”Disability is not inability” – Biståndspodden

cometogetherpodd

podcast_coverErikshjälpen Second Hand i Växjö gungar av reggae-rytmer från Kenya. Det är Baba Gurston som inleder framträdandet med projektet Come Together. Tidigt i våras reste gruppen, som bland annat består av de fyra projektambassadörerna Axel, Viktor, Joanna och Victoria, till Tanzania. Där träffade de andra unga med funktionsnedsättning. Nu åker de runt i Sverige för att berätta om sin resa. Med hjälp av film, föreställningar och sociala medier försöker de på alla sätt verka för allas rätt till skola.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]


Extramaterial

Vill du veta mer?

Läs mer om Come Together på deras hemsida cometogethereveryone.org


 

Lyssna på hela framträdandet i butiken


Hör hela intervjun med Joanna Johansson


Lyssna på Babas låt på Spotify

Sök på Baba Gurston ”Disability is not inability” eller klicka här: Spela upp Spotify i webläsaren.

Det nya status quo?

flyktingar_bread of lifeFrån debattprogram till Facebook-trådar, överallt ser man snart frustrationen – varför gör ingen något? Var är handlingarna? Hur ska vi lösa problemen med flyktingströmmen från södra Europa?

Ska man hjälpa ”på plats”, eller ska man hjälpa människor på flykt? Ska man göra faktiska försök att avsluta konflikten med våld och slå ut de parter som krigar?

I vår värld just nu pågår konflikter på flera håll. Från lokala krig mellan klaner, människorättskämpar mot företag, miliser och paramilitära grupper och mellan regerande makter och dess befolkning, etcetera. Många av dessa konflikter är konsekvenser av tidigare försök att lösa samma eller tidigare konflikt. Där ett maktvakuum uppstod såg påpassliga krafter till att ta sin chans.

I dag har vi fler flyktingar i Europa än någonsin, Sverige har tagit emot fler flyktingar än någonsin. Klimatflyktingar som inte flyr från egentlig fattigdom eller krig utan helt enkelt för att marken de bott på i generationer helt plötsligt inte bär skörd längre. Människor satsar sina besparingar och liv på att resa till Norden i hopp om att tiggeri ska ge dem en bättre tillvaro.

Om nöden är vårt nya status quo, så tror jag att det är viktigt att vi inte blir vana och loja vid att se lidandet. När nästa katastrof sker, nästa krig bryter ut så kommer även de människorna behöva vår hjälp.

Vi behöver även fundera på vår egen rätt till vår livsstil. Har vi rätt att ha tomma kyrkor, gympasalar, företagslokaler och hus när man planerar att sätta människor i tältläger? Är det rimligt att spendera mer pengar på glass än på välgörenhet? Är det hälsosamt att skydda sig från andras misär genom att bygga murar runt Europa och dess nationer? Att inte aktivt söka efter möjlighet att hjälpa till? Kan den gamla bilden av ett svenskt folkhem fortfarande hålla när dagens skriande nöd ropar utanför dörren?

Är det verkligen flyktingströmmen som är problemet, eller är det snarare vår bild av det utopiska samhälle vi tror vi hade haft utan dem?

Bild: Flyktingar får hjälp i Serbien. Foto: Bread of Life

Föräldrar utan svar

flyktingar_meganfragaAtt etablera sig i ett nytt land efter flykt från hemlandet är ofta lättast för barnen. Det kan leda till att familjeroller utmanas och att barnen i värsta fall förlorar tryggheten hos föräldrarna. Barn behöver få vara barn och föräldrar behöver få vara föräldrar till sina barn.

För några dagar sedan intervjuade jag barnläkare och professor Anders Hjern. Efter att han under 1980-talet mötte många flyktingbarn på sin mottagning började han forska kring hur flyktingbarn påverkas av de traumatiska händelser de upplevt i hemlandet och under flykten.

När vi träffades hade Anders Hjern mycket intressant att berätta och han sa bland annat att merparten av de flyktingbarn som kommer till Sverige egentligen inte är i behov av någon behandling, medmänsklighet från omgivningen räcker långt.

Han berättade också att för de flyktingbarn som har föräldrar är föräldrarna den stora tryggheten under flykten. Vid etableringen i ett nytt land kan dock barnens syn på föräldrarna förändras rejält. I hemlandet var mamma och pappa personer som hade svar, som visste hur saker fungerade, som barnen såg upp till. Men efter flykten, i det nya landet, har föräldrarna kanske inte längre svar, begränsas av det nya språket och kan inte förklara en del av de saker som händer eller ska hända.

Barnen börjar ofta förskola eller skola tidigt under asylprocessen. De flesta lär sig det nya språket ganska snabbt och börjar också få förståelse för den nya kulturen. Föräldrarna börjar inte läsa SFI förrän de fått uppehållstillstånd och det gör att de hamnar efter sina barn. Helt plötsligt är det barnen som har svaren och många gånger får de också hjälpa till att tolka för sina föräldrar. Det tycker Anders Hjern är mycket olyckligt.

– Man ska inte uppmuntra att 10-åringar tolkar när föräldrarna ska till arbetsförmedlingen eller sjukvården. Det skapar en obalans i familjen, föräldrarna behöver få vara föräldrar till sina barn. Det lägger också ett stort ansvar på barnen, säger han.

Här behöver samhället verkligen anstränga sig för att hjälpa barnen att vara barn.

Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att tvingas fly från sitt hemland, men däremot kan jag kanske föreställa mig vilken chock det hade varit om mina föräldrar någon gång under min uppväxt inte hade kunnat någonting längre. Jag var ett ganska vetgirigt barn och jag hade förmånen att ha föräldrar som jag kunde se upp till och fråga om allt. Fortfarande i dag kan jag vända mig till mina föräldrar med olika frågor. I vuxen ålder vet man ju att ingen kan veta allt, men som barn tänkte jag nog att mamma och pappa hade alla svar. Och skulle de plötsligt ha varit helt utan svar skulle nog min syn på dem ha förändrats ganska mycket. Kanske skulle jag ha känt mig besviken på mina föräldrar, kanske skulle jag till och med ha skämts för att de ”inte visste någonting”. Kanske skulle jag ha letat efter någon annan vuxen person som jag kunde vända mig till istället. Kanske hade jag tagit på mig rollen som förälder och försökt både vara lärare och tolk till mina föräldrar.

Det var väldigt spännande att få prata med professor Anders Hjern om flyktingbarn. Mer om resultatet av hans forskning kan du läsa i Erikshjälpens nästa tidning som kommer ut runt månadsskiftet november/december. Jag vill också tipsa om boken Att möta flyktingar som Anders Hjern skrivit tillsammans med Birgitta Angel.

Foto: Megan Fraga, Medair

Också kändisar måste få hjälpa till

barn_flyktingarDenna höst har svenska folket öppnat sina hjärtan. Det som vår förre statsminister Fredrik Reinfeldt blev närmast hånad för, har bilden av en död liten pojke förändrat över en natt. Nu vill alla hjälpa flyktingarna, hjärtan står öppna på vid gavel. Vi samlar filtar och kläder, vi bär madrasser och delar ut mat.

Skådespelaren Kjell Bergqvist kunde i SVT berätta hur han och dottern åkte till flyktingförläggningar och köpte frukost till 250 flyktingar. Dramatiskt, beslutsamt och kraftfullt. På bästa sändningstid passade han på att kritisera riksdag och regering, kommuner och migrationsmyndigheter. Ingen tar sitt ansvar tyckte han.

Sångerskan Carola – väl känd för både sin röst och sin empati – har hela huset fullt av flyktingar. I en film på tidningen Dagens hemsida sitter hon och sjunger tillsammans med ett gäng flyktingar från Iran. De träffades först på ön Kos. Carola delade ut visitkort, och nu har de kommit till Sverige för att bo hemma hos henne.

Under galor och insamlingar bli kändisarna tolkare av våra känslor och vårt engagemang. Och det är fantastiskt bra. Vi behöver förebilder som öppnar hem och bjuder på frukost. Kan de så kan vi, eller hur?!

Utmaningen för kändisar – liksom för oss alla – är att vara lika generösa när lamporna slocknat. När kamerorna pekar åt ett annat håll. När vardagen infinner sig, flyktingar är kvar och nöden inte ger med sig.

Engagemang får aldrig bli en hipp grej för att bättra på min egen image. Risken är att vi i sista änden sviker dem som vi öppnat våra hjärtan förr. Och de har redan blivit svikna alldeles för många gånger.

Fördelen med Erikshjälpen – och många andra organisationer – är att engagemanget inte tröttnar. Tillsammans krokar vi arm med tusentals andra långsiktiga gåvogivare. Och tillsammans håller vi på, år ut och år in. Med, eller utan TV-kameror. Oftast utan.

Hur hemskt det än låter, så kommer det alltid nya katastrofer. Så ser världen ut! Och än mer viktigt, det kommer en vardag då vi finns på plats för att skapa långsiktig förändring. Då vi hjälper barn och föräldrar till en hållbar utveckling, en egen utbildning, egna möjligheter och en egen framtid.

Hans by skriver på förbud mot könsstympning

HGP_mali_byaldsteKvinnlig könsstympning är en vanlig och riksfylld sed i Mali, Västafrika. Här har Erikshjälpen sedan många år tillbaka jobbat för att upplysa människor om riskerna och försöka stoppa ingreppet.

Arbetet bär frukt. Dramane Coulibaly är rådgivare till bychefen i en av byarna där Erikshjälpens partner arbetar. Han har själv engagerat sig starkt i kampen mot kvinnlig könsstympning och inställningen i byn har förändrats.

Hans by är nu en av de första som bestämt sig för att skriva under en lokal konvention om att förbjuda kvinnlig könsstympning.

Burkina Faso visar vägen

nypresidentDet var en gång ett land. Vi kan kalla det Faso. Landet hade styrts av samma president i 27 år. Varje gång det hölls val i detta land såg den sittande presidenten till att han vann.

Nu skulle det snart ordnas val i Faso igen. Fler och fler av landets invånare började prata om att det nu ändå var dags för en ny president. Lite omväxling kan ju inte skada, tyckte de.

Men det tyckte inte mannen som hade suttit vid makten i 27 år. Egentligen fick han inte ställa upp som kandidat igen men han föreslog då att reglerna skulle ändras så att det blev möjligt. Det skulle han inte ha gjort. Den här gången tröttnade Fasos invånare. Nu hade de fått nog av Samma Man vid Makten i 27 År.

För den som vill veta hur det gick i första delen i den spännande sagan om Faso finns upplösningen här. Under den senaste veckan har ett nytt dramatiskt kapitel skrivits i denna faktiskt alldeles sanna historia om landet i Västafrika som egentligen heter Burkina Faso och där Erikshjälpen driver flera viktiga projekt sedan många år tillbaka.

Alla vi som älskar Burkina Faso har kastats mellan hopp och förtvivlan under veckan som gått. Det har varit ett stort politiskt drama. Visserligen i skuggan av den flyktingkris som sent omsider fått oss här i Europa att öppna våra hjärtan och som, med all rätt, upptar så mycket av våra tankar och känslor just nu. Samtidigt kan det som just nu händer i Burkina Faso bli avgörande för möjligheterna till fred, demokrati och utveckling i många länder på den afrikanska kontinenten under de närmsta åren. Och i detta finns förstås också en stark koppling till flyktingströmmarna i världen eftersom de har sin grund i konflikter, fattigdom och bristande fri- och rättigheter.

Under det år som har gått sedan Burkina Fasos befolkning genom stort mod och fantastisk beslutsamhet lyckades sätta punkt för 27 år av En och Samma Man vid Makten har landet förberett sig för val. Nu var det snart dags: den 11 oktober 2015 skulle landets röstberättigade gå man och kvinna ur huse för att rösta i vad många hoppades skulle bli de första verkligt demokratiska valen i landets historia. Men så över en natt grusades förhoppningarna när en liten klick militärer som stått den gamle presidenten nära gjorde statskupp. De kidnappade bokstavligen president, premiärminister och därmed ett helt folk som så länge gått och väntat på att få välja sina egna ledare fritt och demokratiskt.

Mycket dramatiska dygn har följt sedan dess. Gatorna i huvudstaden Ouagadougou, liksom alla andra större städer runtom i landet, fylldes av protesterande människor. Precis som förra året när ”En och Samma Man vid Makten” till slut fick erkänna sig besegrad av folkviljan. Ett tag såg det ut som om kuppmakarna skulle få som de ville: spolierade val och grusade förhoppningar om verklig demokrati i Burkina Faso. Men ganska snart fick militärjuntan inse att de inte kunde stå emot 17 miljoner människor som längtat i snart 30 år efter förändring.

Efter dramatiska förhandlingar har interimspresidenten återinsatts, val ska hållas om än lite senare än planerat. Kuppledaren har offentligt bett om ursäkt och beklagat det som hänt. Än finns olösta frågor men det verkar som om Burkina Fasos beslutsamma folk ännu en gång har visat världen att det inte går att manipulera och missbruka makt hur som helst.

Varför är då det som händer i Burkina Faso just nu så viktigt? Jo, därför att miljontals människor i andra länder på den afrikanska kontinenten, och deras ledare, sedan länge håller ögonen på det som händer i Burkina. Efter att Burundis president nyligen lyckats med att omväljas, trots att han redan suttit de två tillåtna mandatperioderna, är förväntningarna på Burkina Faso ännu högre: Om folkviljan verkligen får segra här kan det ge hopp och kraft åt många andra på den afrikanska kontinenten som längtar efter rätten att få välja sina egna ledare. Jag hoppas att vi under lång tid framöver kommer att prata om Burkina Faso som landet där den nya demokratiska vågen i Afrika startade.

På bilden: Ibrahim, ledare för en av barnklubbarna som Erikshjälpen stöttar i Satiri i västra Burkina Faso. Kanske en framtida presidentkandidat?

Omvänd kulturkrock

4460_1511_01369Jag minns det så väl.

Vi var precis hemkomna efter en lång resa till bland annat Kambodja med vår dotter som då var knappt ett år gammal.

En resa där vi mött fantastiska människor, men också sett stort lidande. Fått träffa unga flickor som prostituerade sig för att överleva, sett hungriga småbarn som tiggde på gatorna och mött familjer som levde i djup fattigdom. En resa som satt djupa avtryck i mig som person.

Vi hade alltså nyligen landat hemma i Sverige. Och jag minns hur starkt jag reagerade på vilka samtalsämnen som dominerade bland föräldrarna i den lilla ”mullegrupp” vi precis gått med i. Det var vår i luften, vi satt på var sitt sittunderlag i skogen och folk pratade inte om något annat än altanplaner, renoveringar och husbyggen (åtminstone kändes det så). Och jag kommer ihåg att jag suckade inombords och tyckte det var vansinnigt att altanbyggen upptog så mycket av vår tid och tankeverksamhet när vi i stället borde lägga tid, energi och pengar på att se till så att barn i andra delar av världen fick det lika bra som våra egna.

Ni som kommit hem efter att ha rest eller levt i ett land där det finns mycket fattigdom kanske känner igen det. Den omvända kulturkrocken. De nya perspektiven och funderingarna kring vad vi egentligen håller på med. Nu har det gått fem år, snart sex, sedan den där perioden i Sydostasien. I dag bor jag och min man i hus, har tre barn och vi har – (ve och fasa?) – byggt en altan. Jag gillar att kolla i heminredningstidningar och ägnar en hel del tid åt något så ytligt som att bli en bättre löpare. Det där starka engagemanget jag kände när vi precis kommit hem från Kambodja finns kvar i mig, men i ärlighetens namn lägger jag nog mer tid på att förverkliga mig själv än att kämpa mot orättvisor.

Jag brottas ofta med känslor och tankar kring det här. Jag är så otroligt tacksam över att jag har det bra – samtidigt som det finns ett styng av dåligt samvete för att jag inte orkar bry mig mer om andra. Jag tror inte det är ett dugg fel att renovera hus eller göra sådant man tycker är kul och mår bra av. Men i Sverige är det alldeles, alldeles för lätt att bli alldeles för ego!

På bilden: Barn i ett slumområde i Kambodja.
Foto Åsa Dahlgren.

Lilla Biståndsskolan – Biståndspodden

Biståndspodden öppnar säsongen med ”Lilla biståndsskolan”!

Hur hjälper man egentligen på bästa sätt? Hur funkar bistånd? Hur vet man att pengarna verkligen kommer fram, och hur mycket av det går till administrationskostnader?

Vi får många frågor om bistånd på Erikshjälpen. Som tur är har vi många duktiga medarbetare som kan ge bra svar. När vi nu drar igång andra säsongen av Biståndspodden gästar Anna Wendal, biträdande programchef och Mattias Ingeson, biträdande generalsekreterare. De svarar på några av de vanligaste frågorna och förklarar hur allt hänger ihop – från att köpa en get i podcast_covergåvobutiken till att jobba långsiktigt med barns rättigheter.

När vi spelar in är flyktingkrisen ämnet på allas läppar. Strömmen av människor som flyr Syrien tycks aldrig sina och bilden på Alan har etsat sig fast på våra näthinnor. Vi pratar om hur man hjälper på bästa sätt, om transporter och om vikten av samordning.

Du kan välja att lyssna online, eller genom:
[button url=”https://itunes.apple.com/se/podcast/bistandsbloggen-bistandspodden/id936639220?mt=2″ color=”orange”]iTunes Podcaster (Apple)[/button] [button url=”http://acast.com/bistandspodden” color=”purple”]Acast (Android & Apple)[/button] [button url=”http://feeds.feedburner.com/bistandspodden/” color=”orange”]RSS feed[/button]


Mer om ämnet

Vill du läsa på och jämföra siffror från olika biståndsorganisationer hittar du info på:

www.frii.se

www.insamlingskontroll.se

www.charityrating.se


Lyssna på fler poddar!

Mer om hur vi jobbar för att barn inte ska behöva växa upp på barnhem hittar du i ett tidigare avsnitt.

bp_avsnitt3-bildBorta bra men hemma bäst?

Från barnhemmet till barnets hem.

I det tredje avsnittet av Biståndspodden pratar vi om barnhem och barn som växer upp på institutioner.

 


Vill du vara med och förändra?

För mer info om Erikshjälpens arbete och hur du kan bidra, gå in på Erikshjälpens hemsida.

Going Global

bloggbild_peterSitter på flygplatsen i Entebbe, Uganda, och tittar tillbaka på en fantastisk vecka. Under fem intensiva dagar har Erikshjälpen haft ett globalt möte där vi samlat personal från huvudkontoret i Sverige och från regionkontoren i Mali, Kambodja och Uganda.

Vi har diskuterat strategiska frågor, till exempel hur vi sätter upp mål för våra projekt och landprogram, hur vi ska jobba med katastrofinsatser och hur vi hittar ytterligare finansiärer för vårt arbete för att värna barns rättigheter. Samtalet flödar och det kommer bokstavligen synpunkter från alla jordens hörn.

Många av oss har gjort en lång resa för att komma hit. Men jag tänker att Erikshjälpen också har gjort en lång resa för att komma hit. Det som föddes i en liten småländsk pojkes medkänsla med andra sjuka barn har vuxit till ett internationellt arbete som dagligen påverkar tiotusentals barns liv.

Jag minns också något som man berättat för mig om en viss period i Erikshjälpens historia, när arbetet till stor del handlade om biståndssändningar med materiell hjälp. För att visa att Erikshjälpens arbete var riktigt pålitligt garanterade man då att alla sändningar togs emot och hanterades av svenskar. Jag menar inte att raljera med detta, det var en annan tid och andra förutsättningar. Men i dag är vårt starkaste argument för att hjälpen går fram att vi arbetar med lokala organisationer som har förståelse för kontexten och kan hitta de bästa lösningarna på de problem och faror som hotar barnens bästa. På våra regionkontor, som jobbar med planering och uppföljning av projekten, har vi lokal personal av samma anledning.

Efter en sådan här vecka inser jag ännu en gång hur oerhört berikande det är med olika kulturer och olika perspektiv. Våra oerhört proffsiga medarbetare från Uganda, Kenya, Kambodja, Mali och Burkina Faso har så mycket att bidra med och jag är övertygad om att det gör Erikshjälpens arbete bättre. Jag vet inte hur mycket engelska som Erik Nilsson, som startade Erikshjälpen, behärskade. Men jag är ganska övertygad om att han hade varit en stark supporter till Erikshjälpens resa mot Going Global.

På bilden: De av Erikshjälpens medarbetare som nyligen möttes i Uganda.

Några tipsfrågor om barns rättigheter

bloggbild_andreas– Vi har satt ett kryss på fråga sju, säger några barn.
Om föräldrarna betalar skatt i Sverige har barn rätt till sjukvård.

– Nej, alla barn har rätt till akut sjukvård oavsett vem det är.
Det är en etta menar de flesta.

Vi konstaterar vad det står i barnkonventionen. Jag släpper inpasset om att svensk lag och barnkonvention inte alltid är samma sak. Det blir för teoretiskt och nu ska vi prova banor. Killarna och tjejerna i min grupp har lyckats med första uppdraget: Tänd en eld för att barn har rätt till ett hem – och för att få en lagom glöd till lunchdags.

Elever från en skola i Göteborg är på Barnrättsäventyret. Det mesta är ute och då är det trevligt med sol. Det underlättar om man vill åla i gräset.

Första banan är att en i laget ska plocka upp saker med hjälp av instruktioner från laget. Det är inte lätt att svänga höger när det är någon som menar vänster. Eller att förstå den som pekar med hela handen och säger: ”Sväng ditåt!” när man har en bindel för ögonen… Alla vill prova men jag vet ju att det finns många fler banor så det blir en till som får testa. Till slut är uppdraget löst och vi pusslar ihop en klurig fråga som handlar om något som kunde hänt på deras skola. De diskuterar olika lösningar och så drar vi tillbaka det till barnkonventionen. Dags för nästa bana – vem vill vara först?

Nu är det igång och gruppen är på. Det är lek, diskussion och de skapar musik. Det är kul att bara vara med. Det eleverna gillar bäst är inte det jag som vuxen hade gissat på. Man vet aldrig vart det tar vägen och det är där det blir bra.