Nu är den nästan klar. Den första mobila musikstudion som jag, Peter Hallström, skall ta med mig till Kampala, Ugandas huvudstad i slutet av april.
En av organisationerna som Erikshjälpen samarbetar med i Östafrika heter Crane en barnrättsorganisation som med musik, dans och teater försöker lära barnen sina rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Ett oerhört kunnigt och engagerat gäng människor som har förstått att för att få till en strukturell förändring i förhållandet mellan vuxenvärlden och barnen så måste man börja med ungarna, helt enkelt.
Crane bedriver sitt arbete på så sätt att de åker runt i skolor i cirka 40 kommuner i Kampalas närområde. De lär känna barnen och utser efter ett tag några barn i varje kommun till barnambassadörer. De får sedan gå utbildningar som hålls på Cranes huvudkontor som ligger på höjden av stan, strax intill den gigantiska anglosaxiska kyrkan.
Man utbildar barnen i allt från vad de kan förvänta sig att vuxenvärlden skall ställa upp med gentemot dem till att de också har ett eget ansvar. Dessa två ingredienser skall samarbeta mot bättre villkor för barnen.
Man lär barnen att prata om sina upplevelser, sjunga om dem, spela teater om dem, skriva tal om dem och också att göra små filmer.
Trots att Ugandas regering skrivit under FN:s barnkonvention är det många barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda. En stor del av problematiken kring att barn i Uganda hamnar i utanförskap ligger i ett skolsystem som finns men på många sätt är undermåligt.
Ett annat problem är det både lömska och hemska viruset hiv som nära 7 procent av Ugandas befolkning bär. Och som om ingen medicin ges kan utvecklas till aids.
Aids skördar dödsfall dagligen i Uganda, ett land där det föds många barn. En del är smittade redan när de föds men det behöver inte enbart vara så. Sjukdomen påverkar mångas liv i fel riktning. Låt oss säga att en kvinna och en man fattar tycke för varandra, all kärlek vill i ett visst skede i livet ha barn. Anta då att mamman efter att ha fått tre barn plötsligt inser att hon fått viruset. Det finns inga pengar till mediciner. Förr eller senare dör mamman och pappan blir ensamstående med tre barn. Han ger sig omedelbart ut för att hitta en ny kvinna att dela sitt liv med och det är det ju i sig inget konstigt med, eller hur? Det gör vi här hemma också.
En kulturell skillnad mellan våra länder är att den nya mamman eller pappan rätt att vara elaka mot de barn som redan finns i hushållet. Ja, så fruktansvärt elaka att de kan skicka små flickor, inte äldre än 5-6 år gamla, till storstan för att bli hushållerskor åt medelklassen. De kan också säljas till hallickar. Barnprostitution är stort i Uganda. Pojkarna blir oftast helt sonika utslängda av styvföräldern till att klara sig på egen hand någonstans runt 8-, 9-årsåldern. Pojkarna hamnar tidigt i kriminalitet och drogmissbruk, ja även i barnprostitution de också.
Det är sådana här barn som Crane är så bra på att leta upp, ta hand om och utbilda. Barnen får i sin tur bli ledare för barn i samma situation som de en gång varit i. De vet var de skall leta och Crane ger dem förutsättningar tillsammans med en del skolor. Inte alla skolor vill vara delaktiga men en del vill det, tack och lov!
Barnen får möjlighet att samlas någon gång i veckan för att berätta vad de har varit med om. De inser snart att de inte är ensamma och stigmatiseringen minskar. Deras egen skam för det inträffade minskar och vips har de tillskansat sig det viktigaste av viktigt i de här situationerna: självkänsla, självförtroende, livslust och en oerhörd längtan att berätta för andra barn om vad de egentligen har rätt till.
Ställena där barnen träffas kallas för safehouses, små rum där de kan säga som det är, lätta sina hjärtan och på så sätt börja sin väg mot att bli de människor de egentligen skulle bli. Ett under sker!
Crane har, som jag berättat ovan, använt sig av gestaltning, teater, film och musik. Jag som låtskrivare vet att det går att förändra mycket bara genom att skriva en text och sätta musik till den, både för sig själv och andra. Det var inte svårt för mig att se potentialen i Cranes arbete.
Nu börjar den stora, långa, krångliga, men härliga resan mot att bygga ett enklare multimediahus i Kampala. Där ska först de vuxna, som jobbar på Crane, få lära sig hur man sköter spakarna. Sedan ska barnen få möjligheter att lära sig, skriva låtar och sedan sätta musik till dem. Tanken är också att de skall få lära sig att göra musikvideor till låtarna som via Youtube och andra sociala medier likt löpeldar kan få sprida sig ända upp till de fina radiohusen och tv-stationerna, så barnens berättelser får spridning bland den omedvetna medelklassen som mot bättre vetande använder sig av dessa barns tjänster.
Detta brinner jag för och det skall bli så oerhört spännande att se om det kan göra någon skillnad för barnen. Jag tror det, Erikshjälpen tror det och inte minst Crane som redan jobbat i den här riktningen länge inte bara tror det, de är övertygade att det kommer göra just det, skillnad.
Man kan fråga sig om det verkligen är en studio dessa barn behöver, är det inte viktigare att de får vatten, mat, kläder och tak över huvudet? Självklart måste vi vara med och hjälpa till på det planet också. Men studioprojektet är att gå djupare, att genom barnen och deras berättelser ta oss ett steg närmare rötterna till problemen, att genomlysa och tydligt visa på det som händer och på så sätt kanske över tid förändra cementerade tänkesätt, att förändra strukturerna helt enkelt.
Jag träffade en lite kille i Masaka som är en relativt stor stad i Uganda. Jag frågade honom om hur han hamnat där, hur det kom sig att han skulle gå och lägga sig på taket till en container där ägaren spikat upp vassa metallbitar för att, som ägaren uttryckte det, inte få några löss i sin container. Mahad hette pojken och han sa till mig, att om du skriver en sång om mitt liv så berättar jag. Detta är alltså hans berättelse nermald i min låtskrivarkvarn. Tänk om han kunde fått göra det själv med hans rytmer och hans lite hesa pojkröst.
Snart är det verklighet. Snart sätter projektet HOPE STUDIO KAMPALA igång! Hoppas att du vill vara med och förändra små barns möjligheter att förändra inte bara deras egen situation utan också andras.
Jag tänker att farbror Erik skulle varit med på detta, typ från första sekunden.
Avslutar mitt blogginlägg med Mahads berättelse som blev en sång när jag kom hem. Ha det fint alla läsare, ni är med och förändrar barns möjligheter att få fullvärdiga liv, det är något att vara stolt och glad för!
hej jag heter Mahad och är åtta år
jag måste sticka härifrån jag orkar inte mer
slagen som jag får blir bara hårdare
och märkena från strykjärnet blir bara fler och fler
sen den dagen mamma dog av smittan som han gav henne
har livet slutat vara som det ska
rädslan för att andas så han hör gör att jag inte får nån luft
jag måste gå mot stora stan
har inget annat val
kan inte bli nåns slav
hej jag heter Mahad och i vår skall jag bli nio
och jag önskar mig en t-shirt utan hål
vägen hit var lång men jag gick på för att jag hade hört
att pengar gick att tjäna vid mitt mål
framme i Masaka första kvällen fick jag sova hos en farbror
som blev hård och tog min hand
det luktade så konstigt och hans andetag blev tätare
jag blundade och allting blev till sand
en åttaårig son
som måste här ifrån
hej jag heter Mahad och om två år är jag tio
och då skall jag ha en hund och två par jeans
när jag sover på mitt golv så drömmer jag att mamma håller om mig
och hon kallar mig sin prins
jag skar mig just på benet av metallen
som skall hindra mig att komma upp på taket där jag bor
men plåster är för dyra så jag torkar mig med trasan
som min kompis just nu fyllde med sitt snor
har ingen annan plan
jag lovar man blir van
jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad
jag heter Mahad
Gästbloggare: Peter Hallström, ambassadör för Erikshjälpen, musiker, låtskrivare
Vill du vara med och stötta Hope Studio i Kampala? Ge en gåva i Erikshjälpens gåvobutik!