Min blogg – Sida 12 – Just another WordPress webbplats

360 mil för barn på flykt

libanon1 — Barn från Syrien i ett flyktingläger i Libanon. Foto: Andrew Robinson/Medair.

Oj, vad eleverna blev förvånade. Jag besökte en klass med elever som snart ska gå ut andra klass. Jag var inbjuden av min fantastiska fru som är den klassens fantastiska lärare. Jag kanske är partisk men det är inte bara jag som skriver kärleksbrev till henne, även eleverna gör det.

Hur som helst. De frågade ut mig om min resa genom Sverige i Göran Kropps fotspår, eller cykelspår. Jag visade på kartan för eleverna hur jag ska cykla från Jönköping till Kebnekaise, Sveriges högsta berg i norr, och sedan tillbaka hem igen. En resa på 360 mil. För att förklara hur lång sträckan är visade jag på kartan. Jönköping till Kebnekaise är som Jönköping till norra Italien. Hela sträckan 360 mil är som Jönköping till norra Syrien.

Samtidigt som jag sa det såg jag ut över en klass med representanter från hela världen. Där satt en kille från just Syrien som nyligen kommit till Sverige och nu håller på att lära sig svenska. En dag ska vi få höra hans berättelse. Lyssna till hans drömmar. Jag hoppas att han får återförenas med sin familj trots Sveriges beslut att försvåra just detta med lagar som begränsar anhöriginvandring. Jag hoppas att min resa på 360 mil ska få handla om hans resa på 360 mil. Mitt äventyr skulle då få en helt annan innebörd.

Vill du vara med och ge 1 krona per mil på min resa, för barnen och de fattiga som drabbas hårdast av katastrofer? Klicka här!

Biståndspodden – Fotboll som integration

FFA Global gör fotbollen till en metafor för livet

– Att investera i de här killarna är att investera i Sverige och i framtiden, säger Kjell Karlsten, korrdinator för FFA Global i Sverige. Lyssna på ett avsnitt av Biståndspodden som doftar gräsfläckar och framtidshopp.

FFA Global är en fristående organisation som finns i många länder. Syftet är att ge unga som lever i utsatta situationer en chans att utvecklas som idrottare och växa som människor. I Sverige har Erikshjälpen nyligen tecknat ett samarbetsavtal med FFA Global och driver nu satsningarna på att expandera till fler orter. Kjell Karlsten leder i dagsläget den uppgiften.

I det här avsnittet träffar vi också Syed Sanglakhi, 16, Zia Ullah Sarwary, 14, och Noor Ahmed Sharifi, 16. De har varit i Sverige i ungefär fem månader och har varit med på FFA Globalträningarna i Helsingborg i tre månader. Vi får också möta deras ledare Chris Mingay.
– Det här projektet fungerar. Jag har sett det fungera i två städer där jag varit aktiv, men även på de andra platserna i Sverige, säger han.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]

Extramaterial

Mer om FFA-Global

Du hittar mer info om FFA-Global på Erikshjälpens hemsida. Och i Erikshjälpens tidning.

Se också en kort film från träningen i Helsingborg

Att förändra genom kunskap

Utbildning om barns hälsa i byn Dodongo, norra Benin

I min nuvarande hemstad Tanguieta finns ett center för undernärda barn. Just nu bor där 44 stycken barn som på olika sätt får behandling för att överleva. En del måste först behandlas med dropp eller syrgas, andra kan börja direkt med sina matprogram.

Under mitt besök på centret fastnar en fråga i mitt huvud: Hur kommer det sig att barnen hamnar här från första början?

BUPDOS, en av Erikshjälpens samarbetsorganisationer här i Benin, håller en utbildning för föräldrar på landsbygden angående barns hälsa. En av projektledarna, Antoine Kassa, berättar om hur viktigt det är att endast ge bröstmjölk åt spädbarn under de första sex månaderna. Om man ger ris, gröt eller en annan typ av mjölk missar man inte bara alla viktiga näringsämnen som finns i bröstmjölken, utan riskerar också långvariga diarréer för barnet. Näringsbristen och diarréerna ökar i sin tur risken att barnet hamnar i undernäring och måste behandlas på centret.

Bristen på kunskap har, tro det eller ej, också varit ett problem hemma i Sverige. I början på 1800-talet dog ett av fyra barn före ett års ålder. Vid den tiden avvandes många barn från bröstmjölk så att mödrarna kunde jobba längre dagar ute på jordbruksfälten. Barnen, ofta inte mer än sex månader gamla, fick då istället komjölk genom dihorn av något utav syskonen.

Anledningen till att det fortfarande finns undernärda barn här i Benin är inte bara den konkreta bristen på rent vatten och näringsrik mat i utsatta områden. En annan mycket betydande faktor är helt enkelt bristen på kunskap.

Så, kommer det att förändras?
Ja, situationen kommer att förändras. Det tror iallafall S’Germaine Badanaro, en fantastisk kvinna med fem års erfarenhet av att arbeta med undernärda barn här i Tanguieta:

”Om vi här på centret, och BUPDOS ute på landsbygden, fortsätter att ge utbildning till föräldrarna så kommer problemen försvinna. Det kommer att förändras.”

Alice Göransson, Tanguieta, Benin

Bara hum-hum

Under denna vecka har ministrar, FN-personal och organisationsföreträdare samlats i Istanbul för att diskutera de desperata humanitära behoven i världen. Det är Ban Ki-moon som kallat till ett toppmöte, World Humanitarian Summit, för att diskutera hur världen kan möta den allt större utmaningen att ge hjälp till människor drabbade av krig och konflikter, naturkatastrofer och klimatförändringar.

Många skarpa hjärnor och många goda intentioner. Jag har full respekt för komplexiteten i politik och diplomati och även för att de ekonomiska resurserna är begränsade. Men jag kan också bli upprörd över avståndet mellan de vackra talen och de politiska beslut man tar i vardagen.

Den svenska regeringen talar stolt om att man är världens femte största givarland till humanitärt arbete och att man är fast besluten om att arbeta för att ingen människa ska lämnas bakom. Samtidigt lägger man fram lagförslag för att begränsa anhöriginvandringen, utfärda tillfälliga uppehållstillstånd och har redan infört ID-tvång för asylsökande för att komma in i Sverige. För mig rimmar det dåligt med löftet om att ta sitt ansvar för människor i nöd.

Jag är säker på att USA:s och Rysslands ministrar gör lika stora och stolta utfästelser som den svenska regeringen. Samtidigt har kriget i Syrien fått pågå i fem år, mer än 250 000 människor har dödats och 11 miljoner har tvingats på flykt. Detta för att stormakterna inte kan komma överens om en gemensam linje för att lösa konflikten. Det enda man lyckas komma överens om är att bomba ”lämpliga” målgrupper i Syrien. Hur högt värderar man då människoliv i förhållande till politisk makt?

World Humanitarian Summit är bra. Den växande humanitära krisen måste komma på agendan och diskuteras av hela världssamfundet. Men jag skulle önska att de humanitära principerna på ett mycket mer tydligt sätt fick prägla realpolitiken. Att det inte hela tiden måste vara de personliga, nationella och politiska intressena som får företräde. Att vi faktiskt såg varje människas unika värde och gjorde allt för att alla ska få en chans att utvecklas under goda omständigheter. Annars blir det bara hum-hum.

Foto: World Humanitarian Summit

Globala frågor för pedagoger

Förra veckan var det ”Skolan möter världen” som arrangeras av Den Globala skolan. Rafiki skulle delta i aktivitetstorget så jag hade laddat med lekar och skolmaterial från Kambodja, Benin och Uganda. 300 pedagoger från förskola till gymnasium deltog och lyssnade på en mängd olika föreläsare. Filmtips, pedagogiska idéer, integration och bistånd på olika sätt. Berättelser med Globala målen i fokus.

”När jag kom till Sverige var det min lärare som var viktig för mig – hon var inte rädd för min bakgrund.”

”Viktigast för att jag skulle komma in i det svenska samhället var min lärare som tänkte utanför boxen och som jag kunde fråga om allt möjligt.”

Två röster från unga yrkesverksamma människor som kommit som flyktingar till Sverige.

Flickor som blir mammor innan de är 15 år finns inte. Inte i internationell statistik där man enbart registrerar från 15 år och uppåt. Det betyder att man inte vet om de flickorna som blir mammor innan 15 års ålder kan slutföra sin utbildning. Och om man räknas som barn upp till 18 år – hur många barn är samtidigt föräldrar?

En del berättelser hade man inte velat höra, men världen är inte alltid snäll. Och andra berättelser om hur det går att vända situationer blir exempel på hur man kan agera. Det var många intressanta punkter men det riktigt intressanta är hur pedagoger omsätter det i sin undervisning. De som var på Skolan möter världen är naturligtvis redan intresserade av att undervisa om hållbar utveckling. Med ny inspiration och uppdaterade metoder och material är möjligheten till att de här pedagogerna påverkar unga i Sverige ganska stor.

”Det finns faktiskt barn som svälter” – Biståndspodden

Känns uttrycket igen? Har du blivit matad med det som barn eller tar du kanske själv till det när det inte vill smakas eller ätas upp kring middagsbordet?

Hur pratar man med barn om hur barn har det i andra länder?

Programledaren Rose-Marie har själv en fyraåring och en sexåring. Sexåringen gillar att titta på Lilla Aktuellt och har nyligen fått en ny klasskompis från Syrien. Ibland kommer frågor och påståenden som alla föräldrar har svårt att svara på.

Därför tog hon hjälp i Biståndspodden av Andreas Hallman som jobbar med Rafiki och av Agneta Almqvist som jobbar med Alla barn är viktiga. Båda är projekt som har barnkonventionen och barns rättigheter som grund för samtal och material med barn i förskola och grundskola.

Häng med på ett spännande samtal – där svaren kanske inte alltid är de viktigaste, utan hur man tar reda på dem tillsammans.

Extramaterial

Rafiki

Mer om Rafiki på deras hemsida.

Alla Barn Är Viktiga

Läs mer om Alla Barn Är Viktiga på Erikshjälpens hemsida.

Barnkonventionen

Kolla in barnkonventionen för barn.

Ladda ner appen

Kolla även in appen ”Alla barns rätt”.

Om ni inte slår era barn, varför är alla filmer då så våldsamma?

En av de första sakerna vi lade märke till när vi kom till Benin var hur väluppfostrade barnen är och vilken respekt de visar de vuxna. Vi lade dock också snabbt märke till hur socialt accepterat det är att slå barn.

Det är tillåtet för föräldrar att slå sina barn, men skolaga är förbjuden. Det är dock ändå vanligt att lärare slår sina elever.

Det är lätt att glömma bort när man är i Sverige, men det är bara i en liten del av världens länder som barnaga är helt förbjuden. Det är en lång väg kvar till ett totalt förbud i Benin. Det är också en lång väg kvar till att människor ska förstå varför man inte ska slå barn och framför allt, vad man ska göra istället. Det är den frågan som återkommer hela tiden när vi pratar om barnaga här: Hur ska man kunna uppfostra barnen om man inte får slå dem?

Min praktikantkollega Alice och jag berättade för några veckor sedan att det är helt förbjudet att slå barn hos oss och att vi aldrig någonsin blivit slagna. Det här var något som fascinerade våra kolleger oerhört, och efter det har de berättat om detta för människor till höger och vänster. Bland annat tog en av dem, Nicolas, upp det när han och jag hade ett möte om barns rättigheter med kristna präster och pastorer. Reaktionen från en av dem var följande: “Vi får slå henne (mig alltså) innan vi går härifrån, så att hon vet hur det känns!” Det var menat som ett skämt, men jag lyckades inte ens få fram ett leende. Det fanns en underton av allvar, en underton som osade oförståelse: Varför skulle vi inte slå våra barn?

Vid ett annat tillfälle berättade en annan kollega, Marguerite, det här för sin pastor och hans fru. Då dök det upp en fråga i Marguerites huvud som hon passade på att ställa till oss: “Men hur kommer det sig att alla era filmer är så våldsamma då?” Vad skulle vi svara på det? Vi fick fram något om att det bara är fiktion. När vi hade tid att tänka efter lite senare insåg vi att alla filmer vi sett gå på tv här har varit amerikanska filmer, dubbade till franska, av det allra våldsammaste slaget. Bara en liten del av vår verklighet når fram hit, på samma sätt som bara en liten del av den afrikanska verkligheten syns i media hos oss.

Ida Jansson, Erikshjälpens praktikant i Benin

Kriget förändrade allt – för alltid

Jag heter Firas Almalek och föddes i den stora staden Damaskus i Syrien. De första arton åren levde jag tillsammans med min mor, far, bror och syster bland fem miljoner andra människor. Jag levde ett bra liv, omgiven av mycket släktingar och vänner som jag umgicks med varje dag.

I Damaskus stänger affärer och kaféer inte förrän på natten, vissa stänger inte alls. Hela staden är full av ljus och människor vare sig det är dag eller natt och efter skolan brukade jag sitta på dessa kaféer med mina vänner, prata, spela kort och dricka te tills långt in på kvällen.

Den femtonde mars 2011 bröt dock kriget ut i Syrien och allt omkring förändrades för alltid. Människor började bete sig på ett annorlunda sätt än tidigare. Ärlighet försvann, soldater på gatorna gjorde dem rädda. Ljudet av bomber blev allt vanligare och det blev också dödsfallen. Eftersom jag demonstrerade mycket och det var dags för mig att delta i militärtjänsten bestämde jag mig för att fly. Det var det största och viktigaste beslutet jag och min familj någonsin tagit.

Efter en lång, farlig och påfrestande resa stod jag plötsligt på Malmö tågstation i Sverige. Och från och med nu blev mitt liv helt annorlunda. Eftersom min moster redan bodde i Vetlanda åkte även jag dit för att bo med henne i en flyktinganläggning för att sedan flytta ensam till en lägenhet och där bor jag i dag. Jag började skolan ganska snabbt och lärde mig också svenska snabbt. Jag insåg hur viktigt det var att lära mig svenska för att kunna komma in i samhället.

Till en början kände jag mig väldigt ensam men efter en tid fick jag fick både svenska och arabiska vänner, jag klarade skolan bra, fick arbeta extra på lite olika ställen och fick en fin svensk flickvän. Då började jag ännu mer se skillnader mellan våra länder, kulturer, traditioner och vanor. Till exempel är vädret i Sverige väldigt annorlunda än det i Syrien och det tog en stund att vänja mig vid kylan och att inte kunna vara ute så mycket. I Vetlanda finns inte heller så mycket människor, vilket fortfarande känns konstigt för mig eftersom jag är van vid att alltid ha många människor omkring mig och alltid kunna prata med någon och få nya vänner lätt. Men att komma till en liten stad i Sverige fick mig också att öppna ögonen för ett annat slags liv och att dessutom se vacker natur och skog, inte bara hus och människor.

I dag, tre och ett halvt år efter att jag kommit till Sverige är jag en annorlunda människa än tidigare. Självklart saknar jag Syrien och också min mor och syster som är kvar där. Men jag är glad i Sverige, bland några familjemedlemmar och släktingar som kommit hit och min flickvän och mina nya vänner. Jag är ändå glad att detta hänt mig, även om det varit väldigt tufft. Jag tackar Gud för att jag nu kan tala två språk flytande och att jag genom mina erfarenheter både i Syrien och Sverige har lärt mig otroligt mycket.

Jag har precis börjat engagera mig i Erikshjälpen, både i lokalgruppen Jönköping och som värvare för Ung Fadder. Det är kul att kunna få engagera sig för människor som har det svårt, jag vet ju själv hur det är att leva under svåra förhållanden. Jag tror det är viktigt att verkligen agera för att människor i vår värld ska kunna få det bättre. Jag är tacksam att jag nu inte längre är någon som själv behöver hjälp utan istället någon som kan hjälpa andra.

Firas Almalek, engagerad i Erikshjälpens lokalgrupper Ungagerad och som värvare

Mötet med pojken på stranden

Nu står jag här, än en gång och ser ut över detta vatten. Här är min plats på jorden. På andra sidan den här småländska sjön tog jag mina första steg.

I det här källklara vattnet lärde jag mig simma och sen har jag alltid återvänt hit, otaliga gånger för att bada, grilla och se solen gå ner ljumma sommarkvällar, eller för att åka skridskor och skidor på isen om vintern. Detta är mitt hem, min hembygd. Och om jag så reser till världens ände och om jag ständigt lär mig att älska nya platser så kommer det här för alltid att vara min trygghet. Att veta var jag kommer ifrån och att kunna återvända; att få gå på samma stigar och snubbla över samma stenar som jag gjort sen jag var liten. Här hör jag hemma.

Bredvid mig står du. Du som föddes långt borta, i en annan värld. Jag har just lärt känna dig. Du är en liten kille på två, kanske tre år, men redan har du upplevt mer än jag ens kan föreställa mig. I dag skrattar du och är glad för du har just åkt pulka för första gången i ditt liv tillsammans med din bror. Du är påpälsad med rejäla second hand-kläder. Den här kalla januaridagen kommer det vit rök ur din mun när du andas. Din pappa är väldigt noga med att du ska ha kvar vantarna på dina knubbiga små händer, fast du gärna vill kasta dem av dig. Bara för att det är så roligt att titta på när vi andra snabbt plockar upp dem för att du inte ska förfrysa dina små fingrar. Det är också väldigt spännande med de vuxna som har vågat sig ut på isen på sjön framför oss. En helt ny erfarenhet för de flesta. Fast det är så bitande kallt är stämningen på topp när tonårstjejer- och killar och vuxna karlar halkar runt och skrattar. Du vill gärna gå ut på isen du också men din pappa litar inte riktigt på att den håller.

Så blir du plötsligt lite fundersam och fäster dina bruna små ögon långt borta. På höjderna där på den andra sidan sjön, ungefär där jag växte upp. Du sträcker ut armen och pekar ivrigt mot den andra stranden med din lilla hand – just för ögonblicket med vante på. Och så säger du något: ”Kabbo”, ”kabbo”, ”kabbooo”. Om och om igen. Du insisterar och det märks att du vill att jag ska förstå. Jag ser frågande på din pappa. Han skrattar lite generat och förklarar sen på engelska: ”Han säger Kabul. Vi kommer därifrån.”

Jag vet inte om du någonsin kommer att återse den plats som du föddes på. Jag vet inte ens om du och din familj kommer att få stanna här i Sverige. Men jag vet att just nu har våra vägar korsats, helt otippat här i min hemby i Småland där du och din familj just nu bor på ett evakueringsboende. För bara några månader sen korsade du ett hav mycket större än sjön där vi står nu. Jag kan inte låta bli att tänka på en annan liten kille, ungefär lika gammal som du, på en annan strand. Bilden på honom som fick en hel värld att brista i höstas. Det kunde lika gärna ha varit du. Men det kunde också precis lika gärna ha varit jag. Ingen av oss valde den plats vi skulle födas på.

Jag vet inte vilken plats på jorden som du kommer att kalla ditt hem. Men jag hoppas att du hittar din plats på jorden, någonstans mellan Kabul och Askeryd.

”Vatten, vatten, bara vanligt vatten”

I Sverige är tillgång på vatten en självklarhet. Vi älskar att ta långa varma duschar när den kalla, svenska vintern kryper sig på. Att borsta tänderna med kranen på är inget ovanligt. ”Vatten, vatten, bara vanligt vanligt vatten”, lyder barnvisan. Men är vatten verkligen så ”bara”?

I Sverige kanske, men här, i ett 40-gradigt varmt Indien, är verkligheten en helt annan. Bara 5-minuters bilresa från där vi bor stöter vi på den första uttorkade floden. Sedan följer det ena uttorkade vattendraget efter det andra. Floderna, som efter monsunen i juli fylls till
bredden, har varit uttorkade sedan vi kom hit i början på februari – fyra månader innan monsunsäsongen ens börjat (!). Nu har vi varit här i tre månader och jag kan räkna alla gånger det regnat på mina fem fingrar; regnfall som knappt varat 5 minuter.

I byarna som vi besöker dagligen livnär sig de flesta på jordbruk och inkomster från jordbruket är ofta deras enda inkomst. För lyckade skördar behövs i sin tur, så klart, vatten. Vattenbristen har därmed gett upphov till dåliga skördar, eller inga skördar alls. Med otillräckliga monsunregn tre år i rad är vattenbristen akut och att träffa hjälplösa föräldrar som inte kan ge sina barn mat för dagen är något som knappast lämnat mig oberörd. Hur bristen på vatten faktiskt påverkar människors liv här har gett mig ett nytt sätt att se på “bara vatten”.

Jag hade en professor som alltid pratade om bristen på vatten som ett globalt problem; hur vatten i framtiden skulle bli en lika värdefull resurs som till exempel olja. Jag börjar förstå, på riktigt, vad han pratar om nu.

Men det går att anpassa sig. Här har vi bland annat vant oss vid att duscha med en hink och en skopa. Det jag upptäckt är att det då går åt en väldigt liten vattenmängd. Vem vet, kanske är det idé att ställa in en hink och en skopa i duschen hemma i Uppsala? Det är hursomhelst dags att börja anpassa sig, även i Sverige, för vatten är verkligen inte ”bara vanligt vatten” i alla delar av världen.

Susanna Jonsson, Erikshjälpens praktikant i Indien