När vi ger av det vi har förändras världen

Ungern 4 Foto Bertalan Feher_ Hungarian Baptist Aid12 miljoner människor från Syrien är på flykt och en liten kille får oss att bry oss om varenda en av dem. Från att det handlar om siffror – 12 miljoner olika individer – till att handla om en oskyldig, treårig pojke.

Det som får oss att gå från medkänsla till medlidande är den personliga relationen. Det får oss att gå från att ge lite pengar till att sträcka fram vår hand och fråga – vad kan jag göra för att hjälpa till?

Jag satt i bilen på väg hem från ett terränglopp utanför Göteborg för några dagar sedan. Trött och ont i hela kroppen. Då ringde en kvinna från Malmö. Hon hade samlat musiker och band för en gemensam konsert. Tillsammans ska de göra en insamling till hjälp för flyktingar från Syrien. Hon undrade om Erikshjälpen kunde ta emot och förmedla pengarna.

En ung sjuksköterska skrev till mig på Facebook: ”Finns det något sätt för mig att åka ut och hjälpa till?”

Många, både privatpersoner och företag, vill vara med och ge pengar och är intresserade av att veta mer om vad Erikshjälpen gör för att hjälpa flyktingar.

Det är fantastiskt att se det engagemang som just nu spirar i Sverige! Det är precis det vi längtar efter som hjälporganisation. Vi vill hjälpa där behoven är som störst och för att göra skillnad behöver vi dig! När vi människor ger av det vi har förändras världen. Erikshjälpen kanske inte kan förändra hela världen för alla människor, men för varje människa som får hjälp är den hjälpen otroligt viktig. Den kan vara skillnaden mellan liv och död.

Tack till alla er för allt ert engagemang! Ni är som ljuset på natten. Stjärnornas ljus speglar sig i Medelhavets mörker och mörkret har inte övervunnit ljuset.

På bilden: Flyktingar som tagit sig till Ungern får hjälp till vård.
Foto: Bertalan Feher/Hungarian Baptist Aid

Drömmen om utbildning går upp i rök

Vi går och går mot det som en gång var en grön oas i Ghanas huvudstad Accra. Det är varmt och solen står mitt på himlen. Vi går längs med en gata där försäljare vill sälja styckat kött, grönsaker, hushållsartiklar och diverse andra saker till oss. Med en sjal framför munnen och näsan slipper vi andas in röken och dammet som fyller luften.

AgbogI slutet av gatan går vi in på marknaden. Det är trångt och mycket folk. Vi frågar oss fram för att hitta vårt mål. Hjälpsamma människor pekar och följer med oss en bit på vägen. Efter en stund övergår marknaden i ett bostadsområde med mindre butiker som bland annat säljer elektronikdelar. Vi känner att vi är på rätt väg. Gränderna är smala och leriga efter gårdagens regn. Till slut kommer vi ut på en väg och när vi tittar upp ser vi den grå röken längre bort, den rök som är resultatet av det vi kommit för att få reda på mer om; vart en stor del av det europeiska elektronikavfallet hamnar och hur de som tar hand om det lever. Vi har kommit till Agbogbloshie, en av världens största soptippar för elektronikavfall som för bara 20 år sedan var en plats där barnen lekte i gräset.

Vi går in på området som är fullt av uttjänta elektronikprodukter. Först finns de som köper och säljer skrot och lite längre in hittar vi dem som plockar isär delar från datorer och tv-skärmar. Längst in på området står några unga killar och bränner elektronikskrot och efter dem väntar yngre pojkar på att få leta små kopparbitar i askan som de sen kan sälja. Pojkarna vi pratar med berättar att de är från norra Ghana och har kommit hit själva eller med något syskon. De jobbar tolv timmar per dag för att de hoppas kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att slutföra skolan. Men oftast räcker endast till mat, uppehälle samt mediciner för alla de sjukdomar som drabbar dem när de arbetar på soptippen och andas in den giftiga röken.

Efter att vi lämnat Agbogbloshie och rökmolnen bakom oss kan jag inte sluta tänka på pojkarna som jobbar där. Deras drömmar att få gå i skolan. Att de har rätt att få gå i skolan.

Jag tänker på vår skyldighet att ta ansvar för vårt sätt att leva och konsumera, som påverkar så många människor runt om i världen. Vår skyldighet att reflektera över att de val vi gör spelar roll för någon annan långt bort.

Vår konsumtion av elektronik har ökat markant de senaste åren. Vi vill ha den senaste modellen samtidigt som produkternas livslängd blir allt kortare, vilket gör att vi ständigt köper nytt. Den globala ekonomin använder i dag resurser från 1,5 jordklot för att producera varor och absorbera avfall, siffran för den rikare delen av världen är mycket högre.

Att konsumera är något vi alla gör, vissa saker är nödvändiga att konsumera, andra inte. Hur vi än konsumerar har det effekter; sociala, miljömässiga och ekonomiska. Att konsumera hållbart är lättare sagt än gjort, men att göra medvetna val kan räcka långt. Likaså kan vi se till att lämna så lite avfall efter oss som möjligt och återvinna det vi kan. I dag finns till exempel ett schysst alternativ till de stora mobiltelefonjättarna, ett socialt företag som arbetar med produktens hela livscykel och tar socialt och miljömässigt ansvar i alla led, även när telefonen är obrukbar. Förhoppningsvis följer fler företag i deras fotspår. Och förhoppningsvis kan Agbogbloshie en gång åter bli en grön oas där barn kan leka istället för att samla metall.

Första skoldagen kräver goda förebilder

rosiesblogg_v34I dag, tisdag är första skoldagen i förskoleklass för min 6-åring. Vi fotograferar honom stolt med ryggsäcken på ryggen framför vårt hus. På väg till skolan. För allra första gången.

Det är pirrigt. Han är förväntansfull. En ny värld öppnar sig. En värld där över 60 000 elever utsätts för mobbning. Lärarförbundet student gick ut med siffrorna i förra veckan. Siffror som varit konstanta i 20 år.

Det är klart att jag oroar mig! Och inte bara för att min son ska bli en av de utsatta. Tänk om han tvärt om blir en av dem som retas, som fryser ut? Lika hemskt det! Då har jag väl alldeles misslyckats som förälder?

”Var snäll – men inte för snäll.”
”Låt ingen sätta sig på dig. Stå på dig – men var ödmjuk!”
”Var dig själv – men stick inte ut för mycket.”

Råd är svåra att ge. Jag försöker med gyllene regeln (Gör mot andra så som ni vill att andra ska göra mot er) men den är lite för komplicerad för min 6-åring än så länge.

Jag tror förebilder är nyckeln. Och här behöver alla vi vuxna tänka till. Vi vet ju att barn inte gör som vi säger åt dem, utan som vi själva gör. De härmar vårt språk, vårt sätt att tala om andra, vårt sätt att vara.

Det är inte bara skolan och lärarnas fel att siffrorna varit konstanta i 20 år. (Som en del verkar tycka). Ska vi minska mobbningen är det allas ansvar. Barn behöver goda förebilder i alla delar av livet.

Ska man ge pengar till migranterna?

hands-people-coffeeTvå vanliga frågor i dagens Sverige är: ”Hur ser du på romerfrågan?” ”Ska man ge pengar till migranterna eller inte?”  På min fritid är jag aktiv inom något som heter Kyrkhjälpen, det är en slags hjälpverksamhet med fokus på romer i Huskvarna – motsvarande verksamhet finns även i Jönköping. Jag tänkte ge dig mitt svar på dessa vanliga frågor.

Allt började en tidig decembermorgon för flera år sedan – innan vi hade något som kallades ”romerfrågan” i Sverige. Jag satt med kaffekopp i handen. Bredvid mig satt tre män i min ålder, som såg väldigt slitna, frusna och sargade ut. En av dem kunde engelska och vi började prata. Detta ägde rum på RIA, hemlöscentret i Jönköping, som då märkte hur fler och fler av deras besökare var romer.

Mannen jag lärde känna hette Georgian. Han berättade om sin familj, och jag berättade om min. Han berättade ett minne som ledde till att jag kom på ett annat som jag berättade – vi lärde känna varandra helt enkelt. Georgian blev min vän.

Efter fikat gick vi tillsammans genom staden och han visade vart han sov någonstans. Hans ”säng” fanns i ett hörn av ett öppet parkeringshus och bestod av en kartongskiva till madrass och en PET-flaska till kudde. Senare fick jag reda på att Georgian fick sova i skogen istället efter att säkerhetsvakter hade bussat sin schäfer på honom.

Efter ett drygt år startades något som kom att kallas Kyrkhjälpen och det blev naturligt för mig att komma med och lära mig mer om romernas situation och se vad jag kunde göra för att hjälpa. Jag är inte så duktig i storkök och klädutdelning är inte min stora talang. Men att sitta ner och ta en kaffe med någon spännande människa – det gör jag gärna. I Frälsningsarméns kafé har jag suttit många kvällar och umgåtts med människorna som kommer dit.

Hur umgås man då, kanske du undrar, om man inte kan varandras språk? Mitt svar brukar vara att ”allt går med kärlek och teckenspråk”. Och om man måste så finns det jättebra översättningsappar på telefonerna numera. Jag satt och pratade med en kille som heter Johan en hel kväll genom att skicka en telefon fram och tillbaka mellan oss – och det funkade! Jag lärde känna honom och hans gravida fru som sov i ett kallt tält i mars månad. Jag har nu sett deras fina bebis på Facebook, där vi är vänner.

Varför berättar jag allt detta? Därför det viktiga för mig är att de som ofta blir kallade ”romer”, ”migranter” och ibland otrevliga namn först och främst är individer och människor. De är Florin, Maria och Michaela, Johan, Ismael och Konstantin. Individer, med egna minnen, egna historier, egna upplevelser, egna relationer. Och en person är värd att lyssnas på, en människa förtjänar omsorg.

Så precis som du hjälper jag mina vänner, oavsett om de är infödda svenskar eller från andra länder. Ibland hjälper det att ge pengar, eller ett gott råd, hjälp med att lösa ett problem. Precis som du så stannar jag upp och pratar med vänner jag träffar på stan, ger hjälp om jag kan, men framför allt lyssnar, pratar och skrattar och gråter. Det är sådant vänner gör, eller hur?

Om du tycker att det är svårt att se varje migrant som en individ och person så tycker jag du istället ska försöka lösa den här ”svenskfrågan”. Vad ska vi göra med alla dessa svenskar?

En sak jag är usel på

Enligt barnkonventionens artikel 1 räknas alla människor i Sverige under 18 år som barn. Enligt artikel 2 får inget barn får diskrimineras, alla är lika mycket värda och alla har rätt till liv skydd och utveckling, rätt till sina åsikter och rätt att uttrycka dessa. Detta gäller alla barn, även de du ser på tv eller lyssnar på i din mobil.

erikmNär jag inte jobbar med Barnrättsäventyret är jag frilansmusiker och på sommaren jobbar jag med ett tv-program som heter Lotta på Liseberg. 2004 började Liseberg arrangera allsångskonserter som sedermera kom att tv-sändas och jag har jobbat som körsångare och kompletterande gitarrist sedan 2010. Jag tycker det jobbet är väldigt roligt men en sak är jag urusel på. Jag har ibland fått frågan att be artister som jag jobbar med om autografer. Det brukar jag avböja. Jag glömmer alltid av att göra det och det beror nog på att jag egentligen inte vill.

Det är absolut inte fel att be om en autograf från en människa man ser upp till, väldigt få artister jag har jobbat med tycker det är besvärande annat än i undantagsfall, men kanske ska vi ändå fundera på om det alltid är lämpligt. Någonstans markerar det ett avstånd mellan oss och signalerar att vissa människor är mer värda och mer betydelsefulla än andra. Om man har en idol som man ser upp till så är det inte så konstigt att man vill ha en autograf men när man jobbar ihop så tycker jag att människor skall bemötas utifrån bra värderingar som grundas i allas lika värde. Det har vi rätt till.

Jag tycker att en artist som i sitt yrke har att hantera beundrare och fans i skiftande situationen har samma rättigheter som andra på en arbetsplats. Vi har rätt att få bemötas utifrån en värdegrund som vilar tryggt i att vi alla här på jorden – fritidsledare, hovrättsdomare, sjukpensionärer, förskoleklasselever, basketproffs, arbetssökande, flygmekaniker och schlagerstjärnor – har samma unika värde.

Det är också viktigt att tänka på att många av de artister som möter tusentals fans dagligen, antingen från scener, genom tv-rutan eller i sociala medier är barn. Media har fyllts av artiklar som beskriver hur vuxna människor uttrycker sig nedsättande om unga människor som faktiskt fortfarande är barn. Barnkonventionen slår fast att ett barn har rätt till skydd, utveckling och yttrandefrihet. För mig innebär det att ett barn har rätt att fritt uttrycka sin åsikt och att vuxna som bemöter barnets åsikter ska se till barnets bästa. Om vi som vuxna väljer att kommentera eller debattera med barnet så gäller barnkonventionen lika fullt för barnet och det är vårt ansvar som vuxna att se till att den efterföljs. Detta gäller även om texterna publiceras i Aftonbladet, om barnet har 708 000 följare på Instagram eller har en låt som lyssnats på 56 miljoner gånger på Spotify.

Med ärr i hjärtat

Längs en gata i Masaka i Uganda träffar jag Manadi. Jag frågar hur han mår. ”Fine” svarar Manadi, men hans ögon säger att han är allt annat än just ”fine”. Kanske orkar han inte berätta hur han egentligen mår. Eller så har han haft en bra dag om han jämför med tidigare dagar. Sina vanliga dagar.

blogg_därförhatarjag_IMG_5814Kanske fick han mat i magen i dag? Kanske slapp han bli slagen? I dag kanske var en ”fine” dag i hans liv.

Jag och Manadi får sällskap av fler barn. Hemlösa barn. Barn som sover i sopsäckar, för att slippa känna kylan. Barn som sniffar lim, för att slippa känna hunger. Barn som förlorat känslan av att vara barn.

Jag träffar dessa barn varje gång jag vandrar längs den här gatan. Jag reagerar inte, för jag ser inte något som är ovanligt. Jag har blivit van. De är här varje vecka. Varje dag. Varje timme.

Barnen säger att det här är deras hem. Jag försöker förklara att ett hem inte ska vara så här. Ett hem ska vara tryggt. En av pojkarna, Fahad, säger: ”men där jag bodde innan så var jag inte trygg. Jag var rädd.” Fahad drar upp sin tröjärm och visar mig ett stort ärr. Han spänner blicken och ögonen fylls av tårar. ”En natt kom pappa hem, han var full och arg. Mer arg än vanligt. Då tog han en kniv och sa att han skulle döda mig.”

Fahad har ett ärr på armen. Och ett ännu större ärr i hjärtat. Ärr i hjärtat är något alla de här barnen har gemensamt.

En del barn har tur. De föds in i tryggheten. Andra barn har inte den turen. Så ser vår värld ut. Och för det avskyr jag världen.

Julia Ekelund, Erikshjälpens praktikant i Uganda 2015

Min nyfunna vän Ratna

blogg_ratna2På dagcentret Navodaya, som betyder gryning på hindi, i Mumbais utkant kommer varje dag barn som lever vid stadens soptippar. Här får barnen lära sig skriva, läsa och räkna. På eftermiddagarna kommer ett gäng tonårstjejer till centret.

Tjejerna får lära sig att göra hennamålningar, tillverka smycken, sy kläder och grundläggande självförsvar. De flesta av dessa tjejer har tvingats sluta skolan alldeles för tidigt. De tillbringar nu sina dagar med att laga mat och sköta hushållet då deras familjer är och plockar skräp på soptippen. Att som ensam tjej plocka sopor ses som riskfyllt, därför föredrar familjerna att tjejerna stannar hemma under dagen.

Tjejerna är hårt hållna hemma och räknas inte längre som barn trots att de alla är under 18 år. När de kommer till centret får de två timmars frihet att skratta och göra något kul. De vill att vi ska åka på utflykt, äta pizza och popcorn och se på bio. Sangeeta, som jobbar på centret, berättar för mig: ”Förra månaden tog vi med tjejerna på utflykt, men efteråt spreds många felaktiga och elaka rykten om tjejerna i samhället där de bor. Det sades att de haft tighta jeans på sig och dansat i regnet. Något som inte alls stämde. Nu måste vi jobba hårt för att få tillbaka förtroendet från tjejernas föräldrar så de får fortsätta komma till centret”.

En av tjejerna i gruppen heter Ratna. Hon säger att hon är 16 år, någon annan säger 18 år men jag tycker inte att hon ser ut att vara äldre än 14. Många människor i Indien saknar födelsebevis och vet inte när eller ens vilket år de är födda. Nästa vecka ska Ratna gifta sig med en pojke hon knappt träffat. Barnäktenskap i Indien är fortfarande vanligt, familjerna ser det som att de försäkrar flickornas säkerhet genom att gifta bort dem tidigt.

En av tjejerna frågar om hon kan följa med mig till Sverige. Deras liv och min fria uppväxt är som natt och dag. De saker jag varje dag tar för givet är som en suddig dröm för dem. När jag kommer hem till Sverige igen kommer jag inte giftas bort och jag kan ha jeans och dansa i regnet om jag skulle känna för det. Här blir tjejerna straffade när de inte ens har gjort något liknande, på grund av rykten som sprids.

Vad är det som är skrämmer samhället så med att tjejerna också ska få lära sig saker och ha kul? Förmodligen för att frigörelse och beviset på att tjejerna har egna viljor skulle omkullkasta många av de konservativa sociala strukturer dessa tjejer föds in i.

Allt de vill göra är att lära sig läsa, dansa och äta popcorn.

/Julia Carlsson, Erikshjälpens praktikant i Indien 2015

blogg_ratna1

En mammas rätt

mother-15522_1280Om några veckor är mitt första barn beräknat. De senaste månaderna har jag därför blivit mer och mer medveten om vilken bra mödrahälsovård vi har i Sverige. Vi har ett fantastiskt system som verkligen ger de bästa förutsättningarna för god hälsa, både för mamman och för barnen.

Som mamma har man regelbundna träffar och samtal med sin barnmorska och man tar prover och gör undersökningar genom hela graviditeten. Vilken förmån och vilken trygghet!

För romska kvinnor i Rumänien ser verkligheten inte likadan ut. Då flera saknar kompletta identitetshandlingar eller sjukvårdsförsäkring är det många kvinnor som inte tar kontakt med sjukvården under hela sin graviditet. Rädslan för att bli illa behandlad är en annan aspekt som gör att många väljer att inte uppsöka vården. Detta leder till att kvinnorna inte får tillgång till de undersökningar och det stöd som de egentligen har rätt till. När kvinnan sedan kommer till sjukhuset för förlossning finns det inte något dokumenterat om vare sig mamman eller barnets hälsa, vilket kan leda till ytterligare komplikationer och svårigheter. Att vissa förlossningar även sker i hemmen är också en verklighet med otaliga risker både för kvinnan och för barnet.

Att verkligheten kan skilja sig så mycket åt, även fast vi befinner oss inom Europa och till och med EU, kan skrämma mig. Romska mammor har samma rätt som alla andra kvinnor att få god mödrahälsovård. Deras och barnens hälsa är minst lika viktig som någon annans.
Jag tror att vi med långsiktiga insatser verkligen kan förändra den nuvarande situationen. Men det kommer att krävas tid, resurser och engagemang. Det är en sak att arbeta med att säkerställa att alla får kompletta identitetshandlingar men det är en helt annan sak att arbeta med attitydförändringar i ett helt samhälle. Det är ett arbete som verkligen behöver ses i ett längre perspektiv.

I frågan om förbättrad mödrahälsovård så tror jag att detta är en nyckelfråga. Om kvinnorna visste att de skulle bli väl behandlade så tror jag automatiskt att fler skulle uppsöka sjukvården för att genomgå sina rutinkontroller. På samma sätt tror jag det är inom områden som utbildning och försörjning. Kan vi förändra attityder så tror jag att det andra kommer att följa med, men förändrar vi inte attityderna finns risken att det andra faller också. Om vi verkligen vill prata om en förbättrad situation för romer i Rumänien – låt oss bygga på attitydförändringar!

Foto: Networks

Jag vill vara här istället för där och där

flying-639522_1280Att bara vara där man är blir allt svårare. Riktig närvaro riskerar att bli något sällsynt.

Smarta mobiltelefoner är på många sätt fantastiska. Om man som jag nästintill saknar lokalsinne är telefonens karttjänster verkligen en välsignelse. Men telefonen lockar mig också bort, gör det svårt att leva ”här”. Jag kan ha koll på vad mina vänner och bekanta gör och vad som händer runt omkring i världen men jag riskerar att missa det som händer utanför mitt fönster eller till och med i mitt vardagsrum.

Har du någon gång samtalat med en människa som tycktes ha all tid i världen för dig? Jag minns en intervju med en man som gjorde starkt intryck på mig. Han hade massor av saker att göra, men så fort vi började prata kopplade han bort allt annat och hade fullt fokus på mötet med mig. Det kändes härligt att prata med någon som var så närvarande.

Att någon tar sig tid för mig, verkligen lyssnar och är närvarande gör något gott med mig. Det behöver inte vara i situationer när jag har något jobbigt att dela, utan i vilka situationer som helst. Det bekräftar att jag duger och sådan bekräftelse är för mig långt mer värd än hundratals ”gilla” på Facebook. När jag däremot för ett samtal med en person som knappt klarar av att slita sig från sin mobilskärm ger det mig helt andra signaler. I värsta fall kan det göra att jag ifrågasätter mitt eget värde. Är jag inte värd att lyssnas på? Samtidigt misstänker jag starkt att jag ibland själv utsätter andra för samma negativa behandling.

Jag är kanske naiv, men jag tror att en del av den ohälsa vi ser i Sverige i dag skulle kunna mildras eller bekämpas om vi gav varandra mer riktig närvaro, tid och engagemang. Jag önskar att jag ska bli allt mer lik mannen från intervjun, vara närvarande och inte glömma att leva ”här”. Det behöver inte utesluta att man håller koll på både världshändelser och kollegans Österrikeresa via mobiltelefonen, men när jag samtalar med någon och ser den i ögonen vill jag inte vara någon annanstans. Då vill jag bara vara där jag är.

Vadå för skillnad?

blogg_v28_rosieDet har gått inflation i uttrycket ”göra skillnad”. Vi på Erikshjälpen använder det ofta vare sig det gäller att bli givare eller hjälpa till som volontär i butikerna. Våra kollegor inom biståndsbranschen använder det lika ofta.

Och i går såg jag det som slogan på en känd, stor matkedja. ”När maten gör skillnad” stod det. Det fick mig att fundera över att vi egentligen sällan pratar om vad vi menar med att göra skillnad. Vad menade matkedjan? För mig förblir det en gåta, men jag kan ju försöka mig på att beskriva vad uttrycket innebär för mig, där jag sitter som del av kommunikationsavdelningen på Erikshjälpen.

Skillnad är när något förändras, när det finns ett tydligt före och efter. Ungefär som extreme home makeover. Där kan man se en skillnad. Skillnad är inget flummigt, det är väldigt konkret. Även om det, när vi nu ser det överallt, kan verka svårgreppbart.

Skillnad är när en flicka först har tvingats gifta sig mot sin vilja, flyr och får hjälp för att sedan kunna stå som brud med den man hon verkligen själv vill ha.

Skillnad är när ett barn som bor på gatan kan flytta hem.

Det är vad vi menar med att göra skillnad.