Längs en gata i Masaka i Uganda träffar jag Manadi. Jag frågar hur han mår. ”Fine” svarar Manadi, men hans ögon säger att han är allt annat än just ”fine”. Kanske orkar han inte berätta hur han egentligen mår. Eller så har han haft en bra dag om han jämför med tidigare dagar. Sina vanliga dagar.
Kanske fick han mat i magen i dag? Kanske slapp han bli slagen? I dag kanske var en ”fine” dag i hans liv.
Jag och Manadi får sällskap av fler barn. Hemlösa barn. Barn som sover i sopsäckar, för att slippa känna kylan. Barn som sniffar lim, för att slippa känna hunger. Barn som förlorat känslan av att vara barn.
Jag träffar dessa barn varje gång jag vandrar längs den här gatan. Jag reagerar inte, för jag ser inte något som är ovanligt. Jag har blivit van. De är här varje vecka. Varje dag. Varje timme.
Barnen säger att det här är deras hem. Jag försöker förklara att ett hem inte ska vara så här. Ett hem ska vara tryggt. En av pojkarna, Fahad, säger: ”men där jag bodde innan så var jag inte trygg. Jag var rädd.” Fahad drar upp sin tröjärm och visar mig ett stort ärr. Han spänner blicken och ögonen fylls av tårar. ”En natt kom pappa hem, han var full och arg. Mer arg än vanligt. Då tog han en kniv och sa att han skulle döda mig.”
Fahad har ett ärr på armen. Och ett ännu större ärr i hjärtat. Ärr i hjärtat är något alla de här barnen har gemensamt.
En del barn har tur. De föds in i tryggheten. Andra barn har inte den turen. Så ser vår värld ut. Och för det avskyr jag världen.
Julia Ekelund, Erikshjälpens praktikant i Uganda 2015