Min blogg

Hon har kämpat för barns rättigheter sedan hon själv var tonåring, ibland med risk för sitt eget liv. Nu är hon Erikhjälpens nya ankare i Västafrika. Fatimata Nabias/Ouedraogo tillträdde nyligen tjänsten som ledare för Erikshjälpens regionkontor med bas i Mali. Men vem är hon egentligen, vår nya kollega?

Fatimata landar i Bamako under sin andra arbetsdag på Erikshjälpen. Luften är så het såhär års att det känns ungefär som att ständigt ha en hårtork riktad mot ansiktet. Med sig har Fatimata en ryggsäck som till stor del fylls ett ”survival kit” – alltifrån vattenkokare till mat som är enkel att laga till om det bara finns tillgång till vatten. Det märks att Fatima som hon ofta kallas är van att snabbt kasta sig iväg till nya platser. Under de senaste två åren har hon arbetat som regional specialist på barnrättsorganisationen Plan International inom området ”Child Protection in Emergencies”, alltså hur barn kan skyddas i katastrofsituationer. Ofta handlade det om att på några få dagar göra sig beredd, packa väskan och ge sig av till krisområden för att stödja lokala kollegor i att bygga upp system för att skydda barnen. Fatima har varit på resande fot mer än hon har varit på plats på sin hemstad Ouagadougou i Burkina Faso de senaste åren.

− När började det här jobbet i januari 2014 kunde jag aldrig föreställa mig vilka situationer som skulle dyka upp. Visst fanns det katastrofer i Väst- och Centralafrika som jag ansvarade för, men det handlade nästan alltid om torka där det oftast finns mer tid att reagera och sätta in åtgärder för att skydda barnen.

Men under de två år som har gått sen dess har ett stort antal allvarliga och plötsliga kriser drabbat regionen. Självklart sticker Ebola-epidemin ut. Fatima berättar att hennes överordnade inte krävde att hon skulle åka till Liberia eller Sierra Leone, de mest drabbade länderna, eftersom det också innebär en stor risk för hennes eget liv

− Men jag kände att jag måste göra det; jag visste att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag inte gjorde det lilla jag kunde för att minska lidandet för barnen.

Sagt och gjort. Mitt under blossande epidemi åkte Fatima runt för att ge stöd och råd till bland annat personal på de centra där barn togs om hand och sattes under observation efter att deras föräldrar och andra anhöriga dött av viruset. Varje kväll när hon återvände efter en dag på fältet fick hon gå igenom noggranna kontroller. Fatima berättar att hon en kväll, när hon helt utpumpad gått igenom alla kontrollerna, fick veta att hon hade en alldeles för låg kroppstemperatur. Dessutom råkade hon höra hur en sjukskötare sa att han kände doften av död omkring henne… Troligen var det fel på den febertermometer som visat den låga temperaturen. Fatima smittades inte av viruset, men hon låg vaken hela natten och försökte känna efter om hon var död eller levande.

− Det allra värsta var ändå min egen reaktion på de center som vi besökte för barn som blivit föräldralösa på grund av ebola. Jag avskydde mig själv för att jag ryggade tillbaka fast jag såg att de längtade efter närhet, just för att de varit med om att förlora sina egna föräldrar och andra släktingar och för att alla i omgivningen höll sig på avstånd. Det gör fortfarande ont att tänka på detta.

Förutom Ebola-krisen har Fatima arbetat i flyktingläger i bland annat norra Kamerun dit många barn flytt med sina familjer undan Boko Harams härjningar. Hon har också legat sömnlös om natten alldeles i närheten av barnsoldater från den fruktade antibalaka-milisen i Centralafrikanska republiken, barn som påbörjat en återgång till ett vanligt liv men som fortfarande bar vapen och var starkt påverkade av trauman och manipulation.

Vad är det då som driver Fatima att till och med riskera sitt eget liv för barns rättigheter? Hon har faktiskt vigt hela sitt liv år detta. Innan Fatima blev specialist på regionnivå inom Plan International arbetade hon 12 år på olika poster i samma organisation, ifrån starten som lokal fältarbetare till en post som nationell rådgivare inom barnrätt och barns skydd. Men hennes engagemang för de här frågorna började redan när hon själv var ett barn. Redan i tonåren var hon med och startade en tjejgrupp i sin skola, en slags ”motståndsgrupp” som stärkte tjejernas självkänsla och möjlighet att säga nej till övergrepp och att anmäla kränkningar. När hon var 21 år blev hon ordförande i en förening för att främja flickors utbildning i Burkina Faso, och som 23-åring representerade hon unga flickor från Burkina Faso vid den 4e generalförsamlingen inom FAWE (Forum for African Women Educationalists) i Nairobi, Kenya.

Fatima bor idag med sin man och tre barn i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Valet att adoptera en son innan hon själv fått egna barn beskriver Fatimata som en självklarhet. Inte minst eftersom hon själv levde i en adoptivfamilj under stora delar av sin uppväxt

− Jag har fått så mycket av så många människor under min uppväxt. Folk har hjälpt mig väldigt mycket. Detta är ett litet sätt för mig att ge något tillbaka.

Hur kommer det sig då att Fatima lämnar Plan International, en stor internationell organisation, där hon gjort en spikrak karriär under 14 år, för att arbeta med Erikshjälpen som trots allt är en ganska okänd organisation i Västafrika och övriga världen?

− Först av allt blev jag väldigt berörd första gången jag hörde talas om Erikshjälpens historia, att organisationen faktiskt startades av ett sjukt barn. Men i mitt val att söka den här tjänsten fanns också en bestämd känsla av att jag delar de värderingar som finns i Erikshjälpen, något utöver själva arbetet som vi gör för barns rättigheter. Jag hade stött på Erikshjälpen i ett par olika sammanhang innan jag sökte tjänsten och jag känner att detta är en organisation som är i linje med det jag själv vill göra och den som jag vill vara.