Rätt till utbildning hotas av otrygghet

bloggbild_andreas1

Det är rätt lugnt på skolan i dag. Förutom att det tutas och trummas för fullt. Några i klass 6 är med i orkestern och övar på skolgården inför paraden. Läraren övar med några andra sexor hur man ska gå snyggt och bära en fana. På nationaldagen ska alla skolor samlas i stan och ha en stor parad och då ska det vara både fana och musikkår.

I klassrummet sitter Angela och ett par kompisar och jobbar med något.
– Jag vill inte gå i paraden, det har jag gjort förut, säger hon. Nu räknar jag matte.

Jag hälsar på en skola på landsbygden i El Salvador. Ett land som har genomlevt ett inbördeskrig och som sedan haft en fredsprocess. Kriget och brist på arbete har lett till att många emigrerat. Ett land där man har skoluniform och en tolvårig skolgång. Spännande att se var att barn med olika funktionsnedsättningar var en självklar del av klassen.  Men än så länge handlar mycket om hur bra föräldrarna är på att tala för sina barns rättigheter.

Kring skolan lever byn på odling har jag förstått. Men alla eleverna beskriver sina föräldrars yrken och på min fråga förklarar de att familjerna odlar sin majs och allt annat men att alla har ett annat jobb också.

Samtalet kommer in på teknik och det är ovanligt med egen mobil här i byn vilket är en stor skillnad mot barn i samma ålder i huvudstaden San Salvador. Men man kan spela på mammas telefon. Och pappa får följa med till ett internetkafé så jag kan göra läxorna, säger en tjej. Här rör sig inte barn fritt. Numera är det gäng som styr olika områden. En utveckling som bromsar landets utveckling.

De här eleverna ska börja sjuan i en annan skola. Det är tjugo minuters bilfärd dit. Flera av dem kommer inte att få gå där. Föräldrarna vågar inte släppa iväg barnen. Jag möter en kvinna som är kokerska. Hennes dotter drömmer om att bli lärare. Men i år får dottern inte åka till skolan. För farligt. Hon fick sluta efter sjuan. Här finns skolor men barnen kan inte gå dit. Detta är nytt här och våldet gör att antalet barn som skickas iväg ensamma utomlands, för att hitta en annan framtid, ökar varje år.

Vem är salvadoran? Ensamma barn som migrerar. Gängkonflikter. Klimatfrågor – Det är lite likt Sverige ändå…

bloggbild_andreas2

 

Processen med värderingar tar aldrig slut

img_6015

Förra veckan reste både kollegor från insamlingsstiftelsen och Second Hand centralt tillsammans till en gård utanför Aneby under två dagar. För att prata, lyssna och umgås. En så kallad Kickoff.

En stor del av första dagen handlade om diskussioner kring Erikshjälpens kristna värdegrund. Det låter kanske inte så spännande men det visade sig öppna för väldigt intressanta diskussioner.

Folk som genom historien kallat sig kristna spänner sig över ett stort spektrum. Allt från Moder Theresa till Anders Breivik. Från Martin Luther King till korsfararna. Alla kallar de sig kristna. Vad betyder då Erikshjälpens kristna värdegrund för oss i dag? Erik Nilssons kärleksgärning har efterlämnat en anda och ett arv i organisationen – hur påverkar den oss Erikshjälpare i dag?

Det jag framförallt tar med mig från diskussionen är att arbetet med en värdegrund är en pågående process. Processen med värderingar tar aldrig slut. Vi hade förmånen att få en session med den ytterst inspirerande föreläsaren och författaren Jonas Helgesson som bland annat pratade om processen som en trädgård – man blir aldrig färdig. Om du någon gång anser dig vara färdig och lämnar trädgården därhän så kommer den inom kort växa igen och tappa sin prakt. Men under livets gång, när du ansar och fixar så kommer trädgården ändra skepnad flera gånger. Den är inte vad den har varit och det är det som kallas utveckling.

Vi människor är olika och vi tolkar saker olika. Vi har alla fått olika ”glasögon” som vi ser verkligheten igenom. Vårt filter för tolkning. Det kan röra sig om erfarenheter, goda och/eller sämre. Historisk fakta. Kunskap om annat som vi kan använda för att jämföra med. Livet ger oss olika syn på livet. Man får olika uppfattningar om vad som är norm.

När man ser över våra dryga 60 deltagare på Kickoffen så var det lätt att tänka att vi är en förhållandevis homogen skara. Men när vi under eftermiddagens seminerier fokuserade mer på normer och mångfald så märkte vi att spektrumet var större än vi först trodde. Även i vårt till synes lika gäng så gömde sig en stor mångfald. Kanske inte till etnicitet – det är något som Erikshjälpen jobbar aktivt med. Men det finns mer som ger mångfald åt en arbetsplats.

I en övning utomhus så fick vi ställa oss vid olika skyltar vid den röda husväggen på fotot, beroende vad vi tyckte om ett visst påstående. En ganska vanlig men intressant övning. Där fann jag mig plötsligt i en speciell situation där jag hade ställt mig vid skylten ”Håller inte med” ihop med ett par kollegor och cirka 60 kollegor hade ställt sig vid ”Håller med helt”. Ajdå. Hur blev det så här?

Frågan som ställdes var: ”Finns det normer i dagens samhälle som påverkar människor negativt?” Och självklart skulle även du kunna hålla med om det. Så varför ställde jag mig då vid den nekande skylten?

I ett försök att koka ner frågan till sin essens så valde jag att ställa mig nekande till påståendet. Min tes var att människor är inte slavar under normerna. Vi kan aldrig skylla på att det var normerna som utvisade vår vän orättvist. Eller att det var normerna som slog ner den där killen som hade vågat komma ut som gay. Det är alltid vi människor som tar besluten som leder till våra handlingar. Inget annat. Därför finns det inga normer som påverkar människor negativt – för det är i slutändan alltid människorna som är ansvariga för dessa handlingar.

Frågan bakom frågan är ju egentligen ”vad är normer?” Är det ett filter som påverkar hur du ska agera? Eller anser du att normer är resultatet av dina och samhällets gärningar? De cirka 60 personerna yrkade på det senare men jag står nog fast vid min syn att det snarare är det första.

Och det är helt okej, det är nämligen ett enkelt exempel på just mångfald.

De som flyr är allt annat än fega

En pappa med sitt barn, på flykt från Syrien. Foto: Andrew Robinson/Medair.
En pappa med sitt barn, på flykt från Syrien. Foto: Andrew Robinson/Medair.

Nätverket Ungagerad är igång. Nu har vi startat upp lokalgrupper i fyra olika städer och fler är på gång. Mer om det strax. Först vill jag berätta om ett sms jag fick för ett tag sedan. Meddelandet löd: ”Jag tycker att flyktingar som kommer hit till Sverige från Syrien är fega. De borde stanna kvar i sitt hemland och strida.”

Meddelandet kom från en elev på ett gymnasium i Småland. Skolan hade bjudit in mig och några andra för att föreläsa om flyktingars situation i dag −­­ och i samband med det här erbjöd vi eleverna att sms:a frågor som vi sedan försökte svara på. Under föreläsningen berättade jag om situationen i Syrien. Ett land som haft 25 miljoner invånare, varav hälften nu är flyktingar. 8 miljoner är internflyktingar och 4 miljoner har flytt landet. 300.000 har nått Europa och 80.000 har kommit till Sverige. De som flyr är allt annat än fega. De lämnar allt. För sin familjs skull. För sina barns skull. För en framtid. För att överleva.

Men vad har detta med nätverket Ungagerad och våra lokalgrupper att göra? Jo, vår vision är att genom ungas engagemang lyfta barns rättigheter. Vi vill ta vara på den potential, kreativitet och energi som finns hos unga i dag. Meddelandet jag fick efter föreläsningen blev för mig bensin på elden. Vårt arbete är viktigare än någonsin. Arbetet för alla människors lika värde. Även om vi har olika hudfärg, kultur, religion eller godissmak har vi samma värde. Även om vi har olika förutsättningar har vi samma rättigheter. Det är värt att kämpa för. På alla sätt. Med opinionsarbete. Cafékvällar. Dokumentärfilmsvisningar. Familjepizza-diskussionsmiddag.

Så min fråga till dig är: vill du förändra världen och börja på din skola, bland dina vänner, på din arbetsplats? Välkommen till Ungagerad!

Vecka 42 blir det en härlig Ungagerad-helg! Hoppas du vill vara med! Info kommer snart på www.ungagerad.nu där du också hittar mer info om våra lokalgrupper och hur du kan engagera dig.
Ps. Följ oss gärna på Instagram: @ungagerad

bloggbild_ungagerad

”Tänk på barnen i Afrika ”

blogg_mat1När du växte upp hörde du någonsin någon säga ”tänk på barnen i Afrika” när du inte orkade äta upp maten du tagit åt dig? Jag vet att jag tyckte att det var ologiskt att säga så, det går inte att skicka överbliven mat till ett barn i Afrika och även om det gick vad är det för människosyn att låta någon annan äta mina rester? Men efter fyra månader i Kenya börjar jag förstå poängen.

När jag gick på gymnasiet låg vår matsal cirka 15 minuters promenad från skolan, ett bra tillfälle att röra på sig och få lite frisk luft på mitten av dagen. Men många valde att i stället springa till busshållplatsen för att hinna med bussen och åka med en hållplats, allt för att slippa gå. Ofta klagade vi också på maten som serverades i skolan, och jag vet att matsedeln ständigt var ett ämne som togs upp på de elevråd jag deltog i. Vi ville ha tacos, fiskpanetter och pannkakor, inte potatisplättar, raggmunk och soppa.

Här i Mashuru på Kenyas landsbygd är allting annorlunda. Vissa av barnen går upp till 15 kilometer enkel väg för att komma till skolan. För de små barnen, cirka 3-5 år, som går på förskolan är motsvarande sträcka upp till 9 kilometer. Ofta skickas barnen iväg utan frukost då många inte har tillräckligt med mat hemma. På de allra flesta skolor här får barnen lunch, vissa genom ett school feeding-projekt som Erikshjälpen finansierar, andra genom ett homegrown-projekt som finansieras av staten. Lunchen barnen får i skolan kallas githeri och är en gryta kokt på bönor och majs som i bästa fall kokats med lite olja och salt. Det är samma lunch varje dag året runt.

”Tänk på barnen i Afrika”  handlade aldrig om att mina rester skulle skickas iväg för att mätta någon annan någon annan stans i världen, utan om att jag skulle tänka efter innan jag tog för mig av allt som erbjöds. Att jag skulle uppskatta allt det jag har och inte ta det för givet. I den svenska skolan får vi en varierad kost, i våra mataffärer kan vi året om få tag på alla varor från hela världen, oavsett om det är säsong eller ej, och bor du mer än 5 kilometer från skolan får du skolskjuts. Det är klart att allt inte är perfekt i Sverige, det finns alltid utrymme för förbättringar, men vi får inte glömma bort att uppskatta allt det vi har.

Anna Johansson-Strid, Erikshjälpens praktikant i Kenya

”Eller så kanske jag vill bli president”

Clement.et.Harmarine

En stekhet förmiddag i skolan sitter Clement och Harmadine och pratar. De går i sexan och båda går hemifrån halv åtta för att hinna till skolan. I Benin börjar skolan klockan åtta och slutar klockan fem. Fast på onsdagar slutar alla klockan 12.

Clement berättar om alla djur de har hemma. 45 höns, fyra getter, två grisar och fyra pärlhöns. Det märks att de bor i en by utanför stan. Han bor med mamma och pappa med sina fyra systrar och bröder. Han brukar spela kort med bröderna när han har tid. Hjälpa till med att hämta vatten och att laga mat är annat Clement håller på med. Men varje dag är det ungefär en timma med läxorna innan det är dags att hjälpa till.

Harmadine berättar ungefär samma sak. Men hon har en hund och gillar att spela fotboll också. Varken hon eller Clement har tv hemma för i byn finns ingen ström.

I Benin är all utbildning på franska. Det gillar Harmadine. Clement har matte som favoritämne. Men när klockan närmar sig tolv så är det mest rast som är favorit. Mellan tolv och tre är det en lång rast. Då går alla hem och äter. ”Ofta tar vi en siesta också”, berättar barnen för oss. Det är väldigt varmt mitt på dagen.

Bild.på.barn.går.hem.för.lunchpaus

På skolan är barnen med i en barnklubb. Det är BUPDOS, en organisation som jobbar för barns rättigheter som driver den. En utbildning i barns rättigheter. Så vilken är då den viktigaste rättigheten:
– Den viktigaste tycker jag är rätten till kläder. Om inte barn har kläder på sig så fryser de och riskerar att bli sjuka. Det är jätteviktigt att ha kläder på sig, säger Clement.
– Rätten till utbildning. Det finns barn som inte får gå i skolan här och om man inte går i skolan så får man inte lära sig någonting, säger Harmadine.

Hur kan ni vara med och göra världen bättre?
– Det är viktigt att värna om miljön. Till exempel kan man förbättra sitt samhälle genom att plantera nya träd så att vi kan få mer frukt, säger Clement.

De här barnen har drömmar. Harmadine vill bli lärare och ha en familj.
– Jag skulle vilja bli lärare på universitetet i franska, säger Clement.
Efter ett tag tillägger han:
– Eller så kanske jag vill bli president över Benin.

Alice Göransson och Ida Jansson, Erikshjälpens praktikanter i Benin

Barn har rätt att vara med sina föräldrar – vi fortsätter kampen

centerpartiet_publik
Almedalsveckan är i full gång. Foto: Marcus Johnson, Leanderfotograf.

Om två veckor träder den nya utlänningslagen i kraft med syfte att stoppa flyktingströmmarna till Sverige. Våra välfärdssystem sägs – ju – kollapsat, och vi klarar inte att hjälpa fler. Åtminstone inte de närmaste tre åren.

Det finns mycket att säga om detta. Inte minst om EU:s bristande förmåga i nödens stund och om Europas egoistiska arrogans inför människor på flykt.

Samtidigt är Erikshjälpen – tillsammans med alla 22 svenska remissinstanser – kritiska till den nya lagen. Och sveket emot barnen som inte får förenas med sina anhöriga. När jag träffade Röda korsets insamlingschef Morgan Olofsson var han oerhört upprörd och han menade att vi nu måste visa på lagens konsekvenser. Bland annat har Röda korset gjort några filmer som är ganska tankeväckande, och har delats massor via social medier. Här är en av dem:

film

Vi måste fortsätta följa utvecklingen. På Almedalsveckan finns en oklarhet om politikerna verkligen tror att lagen är tillfällig. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är tveksam till politikernas förmåga/vilja att riva upp lagen. För Erikshjälpen, Röda korset, Bris och andra innebär detta ett viktigt arbete. Vi kan aldrig ge upp kampen för att varje barn ska ha rätt att vara med sina föräldrar.

I övrigt kan man säga mycket om politikerveckan i Visby. Den växer så det knakar. När jag var här första gången, år 2006, var det några hundra arrangemang. I år innehåller programhäftet över 3800 seminarier. Med åren har civilsamhällets aktörer anslutit, liksom näringslivet, bankerna, ja alla. Vän av ordning kan fråga sig hur många politiker-journalister-lobbyister som ön orkar innan den sjunker.

Hela evenemanget är ett enormt smörgåsbord av verksamheter och åsikter. Det handlar om att välja perspektiv. För mig som Erikshjälpare har jag fokuserat på barnrättsfrågor och värderingsfrågor, framför allt i förhållande till den flyktingkris som plågar världen. Erikshjälpen har arbetet direkt i Syrien, finansierat sjukvård i Libanons flyktingläger och skickat lastbilar till Grekland och Ungern. Också i Sverige har vi bidragit till en rad projekt.

I dag genomför Erikshjälpen ett seminarium tillsammans med Läkarmissionen, We effect och Sveriges stadsmissioner. Temat är ”Fattigdom i en pappmugg” och från Erikshjälpen finns vår programchef, Peter Toftgård. Samtalet börjar 16.00 på den scen som kallas ”Sverige i världen”. Varmt välkommen om du finns på Gotland!

Jakten på vattnet

blogg_vatten1
Leah och Mary hämtar vatten vid en av de grunda brunnarna.

För människorna som bor i Mashuru på Kenyas landsbygd är tillgången på vatten ett av de största bekymren och något som i stort sett alla vi möter här nämner. I regel är det regnperiod två gånger om året, i april och i december, och däremellan följer månader av torka. På grund av bland annat växthuseffekten och El Niño är detta mönster inte längre förutsägbart och ibland kan det gå längre tid utan regn vilket givetvis ställer till med en del problem.

I första hand får människorna här tillgång till vatten genom att samla upp regnvatten från sina tak, via stuprör ner i stora plasttankar, för lagring till de torrare perioderna. Erikshjälpen har också sponsrat många skolor med sådan utrustning (stuprör och vattentankar) för att det ska finnas vatten för barnen på skolan.

Men regnvattnet räcker inte till för både personlig hygien, matlagning, tvättning, städning och som dricksvatten under de långa torrperioderna så det måste kompletteras. Jakten på vatten är en tidskrävande uppgift då man ibland måste gå långa vägar för att få tag på vattnet. Det händer även att barnen måste stanna hemma från skolan för att hjälpa till. Vanligt är att man gräver en djup grop på botten till den torrlagda floden för att hämta upp vatten därifrån. Det händer också att man delar vattenhål med boskap. I båda dessa fall är vattnet smutsigt och medför en hälsorisk på grund av vattenburna sjukdomar. Under torrperioderna är det även brist på vatten till djuren och en del av människorna flyttar runt med sina boskap över stora sträckor i jakt på vatten.

Sedan några år tillbaka finns det ytterligare två alternativ för att få tag på vatten runt Mashuru, nämligen 32 shallow wells (10 stycken är sponsrade från Erikshjälpen) och 6 boreholes (alla sponsrade av Erikshjälpen). Shallow wells är precis som det låter grunda brunnar. De ligger nära floden där grundvattnet finns närmare marken och kräver därför mindre kraft för att pumpas upp, så lite kraft att det räcker med människokraft. Boreholes å andra sidan är mycket djupare och kräver en pump som drivs av el. Efter att Erikshjälpen har sponsrat ett borehole så lämnar organisationen över underhållet och hanteringen av det till människorna i samhället och det finns olika lösningar på detta. På ett borehole vi besökte  hade man löst detta genom att låta människor betala för vattnet deras djur dricker. 50 shilling (ungefär fem kronor) per huvud per månad kostar det för boskapen medan människorna hämtar vatten gratis. Pengarna de får in genom detta används för att köpa bensin till generatorn, underhålla utrustningen samt till att betala de personer som ansvarar för boreholet. Under torrperioderna är det 1 500-2 000 hushåll som hämtar sitt vatten på just det boreholet, förutom djuren, och det är långa köer från fem på morgonen till sex på kvällen.

Som svensk, med i stort sett obegränsad mängd rent dricksvatten i kranen hemma, är det svårt att förstå hur mycket tid och energi som går åt till att få tag på vatten här. Vatten som dessutom inte alltid är rent och som medför en hälsorisk. Här på centret där vi bor märks inte vattenbristen av eftersom vi har ett eget borehole som förser oss med vatten. Men bara utanför grindarna gör sig verkligheten påmind. Rent dricksvatten är ett privilegium och inte alls en självklarhet.

En åsna som används för att bära hem vattnet, och är ett oundvikligt djur för många människor, blickar ut över den torrlagda floden.
En åsna som används för att bära hem vattnet, och är ett oundvikligt djur för många människor, blickar ut över den torrlagda floden.

Anna Johansson-Strid, Erikshjälpens praktikant i Kenya

Fatimata står på barnens sida

Fatimata

Hon har kämpat för barns rättigheter sedan hon själv var tonåring, ibland med risk för sitt eget liv. Nu är hon Erikhjälpens nya ankare i Västafrika. Fatimata Nabias/Ouedraogo tillträdde nyligen tjänsten som ledare för Erikshjälpens regionkontor med bas i Mali. Men vem är hon egentligen, vår nya kollega?

Fatimata landar i Bamako under sin andra arbetsdag på Erikshjälpen. Luften är så het såhär års att det känns ungefär som att ständigt ha en hårtork riktad mot ansiktet. Med sig har Fatimata en ryggsäck som till stor del fylls ett ”survival kit” – alltifrån vattenkokare till mat som är enkel att laga till om det bara finns tillgång till vatten. Det märks att Fatima som hon ofta kallas är van att snabbt kasta sig iväg till nya platser. Under de senaste två åren har hon arbetat som regional specialist på barnrättsorganisationen Plan International inom området ”Child Protection in Emergencies”, alltså hur barn kan skyddas i katastrofsituationer. Ofta handlade det om att på några få dagar göra sig beredd, packa väskan och ge sig av till krisområden för att stödja lokala kollegor i att bygga upp system för att skydda barnen. Fatima har varit på resande fot mer än hon har varit på plats på sin hemstad Ouagadougou i Burkina Faso de senaste åren.

− När började det här jobbet i januari 2014 kunde jag aldrig föreställa mig vilka situationer som skulle dyka upp. Visst fanns det katastrofer i Väst- och Centralafrika som jag ansvarade för, men det handlade nästan alltid om torka där det oftast finns mer tid att reagera och sätta in åtgärder för att skydda barnen.

Men under de två år som har gått sen dess har ett stort antal allvarliga och plötsliga kriser drabbat regionen. Självklart sticker Ebola-epidemin ut. Fatima berättar att hennes överordnade inte krävde att hon skulle åka till Liberia eller Sierra Leone, de mest drabbade länderna, eftersom det också innebär en stor risk för hennes eget liv

− Men jag kände att jag måste göra det; jag visste att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag inte gjorde det lilla jag kunde för att minska lidandet för barnen.

Sagt och gjort. Mitt under blossande epidemi åkte Fatima runt för att ge stöd och råd till bland annat personal på de centra där barn togs om hand och sattes under observation efter att deras föräldrar och andra anhöriga dött av viruset. Varje kväll när hon återvände efter en dag på fältet fick hon gå igenom noggranna kontroller. Fatima berättar att hon en kväll, när hon helt utpumpad gått igenom alla kontrollerna, fick veta att hon hade en alldeles för låg kroppstemperatur. Dessutom råkade hon höra hur en sjukskötare sa att han kände doften av död omkring henne… Troligen var det fel på den febertermometer som visat den låga temperaturen. Fatima smittades inte av viruset, men hon låg vaken hela natten och försökte känna efter om hon var död eller levande.

− Det allra värsta var ändå min egen reaktion på de center som vi besökte för barn som blivit föräldralösa på grund av ebola. Jag avskydde mig själv för att jag ryggade tillbaka fast jag såg att de längtade efter närhet, just för att de varit med om att förlora sina egna föräldrar och andra släktingar och för att alla i omgivningen höll sig på avstånd. Det gör fortfarande ont att tänka på detta.

Förutom Ebola-krisen har Fatima arbetat i flyktingläger i bland annat norra Kamerun dit många barn flytt med sina familjer undan Boko Harams härjningar. Hon har också legat sömnlös om natten alldeles i närheten av barnsoldater från den fruktade antibalaka-milisen i Centralafrikanska republiken, barn som påbörjat en återgång till ett vanligt liv men som fortfarande bar vapen och var starkt påverkade av trauman och manipulation.

Vad är det då som driver Fatima att till och med riskera sitt eget liv för barns rättigheter? Hon har faktiskt vigt hela sitt liv år detta. Innan Fatima blev specialist på regionnivå inom Plan International arbetade hon 12 år på olika poster i samma organisation, ifrån starten som lokal fältarbetare till en post som nationell rådgivare inom barnrätt och barns skydd. Men hennes engagemang för de här frågorna började redan när hon själv var ett barn. Redan i tonåren var hon med och startade en tjejgrupp i sin skola, en slags ”motståndsgrupp” som stärkte tjejernas självkänsla och möjlighet att säga nej till övergrepp och att anmäla kränkningar. När hon var 21 år blev hon ordförande i en förening för att främja flickors utbildning i Burkina Faso, och som 23-åring representerade hon unga flickor från Burkina Faso vid den 4e generalförsamlingen inom FAWE (Forum for African Women Educationalists) i Nairobi, Kenya.

Fatima bor idag med sin man och tre barn i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Valet att adoptera en son innan hon själv fått egna barn beskriver Fatimata som en självklarhet. Inte minst eftersom hon själv levde i en adoptivfamilj under stora delar av sin uppväxt

− Jag har fått så mycket av så många människor under min uppväxt. Folk har hjälpt mig väldigt mycket. Detta är ett litet sätt för mig att ge något tillbaka.

Hur kommer det sig då att Fatima lämnar Plan International, en stor internationell organisation, där hon gjort en spikrak karriär under 14 år, för att arbeta med Erikshjälpen som trots allt är en ganska okänd organisation i Västafrika och övriga världen?

− Först av allt blev jag väldigt berörd första gången jag hörde talas om Erikshjälpens historia, att organisationen faktiskt startades av ett sjukt barn. Men i mitt val att söka den här tjänsten fanns också en bestämd känsla av att jag delar de värderingar som finns i Erikshjälpen, något utöver själva arbetet som vi gör för barns rättigheter. Jag hade stött på Erikshjälpen i ett par olika sammanhang innan jag sökte tjänsten och jag känner att detta är en organisation som är i linje med det jag själv vill göra och den som jag vill vara.

Ett minnesvärt sommarlov – åt alla!

SommarlovVisst är det något speciellt att få gå på skolavslutning ändå? Sånger om blomning och den vackra tid vi lever i, hopp om ljus framtid och högtidstal.

Det slår liksom an en ton av tradition och historia, mina egna skolavslutningar och de som finns i de rosettprydda barnen i filmen om ”Barnen i Bullerbyn”. Blombuketter till fröken och finkläder.

Även i detta tillsynes ljusa, och kanske lite förskönande, finns det barn som inte har någon vuxennärvaro bland åhörarna på avslutningen. Jag vet att det kan bero på jobb och turordningar på arbetsplatser. Inte kan man förvänta sig att alla kan vara lediga eller har någon mormor som kan vara med. Men på något vis blir utsattheten tydlig under denna ljuva sommartid. Sommarlovet innehåller MÅNGA dagar. För vissa föräldrar är det ett allt för stort projekt att ta bussen till stranden då annat i livet stör och utgör hinder. Att planera och dessutom genomföra det som planeras kan vara en utmaning. Jag har mött många föräldrar som kämpar för att ge sina barn sommarminnen att uppleva och berätta om när sommarlovet är slut.

Enligt Barnkonventionen (Artikel 31) har barn rätt till vila och fritid, till lek och rekreation. Ett av Erikshjälpens målområden för barn i Sverige är just Fritid. Stolt ser jag genom mitt arbete de många initiativ som tas genom våra partnerorganisationer för att barn och föräldrar ska få en sommar att minnas. Läger planeras och genomförs med vår organisations hjälp och ”Sommarkul” kommer till olika bostadsområden (i Jönköpings kommun) för att möta och ge glädje på plats till dem som är hemma stor del av sommaren! Det blir tydligt att de ideella krafterna är viktiga när Sverige och skolan tar sommarlov.

Må denna sommar bli ljus och ge oss ALLA hopp och glädje.

/Ann-Sophie Palmér, programkoordinator för Erikshjälpens sverigearbete

 

Lyckan att kunna skriva sitt namn

bloggbild_maria

Rashid har det mest underbara skratt du kan tänka dig. När han leker med sina kompisar tänker jag att han verkar vara den mest bekymmerslösa pojken någonsin, men tyvärr vet jag att det inte är så.

Jag vet att Rashid aldrig har gått i skolan, för familjen hade inte tillräckligt mycket pengar till skolavgiften. Jag vet att han inte vet hur gammal han är. Kanske är han 8 år, kanske 10. Men jag tänker också att Rashid har haft tur i oturen: i dag befinner han nämligen sig på Amagara Masya, ett rehabiliteringscenter för gatubarn i sydvästra Uganda som finansieras av Erikshjälpen.

Det var hunger som drev Rashid och hans syskon till Mbararas gator varje dag. De letade efter rester bland soporna och drack smutsigt vatten från floden. Ibland letade de efter metallbitar att sälja för att få ihop pengar till mat, men vissa dagar räckte det inte till:
”När vi inte kunde få tag på mat gick jag till marknaden och stal därifrån”, berättar Rashid. Medan vi tryggt sitter i skuggan av ett träd och pratar minns han hur han kunde bli hotad och slagen när han blev påkommen med att stjäla.

Jag tänker att när jag var 8 år var mitt största problem att jag inte fick ha på mig min fina klänning i skolan varje dag.

Rashid träffade personal från Amagara Masya en dag när han letade mat bland soporna. Möjligheten till utbildning var det som gjorde att Rashid ville komma till centret:
”Jag visste att om jag fick en chans att gå i skolan kunde jag bli som andra personer som jag beundrar”.

På Amagara Masya får Rashid lära sig att läsa, skriva och räkna. En självklarhet för barn i Sverige, en dröm som går i uppfyllelse för Rashid. Stolt berättar han att han nu kan skriva sitt eget namn! Rashid är tacksam över hjälpen han fått från Amagara Masya. Här känner han sig äntligen som ett normalt barn säger han, som har på sig rena kläder och som är en del av en familj. På centret får han ett tillfälligt hem, mat, kompisar att leka med och stöd från personalen. Målet är dock att kunna återförena Rashid och de övriga barnen med deras riktiga familjer.

”Jag längtar efter att träffa min mamma igen”, säger Rashid.

Maria Svensson, Mbarara, Uganda