Ska man ge pengar till migranterna?

Två vanliga frågor i dagens Sverige är: ”Hur ser du på romerfrågan?” ”Ska man ge pengar till migranterna eller inte?”  På min fritid är jag aktiv inom något som heter Kyrkhjälpen, det är en slags hjälpverksamhet med fokus på romer i Huskvarna – motsvarande verksamhet finns även i Jönköping. Jag tänkte ge dig mitt svar på dessa vanliga frågor.

Allt började en tidig decembermorgon för flera år sedan – innan vi hade något som kallades ”romerfrågan” i Sverige. Jag satt med kaffekopp i handen. Bredvid mig satt tre män i min ålder, som såg väldigt slitna, frusna och sargade ut. En av dem kunde engelska och vi började prata. Detta ägde rum på RIA, hemlöscentret i Jönköping, som då märkte hur fler och fler av deras besökare var romer.

Mannen jag lärde känna hette Georgian. Han berättade om sin familj, och jag berättade om min. Han berättade ett minne som ledde till att jag kom på ett annat som jag berättade – vi lärde känna varandra helt enkelt. Georgian blev min vän.

Efter fikat gick vi tillsammans genom staden och han visade vart han sov någonstans. Hans ”säng” fanns i ett hörn av ett öppet parkeringshus och bestod av en kartongskiva till madrass och en PET-flaska till kudde. Senare fick jag reda på att Georgian fick sova i skogen istället efter att säkerhetsvakter hade bussat sin schäfer på honom.

Efter ett drygt år startades något som kom att kallas Kyrkhjälpen och det blev naturligt för mig att komma med och lära mig mer om romernas situation och se vad jag kunde göra för att hjälpa. Jag är inte så duktig i storkök och klädutdelning är inte min stora talang. Men att sitta ner och ta en kaffe med någon spännande människa – det gör jag gärna. I Frälsningsarméns kafé har jag suttit många kvällar och umgåtts med människorna som kommer dit.

Hur umgås man då, kanske du undrar, om man inte kan varandras språk? Mitt svar brukar vara att ”allt går med kärlek och teckenspråk”. Och om man måste så finns det jättebra översättningsappar på telefonerna numera. Jag satt och pratade med en kille som heter Johan en hel kväll genom att skicka en telefon fram och tillbaka mellan oss – och det funkade! Jag lärde känna honom och hans gravida fru som sov i ett kallt tält i mars månad. Jag har nu sett deras fina bebis på Facebook, där vi är vänner.

Varför berättar jag allt detta? Därför det viktiga för mig är att de som ofta blir kallade ”romer”, ”migranter” och ibland otrevliga namn först och främst är individer och människor. De är Florin, Maria och Michaela, Johan, Ismael och Konstantin. Individer, med egna minnen, egna historier, egna upplevelser, egna relationer. Och en person är värd att lyssnas på, en människa förtjänar omsorg.

Så precis som du hjälper jag mina vänner, oavsett om de är infödda svenskar eller från andra länder. Ibland hjälper det att ge pengar, eller ett gott råd, hjälp med att lösa ett problem. Precis som du så stannar jag upp och pratar med vänner jag träffar på stan, ger hjälp om jag kan, men framför allt lyssnar, pratar och skrattar och gråter. Det är sådant vänner gör, eller hur?

Om du tycker att det är svårt att se varje migrant som en individ och person så tycker jag du istället ska försöka lösa den här ”svenskfrågan”. Vad ska vi göra med alla dessa svenskar?