360 personer ger 360 kronor för 360 mil

victorbildUtmaningen är att cykla till Sveriges högsta berg Kebnekaise, bära packningen till foten av berget, klättra upp till toppen och sedan cykla hela vägen hem igen. En resa på totalt 360 mil.

Kroppchallenge är en hyllning till Göran Kropp och hans expedition till Mount Everest 1995. Kroppchallenge stödjer en skola i Nepal som Göran Kropp engagerade sig i. För ett år sedan drabbades Nepal av jordbävning och Erikshjälpens katastroffond var en förutsättning för snabb insats.

Jag cyklar 360 mil för barnen och de fattiga som drabbas hårdast av katastrofer. De är också oskyldiga till katastroferna som pågår på grund av miljöförstöring och konflikter. De som drabbas hårdast är alltså också de som redan är mest utsatta. Så orättvist.

För varje mil jag cyklar kommer jag att tänka på de kronor jag samlar in. Summan är just nu blygsam men målet är 100 000 kronor. En summa som skulle nås med råge om 360 personer ger 1 krona per mil. Just nu stödjer 50 personer denna utmaning och det är 4 månader kvar tills jag cyklar mot toppen av Kebnekaise. Då hoppas jag att varje mil är värd 360 kronor. För varje blåsa, skav och svettdroppe ska jag cykla för att samla in varje krona.

Min utmaning är också en utmaning till dig. Jag vill utmana dig att ge 1 krona per mil på min resa,  för barnen och de fattiga som drabbas hårdast av katastrofer.

Delta i utmaningen – http://erikshjalpen.se/kroppchallenge/
Följ bloggen – https://kroppchallenge.se/deltagare/victor/

Foto: Victor Egerbo/Medair

Vilken modell är bäst, Sveriges eller USA:s?

USA-val
Foto: NY Times

Nu är det amerikanska valcirkusen igång på allvar. När detta skrivs, tidig morgon 10/2, har Burny Sanders och Donald Trump just utropats som segrare i New Hampshires premiärval. Sanders och Trump står för olika synsätt på fördelningspolitik, fattigdomsbekämpning och modeller av samhällsbygge.

Trump är superkapitalist, Sanders är motsatsen. Trump vinner medelklassen och uppåt, Sanders går hem hos de unga. De närmaste månaderna kommer vi att lära känna dessa två, tillsammans med Hillary Clinton, Marco Rubio några till.

Förra veckan besökte jag Washington DC, och mötte flera ledare ur det politiska etablissemanget. Det var då National Prayer Breakfast, ett event då presidenten Barack Obama möter religiösa ledare från jordens alla hörn. Syftet är att be för nationen och världen. Även om det fortfarande är långt till valet så är stämningen laddad, och den fridfulla stämningen kring bönefrukosten är ytterst temporär.

När det kommer till synen på samhälle har jag de senaste åren lärt mig att svensk och amerikansk välfärd är varandras motsatser.

  • I Sverige litar vi på stat och myndigheter. Välfärden betalar vi genom solidariska skatter. Om detta inte räcker så kan vi söka stöd hos Frälsningsarmén eller Erikshjälpen. Det är en nödlösning för de allra flesta.
  • I USA är det tvärtom. Få medborgare litar på det offentliga, och den grovmaskiga välfärden hålls uppe av det civila samhället. Kyrkor och välgörenhetsorganisationer samlar pengar för soppkök och sociala insatser. I nödfall rycker de statliga och federala myndigheterna in med stöd.

Vi svenskar förfasar oss över amerikanarnas orättvisa modell, som bygger på andras välvilja. Och i USA är det många som skakar på huvudet över Sveriges system som man tycker är socialistiskt och ineffektivt.

Men sanningen är nog den att inget är riktigt bra. I USA far människor illa och Obamas försök att reformera de social välfärdssystemen blev inte riktigt bra. I Sverige har vi tvingats se hur myndigheterna går på knäna, och civilsamhället tvingats kliva in på ett tydligare sätt.

Det känns lite löjligt att ställa sig mitt emellan dessa system. Den amerikanska modellen är väldig svår att acceptera, klyftorna är enorma. Samtidigt tycker jag att det svenska civilsamhällets engagemang det senaste året – framför allt i flyktingfrågan – har varit välgörande. Engagemanget och amarbetet mellan ideella och professionella krafter har gjort Sverige gott.

Det är därför det är så olyckligt att Sverige nu sluter sig, stänger gränserna, blir kallare och hårdare. Jag förstår att vi inte kan göra hela Europas jobb, att alldeles för många går på knäna. Men jag tycker sannerligen vi borde försöka. Sverige har alltid haft hög moral, från de vita bussarna efter andra världskriget till Olof Palmes engagemang och Carl Bild som EU-sändebud på forna Balkan. Vi kan mycket, och vi bör vara stolta över att vi ger tusentals människor nya livsmöjligheter.

Spännande vår med podden

bloggbild_rosieDet är mycket planering så här på vårkanten, och även mycket som måste sätta igång ganska snabbt för att säsongen ska kunna börja rulla på. En sådan sak är vår podcast, Biståndspodden. Det är femte säsongen som drar igång nu och det känns jätteroligt!

Redaktionen har varit lite skiftande men just nu är det mest jag som håller i trådarna. Den här veckan ska vi försöka spika vilka teman säsongens alla avsnitt ska ha. Vi brukar släppa ett avsnitt i månaden.

Varje gång planeringen drar igång tänker jag ”hjälp, vad ska vi ha i alla avsnitt den här säsongen?”. Men det slutar alltid med att jag ganska snart blir överhopad med idéer och i stället måste sålla, för alla avsnitt hinns inte med att göras.

Vi har en väldigt bred och spännande verksamhet. En gång, när jag skulle förklara för en skolklass vad det är Erikshjälpen jobbar med, sa en tjej att det var väldigt mycket och rörigt. Jag tänker att det dels är för att vi måste tänka in så många aspekter för att vårt arbete ska bli hållbart – och dels för att världen är ganska rörig. Komplex.

Med Biståndspodden vill vi vrida och vända på saker och ställa de där frågorna som man kanske inte alltid kan svara ja eller nej på. Så just nu känns rörigt lika med spännande!

 

Barnperspektiv eller barnets perspektiv?

DSC_2625När jag är ute och springer brukar jag lyssna en hel del på olika poddar och radioprogram. ”Kropp & själ” i P1 är en av favoriterna – och häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt som heter ”Världens bästa förälder” och bland annat handlar om barn och barnuppfostran.

I det här programmet intervjuas barnläkaren och 8-barnspappan Lars H Gustafsson om begreppet ”childism” och vad det kan innebära att ha ett barnperspektiv.
Han menar att barnperspektiv har blivit ett modeord, något väldigt många använder i dag. Men att barnperspektiv och barnets perspektiv egentligen är helt olika saker.

”Folk säger: här gäller det att ha ett barnperspektiv. Men det är egentligen ett vuxenperspektiv, för det är jag som vuxen som tänker vad som är bra för barn. Jag har kanske inte träffat några barn eller pratat med barn om det. Därför bör man skilja mellan barnperspektiv och barnets perspektiv. Barnets perspektiv – då måste vi prata med barnen och höra vad de faktiskt har att säga”, säger han.

Han berättar också att childism (som från början är ett amerikanskt begrepp) tar det hela ytterligare ett steg längre. En så kallad ”childist” ger barnen inflytande, låter dem vara med och förändra och verkar för att barnets perspektiv ska få ett ökat genomslag i samhället.

På Erikshjälpen har vi de senaste åren pratat mycket om just det här med att göra barnen mer delaktiga. För att veta vad veta vad barnen behöver – ja, då måste vi helt enkelt fråga barnen! Och kanske är det ofta barnen själva som är de bästa problemlösarna? I flera länder jobbar vi med barnrättsgrupper och barnparlament, där barn, utöver att lära sig om sina rättigheter, också får vara med och påverka på riktigt.

Här finns en artikel som visar vad resultatet kan bli när barnen får vara med och förändra samhället.
Och radioprogrammet i sin helhet kan du lyssna på här.

Det här med sexövergrepp är väl värre hos er i Europa, eller?

DSC05107_tillIdasbloggDet är fortfarande ungefär tre veckor kvar innan den förvirrade debatten om sexövergrepp, etnicitet och kön ska flamma upp i Sverige. Ännu lyckligt ovetande om detta skyttegravskrig sitter vi nu här, under ett enkelt stråtak ungefär mitt emellan kyrkan och moskén i Kombissiri, Burkina Faso. Ett gäng tonåringar är samlade och lyssnar uppmärksamt.

Längst fram står Augustin som sakligt går igenom olika situationer där barn och unga riskerar att bli sexuellt utnyttjade av vuxna eller jämnåriga. Det stora antalet oönskade tonårsgraviditeter här i Burkina Faso leder, bland mycket annat, till att många unga tjejer slutar skolan i förtid och får en särskilt svag position i samhället.

Augustin, till vardags lärare i en av skolorna i Kombissiri men också volontär för Erikshjälpens samarbetsorganisation CCANet, ger råd om hur de unga kan undvika att hamna i utsatta situationer. Det märks att ämnet engagerar. Ungdomarna nickar igenkännande och är på hugget när det blir dags att ställa frågor.

DSC04992_tillIdasBloggSå händer det som alltid tycks hända när det här ämnet diskuteras: Från bänken längst bak, från en av de där lite äldre grabbarna som kom och satte sig mot slutet av Augustins genomgång, kommer invändningen:

– Men alltså, tjejerna få faktiskt skylla sig själva; de klär sig utmanande och då kan männen inte behärska sig. Det ligger i vår natur.

Jag behöver inte ens vända mig om. Det är ingen idé. Jag har liksom hört samma sak för många gånger förr. Han som just talat skulle lika gärna kunna vara en av alla dem som alltid förr eller senare luftar ungefär samma funderingar när ämnet kommer på tal här hemma. Tyvärr känns tankegången igen också från svenska rättssalar där tjejens klädsel, beteende och ryktbarhet fortfarande i modern tid lyfts fram som förmildrande omständigheter i våldtäktsmål.

Det som ger mig hoppet tillbaka den här gången är att killen direkt får mothugg av några tjejer ett par bänkrader längre fram. De tar ordet och kommer med motargument:

– Många tjejer som klär sig korrekt blir ändå utsatta.
– Om hon är naturligt vacker då, vad ska hon göra då? Skyla hela ansiktet?
– En tjej ska kunna gå naken och ändå slippa övergrepp!

Jag skäms lite för att jag inte hade väntat mig detta. Inte här där många flickor uppfostras till att inte säga emot en man inför andra.

– Det händer att killar stannar dig och försöker blockera vägen där du går, förklarar Mireille, när vi efteråt ber tjejerna beskriva en situation då de känner sig utsatta.

Men det visar sig också att de här tjejerna har något som väldigt många unga i Burkina Faso saknar: en vuxen person i sin närhet – mamma, pappa, faster, en kvinna i kyrkan – som de vet att de kan prata med om känsliga frågor som sexualitet. Det här ämnet är ofta helt tabubelagt i relationen mellan barn och föräldrar i Burkina Faso. Okunskapen banar väg för många övergrepp som sällan bestraffas.

Anna, tjejen som först sa emot killen från bakersta bänkraden, berättar att hon från sin faster fått rådet att säga ”mina föräldrar tar hand om mig och ger mig det jag behöver”, om en kille plötsligt erbjuder henne pengar, kläder eller andra presenter.

Jag tänker att de här tjejerna säkert har varit i den situationen många gånger. Precis som de flesta andra tonårstjejer drömmer de såklart också om fina nya kläder, kanske om smycken och smink. Men för de flesta är det bara en dröm. Många familjer är extremt fattiga och det gör att unga tjejer i Burkina Faso är väldigt utsatta.

Som om hon läst mina tankar säger Hortense:
– Även om ens föräldrar inte har några pengar så gäller det att se upp och inte hamna i dåligt sällskap.
– Ja, även om din familj inte har några pengar så kan inte alla ha det exakt likadant. Ibland måste du bara nöja dig med det du har, lägger Mireille till.

Precis innan vi ska bryta upp frågar en av tjejerna nyfiket:
– Och hur är det hos er då med det här, sexuella övergrepp?

Jag tänker att hon kanske tror att problemet inte finns hos oss, så jag svarar ivrigt att jo, vi kämpar också med detta i vårt samhälle. Men i nästa andetag börjar jag lägga ut texten om att sexuella övergrepp, inte minst mot minderåriga, ses som ett allvarligt brott i Sverige och att en lagskärpning av brott via internet är på gång.

– Jaha, säger tjejen lite fundersamt. Men det här med sexövergrepp är väl mycket värre hos er i Europa, eller? Det verkar så när jag ser på tv-serier därifrån…

Där står jag med lång näsa: ännu en gång blir jag påmind om bilden som många i den här delen av världen har av vår kultur, den bild som förmedlas i de billiga såpoperor som tv-kanalerna i Burkina Faso kablar ut på bästa sändningstid. För det här med sexuella övergrepp är väl kulturellt betingat, eller?

Utbildning med kvalitet

andreasbloggbildJag läser rubrikerna på förstasidan på min kommuns webbplats: ”Satsning i skolor på läsande och skrivande”! Klickar vidare och läser att syftet är att öka elevernas läsförståelse och skrivförmåga. Ska jag bli glad eller undra över vad de gjort innan?

Som förälder till barn i skolan så funderar jag på undervisningens kvalitet.

I andra länder diskuteras också utbildningens kvalitet. Uganda är ett av de länderna. Där slutade skolan veckan före lucia och brukar dra i gång i början av februari med ett nytt läsår. Men inte i år. Det är presidentval och då förlängs lovet med några veckor.
En del föräldrar och lärare är upprörda, för det betyder att eleverna får kortare tid att lära in det som läroplanen säger att de ska lära sig under året. Det blir sämre kvalitet på undervisningen.

Flera föräldrar brydde sig inte om detta men såg andra saker, som till exempel brist på lärare, som större hot mot en bra skola för de barn som växer upp nu. Vad hjälper det att man ökat antalet barn i skolan om man inte har mer resurser? De nya Globala målen har satt fokus just på kvalitet: Mål 4 är att säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla.

Millenniemålens ambitioner om skola för alla nåddes inte helt men det har ändå varit en fantastisk utveckling sedan 1990. Bara i länderna söder om Sahara har antalet barn i skolan ökat från 62 till 149 miljoner. Hur hittar man lokaler, lärare och annat som behövs? Det har man inte gjort överallt utan i många fall har utbildningens kvalitet försämrats eftersom klasserna blivit så mycket större. Men barnen är inskrivna i skolan. Nu är det bäst att göra något bra av det.

Och så var det de som inte kom med. Mötte en grupp barn där bara hälften gick i skolan. De kom inte med när världen satsade på millenniemål. Och för föräldrarna är barnen viktiga i familjens ekonomi så de vill inte skicka dem till skolan.

Jag träffade ett annat gäng som gick i skolan och frågade hur de tänkte sig att alla skulle kunna få utbildning. Meshak påpekade att skolavgifterna är ett problem. Raisha i klass 4 hade ett förslag: ”Om de som går i skolan nu kan få gå färdigt så blir de förebilder.”

Att ge en ny livschans är värt allt

victors bloggbildJag skulle kunna skriva ett blogginlägg om den limegröna djungeln och blodröda jorden. Det fascinerande bördiga landskapet. De gröna kullarna som omger Amagara Masya. Hur fantastiskt vacker naturen i Uganda är.

Jag skulle också kunna skriva ett blogginlägg om barnen jag mötte på gatan. De som sover i en gränd. Hungriga på mat och redan tyngda av livets erfarenheter andas de in limflaskans ångor. Några har låtit limflaskan fastna i överläppen, på det sättet kan de andas in ångorna hela tiden och göra andra saker samtidigt.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om den vackra naturen eller verkligheten för gatubarnen. Jag skulle kunna skriva om kontrasterna. Men det vackraste jag fick se var leendet hos en liten flicka. Hon hade tidigare levt på gatan och nu kommit till Amagara Masya på de gröna kullarna i djungeln. Ett rehabiliteringscenter för barn som tidigare levt på gatan. Här får de en ny start. En ny livschans. Kontakt med familj och släkt. Bli rena från droger. Gå i en vanlig skola med andra elever. Dessutom livskunskap som att lära sig diska, tvätta, städa, personlig hygien. Glömde jag säga att Amagara Masya betyder nytt liv? Jag målade en teckning till den lilla flickan. Skrev hennes namn. Hon sa att hon hette Angel. Jag hade alltså ett möte med en ängel.

Hennes leende är beviset för mig att varje barn förtjänar en livschans. Och just detta, att ge barn en ny livschans, är värt vartenda öre!

Barn som kämpar – och vuxna som ser på

bloggbild_lottaDet är otäckt men spännande. På trettondagens kväll avslutar jag julledigheten med att sjunka ner i soffan och titta på det som tv-tablån erbjuder. Tillsammans med delar av familjen ser jag filmen Hunger Games, första delen.

Vi tas med till en fantasivärld med inslag av en svunnen tid men samtidigt en overklig, futuristisk science fiction. Filmens värld består av en rik, regerande huvudstad och tolv fattiga distrikt där människorna lever kuvade under huvudstadens regim. Människorna i distrikten lever i en verklighet där barn och unga offras för att ordningen i världen ska bestå. Oskyldiga barn tvingas ställa upp i ett lotteri och de som har oturen att väljas ut ställs mot varandra i ett fruktansvärt spel på liv och död, för att överleva. Barnen blir tvingade till ondska och utsätts för omänskliga faror. Resten av världen ser på, för det är sådana reglerna är. Barnens föräldrar står maktlösa och kan inte göra något för att rädda sina barn.

Jag vet, bilden haltar rejält, men jag kan inte låta bli att tänka på de barn i världen som har det tuffast. De som tvingas ut på gatorna om nätterna. Kampen ser kanske lite annorlunda ut, men den är minst lika reell för många barn som lever på farliga gator och gränder i världens mörka huvudstäder som för filmens barn.

I vår värld finns barn som tvingas kämpa mot hunger och hot, som gör allt vad de kan för att hitta mat eller någon att lita på. Som kämpar för att överleva. Och vuxna som ser på. Som ser att barnen far illa, men inte vet vad de ska göra för att hjälpa. Som har gett upp, för att livet är väl orättvist? För visst finns det väl de som har dragit nitlotten och fått det tufft, som inte får någon mer chans?

Nej, så får det aldrig vara! Det finns alltid en chans till. En dröm till som kan bli sann. Så länge den drömmen fortfarande finns och kan bli sann är den värd att kämpa för. Även om den drömmen dröms av ett litet barn. Förändra världen genom att ge liv år barns drömmar – jag vill tro att det går!

Gästbloggare: Lotta Olofson, insamlingschef på Erikshjälpen

Jag önskar ett gott år

Mustafa_litenNär jag träffar Mustapha strax innan jul har han levt på gatan i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou i nästan tio år. Livet på gatan är tufft. Varje dag kämpar Mustapha och många andra barn och ungdomar för att hitta mat och en säker plats att sova på. Nästa dag börjar kampen om.

Övergrepp är vanliga. Mustapha drar upp tröjan och visar mig sin mage. Där finns ärr som vittnar om de gånger han har blivit knivskuren.

Jag kan inte förstå vad det innebär att leva på gatan, det är ett liv så främmande från mitt eget. Mustapha har upplevt mer än någon 15-åring borde behöva göra. Men glimten i hans ögon har inte slocknat. Han pratar om vikten av att arbeta och göra rätt för sig. Han vågar fortfarande drömma om ett annat liv.
– Jag vill jobba som skräddare, och med broderi, säger han.

För Mustapha och många andra har 2015 varit ett år av lidande. För oss i Sverige har det varit ett år då nöden i världen har blivit mer påtaglig, så många har behövt din och min hjälp. Men hjälpen har inte räckt till alla.

Varken du, jag, Erikshjälpen eller alla hjälporganisationer i världen har kunnat hjälpa alla de människor som lider, svälter och flyr från krig och förtryck. Mustapha lever fortfarande på gatan i Ouagadougou. Men han drömmer alltjämt om en bättre framtid och han kämpar för att den drömmen ska bli verklighet. Det måste du och jag också göra. Drömma och kämpa.

På Erikshjälpen tror vi att drömmar och önskningar är viktiga. Att våga drömma, att ha en vision är en viktig faktor för att skapa förändring. Så länge det finns önskningar och drömmar om en bättre värld finns det också människor som är villiga att kämpa för att saker ska bli annorlunda.

Jag vill önska ett riktigt gott nytt år till dig, mig och till världen! Låt oss nu tillsammans göra vad vi kan för att det kommande året verkligen ska bli ett gott år för så många som möjligt. Låt oss göra 2016 till ett år då goda drömmar får bli verklighet.

På bilden: Mustapha i Ouagadougou. Foto: Sofia Denzler

Årets största person är ett treårigt barn

Zamzam few days after she did her appendix surgery.

Veckorna kring nyår är årskrönikornas och tillbakablickarnas period. Varje tidningsredaktion och nyhetskanal gör sin sammanfattning, minns avgörande händelser och dramatiska skeenden. De redovisar listor, korar vinnare och häcklar förlorare.

Som vanligt har Time Magazin utsett sin ”Person of the year”, tidningens kännetecken sedan många år. Årets person, i Time, brukar vara någon som sammanfattar tidsandan, planetens utmaningar och kanske även dess lösningar.

I år valde man Angela Merkel, en fantastisk kvinna med kraft, beslutsamhet och mod.
Tyskland är åter igen Europas motor. Efter att ha restaurerat gamla Östtyskland har man räddat Grekland och samtidigt tagit emot fler flyktingar än något annat land. Merkel har personifierat en attityd och ett mod.

Men när jag såg nyheten om Merkel så skavde det i mig. För mig är ”Person of the year” en treårig liten pojk, vid sidan av ett stort hav. Alan Kurdi personifierar 2015 mer än något annat. Och jag hoppas att vi aldrig glömmer honom.

2015 har visat oss att alla goda krafter behövs, mer än någonsin:

  • För människor som flyr för sina liv, som rusar över gränser, simmar över hav.
  • För barn som riskerar att säljas till prostitution, blir slagna och utkastade från sina hem.
  • För alla i utsatthet och utanförskap, med sjukdom, missbruk eller handikapp.

Erikshjälpens grundare, Erik Nilsson, var sjuk och bräcklig hela sitt liv. Ändå byggde han en organisation för hopp och framtidstro. ”I kärlekens tjänst” stod det på all korrespondens. Det förpliktigar. Vi behövs alla, och vi kan alla bidra till förändring. Det må vara mörkt, men det är aldrig kört. Det må vara kallt, men aldrig hopplöst.
Låt oss tro på framtiden, låt oss arbeta för en rättvisare och bättre värld, där barn ska få leva, drömma och utvecklas. Inför 2016, och all nöd omkring oss, måste vi tänka större, satsa mer och arbeta hårdare. Lille Alans liv får inte vara förgäves.

På bilden: Zamzam, ett annat av alla de barn som tvingats fly från sitt hem i Syrien, här i flyktingläger i Libanon. Foto: Hiba Fares, Medair