Nu är det dags att kavla upp ärmarna

barnrattsdagar

Från en klarblå himmel skiner solen på oss i Örebro när vi en tidig tisdagsmorgon parkerar vår bil och lastar ur material och rekvisita utanför Conventum kongresshall. Kanske är det vårens hittills varmaste dag. En förväntan och högtidlig känsla har infunnit sig hos utställare och besökare som nu strömmar in i lokalerna. I år har deltagandet på Barnrättsdagarna slagit alla rekord och vid 1200 anmälningar blev man tvungen att sätta stopp.

Programmet är fullspäckat av olika föreläsningar och det finns ett brett utbud av ämnen med olika perspektiv som behandlar barns rättigheter. Men årets stora och övergripande tema handlar om barnkonventionen och dess nya status i Sverige i form av instiftade som svensk lag.

Det nuvarande sättet att förhålla sig till konventionen genom den så kallade transformeringsmetoden som innebär att lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser räcker inte för att garantera barn rättigheter. Nu kommer den att kombineras med en inkorporering som omvandlar hela konventionen till svensk lag. Förhoppningen är att den som lag kommer att tas på större allvar och ställa högre krav på myndigheter.

Men hur ska det gå till rent praktiskt? Vi får lyssna till Anne Lindboe som berättar om hur Norge för över tio år sedan inkorporerade barnkonventionen och vilka resultat det gav. Hon beskriver de farhågor och invändningar som fanns i Norge, likt de som nu finns i Sverige, innan beslutet gick igenom och med facit i hand kan hon nu påvisa att dessa invändningar inte hade någon substans. Det blev inte alls som man befarade. I Norge har man tydligt sett hur en inkorporering bidragit till att barns rättigheter stärkts på alla samhällsnivåer. Men Anne poängterar också, att även om vi kommit långt med att ha klubbat igenom barnkonventionen som lag så är det NU som arbetet verkligen börjar.

Man kan säga att hon utdelar Sverige en berömmande klapp på axeln men samtidigt med en tydlig uppmaning att det ”nu är dags att kavla upp ärmarna och göra krafttag i arbetet med att förbättra barns situation och stärka deras rättigheter”.

Blandningen av föreläsare var imponerande och programmet erbjöd ett brett spektra av sakkunniga inom flera viktiga områden. Ett jubel spreds bland de 1200 besökarna i den stora föreläsningssalen när Caroline af Ugglas steg upp på scen. Hon berättade om sin egen uppväxt och hur det känts att vara ett “jobbigt barn”, ett barn som strular i skolan och som på grund av sin energi och behov av uppmärksamhet kom att bli betraktad som besvärlig.

Caroline har förmåga att på ett humoristiskt sätt sätta ord på sin uppväxt och hennes stora leende och avslappnade inställning smittar av sig på publiken. Därefter ber hon oss alla att ställa oss upp, nu är vi hennes kör! Inom loppet av några minuter har vi övat på hur vi ska ta de högsta tonerna utan att rösten ska svika samt lägga på ett snyggt vibrato. Det låter bra, i alla fall ifrån där jag står! Det är en häftig känsla när denna enorma kör dånar på med Nationalteaterns 800 grader i sann punkanda.

Från denna adrenalinkick fortgår föreläsningarna i en mer allvarsam ton.

Många föreläsare lyfter barns utsatthet och pekar på områden och situationer där samhället inte räcker till. Flera berättelser skildrar livsöden som är hjärtskärande och som visar en mörk sida av verkligheten. Men många gånger lyser en styrka igenom, barnens styrka. Några flickor och pojkar som presenterar projektet “Jiddr” beskriver en samtalsapp via internet där barn får möjlighet att prata om tankar och funderingar med någon vuxen. Barnen berättar också hur de sänder podd-radio där viktiga ämnen diskuteras och når ut till barn över hela Sverige. Alla har de erfarenhet av att ha varit familjehemsbarn eller intagna på någon form av behandlingshem. Nu står de där stolta och självsäkra över vad de åstadkommit och presenterar projektet för en fullsatt sal där applåderna aldrig vill ta slut.

I skrivande stund tittar jag ner på min handled där armbandet sitter som jag fick av en flicka som talade på den föreläsningen, “Jag Ska Leva” står det. Det var en av flickornas mantra under en svår tid i livet som sedan blev texten på hennes armband som delades ut. Nu har det även en speciell betydelse för mig. Det påminner mig om barns styrka och enorma kapacitet men även deras sårbarhet och vuxnas ansvar.

Efter två fullspäckade dagar i Örebro står vi så åter i solen utanför Conventum och bär på rekvisita. Trötta, nöjda och fulla av inspiration rullar vi mot Jönköping. Vi har ett mycket viktigt arbete framför oss!

Philippa Abelholt, praktikant på Erikshjälpens Sverigeavdelning

Ett möte för Våra barn

våra barn

I saltstaden Magadi i sydvästra Kenya har det i en liten och varm lokal samlats 62 män och kvinnor från olika delar av länet för att delta i ett möte där de ska godkänna, eller rata, det nystartade projektet Watoto Wetu (”Våra barn”). Länet Kajiado är stort och består mestadels av landsbygd befolkad av masaier som lever på sina boskap; kor och getter.

Landskapet är varierande, men överlag kan man beskriva det som torrt. Det är inte något tätbefolkat område, som Nairobi till exempel, vilket gör att politiker inte lägger så mycket krut på att förbättra vägar, skolor eller levnadsförhållanden för människorna i det här området – det skulle ju ändå inte generera särskilt många röster inför kommande val…

Alla i rummet sitter på ledarpositioner i samhället; det är traditionella masailedare, chiefer, rektorer, representanter från andra organisationer samt utbildnings-, ekonomi- och hälsovårdsansvariga i länet. Många av de närvarande är riktiga eldsjälar när det kommer till barns rättigheter och det märks av den allvarliga och samtidigt glödande stämningen som finns i möteslokalen den här dagen.

Teamet som jobbar med projektet presenterar vad de kommit fram till i sina undersökningar; de flesta skolorna kan inte erbjuda skollunch för barnen, toaletterna i de flesta skolorna är otillräckliga, barnmisshandel är vanligt förekommande, tidiga giftermål och graviditeter är en vanlig orsak till att tjejer hoppar av skolan, etcetera. Ledarna instämmer, tyvärr kanske man får säga, med den informationen som presenteras – läget för barnen i Kajiado West är för tillfället ganska dystert. Förbättringsmöjligheterna är många och det är förhoppningsvis där Erikshjälpens projekt ska komma in.

Det första steget är taget i och med att nyckelpersonerna har gett sitt stöd och godkännande, vilket gör att teamet på New Life Mission nu kan sätta igång med de verkliga aktiviteterna som att planera för utbildningsdagar kring kvinnlig könsstympning, eller sätta igång att bygga toaletter till de högst prioriterade skolorna. Det är en spännande tid framöver och om vi har tur kommer resten av projektet fortsätta i samma positiva anda som mötet. Jag och, vad det verkar, många med mig lämnar lokalen förväntansfulla och ivriga på att se vad som komma skall.

Linda Eikestam, Erikshjälpens praktikant i Kenya

Gatubarnens sånger

fötter

Om jag skulle ge dig tre gissningar på vad barnen som bor på Masakas gator gillar för musik, vad skulle du gissa då? ”Jag vet inte”, kanske du skulle säga. ”Jag kan inga artister från Uganda.” Jag förstår, ett helt rimligt svar, men jag tror faktiskt du kan den här.

Låten som vi alltid sjunger på CRO Masaka, dagcentret för gatubarn i staden är inte ”Memories” av A Pass och Lilian Mbabazi, det är Justin Biebers nya hit, Sorry. Jag sjunger gärna med när Chris eller Ronald börjar nynna på låten, tycker att det känns otippat och väldigt kul.

En torsdag, på en så kallad streetwalk där personalen från centret går ut på gatorna för att uppmuntra gatubarn att komma till centret, går vi in i en av många video-hallar, en liten lokal där folk som inte har något att göra på dagarna kan komma och titta på film, tv-serier och musikvideos. Barn och ungdomar som bor på gatan går gärna hit för att titta på film och på natten sover även många där. ”Kom till centret”, säger vi. ”Du får tvätta dig, får mat, får leka. Du kan få stöd att få börja skolan, komma hem till din familj.” Men i dag är det ingen som vill följa med oss.  Ägaren till video-hallen sätter på ett klipp från en utomhuskonsert som kunde varit i Sverige. Introt börjar spelas och framför ett hav av ungdomar som spelar in med varsin ny iPhone står självaste Justin Bieber och sjunger, just det, Sorry. Plötsligt är det inte så kul längre.

Ibland tror vi att vi vet allt om världen. Vi är ju så medvetna och informerade. Vi vet om världens orättvisor, vi ger av vår tid och våra pengar. Men i en video-hall i en stad i Uganda sitter det barn som har rymt hemifrån, från fattigdom, misshandel och tungt arbete. Och de ser oss. Det kunde ha varit jag på den konserten. Det kunde ha varit jag som stod där i raden av ungdomar med nya smartphones. Jag hoppas att när jag åker tillbaka till Sverige och får gå på festivaler och konserter med mina vänner, så hoppas jag att de inte fortfarande sitter där, på träbänkarna, utstötta av sina familjer och samhället, och ser på oss. Och jag undrar: is it too late to say sorry?

Elin Isaksson, praktikant i Uganda

En dag som praktikant i Uganda

Maria Svensson blogginlägg cro

Varje dag promenerar jag och Elin i en halvtimme för att nå Child Restoration Outreach ,CRO, rehabiliteringscentret för gatubarn i Masaka där vi gör vår praktik. Boda boda-förarna (motorcykelförarna) hälsar glatt på oss när vi går förbi och några kommer till och med ihåg våra namn. Vi får ofta följe av flera av barnen som är på väg till centret under den sista biten. De flesta har sovit i containrar eller ”video halls” i staden.

Dagen på centret börjar med morgonandakt, där vi alla klappar i takt till psalmerna vi sjunger. Därefter får jag och Elin följa med personalen på så kallad ”street walk”, då vi beger oss ut i staden för att skapa kontakt med fler gatubarn och be dem komma till centret. Där de kan duscha och tvätta sina kläder, leka med andra barn, få frukost och varm lunch samt prata om och bearbeta sin vardag på gatan.

Lunchen består oftast av bönor och posho, en sorts mos gjord på majsmjöl. Ibland får jag och Elin hålla i lektionen på eftermiddagen och då har vi övningar kring barns rättigheter eller teamwork. Vi kallas ”auntie Maria” och ”auntie Elin” av barnen. Häromdagen fick barnen diskutera vilken rättighet de tycker är viktigast och de två vinnarna var tillgången till mat och vatten samt rätten till sjukvård. För att arbeta med teamwork lekte vi ”Knuten”, då alla blundar, går framåt och tar tag i två händer som man hittar. En mänsklig knut bildas och sen måste alla hjälpas åt för att knyta upp den och bilda en cirkel.

Det roligaste varje dag är självklart att umgås med barnen! Jag imponeras varje dag av deras glädje och förmåga att bara leka och vara barn trots den hårda vardag de möter på gatan.

Gästbloggare: Maria Svensson

På bilden: Vi leker knuten. Umar, William, Allan, Halima och Elin syns närmast i bild.
Foto: Maria Svensson

Lyxen att ha fritid

assetouI skuggan under ett träd i utkanten av skolgården i Piega, en ort på landsbygden i Burkina Faso, sitter jag och pratar med Assetou som är 13 år. Jag ställer frågor om vad hon gillar i skolan, vad hon vill bli när hon blir stor och hur många syskon hon har. Franska, lärare i en stor skola och tre systrar samt en bror, får jag till svar.

Frågorna jag ställer är bestämda i förväg, hemma i Sverige. Min kollega Ida, programkoordinator för Västafrika, som hjälper mig att tolka samtalet, har fått frågorna nedskrivna på ett papper. De handlar också om till exempel vem som bestämmer i familjen och när man blir vuxen. Frågorna ska ställas till olika barn från olika länder för att sedan bli till en barnpanel i Erikshjälpens tidning.

Jag frågar om Assetou skulle vilja ändra på någonting där hon bor?

– Om jag skulle vara beslutsfattare skulle jag ordna att vi fick en bättre asfalterad väg till Piega. För nu är den dålig med många hål, svarar hon.

Sen ställer jag en enklare fråga: vad gillar du att göra på fritiden?

– Jag läser mina läxor, svarar Assetou.

Och det är på sätt och vis ett bra svar, för alla flickor får inte tid till att läsa läxor hemma. Men det var ju inte riktigt det jag undrade över, så Ida hjälper mig att förtydliga frågan: vad gör du när du inte är i skolan eller gör läxor?

– Jag hjälper till hemma, min uppgift är att diska på kvällen.

Assetou bor i en stor familj, där flera släktingar med familjer också ingår. Att diska är ett tungt arbete som tar mycket tid, med stora kärl som har använts över öppen eld och vatten som ska hämtas.

Ida hjälper mig att ställa frågan igen, men Assetou har inget annat svar.

En åsna går förbi, några barn springer runt i den röda jorden en bit bort. Vi sitter kvar under trädet och jag inser att Assetou kanske inte förstår den fråga som jag tyckte var så enkel. Jag inser att ”fritid” kanske är en lyx som Assetou inte har.

Ida pratar vidare med Assetou på franska och Assetou säger att hon ibland träffar vänner för att prata. Men det där med fritid är fortfarande ett okänt begrepp.

En liten tid senare ställer jag samma frågor till ett svenskt barn. Då är frågan om fritid inte något problem, tvärtom. Men jag har lagt till en fråga som inte fanns med i den första listan med frågor: hjälper du till med några hushållssysslor? Den frågan är inte lika lätt att besvara i den svenska kontexten.

I dag är det skärtorsdag och det väntar en påskhelg som för mig innebär besök i kyrkan, möjlighet att träffa vänner och att ta det lugnt och vila. Med andra ord: en massa fritid. Jag tänker verkligen njuta av den välbehövliga paus som påskhelgen erbjuder. Njuta av lyxen att ha fritid. Efter helgen är det jobb igen – för att fler barn ska få möjlighet till fritid, vilket Barnkonventionens 31:a artikel slår fast att alla barn har rätt till.

Ljuset är på väg

ffa

Äntligen är ljuset på väg tillbaks och våren är i antågande. En tuffare och bildligt talat mörkare höst har nog aldrig jag upplevt i vårt land, då vi fått se så många människor fara illa. Men genom mitt arbete på Erikshjälpen har jag också fått se och möta många som på olika sätt vill vara med och göra livet ljusare.

Det kan vara till exempel genom att göra ankomsten till Sverige för våra medmänniskor, som tvingats lämna sina hem och det de älskar, så positiv och bra som möjligt. Några som gör det mötte jag alldeles före jul i Huskvarna:

Jag kliver in i Huskvarna Pingstkyrka och känner mig varmt välkommen då ett flertal äldre volontärer finns där just för att ta hand om besökarna. Från kyrksalen hörs glada skratt och rop. Väl inne möts jag av en fullsatt kyrksal, där runt 150 ungdomar och ledare är i full fart med att genomföra en lek där alla är inkluderade med att trä en tråd i och mellan bänkraderna. Stämningen är på topp. När leken är slut kliver en av deltagarna fram och sjunger en låt på sitt språk och övriga i publiken börjar genast klappa takten.

Jag och många med mig förstår inte mycket men han är duktig och vi njuter av sången. Vad är det då som är på gång? Jo, runt 180 ungdomar från framför allt HVB-hem för ensamkommande, men även ett gäng från ordinarie fotbollslag, har spelat Football For All Global-cup hela dagen och nu är det alltså avslutning. Cupen är ordnad av Huskvarna Pingst, Frälsningsarmén Jönköping och fotbollsklubben HFF. Ett digert förarbete har gjorts där man bland annat ordnat runt 100 volontärer som hjälpt till under dagen men man har också fått väldigt många sponsorer och gåvogivare för att göra dagen möjlig. Men det bästa med detta är att det är inte enbart denna dag som erbjuds ungdomarna utan detta är startskottet för en fortsatt Football For All Global-verksamhet i Huskvarna.

Under kvällen får ungdomarna som vill fortsätta ingå i denna positiva gemenskap anmäla sitt intresse. Verksamheten innebär att man kommer att träna fotboll 3-4 gånger i veckan, delta i ”life-class” där man jobbar med sina värderingar och attityder och reflekterar kring syfte, mening och mål i livet, samt får man möjlighet att ha en mentor som ett extra stöd. Erikshjälpen har sedan ett år tillbaks varit med och stöttat en Football For All Global -verksamhet i Vårby. Ungdomar därifrån fanns med under dagen. Vi kommer att fortsätta vara med och utveckla och sprida konceptet till fler orter i landet.

Kvällen fortsätter med häng i serveringssalen där ungdomar och volontärer i alla åldrar, från tonåringar till pensionärer fikar, käkar snacks och umgås. Ungdomarna, som är allt från nyankomna sedan några veckor till att ha varit i Sverige flera år, visar tydligt sin tacksamhet över att denna dag arrangerats. Lite här och var sitter små grupper och samtalar, både unga och äldre tillsammans.

Två afghanska killar som jag samtalar med har varit i Sverige i över ett år. Båda har tvingats fly från Iran där de är uppvuxna tillsammans med sina familjer men riskerade att hamna i kriget i Syrien. De har kamrater som dödats där. De berättar om och visar bilder på sina yngre syskon som är kvar i Iran och som de saknar oerhört mycket. Nu drömmer den ene om att bli polis och den andre vill bli ridlärare. Han red mycket i Iran men här är det alldeles för dyrt så han har bara kunnat rida två gånger sedan han kom hit.

Flera av de äldre volontärerna som jag pratar med har förberett sig för att vara med till inpå småtimmarna men många ungdomar och ledare är trötta efter en intensiv dag och trappar av efter en stunds härlig gemenskap. Runt 60 ungdomar anmälde sitt intresse för att delta i fortsatt Footboll For All Global-verksamhet innan de gick hem.

Jag lämnar samlingen alldeles varm inombords. Erikshjälpen vill ge liv åt barns drömmar. Här har vi en fantastisk möjlighet!

De människor jag i olika sammanhang möter vittnar om att det gett dem själva så mycket tillbaks att få vara med och lära känna människor från olika delar av världen och olika kulturer. Detta är ljus i mörker för mig och liksom ljuset kommer åter med våren upplever jag att så många vill vara med och få ljuset att segra över alla mörka destruktiva krafter som vi tyvärr också möter i vårt fantastiska land.

Den som får finnas

rumanien_fotoBengtObergJag sitter i bilen och blickar ut över gränsövergången mellan Rumänien och Ungern. Den korta kön ringlar sig i maklig takt fram mot gränspolisens hytt. Jag tittar ned i knäet och känner hur passet bränner i mina öppna händer. Skam.

Jag har nog aldrig på riktigt lagt märke till, känt och förstått så här med varenda fiber i min kropp hur privilegierad jag är. JAG FINNS.

Någon dag tidigare går jag runt i en romsk bosättning och fyraåriga Raluca drar med mig till bakgården för att presentera mig för tuppen och de tre hundvalparna som ligger sovandes i en hög med sopor. Raluca skrattar till när jag berättar vad jag heter.

– Aurica?! Det heter min mormor med, är du verkligen så gammal!? fnissar hon.
Raluca berättar att hon älskar djur och att hon håller på att lära tuppen att göra konster.
– Då kanske jag kan uppträda med honom, drömmer hon.

Ralucas mamma ansluter till oss med lillebror på höften. Lille Andrei kisar misstänksamt mot mig. Hans vilda hår och svarta ögon är förtrollande vackra. Han är klädd i en rosarandig stickad tröja som skvallrar om att tvättmaskin inte är en bekvämlighet som denna familjen åtnjuter. Jag ryser till när jag ser hans bara ben och fötter i den kalla vårsolen, men kylan verkar inte bekymra honom det minsta. I bakgrunden hörs Ralucas uppfordrande kommandon till tuppen, som vid närmare beskådan inte verkar alltför konst-intresserad utan lugnt pickar vidare. Jag och mamman tittar på varandra och skrattar tyst åt Ralucas hängivna träningsapproach. Vi pratar vidare om väder och vind, de vackra barnen, om livet och den vardagliga kampen. Andrei och Ralucas mamma berättar att Andrei behöver gå till doktorn för en knöl på benet. Men det är svårt, berättar hon, för det kostar stora pengar och Andrei har inga identitetshandlingar. Mamman suckar och mumlar tyst; han finns ju inte än.

De senaste månaderna har verkligen fått gemene man att reflektera och omvärdera. Något som skakat om mig på riktigt är den självklarhet med vilken medmänniskors människovärde definieras utefter och reduceras till resultatet av en administrativ process. Det kanske är oundvikligt i den verklighet som nu är Världen med upprättade gränskontroller, åldersbestämning och högljudda krav om tuffare asylprövningar. Men det skrämmer mig. Polarisering. Vi och dom.

Jag tänker på alla dem som är just ”Dom”. De vars existens inte har validerats. De som inte har rätt att söka skydd i fruktan för sitt liv för att deras ”Jag” inte har processats i ett legitimt system. De som inte vet hur det känns att höra till och vara efterfrågad. Kan Du tänka hur det skulle vara att inte finnas? Att inte vara en del av något strukturerat ”Vi”? Att inte vara medräknad eller någon som ”Vi:et” förhåller sig till eller planerar utefter? Hur skulle det kännas och vilka konsekvenser skulle det få för just Ditt liv? Tanken svindlar.

Jag hälsar på den ungerske gränskontrollanten och sträcker fram passet.
– Åh, svensk! säger gränskontrollanten, påtagligt nöjd och ger mig leende passet tillbaka efter en snabb överblick.
Jag tackar och tar emot det alltjämt lika brännande passet och skäms för alla gånger som jag avmätt rabblat upp de tio siffror som legitimerar mitt ”Jag” i apotekskön eller hos telefonbolaget, som att de vore en självklarhet. De är inte en självklarhet. Inte för väldigt många människor.

Gästbloggare: Ulrika Toorell, programkoordinator för Europa

Foto: Bengt Öberg

Tankar dagen efter Kvinnodagen

idasbloggbild

Den dag som var i går, åttonde mars, är varje år en knepig dag. Vi rör oss mellan ytterligheter som var för sig är upprörande men som inte kan eller borde jämföras: Några kvarvarande procent av oförklarade löneskillnader för samma arbete i världens kanske mest jämställda land kontra miljoner ”försvunna flickor” i Kina och Indien där flickfoster och flickspädbarn systematiskt väljs bort.

Men visst finns det ändå en poäng med denna dag. Om inte annat för att den manar oss till eftertanke och till fortsatt kamp för allas lika värde.

För egen del gick en särskild tanke i går till de modiga kvinnorna i södra Tchad som för en dag klär sig i manskläder och samlas för att spela fotboll under glada rop och skratt för att fira den Internationella kvinnodagen. Jag tänkte också på kvinnorna i Burkina Faso som också drog på sig byxor och gick ut och protesterade sida vid sida med männen när militären försökte ta makten genom en kupp i höstas. Och för alltid bär jag med mig minnet av de vardagshjältinnor lite längre norrut i Burkina som hade gått upp långt före gryningen för att hinna laga mat till sina familjer och sen cyklat flera mil för att få delta i en samling där kommunens invånare för första gången i historien öppet fick ställa frågor till lokalpolitikerna. Och hur flera av dem tog chansen och ställde sig upp för att få svar på varför det inte blivit något av planerna på en ny väg eller en till skola i deras by.

Tankarna gick också till min egen mormor som dubbelarbetade hela sitt långa liv, på åkrarna, i ladugården, i köket, i trädgården… Som alltid la sig sist och steg upp först. Som satte sig på vedlåren i köket om inte stolarna räckte till oss alla när det var dags att njuta av hennes fantastiska mat. Som sällan fick beröm för allt hon gjorde; som aldrig fick något diplom, någon guldklocka eller några rubriker. Och som trots alla långa år av hårt slit i det tysta på sin ålders höst inte fick några ATP-poäng utan fick nöja sig med allmän Folkpension.

Jag tänker att det är bara är en lycklig slump som gjort att just jag fick födas i en del av världen och i en tid när också en tjej som jag, en skogshuggardotter från en familj utan akademiska traditioner, fick läsa vidare vid på universitetet och sedan arbeta med det jag vill. Jag kunde lika gärna varit född i en liten småbrukarfamilj 1917 som min mormor där jag troligen hade blivit klassad som ”förläst” om jag hade haft minsta tanke på att studera vidare efter folkskolan.

Och jag kunde precis lika gärna ha fötts i Syrien och varit en av alla kvinnor som just i detta nu desperat letar vägar för att ta sig över Medelhavet eller tråckla sig igenom stängda gränser i skammens Europa. Med allt sämre utsikter om ordnad familjeåterförening för de tusentals familjer där bara en, oftast manlig medlem, tagit sig till Europa är det bråttom, bråttom för kvinnorna och barnen att komma efter innan Europa stänger helt och hållet.

Det finns heller ingenting som säger att jag inte kunde blivit född i Mali, hänvisad till det liv som förväntades av mig till arbete från tidig morgon till sen kväll redan från låg ålder. Till detta ständiga slitsamma hushållsarbete. Till dessa stora barnkullar; Alltid ett barn på ryggen, ett annat i handen och kanske ytterligare ett i magen.

När Kvinnodagen uppmärksammas i mars ser jag alla dessa kämpande kvinnor framför mig. Trots att kvinnan fortfarande i så många samhällen är andra rangens medborgare, ofta diskriminerad redan som barn när bröderna får gå före både när det gäller utbildning och tillgång till hälsovård så är bilden som starkast dröjer kvar ändå styrkan. Precis som kvinnorna på bilden, från en stökig innergård i Bamako, utstrålar styrka och glädje så är mitt främsta intryck av kvinnorna i Västafrika trots allt att de är så starka, att de faktiskt tar plats, skrattar, skämtar och att de älskar att visa upp sig i färgstarka, vackra kläder.

Och, sist men inte minst, tänker jag på alla modiga män som vågar stå upp för flickors och kvinnors rättigheter, också i länder där förtryck och diskriminering är vardag. Kampen går vidare. Det är allas vår kamp.

Barns musik kan få vuxna att tänka om

sjungandeNu är den nästan klar. Den första mobila musikstudion som jag, Peter Hallström, skall ta med mig till Kampala, Ugandas huvudstad i slutet av april.

En av organisationerna som Erikshjälpen samarbetar med i Östafrika heter Crane en barnrättsorganisation som med musik, dans och teater försöker lära barnen sina rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Ett oerhört kunnigt och engagerat gäng människor som har förstått att för att få till en strukturell förändring i förhållandet mellan vuxenvärlden och barnen så måste man börja med ungarna, helt enkelt.

Crane bedriver sitt arbete på så sätt att de åker runt i skolor i cirka 40 kommuner i Kampalas närområde. De lär känna barnen och utser efter ett tag några barn i varje kommun till barnambassadörer. De får sedan gå utbildningar som hålls på Cranes huvudkontor som ligger på höjden av stan, strax intill den gigantiska anglosaxiska kyrkan.

Man utbildar barnen i allt från vad de kan förvänta sig att vuxenvärlden skall ställa upp med gentemot dem till att de också har ett eget ansvar. Dessa två ingredienser skall samarbeta mot bättre villkor för barnen.

Man lär barnen att prata om sina upplevelser, sjunga om dem, spela teater om dem, skriva tal om dem och också att göra små filmer.

Trots att Ugandas regering skrivit under FN:s barnkonvention är det många barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda. En stor del av problematiken kring att barn i Uganda hamnar i utanförskap ligger i ett skolsystem som finns men på många sätt är undermåligt.

Ett annat problem är det både lömska och hemska viruset hiv som nära 7 procent av Ugandas befolkning bär. Och som om ingen medicin ges kan utvecklas till aids.

Aids skördar dödsfall dagligen i Uganda, ett land där det föds många barn. En del är smittade redan när de föds men det behöver inte enbart vara så. Sjukdomen påverkar mångas liv i fel riktning. Låt oss säga att en kvinna och en man fattar tycke för varandra, all kärlek vill i ett visst skede i livet ha barn. Anta då att mamman efter att ha fått tre barn plötsligt inser att hon fått viruset. Det finns inga pengar till mediciner. Förr eller senare dör mamman och pappan blir ensamstående med tre barn. Han ger sig omedelbart ut för att hitta en ny kvinna att dela sitt liv med och det är det ju i sig inget konstigt med, eller hur? Det gör vi här hemma också.

En kulturell skillnad mellan våra länder är att den nya mamman eller pappan rätt att vara elaka mot de barn som redan finns i hushållet. Ja, så fruktansvärt elaka att de kan skicka små flickor, inte äldre än 5-6 år gamla, till storstan för att bli hushållerskor åt medelklassen. De kan också säljas till hallickar. Barnprostitution är stort i Uganda. Pojkarna blir oftast helt sonika utslängda av styvföräldern till att klara sig på egen hand någonstans runt 8-, 9-årsåldern. Pojkarna hamnar tidigt i kriminalitet och drogmissbruk, ja även i barnprostitution de också.

Det är sådana här barn som Crane är så bra på att leta upp, ta hand om och utbilda. Barnen får i sin tur bli ledare för barn i samma situation som de en gång varit i. De vet var de skall leta och Crane ger dem förutsättningar tillsammans med en del skolor. Inte alla skolor vill vara delaktiga men en del vill det, tack och lov!

Barnen får möjlighet att samlas någon gång i veckan för att berätta vad de har varit med om. De inser snart att de inte är ensamma och stigmatiseringen minskar. Deras egen skam för det inträffade minskar och vips har de tillskansat sig det viktigaste av viktigt i de här situationerna: självkänsla, självförtroende, livslust och en oerhörd längtan att berätta för andra barn om vad de egentligen har rätt till.

Ställena där barnen träffas kallas för safehouses, små rum där de kan säga som det är, lätta sina hjärtan och på så sätt börja sin väg mot att bli de människor de egentligen skulle bli. Ett under sker!

Crane har, som jag berättat ovan, använt sig av gestaltning, teater, film och musik. Jag som låtskrivare vet att det går att förändra mycket bara genom att skriva en text och sätta musik till den, både för sig själv och andra. Det var inte svårt för mig att se potentialen i Cranes arbete.

Nu börjar den stora, långa, krångliga, men härliga resan mot att bygga ett enklare multimediahus i Kampala. Där ska först de vuxna, som jobbar på Crane, få lära sig hur man sköter spakarna. Sedan ska barnen få möjligheter att lära sig, skriva låtar och sedan sätta musik till dem. Tanken är också att de skall få lära sig att göra musikvideor till låtarna som via Youtube och andra sociala medier likt löpeldar kan få sprida sig ända upp till de fina radiohusen och tv-stationerna, så barnens berättelser får spridning bland den omedvetna medelklassen som mot bättre vetande använder sig av dessa barns tjänster.

Detta brinner jag för och det skall bli så oerhört spännande att se om det kan göra någon skillnad för barnen. Jag tror det, Erikshjälpen tror det och inte minst Crane som redan jobbat i den här riktningen länge inte bara tror det, de är övertygade att det kommer göra just det, skillnad.

Man kan fråga sig om det verkligen är en studio dessa barn behöver, är det inte viktigare att de får vatten, mat, kläder och tak över huvudet? Självklart måste vi vara med och hjälpa till på det planet också. Men studioprojektet är att gå djupare, att genom barnen och deras berättelser ta oss ett steg närmare rötterna till problemen, att genomlysa och tydligt visa på det som händer och på så sätt kanske över tid förändra cementerade tänkesätt, att förändra strukturerna helt enkelt.

Jag träffade en lite kille i Masaka som är en relativt stor stad i Uganda. Jag frågade honom om hur han hamnat där, hur det kom sig att han skulle gå och lägga sig på taket till en container där ägaren spikat upp vassa metallbitar för att, som ägaren uttryckte det, inte få några löss i sin container. Mahad hette pojken och han sa till mig, att om du skriver en sång om mitt liv så berättar jag. Detta är alltså hans berättelse nermald i min låtskrivarkvarn. Tänk om han kunde fått göra det själv med hans rytmer och hans lite hesa pojkröst.

Snart är det verklighet. Snart sätter projektet HOPE STUDIO KAMPALA igång! Hoppas att du vill vara med och förändra små barns möjligheter att förändra inte bara deras egen situation utan också andras.

Jag tänker att farbror Erik skulle varit med på detta, typ från första sekunden.

Avslutar mitt blogginlägg med Mahads berättelse som blev en sång när jag kom hem. Ha det fint alla läsare, ni är med och förändrar barns möjligheter att få fullvärdiga liv, det är något att vara stolt och glad för!

hej jag heter Mahad och är åtta år
jag m
åste sticka härifrån jag orkar inte mer
slagen som jag f
år blir bara hårdare
och m
ärkena från strykjärnet blir bara fler och fler

sen den dagen mamma dog av smittan som han gav henne
har livet slutat vara som det ska
rädslan fö
r att andas så han hör gör att jag inte får nån luft
jag m
åste gå mot stora stan

har inget annat val
kan inte bli n
åns slav

 hej jag heter Mahad och i vår skall jag bli nio
och jag
önskar mig en t-shirt utan hål
gen hit var lång men jag gick på för att jag hade hört
att pengar gick att tj
äna vid mitt mål

framme i Masaka första kvällen fick jag sova hos en farbror
som blev hå
rd och tog min hand
det luktade s
å konstigt och hans andetag blev tätare
jag blundade och allting blev till sand

en åttaårig son
som m
åste här ifrån

hej jag heter Mahad och om två år är jag tio
och d
å skall jag ha en hund och två par jeans
r jag sover på mitt golv så drömmer jag att mamma håller om mig
och hon kallar mig sin prins

jag skar mig just på benet av metallen
som skall hindra mig att komma upp p
å taket där jag bor
men pl
åster är för dyra så jag torkar mig med trasan
som min kompis just nu fyllde med sitt snor

har ingen annan plan
jag lovar man blir van

jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad

Gästbloggare: Peter Hallström, ambassadör för Erikshjälpen, musiker, låtskrivare

Vill du vara med och stötta Hope Studio i Kampala? Ge en gåva i Erikshjälpens gåvobutik!

Fritidsgårdar med hjärta – Biståndspodden

Kan den här våren bli starten för en ny vår för fritidsgårdar och en djupare mening? Hörnan i Bergsjön Göteborg, möter Powerhouse i Vetlanda. Likheterna är fler än olikheterna. Unga är unga överallt.

podcast_cover

– Man har ju hört en del föräldrar som säger att ”dit ska du inte gå, då hamnar du i trubbel”. Men det är ju tvärt om – man håller sig borta från trubbel, säger Alexander Lovén. Han började komma till fritidsgården Powerhouse i Vetlanda i tidiga tonåren och sitter nu med i styrelsen.

En del av oss kommer kanske ihåg de klassiska orden ”men vi har ju ingen lokal”. Och fritidsgården har nog fortfarande en roll att spela som ett alternativ till att driva runt. Men kanske har rollen djupnat, särskilt i ljuset av det senaste halvårets händelser med fler och fler nyanlända. Alexander är en av många som menar att fritidsgården också är en plats för integration. En plats där olika grupperingar kan mötas och umgås.

En fritidsgård som plattform för ungas delaktighet och för integration, är också tanken med Erikshjälpens nystartade arbetet för fritidsgårdar.
– En fritidsgård med ett hjärta som pulserar, det är ett behov i Sverige i dag. Det menar Patrik Olofsson på fritidsgården Powehouse i Vetlanda. Han är nu också deltidsanställd på Erikshjälpen för att driva arbete med fritidsgårdar framåt.

Men hur jobbar man med integration för unga människor som befinner sig i en ålder och i en situation där tillhörighet och gruppen är så viktig?

Bergsjön, stadsdelen i Göteborg med en befolkning bestående av 142 olika nationaliteter, har sina egna utmaningar. Där har fritidsgården Hörnan nu börjat titta på ett samarbete med Erikshjälpen och Powerhouse Vetlanda, som är en i en förhoppningsvis växande skara fritidsgårdar som drivs i samarbete med Erikshjälpen. Henrik Thörnqvist, kyrkoherde i Svenska Kyrkan, tycker frågan om grupperingar och tillhörighet är viktig. Hör hans resonemang i vårens första avsnitt av Biståndspodden. Om fritidsgårdar med hjärta.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]


Extramaterial

Henriks debattartikel

Henrik Thörnqvist har också skrivit en debattartikel till Erikshjälpens tidning. Här kan du höra honom läsa hela den artikeln.