Vi går och går mot det som en gång var en grön oas i Ghanas huvudstad Accra. Det är varmt och solen står mitt på himlen. Vi går längs med en gata där försäljare vill sälja styckat kött, grönsaker, hushållsartiklar och diverse andra saker till oss. Med en sjal framför munnen och näsan slipper vi andas in röken och dammet som fyller luften.
I slutet av gatan går vi in på marknaden. Det är trångt och mycket folk. Vi frågar oss fram för att hitta vårt mål. Hjälpsamma människor pekar och följer med oss en bit på vägen. Efter en stund övergår marknaden i ett bostadsområde med mindre butiker som bland annat säljer elektronikdelar. Vi känner att vi är på rätt väg. Gränderna är smala och leriga efter gårdagens regn. Till slut kommer vi ut på en väg och när vi tittar upp ser vi den grå röken längre bort, den rök som är resultatet av det vi kommit för att få reda på mer om; vart en stor del av det europeiska elektronikavfallet hamnar och hur de som tar hand om det lever. Vi har kommit till Agbogbloshie, en av världens största soptippar för elektronikavfall som för bara 20 år sedan var en plats där barnen lekte i gräset.
Vi går in på området som är fullt av uttjänta elektronikprodukter. Först finns de som köper och säljer skrot och lite längre in hittar vi dem som plockar isär delar från datorer och tv-skärmar. Längst in på området står några unga killar och bränner elektronikskrot och efter dem väntar yngre pojkar på att få leta små kopparbitar i askan som de sen kan sälja. Pojkarna vi pratar med berättar att de är från norra Ghana och har kommit hit själva eller med något syskon. De jobbar tolv timmar per dag för att de hoppas kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar för att slutföra skolan. Men oftast räcker endast till mat, uppehälle samt mediciner för alla de sjukdomar som drabbar dem när de arbetar på soptippen och andas in den giftiga röken.
Efter att vi lämnat Agbogbloshie och rökmolnen bakom oss kan jag inte sluta tänka på pojkarna som jobbar där. Deras drömmar att få gå i skolan. Att de har rätt att få gå i skolan.
Jag tänker på vår skyldighet att ta ansvar för vårt sätt att leva och konsumera, som påverkar så många människor runt om i världen. Vår skyldighet att reflektera över att de val vi gör spelar roll för någon annan långt bort.
Vår konsumtion av elektronik har ökat markant de senaste åren. Vi vill ha den senaste modellen samtidigt som produkternas livslängd blir allt kortare, vilket gör att vi ständigt köper nytt. Den globala ekonomin använder i dag resurser från 1,5 jordklot för att producera varor och absorbera avfall, siffran för den rikare delen av världen är mycket högre.
Att konsumera är något vi alla gör, vissa saker är nödvändiga att konsumera, andra inte. Hur vi än konsumerar har det effekter; sociala, miljömässiga och ekonomiska. Att konsumera hållbart är lättare sagt än gjort, men att göra medvetna val kan räcka långt. Likaså kan vi se till att lämna så lite avfall efter oss som möjligt och återvinna det vi kan. I dag finns till exempel ett schysst alternativ till de stora mobiltelefonjättarna, ett socialt företag som arbetar med produktens hela livscykel och tar socialt och miljömässigt ansvar i alla led, även när telefonen är obrukbar. Förhoppningsvis följer fler företag i deras fotspår. Och förhoppningsvis kan Agbogbloshie en gång åter bli en grön oas där barn kan leka istället för att samla metall.