Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om den limegröna djungeln och blodröda jorden. Det fascinerande bördiga landskapet. De gröna kullarna som omger Amagara Masya. Hur fantastiskt vacker naturen i Uganda är.
Jag skulle också kunna skriva ett blogginlägg om barnen jag mötte på gatan. De som sover i en gränd. Hungriga på mat och redan tyngda av livets erfarenheter andas de in limflaskans ångor. Några har låtit limflaskan fastna i överläppen, på det sättet kan de andas in ångorna hela tiden och göra andra saker samtidigt.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om den vackra naturen eller verkligheten för gatubarnen. Jag skulle kunna skriva om kontrasterna. Men det vackraste jag fick se var leendet hos en liten flicka. Hon hade tidigare levt på gatan och nu kommit till Amagara Masya på de gröna kullarna i djungeln. Ett rehabiliteringscenter för barn som tidigare levt på gatan. Här får de en ny start. En ny livschans. Kontakt med familj och släkt. Bli rena från droger. Gå i en vanlig skola med andra elever. Dessutom livskunskap som att lära sig diska, tvätta, städa, personlig hygien. Glömde jag säga att Amagara Masya betyder nytt liv? Jag målade en teckning till den lilla flickan. Skrev hennes namn. Hon sa att hon hette Angel. Jag hade alltså ett möte med en ängel.
Hennes leende är beviset för mig att varje barn förtjänar en livschans. Och just detta, att ge barn en ny livschans, är värt vartenda öre!