Om jag skulle ge dig tre gissningar på vad barnen som bor på Masakas gator gillar för musik, vad skulle du gissa då? ”Jag vet inte”, kanske du skulle säga. ”Jag kan inga artister från Uganda.” Jag förstår, ett helt rimligt svar, men jag tror faktiskt du kan den här.
Låten som vi alltid sjunger på CRO Masaka, dagcentret för gatubarn i staden är inte ”Memories” av A Pass och Lilian Mbabazi, det är Justin Biebers nya hit, Sorry. Jag sjunger gärna med när Chris eller Ronald börjar nynna på låten, tycker att det känns otippat och väldigt kul.
En torsdag, på en så kallad streetwalk där personalen från centret går ut på gatorna för att uppmuntra gatubarn att komma till centret, går vi in i en av många video-hallar, en liten lokal där folk som inte har något att göra på dagarna kan komma och titta på film, tv-serier och musikvideos. Barn och ungdomar som bor på gatan går gärna hit för att titta på film och på natten sover även många där. ”Kom till centret”, säger vi. ”Du får tvätta dig, får mat, får leka. Du kan få stöd att få börja skolan, komma hem till din familj.” Men i dag är det ingen som vill följa med oss. Ägaren till video-hallen sätter på ett klipp från en utomhuskonsert som kunde varit i Sverige. Introt börjar spelas och framför ett hav av ungdomar som spelar in med varsin ny iPhone står självaste Justin Bieber och sjunger, just det, Sorry. Plötsligt är det inte så kul längre.
Ibland tror vi att vi vet allt om världen. Vi är ju så medvetna och informerade. Vi vet om världens orättvisor, vi ger av vår tid och våra pengar. Men i en video-hall i en stad i Uganda sitter det barn som har rymt hemifrån, från fattigdom, misshandel och tungt arbete. Och de ser oss. Det kunde ha varit jag på den konserten. Det kunde ha varit jag som stod där i raden av ungdomar med nya smartphones. Jag hoppas att när jag åker tillbaka till Sverige och får gå på festivaler och konserter med mina vänner, så hoppas jag att de inte fortfarande sitter där, på träbänkarna, utstötta av sina familjer och samhället, och ser på oss. Och jag undrar: is it too late to say sorry?
Elin Isaksson, praktikant i Uganda