I dag, tisdag är första skoldagen i förskoleklass för min 6-åring. Vi fotograferar honom stolt med ryggsäcken på ryggen framför vårt hus. På väg till skolan. För allra första gången.
Det är pirrigt. Han är förväntansfull. En ny värld öppnar sig. En värld där över 60 000 elever utsätts för mobbning. Lärarförbundet student gick ut med siffrorna i förra veckan. Siffror som varit konstanta i 20 år.
Det är klart att jag oroar mig! Och inte bara för att min son ska bli en av de utsatta. Tänk om han tvärt om blir en av dem som retas, som fryser ut? Lika hemskt det! Då har jag väl alldeles misslyckats som förälder?
”Var snäll – men inte för snäll.”
”Låt ingen sätta sig på dig. Stå på dig – men var ödmjuk!”
”Var dig själv – men stick inte ut för mycket.”
Råd är svåra att ge. Jag försöker med gyllene regeln (Gör mot andra så som ni vill att andra ska göra mot er) men den är lite för komplicerad för min 6-åring än så länge.
Jag tror förebilder är nyckeln. Och här behöver alla vi vuxna tänka till. Vi vet ju att barn inte gör som vi säger åt dem, utan som vi själva gör. De härmar vårt språk, vårt sätt att tala om andra, vårt sätt att vara.
Det är inte bara skolan och lärarnas fel att siffrorna varit konstanta i 20 år. (Som en del verkar tycka). Ska vi minska mobbningen är det allas ansvar. Barn behöver goda förebilder i alla delar av livet.