När du växte upp hörde du någonsin någon säga ”tänk på barnen i Afrika” när du inte orkade äta upp maten du tagit åt dig? Jag vet att jag tyckte att det var ologiskt att säga så, det går inte att skicka överbliven mat till ett barn i Afrika och även om det gick vad är det för människosyn att låta någon annan äta mina rester? Men efter fyra månader i Kenya börjar jag förstå poängen.
När jag gick på gymnasiet låg vår matsal cirka 15 minuters promenad från skolan, ett bra tillfälle att röra på sig och få lite frisk luft på mitten av dagen. Men många valde att i stället springa till busshållplatsen för att hinna med bussen och åka med en hållplats, allt för att slippa gå. Ofta klagade vi också på maten som serverades i skolan, och jag vet att matsedeln ständigt var ett ämne som togs upp på de elevråd jag deltog i. Vi ville ha tacos, fiskpanetter och pannkakor, inte potatisplättar, raggmunk och soppa.
Här i Mashuru på Kenyas landsbygd är allting annorlunda. Vissa av barnen går upp till 15 kilometer enkel väg för att komma till skolan. För de små barnen, cirka 3-5 år, som går på förskolan är motsvarande sträcka upp till 9 kilometer. Ofta skickas barnen iväg utan frukost då många inte har tillräckligt med mat hemma. På de allra flesta skolor här får barnen lunch, vissa genom ett school feeding-projekt som Erikshjälpen finansierar, andra genom ett homegrown-projekt som finansieras av staten. Lunchen barnen får i skolan kallas githeri och är en gryta kokt på bönor och majs som i bästa fall kokats med lite olja och salt. Det är samma lunch varje dag året runt.
”Tänk på barnen i Afrika” handlade aldrig om att mina rester skulle skickas iväg för att mätta någon annan någon annan stans i världen, utan om att jag skulle tänka efter innan jag tog för mig av allt som erbjöds. Att jag skulle uppskatta allt det jag har och inte ta det för givet. I den svenska skolan får vi en varierad kost, i våra mataffärer kan vi året om få tag på alla varor från hela världen, oavsett om det är säsong eller ej, och bor du mer än 5 kilometer från skolan får du skolskjuts. Det är klart att allt inte är perfekt i Sverige, det finns alltid utrymme för förbättringar, men vi får inte glömma bort att uppskatta allt det vi har.
Anna Johansson-Strid, Erikshjälpens praktikant i Kenya