God dag yxskaft

Häromdagen skulle jag skriva en artikel till en helsida som vi i bland har i en lokal gratistidning. Min kollega Sofia tipsade om att hon fått bra material från vår samarbetspartner i Marghita, Rumänien. Det var barn i förskoleåldern som fått frågor om vad de gillar att göra och vad de drömmer om.
Jag har själv barn i förskoleåldern. Gissa om jag kände igen mina barn i lilla Zaharia, 3 år, som fullkomligt fått spindelmannen på hjärnan:
”Vad har du lärt dig på After School?”
”Jag vet inte. Men Spindelmannen är en slagskämpe och klättrar på stegen.”
“Är det något du skulle vilja ändra på i After Schoolprogrammet?”
”Jag skulle önska att det fanns en radiostyrd spindelmannen på After School.”

Barn är barn. Jag slås ofta av detta i mitt yrke som kommunikatör på Erikshjälpen. I min familj kommer uttrycket ”god dag, yxskaft” ofta väl till pass när barnen ska berätta om sin dag vid middagsbordet eller när vi frågar dem något. Jag tänker att det uttrycket, eller dess rumänska motsvarighet, nog används på förskolan i Marghita också.

Ett land – olika verkligheter

fotbollI fredags träffade jag barn som deltagit i ett utbyte med en skola i Sverige. Barnen går i femman och sexan. De bor på landsbygden i Uganda. I deras vardag hämtar man vatten vid en brunn och det är inte någon som har elektricitet just här. De bor på en ö och familjerna lever av jordbruk och fiske.

Jag frågade barnen som deltagit i utbytet vad de tyckte var intressantast att se i Sverige. Raymond var mest fascinerad över maten. Sen var det kul att spela fotboll med andra.

– Vädret, sa Priscilla. Och annars var det bästa att få bli kompis med andra barn och få gå i deras skola.

Priscilla tyckte det var konstigt att barn åkte bil till skolan.

Och nu sitter jag i Kampala där det finns många barn som skjutsas av sina föräldrar till skolan. I hemmet jag var på lördagen ägnade barnen ganska många timmar åt Disney Channel. ”Sofia den första” var favoritprogrammet. Så hör man en vuxen säga:

– Det är bra med tv så man får lite gjort, men de borde snart ut och leka.

På eftermiddagen gjorde barnen trolldeg. Det kunde varit i Örebro.

vattendunkOch för att ytterligare få en annan verklighet i Kampala träffade jag en kvinna som bor med sina fyra barn i ett hus på 2 x 2,5 meter. Eller sämre vedskjul skulle man kunna säga. Jordgolv och hål i taket. Hon driver frisersalong i samma hus. Hur hon lyckas vara välklädd i den leran är otroligt. Den verkligheten hade varit svår för barnen på ön att förstå.

Att verkligheten skulle vara lika för alla tror jag inte på. Människor är olika. Men barn som växer upp i ett skjul med jordgolv eller barn som inte får plats i skolan är en verklighet som behöver förändring. Så den verkligheten beskriver vi men får inte glömma att berätta om det som fungerar.

Just nu är det gräshoppsäsong i Uganda. Gräshopporna kommer i horder, friteras och säljs. Det blir en bra inkomstkälla för fattiga familjer.

När vi inte kan hantera nöden

johanbloggDet svenska debattklimatet kring nöden och behoven vi ser runtomkring oss blir mer och mer polariserat. Man förväntas vara för eller emot asylrätt, gränskontroller, invandring och IS i samma andetag. Samtidigt pågår diskussioner om klimatkriser, tiggeri och könsstympning. Rädsla för terrorbrott och hatbrott.

När allt kastas mot en på samma gång är det inte konstigt att man har svårt att hantera det. Det känns övermäktigt. Man behöver andrum. Det går inte lösa alla problem, inte över en natt, och orsakerna är komplicerade och svårtydda.

En sak som jag ändå kunnat landa i är att jag kan göra det lilla. Jag kan så ett litet frö i medmänniskan jag möter. Om det så är en medmänniska som sitter med pappmugg på gatan eller medmänniska som skriver hatiska inlägg på Facebook – så kan jag försöka göra något litet där och då.

Sedan kan jag även göra något långsiktigt och då tror jag att det bästa är att överlåta och supporta organisationer som har mer koll på läget, mer tid och mer kompetens än jag. Jag blir så imponerad varje dag när jag hör vad mina kollegor på Programavdelningen på Erikshjälpen åstadkommer i lokala projekt runt om i världen. De är verkligen med och förvandlar världen till en bättre plats – på ett långsiktigt och hållbart sätt.

Jag tror att mina kortsiktiga men viktiga handlingar behöver lite mod och mycket hjärta. Jag tror även att de långsiktiga initiativ jag väljer att stödja behöver tankekraft och pengar. Du och jag kan bidra med allt detta, i någon form.

När vi säger att Sverige är fullt eller att tiggare inte har rätt att be om hjälp så behöver vi fundera på om det är flyktingarna och EU-migranterna som verkligen är problemet – eller snarare vårt sätt att hantera situationen. Det finns organisationer och kommuner som skulle kunna göra mycket mer för dessa utsatta människor, både de som flyr hit och de som är kvar i sina hemländer, om de får medel och möjligheter.

Konstigt nog omfördelar politikerna medel som skulle gått till internationellt bistånd till flyktingsituationen i Sverige istället, vilket i långa loppet leder till fler flyktingar. Pengar som kunde hjälpt kommuner och organisationer att hjälpa fler flyktingar i Sverige skickas istället till Turkiet utan större förbehåll. Svenskar väljer att rösta på ett främlingsfientligt parti när människor från andra kulturer behöver oss som allra mest.

Vi skulle kunna klara av detta, vi kan stå upp för de ideal som Sverige stått för genom historien, solidaritet och jämlikhet. Vi kan öppna våra gränser och hjälpa många fler flyktingar. Med långsiktiga och kortsiktiga initiativ. Med hjärta och hjärna. Om vi vill.

Vad är egentligen ett hem? – Biståndspodden

bistandspodd-hem

Erikshjälpens julinsamling går till arbetet för barns trygga hem, både i Sverige och utomlands. Men vad är egentligen ett hem? I årets sista avsnitt av biståndspodden jämför vi hem i olika delar av världen. Och vi vidgar begreppet – hem är inte bara platsen där man bor, det är också människorna.
Det känns viktigt att stanna upp och fundera kring det nu i den flyktingsituation som råder, menar Ida Konaté Svensson.
– Så många har förlorat, inte bara den plats på jorden de hörde hemma, utan även människorna som gav dem någon slags tillhörighet. Det är ju att förlora sitt hem i dubbel bemärkelse.

podcast_cover

De andra runt samtalsbordet instämmer. Marianne Stattin Lundin är programkoordinator för Sydostasien, Ulrika Toorell för Östeuropa och Birgitta Johansson har ansvar för Erikshjälpens sverigearbete.

Välkommen att lyssna på deras erfarenheter kring hem runtom i världen, och på ett samtal om vad ett hem är och innebär för olika människor. Mer om hur de själva bott hittar du som extramaterial. Till vår hjälp har vi även barn från Korsberga förskola som läser berättelser om hur barn i andra länder bor.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]


Extramaterial

Det mest annorlunda stället jag bott på:

Marianne Stattin Lundin i Laos.

 

Ida Konaté Svensson vid Tcadsjön i Afrikas mitt

 

Ulrika Toorell i Rumänien

 


Hur kan ett hem se ut?

Här ser du bilder på olika hem runt om i världen.

 

Det finns hopp för Paris klimatförhandlingar

global warming

Det finns hopp.

Om vi tar vårt ansvar.

Vi kan bromsa den globala uppvärmningen.

Vi kan minska på klimatförändringarna.

Det är väldigt enkelt egentligen.

Det är förmodligen därför det också är så svårt.

Vi behöver en enklare livsstil.

Vi slår oss på bröstet för att vi sopsorterar. Och det är bra! Men samtidigt slänger vi mat!

Vi slår oss på bröstet för att vi handlar ”schyssta” varor med miljömärkningar. Och det är bra! Men samtidigt köper vi saker vi inte behöver!

Jag hoppas att klimatförhandlingarna i Paris blir en succé för hela skapelsen.

Jag hoppas att politikerna ställer sig i fronten för miljövänliga globala avtal inom handel och industri.

I Paris klimatförhandlingar ska världens länder enas om en väg framåt. Men makten över framtidens klimat ligger inte bara hos världens ledare, utan även hos dig och mig.

Det är våra val i vardagen, det vi gör i det lilla, som kommer att ge stöd till och sätta press på de förändringar som behöver göras för klimatet. För vår värld. För skapelsen.

Med Ghandis ord: Det finns så det räcker för allas behov – men inte för allas begär.

 

Läs gärna mer om miljövänliga restips och hur matsvinnet kan minskas.

”Fröken vet redan svaret”

moldavienHöstsolen i Moldaviens huvudstad Chisinau värmer omsorgsfullt mitt ansikte. Jag står på stora boulevarden och viftar frenetiskt efter en taxi.

– Vackra unga dam, vart önskar ni åka?
Vasile vänder sig mot mig och ger mig ett tandlöst, men innerligt leende. Smickrad över den inbakade dubbla komplimangen ger jag honom adressen och sätter mig i taxin. Vasiles grånade hår, hans skrovliga händer och trötta ögon vittnar om ett långt och arbetsamt liv.

Vi småpratar om de vackra höstlöven och vägens håligheter. Vasile är nyfiken på vad jag har i Moldavien och göra, så jag berättar. Jag berättar om Erikshjälpens arbete i landet. Förändringar vi vill möjliggöra och barn vi vill lyfta upp. Jag berättar om arbetet med dagcenter för att nå barn från fattiga familjer med ensamstående mödrar, socialt belastade familjer eller familjer där barnen lämnats ensamma när föräldrarna rest utomlands för att arbeta.

Vasile lyssnar uppmärksamt. Jag berättar vidare om arbetet för att utbilda lärare i barns rättigheter och om arbetet för att stärka barn som växer upp i hiv/aids-drabbade familjer. Vasile ser förvånad ut, han visste inte att det fanns hiv-sjuka i Moldavien. Jag berättar att Moldavien är det land i Europa med flest hiv-drabbade.
– Gud hjälpe dem! skrockar Vasile.

Den täta trafiken skänker oss oceaner av tid och vi pratar vidare om korruptionsskandalen på alla moldaviers läppar. Vasile gestikulerar stort och yvigt bakom ratten när han frustande beskriver sitt hemland som bakbundet och i händerna på tjuvar, oligarker och maktfullkomliga galningar! Han är arg. Vasile är inte ensam, många moldavier är minst sagt arga och uppgivna över det faktum att landets ledare och bankerna har ”försnillat” sisådär 10 miljarder kronor, motsvarande 10 procent av Moldaviens BNP.

Vi pratar om att både gas- och elpriset höjdes med 20 procent förra veckan och Vasile berättar att han är lite orolig för hur han och hans fru ska kunna hålla sig varma i vinter.
– Vi får väl göra som många andra – hugga ner träd i smyg för att ha och värma sig med i kaminen.

Vi pratar om Moldaviens skönhet, dess böljande kullar och vackra sjöar. Vasile ser nostalgisk ut för en sekund. Han berättar att han egentligen är utbildad skådespelare och geografilärare. När jag frågar varför han inte längre arbetar på teatern eller undervisar för han fingrarna och tummen demonstrativt mot varandra för att påvisa dårskapen i min fråga. Pengar. Hur skulle man kunna överleva på en lärarlön?
– Men Ce la vie, livet i Moldavien är svårt, säger Vasile.

Jag tackar Vasile för skjutsen och samtalet och stiger ur bilen. Precis innan jag stänger bildörren hindrar jag mig och lutar mig fram genom dörröppningen. I rädsla för att få en uppgiven suck som svar tar jag ändå mod till mig och frågar:
– Vasile, vad måste till för att det ska bli en förändring i Moldavien? Jag menar, en RIKTIG förändring?
Vasiles ögon tindrar till.
– Det vet fröken redan. Jag har själv hört er besvara er egen fråga många gånger under vår resa då ni pratat om ert arbete. Fröken vet redan svaret, säger Vasile finurligt.
– Vad då? Vad menar ni? frågar jag förvirrat.
– BARNEN, säger Vasile. För att få till en förändring måste vi börja med barnen. Ni har lösningen.

Gästbloggare: Ulrika Toorell, vikarierande programkoordinator för Europa

Barn ställer krav på makthavarna

barnkonv2bRadioprogram om barnäktenskap, barn som möter politiker och demonstrationer för barns rättigheter. I dag, den 20 november, är det barnkonventionens dag eller Universal Children’s Day. Detta uppmärksammas runt om i världen, inte minst i de västafrikanska länder där Erikshjälpen verkar.

I Mali firas barnkonventionens dag i hela landet med ett speciellt tema: ”Ett starkare system för barns trygghet och skydd, för nolltolerans mot våld och kränkningar mot barn”.

I mellersta Mali kommer Erikshjälpens samarbetsorganisation APSM ordna flera aktiviteter i tre kommuner runt staden Niono. Bland annat kommer barnen att fråga ut lokala beslutsfattare och myndigheter kring deras arbete för att skydda barns rättigheter, speciellt rätten till utbildning. Aktiviteterna har utformats i samarbete med barnen i varje kommun.

”Skydda barns rättigheter, mot könsstympning och barnarbete i guldgruvorna” är temat för ett event i kommunen Faraba, södra Mali, där barn framför sånger, dikter och sketcher. Arrangemanget görs tillsammans med Erikshjälpens samarbetsorganisation AMPDR och är en del i påverkansarbetet för att få beslutsfattarna i kommunen att skriva under ett lokalt förbud mot kvinnlig könsstympning, samt att efterleva ett förbud som AMPDR redan har lyckats få igenom mot barnarbete i lokala gruvor.

Samtidigt i Koro, centrala Mali, kommer samarbetspartnern AEDM att sända ett radioprogram om barns rättigheter i samarbete med radiostationen SINDJERE som har omkring 100 000 lyssnare. Programmet kommer att fokusera på följderna av att många flickor i Mali gifts bort redan som barn, exempelvis missad skolgång och försämrad fysisk och psykisk hälsa.

I Burkina Faso har landets ledande barnrättsnätverk och Erikshjälpens samarbetsorganisation COBUFADE inför den 20 november hållit en presskonferens kring problemet med barnäktenskap som fört upp frågan på den nationella dagordningen. I dag samlar COBUFADE traditionella och religiösa ledare och företrädare för det civila samhället för att diskutera lösningar på att framförallt många flickor gifts bort redan som barn.

Organisationen CREDO ordnar en mängd aktiviteter i tre kommuner i västra Burkina Faso, (Bama, Satiri och Kourouma) för att påverka lokala makthavare att bättre ta tillvara barns rättigheter. Ett aktuellt tema har valts ut i varje kommun: ”Vuxnas ansvar för att stärka och skydda barns rättigheter” (Bama), ”Tillsammans säger vi nej till barnäktenskap (Satiri) och ”Utbildning för alla” (Kourouma). Barnen själva deltar genom teckningstävlingar, poesi, teater och traditionell dans, allt i dagens tema. För att skapa ytterligare intresse och samla mycket människor kring de olika arrangemangen anordnas också fotbollsmatcher. Alla lokala ledare är inbjudna och barnen kommer själva att framföra budskap om sina rättigheter till dem.

barnkonv1bI Karimama i norra Benin kommer Universal Children’s Day att firas under lördagen. Temat är ”Alla tillsammans i kampen mot barnäktenskap”. Särskild vikt kommer också att läggas vid att uppmärksamma barns styrkor. Barnen själva kommer att framföra sketcher och läsa artiklar ur barnkonventionen för att göra de vuxna medvetna om vad barns rättigheter innebär.

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs den 20 november 1989, men fortfarande återstår mycket arbete för att alla barn i världen ska få sina rättigheter tillgodosedda. Erikshjälpen och Erikshjälpens partnerorganisationer arbetar för att det ska ske.

Gästbloggare: Berättelser från Erikshjälpens partnerorganisationer i Västafrika

Egentligen borde vi hålla en tyst minut varje dag

ljus1I måndags tystnade Europas arbetsplatser och skolor. Människor stannade upp, sänkte sina huvud och blundade. Några fällde tårar, andra knäppte händerna i bön. En tyst minut för att hedra offren från Parisattackerna, och visa anhöriga vår delaktighet i sorgen.

Många känner rädsla och oro: ”Vart är världen på väg? Hur ska vi skydda oss?”
Andra visar beslutsamhet och mod: ”Våldet ska inte få segra, låt oss fira vårt öppna samhälle, dansa på gator och torg. Försvara vårt öppna samhälle!”

Dåden i Paris var fruktansvärda. Som gammal journalist satt jag framför tv:n hela fredagsnatten, följde både svenska och utländska medier. Liksom världen i övrigt var jag skakad och oroad. IS-regimen måste få ett slut. Inget annat kan vara viktigare. Ändå visar historien bara en enda sak, och det är tydligast i Mellanöstern: Våld föder våld och de pågående hämndattackerna kommer bara att forma nya självmordsbombare, unga män och kvinnor i tusentals.

Hur märkligt det än kan låta är Parisattentaten endast en krusning av vad som händer i Syrien och i Irak. Varje dag! De minuter som våldsverkarna sköt på konserten och kring restaurangerna måste varit vidriga. Tänk då att leva i samma terror dag ut och dag in. Månad efter månad. Aldrig veta om dina barn lever när du kommer hem från affären. Alltid vara beredd att slänga dig mot marken.

Egentligen borde vi hålla en tyst minut varje dag, för alla de människor som tvingas lämna denna värld alldeles för tidigt. Men också i respekt för alla dem som orkar leva vidare, som tror på en framtid och en morgondag. Den stund hoppet överger oss, då kärleken inte längre orkar, det är då vi förlorar mot ondskan. Och det får aldrig, aldrig hända.

Och allt blir återfött! – Biståndspodden

karin-rosie-i-soffa

podcast_cover

Med klimatkonferensen i Paris och julen och köphysterin i antågande kan väl få saker vara så rätt som second hand? I det här avsnittet av Biståndspodden tar vi oss en shoppingtur som är snäll mot både plånbok och miljö. Karin Staberg, alias ”Fröken Retro” och anställd butikskommunikatör på Erikshjälpen Second Hand Butiker guidar oss i djungeln av fynd. Vi kollar igenom hela butiken i Jönköping, och får också sällskap av vår kollega och secondhand-fantast Johan Leidefors samt Tony Franzén som är volontär i butiken och vet allt om inspelat ljud.

Jag hittar en perfekt hylla till lilla badrummet, Karin har svårt att slita sig från två senapsgula fåtöljer. Johan kan väl vara förlåten om han inte handlade så mycket – han har ju nyss inrett hela vardagsrummet med second hand och loppisfynd.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]


Extramaterial

Vill du veta mer?

Läs mer om julsatsningen och tävlingen med #RECHRISTMAS.


Följ Fröken Retros blogg!

Karin Staberg är ju även känd som Fröken Retro. Surfa in på Secondhandbloggen.se.


Foton från inspelningen!

 

På vandring mot norr

”Är du från Sverige?! Jag är från Afghanistan. Kommer jag få stanna eller skickar ni hem mig?”flykting1

På väg hem från Grekland. Jag har sett människor som vinkat hej då och med ett hoppfullt leende lämnat Grekland för fortsatt vandring norrut i hopp om att äntligen få vila sina trötta sinnen och fötter.

En av dem jag träffade var 16-åriga Ismael från Afghanistan som efter en lång och farlig resa genom Pakistan, Iran och Turkiet korsade Victoria-torget i Aten där han fick ta emot lite kärlek från volontärerna och ett par skor. Jag hade då bara varit där några timmar, men redan fått möta många flyktingar – små barn, kvinnor, män och unga pojkar. Behoven är enorma och lösningen avlägsen.

Till volontärerna i Grekland sa jag att ”jackan ni överlämnar blir så mycket varmare av er blick som möter deras”.

För oss svenskar är det inte svårt att skicka saker, men att öppna våra hem, arbetsplatser och gemenskaper är den största utmaningen vi står inför nu. Tusentals människor går över gränsen till Makedonien varje dag, snart är de hos oss. Om vi stänger våra gränser – vem ska ge dessa människor möjlighet till ett liv och en framtid!?

flykting2b

wlan-303722_1280I flyktingtältet på gränsen till Makedonien har en volontär ordnat fri internetuppkoppling – något som är otroligt värdefullt för flyktingarna. Vilken väg ska vi  ta? Är gränsen fortfarande öppen? Till familjen – är ni fortfarande vid liv? Jag är snart framme vid målet!

Gästbloggare: Sara Bergqvist, programkoordinator humanitära insatser

Foto: Jörgen Ulvsgärd