

Efter att ha jobbat med fattigdomsbekämpning i tio år och med många resor till några av världens fattigaste länder i bagaget tycker jag att jag har sett mycket elände. Men under min senaste resa till Kenya var det som om den distans jag hittills kunnat hålla till situationer jag mött föll sönder.

Var det den 12-åriga flickan som fått se 50 av de 79 får som hon älskat och skött om dö av svält och sjukdom? Eller vattenhålen som är den enda vattenkällan, nu illaluktande och omringad av buffelskelett? Eller lastbilarna som nu kom med det livsviktiga vattnet, som var brunt eftersom att det tagits direkt från floden? Regnet som inte kommer och som inte väntas öka med tanke på klimatförändringar? Barn, sjuka och gamla och dess vårdnadshavare – kvinnor utan ens möjlighet att hoppas på ett bättre liv någon annanstans i en värld där murar byggs högre och högre.

Jag har alltid brunnit för hållbar utveckling. Men denna resa har fått mig att fundera över innebörden av vad Jesus sa om den sista tiden om krig, hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra.

Vi kanske inte kan hoppas på fred på jorden och rättvisa för alla människor. Men vi kan göra vad vi kan för de som lever i dag och i morgon. Göra vad vi kan för att de ska få mat på bordet och en hand att hålla i.

Du kan vara med och hjälpa, tända ljus i en mörk värld. Ge en gåva i Erikshjälpens gåvobutik eller swisha en gåva till 9009283.

Deras pappa har inte råd med skolavgiften

Söndag eftermiddag 27 november, Mali. Hela jag är täckt av ett klibbigt lager rödbrunt vägdamm. Jag har tagit mig ut till Bamakos periferi för att hälsa på familjen Niaré. Det är fantastiskt att återses. Barnen har växt minst en decimeter sen sist, och fått en ny lillebror dessutom. Snart sitter vi alla i skuggan av trädet på familjens gårdsplan.

Barnen är uppslukade av en bok som jag fått av min kollega på Erikshjälpen, Fatimata, och som jag nu gett vidare. Boken heter ”Jag är ett barn – jag har rättigheter” och förklarar med finfina västafrikanska serieteckningar vilka rättigheter alla barn har enligt barnkonventionen. Jag märker att till och med lilla Dousba som inte ens fyllt 6 år redan kan läsa. En stund senare skriver hon på sin lilla svarta griffeltavla:

01
+ 01
=02

Barnens pappa ler stolt och berättar att Dousbas lärare sagt att hon utmärker sig i skolan. I samma andetag förklarar han att han nyligen blivit tvungen att flytta sina barn från den privata skola där de gick tidigare till den statliga skolan här i Djalakorodji. Hans lön från arbetet som portvakt i Bamako räcker helt enkelt inte för att betala barnens skolavgifter varje månad. Den statliga skolan är gratis.

I skolan där barnen gick tidigare finns bara ett par riktiga klassrum. De flesta klasser samlas under enkla stråtak. Men det är den bästa skolan i Djalakorodji och jag vet hur stolt de här barnens pappa var över att hans barn gick där. Lärarna behövde inte strejka för att få ut sina löner och klasserna var med maliska mått små, cirka 50 elever per klass. Jag frågar hur många barn det är i varje klass där barnen går nu. Jag tror först att jag hört fel. 150-175! Men nej, detta är verkligheten i Dialakorodji, en av Bamakos snabbast växande förstäder. Tyvärr också i stora delar av övriga Mali där utbildningssektorn sen många år tillbaka är i fritt fall. Niaré säger att hans barn kan mycket mer än sina nya klasskompisar. Men han vet lika väl som jag att de inte kommer lära sig lika snabbt nu. Pappa Niaré har själv inte gått tillräckligt mycket i skolan för att kunna hjälpa sina barn med läxorna men han har bett en av sina yngre bröder att ge dem kvällslektioner.

– Det går sådär för min lillebror är egentligen inte så intresserad av det, säger han.

Under den dryga timme som det tar att åka tillbaka in till Bamako känner jag än en gång hur ilskan inom mig bubblar upp över att så många barn här i Mali aldrig får en riktig chans att utbilda sig. Norra Mali har de senaste åren dragits in i en kletig sörja av konflikter, extremism, terror och banditism som gör att enorma resurser som skulle kunna satsas på utbildning istället går till säkerhet och krishantering. Men utbildningssektorn var satt på undantag redan innan de mörka molnen hopade sig över landet.

Det är ingen nyhet att maliska ledare hellre lägger pengar på prestigefyllda vägbyggen än anonyma primärskolor i perifera stadsdelar med fattig befolkning som Djalakorodji. Malis president, liksom så många andra på kontinenten, har svagt mandat och måste snabbt visa handlingskraft för att behålla makten. Infrastruktur är ett tacksamt mått på duglighet – betydligt sexigare än att utbilda lärare eller gneta på med skolbyggen i avlägsna byar och stadsdelar. Malis ledare sitter i knät på världens stormakter och handlingsutrymmet för nytänkande reformpolitik är extremt begränsat med tanke på de många geopolitiska och ekonomiska intressen som andra aktörer har i detta land med sin strategiska placering och ännu till stor del outforskade naturtillgångar under ökensanden.

Samtidigt kvarstår faktum att inget land på den här planeten har kunnat skapa långsiktigt hållbar utveckling utan att först göra sig besväret att utbilda den egna befolkningen på bred front. I Sverige var rätten till grundskola för varje barn, inklusive fattighjon och backstugesittare, redan 1842 ett av skälen till vi så snabbt gick från miserabelt u-land med återkommande svält till vad vi är i dag.

Detta är också skälet till att vi på Erikshjälpen satsar särskilt mycket på barns rätt till utbildning här i Mali. Det händer att vi bidrar till att bygga klassrum men detta är inte vår huvuduppgift och ska inte heller vara det. Vårt arbete är en hårfin balansgång mellan att uppmuntra och stödja lokala initiativ och att påverka de som ytterst bär ansvaret att fullgöra sina skyldigheter. Det är Malis folkvalda som har ansvaret för att Mali lever upp till Barnkonventionens artikel 28 om alla barns rätt till utbildning. Vi får aldrig genom vårt arbete bidra till att de får ytterligare en ursäkt att dra sig tillbaka från sina skyldigheter gentemot Malis barn. Men tillsammans med våra lokala samarbetsorganisationer kan vi mobilisera lokalsamhällen som Djalakorodji, skapa goda exempel och på så sätt påverka och skapa ett tryck underifrån.

Om fler och fler föräldrar och barn här i Mali ställer krav på sina folkvalda att bygga fler skolor och utbilda fler lärare kan inte utbildningssektorn längre systematiskt nedprioriteras. Invånarna i Djalakorodji har länge lovats en bättre väg och det behövs verkligen. Men det vore klokt att börja med skolan den här gången. Jag ska ringa Pappa Niaré och peppa honom att prata med fler som kan höja sina röster och trycka på för en ny skola i Djalakorodji.

Grattis till barnkonventionen – men glöm inte barnen!

Cirka 70 miljoner människor är på flykt. Hälften är barn, många riskerar att kränkas och utsättas för övergrepp. Barnkonventionen – som på söndag fyller 27 år – är viktigare än någonsin. Låt oss fira barnkonventionen, genom att fortsatta kämpa för att barns rättigheter.

Barnkonventionen är Erikshjälpens viktigaste grunddokument. Där står det, bland annat, att alla barn är lika mycket värda, att de har samma rättigheter och att vuxnas beslut ska se till ”barnets bästa”. I 54 olika artiklar beskrivs varje enskilt barns rätt att få vara barn, gå i skolan, vara med sin familj, uttrycka sina åsikter, leva i fred och vara säker och trygg.

Barnkonventionen antogs den 20 november 1989. Den skrevs under av Sverige 1990 och gäller än i dag. Den nuvarande regeringen vill se barnkonventionen som lag i Sverige, ett viktigt steg som ytterligare stärker konventionen, vilket Erikshjälpen ställer sig positiv till. För vi ser att ett omfattande arbete återstår. Erikshjälpen möter dagligen barn som kränks och far illa. Vi ser med oro på utvecklingen i världen och Sverige. Barnkonventionen får inte bli ett dokument, fyllt med visioner och vackra ord. En utopi som vi uppmärksammar en dag om året. De rättigheter som tillhör varje enskilt barn, oavsett ålder, nationalitet eller socioekonomisk bakgrund, gäller och bör uppmärksammas varje dag.

Lyft fram oron och våndan kring barn som växer upp i utsatthet och fattigdom! Sänd en kärlekens omtanke till dem som flyr för sina liv, som inte får gå i skolor eller återförenas med sina föräldrar! Be en bön för barnen som kränks och utsätt för trafficking och andra övergrepp!

Vi lever i en värld där alldeles för många vuxna borde skämmas. Låt oss hålla barnkonventionens ideal högt.
Lyft fram dess kraft och möjligheter. Se barnen som en gåva och resurs, låt dem ta plats och forma sin framtid!

Hos Unicef kan du läsa mer om Barnkonventionens dag.

För framtidens barn

Det gäller att kämpa nu för den jord framtidens barn ska leva på. Foto: Linda Eikestam

För ungefär två veckor sedan ratificerade Sverige klimatavtalet från Paris och förbinder sig därmed att leva upp till de mål som kommits överens om i avtalet. Då hade 77 parter, som tillsammans står för cirka 60 procent av alla världens utsläpp, gjort samma sak. Nu gäller det att också påbörja arbetet för att leva upp till detta, ett ansvar som ytterst vilar på våra politiker.

Men vad kan en barnrättsorganisation göra för att bidra till en mer hållbar värld? Och vad kan du och jag som individer tänka på för att dra vårt strå till stacken?

Klimatfrågan är till stor del en rättvisefråga. Även om vi i Norden kan få ett lite varmare och härligare klimat, vilket av somliga kan tyckas vara rättvist, så kommer en temperaturökning på 2-3 grader få stora konsekvenser i Afrika söder om Sahara. Människor som lever i fattigdom är de som påverkas mest av klimatförändringarna och ofta är det barnen som drabbas hårdast av de effekter som redan märks. Därför är det viktigt att vi som arbetar för att barn runt om i världen ska få det bättre här och nu, samtidigt arbetar för att framtida barn ska ha rättvisa chanser att leva trygga liv oberoende av var på jorden de föds.

Alla barns rätt till liv och utveckling är en av de grundläggande principerna i barnkonventionen. En förutsättning för liv är mat och rent vatten, vilket i sin tur kräver en välmående planet. För att säkerställa detta för alla världens barn nu och i framtiden måste en organisation ständigt fundera på hur den agerar och vilka långsiktiga konsekvenser det har. Vi kan stödja ett projekt som arbetar för barns rätt till liv på ett ställe i världen men om vi samtidigt konsumerar produkter som är ohållbart producerade så motverkar vi vårt syfte genom att bidra till en jord som inte mår bra.

Inom Erikshjälpen är vi därför många som tillsammans arbetar för att hitta fler sätta att minska organisationens klimatpåverkan än det som vi redan gör som till exempel att sopsortera, köra elbil och minska pappersanvändningen. Vi ser att när många agerar tillsammans går det att skapa förändring. I vårt samhälle har det dock blivit allt vanligare att människor känner att de inte kan göra tillräckligt för att minska de klimatförändringar som redan börjat påverka många människor runt om i världen.

När vi till stor del reduceras till konsumenter får vi ett stort ansvar på våra axlar – ett ansvar att leva hållbart. Men hur fria är vi i våra val som vi gör? Hur mycket påverkas vi av det samhälle som vi lever i och hur mycket orkar vi själva påverka? Räcker det att sopsortera, äta vegetariskt någon dag i veckan och köra mindre bil? Antagligen inte. Det är självklart en bra början men för att rättvist lösa klimatutmaningen krävs det att vi förändrar vår livsstil och minskar vår konsumtion. Det går inte att vi fortsätter leva som vi gör nu om planeten ska finnas till för framtida generationer.

Så på Erikshjälpen fortsätter vi att stödja barnrättsprojekt runtom i världen samtidigt som vi internt arbetar för att minska vår klimatpåverkan. Vi inspirerar varandra till att även privat tänka på miljöfrågor och leva mer hållbart. Dessutom driver vi över 60 second hand-butiker för att underlätta för så många människor som möjligt att ha en hållbar konsumtion. Och det bästa av allt, vi försöker hela tiden att bli bättre på alla områden eftersom vi tror på en förändrad värld där alla barn får sina rättigheter tillgodosedda, både nu och i framtiden.

Tack mamma för att du curlade mig!

Har du också hört att Migrationsverket tappat effektivitet i asylbesluten? Trots nya asylhandläggare är det sämre produktivitet bland de anställda. Enligt en rapport beror detta på fler curlade 80-talister bland de anställda handläggarna.

Rapporten säger att 80-talister behöver mer bekräftelse, bli sedda mer och ha fler stödsamtal. Förutom detta lägger 80-talisterna dessutom större vikt vid mänskliga rättigheter. Det finns till och med handläggare som inte kan fatta beslut eftersom ”empatin går för långt”.

Att arbeta effektivt är alltså inte möjligt för curlade 80-talister som ska utvisa familjer och barn som söker asyl. Tröga asylutredningar ska ha att göra med mina ineffektiva barndomskompisar. Men det är inte sant. Sanningen är något helt annat. Vi engagerar oss för vår omvärld. Vi studerar barnkonventionen. Vi reser jorden runt och vi har facebook-vänner från hela världen.

Ja, våra föräldrar skjutsade oss till träningen. Ja, våra föräldrar lyssnade på oss när vi tjatade. Ja, min mamma följde med mig till skolan, pratade med läraren på utvecklingssamtalet och sa ”Det skulle min Victor aldrig ha gjort”. Ja, de stod upp för mig, stod vid min sida och sa ”Vi tror på dig”. Och kanske har det lett till att min generation har för mycket empati och för lite produktivitet vid beslut om utvisningar. I så fall. Tack Mamma för att du curlade mig!

Kan vi knäppa av människors engagemang?

I fredags (14/10) publicerade tidningen Dagen en debattartikel som jag skrivit. Under helgen har den delats 6 700 gånger, den har lästs av många, många fler. Den debatteras på olika sajter, på skolor, i politiska nätverk, den risas och rosas. Jag måste erkänna att jag inte hade förväntat denna reaktion.

Artikelns ämne var den förändrade praxis som Migrationsverket nu börjat använda, där man ger 16-17-åringar tillfälliga uppehållstillstånd med ett utvisningsbeslut den dag de fyller 18. Främst gäller det afghanska ungdomar. Svenska regeringen har kommit överens med den afghanska regeringen att Afghanistan ska ta emot dem. Ett av många problem är att de flesta ensamkommande är hazarer, ett folk som förföljts under många hundra år och som i dag är lovligt villebråd för talibanerna.

Det finns mycket att säga om svensk flyktingpolitik och vi förstår att situationen är utmanande för alla, inte minst våra politiker. Även om Erikshjälpens fokus alltid är barnens bästa förstår vi den övergripande problematiken. Vi har verkligen inte alla svar på dessa frågor. Men det är uppenbart att det svenska civilsamhället just nu kokar av frustration och besvikelse. Vi får brev, hälsningar och kommentarer från lärare och gode män, från HVB-hem, kyrkor och frivilligorganisationer. Och från vanliga medborgare som valt att engagera sig. Alla beskriver maktlösheten, men också ilskan och besvikelsen.

De hörsammade politikernas rop på hjälp, exempelvis Fredrik Reinfeldts: ”Öppna era hjärtan!”. De engagerade sig och mötte ungdomar som gått igenom fruktansvärda upplevelser. De blev vänner, började studera svenska tillsammans, laga mat, spela fotboll och umgås. Så plötsligt kommer andra bud, åldrar skrivs upp, ungdomar ska skickas ut ur landet.

Problemet är att dessa ungdomar inte längre är statistik och tabeller. De är vänner. De studerar svenska och drömmer om jobb. För många gode män har de blivit nästan som familj. Landets medborgare har öppnat sina hjärtan på vid gavel. Långt ifrån alla, men tillräckligt många. Hur ska detta engagemang kunna stängas på, och/eller av när politiker och myndigheter knäpper med fingrarna.

Just nu kokar det av frustration. Nätverk och facebookgrupper bildas, det samlas in namn och planeras demonstrationer. Många fruktar att vi kommer se ungdomar gå under jorden, gömma sig, och kanske skyddas av enskilda och grupper civilsamhället. I Jönköpingsposten 17/10 varnar tre gode män för en ny sorts hemlöshet, för människohandel och svartarbete.

Vad är lösningen? frågar många. Alla kan inte stanna i Sverige!
Sant, men just denna grupp finns anledning att tala om. Även om en del blivit äldre i väntan på sin utredning var de flesta under 18 när det kom hit, för ett, två år sedan. Det bör beaktas. Dessutom måste Migrationsverket studera den speciellt utsatta situationen för just hazarerna. Och det finns utrymme i lagen för särskilt ömmande skäl, så som det fungerade tidigare. Det borde praktiseras, med tanke på den tid utredningsarbetet tagit, det lidande som ungdomarna utsetts för när de utvisas, samt den farliga situation som väntar dem.

På väg genom Europa

bloggbild_peter — På flykt från Syrien. Foto: Josefine Antonsson

Sitter på flyget hem från Budapest dagarna efter ungrarnas folkomröstning där 98 procent av de röstande ville att Ungern säger nej till att ta emot den kvot av flyktingar som EU fördelat till landet. Konferensen jag deltagit på hade redan sedan långt tidigare satt temat migration och flyktingmottagning. Kunde knappast ha varit mer aktuellt.

Under 2015 befann sig 65 miljoner människor på flykt på grund av krig och konflikter, cirka en miljon av dem tog sig till Europa på mer eller mindre livsfarliga vägar. 86 procent av alla flyktingar tas emot av andra utvecklingsländer.

Vilket är vårt humanitära ansvar? Vad betyder medmänsklighet och solidaritet för oss i dag? I Sverige har vi cementerat igen våra gränser så att vi i dag ligger på mycket lägre nivåer av flyktingmottagning än vi gjort på många år. Och i en tid då antalet människor på flykt är större än någonsin. Vi ändrar bedömningen av asylskäl så att vi skickar tillbaka nyss fyllda artonåringar till Afghanistan, ett land dit UD avråder svenskar från att resa. Vi minimerar möjligheten för barn att återförenas med sina familjer genom anhöriginvandring. Vad är det som händer med vårt svenska samhälle?

Huvudansvaret för detta ligger hos våra politiker. Samtidigt vill och vågar våra politiker bara vidta åtgärder som de känner att en stor del av svenska folket står bakom. Låt oss visa dem att de har tolkat svenska folkets vilja fel. Låt oss med ord och handling visa att vi står bakom ett generöst mottagande av flyktingar. Sverige är ett av 144 länder som har skrivit under Genèvekonventionen där vi förbinder oss till att ta emot människor på flykt. Låt oss påminna varandra och vår regering om detta åtagande.

Nu är mitt flyg försenat, och kommer nog att bli tvungen att göra en övernattning till på vägen. Ett futtigt problem i jämförelse med de syriska flyktingarnas resa genom Europa.