Var är mitt hem

bloggbild_rosieDet väcktes miljontals tankar och känslor hos människor världen över när medierna visade bilden på Aylan, död vid stranden. Mina egna tankar blev till en sångtext som jag gärna vill dela med dig.

Var är mitt hem
Jag skulle varit en klippa
men jag är bara en hög sand
som flyter iväg när floder kommer

Skulle byggt mitt hem på stadig grund
men det fanns inga platser kvar
Och nu huffar och puffar dom
bort allt jag har

Var är mitt hem?
Kan jag finna det igen?
Har vandrat långa vägar
i tanke och i tid
Hur ska jag hitta hem
finna frid?

Egen här är guld värd
men jag har inget guld
Jag har bara drömmar om en bättre värld

En värld där den som bygger upp
får behålla det han byggt
Där rätt är rätt och fel är fel
och vi kan sova tryggt

Var är mitt hem?
Kan jag finna det igen?
Har vandrat långa vägar
i tanke och i tid
Hur ska jag hitta hem
finna frid?

Finna frid i en värld där ofrid råder
Där vi stänger och låser
om hjärtan och länder
Knyter näven i fickan
när vi borde fatta händer

Var är mitt hem?
Kan jag finna det igen?
Har vandrat långa vägar
i tanke och i tid
Hur ska jag hitta hem
finna frid?

Foto: Megan Fraga, Medair. Från flyktingläger i Libanon.

Tankar från Mänskliga Rättigheter-dagarna

mr9-10 november var MR-dagarna i Göteborg. Under två dagar diskuteras, illustreras och debatteras mänskliga rättigheter utifrån olika perspektiv. Årets tema är Tillsammans mot rasism – agera för allas lika värde lokalt och globalt.

I sällskap med hundratals andra från det civila samhället, skolor, kommuner etcetera lyssnade vi till inspirerande talare och tog del av intressanta seminarier. Tre tankar tar jag speciellt med mig från den här dagen.

“Brains are like books – they are best when they are open”

Under invigningen fick vi lyssna till en panel som gav oss den här liknelsen. När vi är öppna för det främmande och okända som vi möter i livet får vi ofta en större förståelse för det som är olikt oss själva. Vi behöver alla öva oss på att se människor för vad de är och vara intresserade av dem, istället för att direkt kategorisera och döma ut andra människor. En person är inte sin funktionsvariation, sexuella läggning eller juridiska status. Att till exempel inte prata om en flykting utan istället tänka på en person med skyddsbehov ger nya perspektiv. Det gör att vi ser människan och inte statusen. För det är när vi kategoriserar andra människor, skapar dikotomier och ställer grupper av människor mot varandra som vi skapar konflikter.

”Jag föddes så som myter föds – omgiven av rykten”

Från ett seminarium om afrikansk litteratur kommer det här citatet. Myter kommer ofta till genom rykten, löst prat som går från person till person och på så sätt skapar falska föreställningar. När det kommer till afrikanska länder, eller andra delar av världen, och de människor som bor där finns det ett flertal myter och media ger oss många gånger en ensidig bild. Här kan litteraturen ge oss möjlighet att diversifiera vår bild och hjälpa oss förstå. Då blir det också enklare att välkomna de människor som kommer till vårt land från olika ställen i världen.

”Problemet är inte utanförskapet utan innanförskapet”

De processer som sker runtom i världen när den flätas samman gör att människor rör på sig mer. Ett resultat av detta ser vi i våra städer där segregationen ökar och vi diskuterar hur vi ska få med människor som lever i utanförskap och som riskerar att ta till våld för att få ut sin frustration på samhället. Men hur ofta pratar vi om att det kanske är innanförskapet som behöver förändras? Att det är vi med privilegier och makt att förändra som behöver ge upp en del av detta för att andra ska kunna få ta plats? Att det kanske är du och jag som behöver förändra våra tankemönster och bjuda in andra att ta del av det som vi har för att på så sätta skapa ett integrerat och inkluderande samhälle.

Det var mycket som skulle diskuteras i bilen på väg hem från Göteborg, och jag hoppas att diskussionen fortsätter. Inte bara på kontoren och i skolorna bland de som deltog på MR-dagarna, utan också i andra forum. Vi måste fortsätta prata om hur vi kan agera för alla människors lika värde, lokalt och globalt. Och sen agera. Men kanske viktigast av allt är att börja med sig själv och sina egna värderingar och tankesätt.

Pengar finns i Sverige – ta inte från de fattiga

arena2”Sveriges generösa flyktingpolitik”. Uttrycket har blivit en sanning som slungas hit och dit i debatten, både från dem som är för och dem som är emot ett stort svenskt ansvar för flyktingsituationen i världen. Men vi är långt ifrån verklig generositet.

För en stor del av notan betalas av världens allra fattigaste. Vi har väldigt svårt att ge på riktigt till de mest utsatta, både till dem som finns på behörigt avstånd från våra egna bekväma liv och till dem som kommer hit som flyktingar. Detta har den senaste tiden blivit alltmer tydligt både i vår svenska biståndspolitik och i vårt flyktingmottagande. Jag skulle i all enkelhet vilja föra fram fem teser:

  1. Vi granskar pengar som vi ger till fattiga i andra delar av världen mycket hårdare än de vi använder själva.
  2. Pengar finns i Sverige, men vi prioriterar ofta fel saker och det pågår ett enormt slöseri med skattemedel, samtidigt som inte minst barn och äldre får känna av hårda sparpaket.
  3. Det är en stor skam att vi istället för att minska slöseriet här hemma redan nu finansierar flyktingmottagande med pengar som skulle gått till världens fattigaste.
  4. Det svenska biståndet är ett åtagande gentemot världens fattiga, även om de saknar möjlighet att ställa svenska politiker till svars för svikna löften.
  5. Att välja mellan att hjälpa flyktingar eller att bistå människor i deras egna hemländer är inte bara cyniskt utan ren och skär dumhet, om vi vill ha en bättre och säkrare värld där färre tvingas fly.

Om du inte redan känner att aktivisten i dig börjar vakna till liv får du gärna fortsätta att läsa.

Granskningen av det svenska biståndet har under ett antal år blivit allt hårdare. Varenda krona som används för att bekämpa fattigdom, svält, konflikter och klimatförändringar i andra delar av världen kontrolleras på ett sätt som saknar motsvarighet när det gäller utgifter inom landet.

När det gäller skattefinansierade projekt och satsningar i Sverige är det däremot lite si och så med både granskningen och klokskapen. Det finns alltför gott om lokalpolitiker som plötsligt förlorar allt sans och förnuft i försöken att ”sätta kommunen på kartan”. Kommuner som snålar med papper och kritor på förskolan eller ransonerar kaffet på äldreboenden kan samtidigt satsa hundratals miljoner på melodifestivaljippon, notoriskt floppande turistanläggningar eller flådiga idrottsarenor – med skattebetalarna som ofrivilliga sponsorer. Ingen kan inbilla mig att detta är kommunal kärnverksamhet. Som för att kröna slöseriet med skattemedel har statliga Vattenfalls köp av Nuon hittills kostat oss skattebetalare över 50 miljarder kronor. FEMTIO miljarder. Att vi för våra privata pengar byter kök innan vi knappt hunnit använda alla designade finesser i det förra är kanske en annan sak. Men uppenbarligen finns det mycket gott om pengar i Sverige på alla nivåer.

Hela den svenska biståndsbudgeten är i år knappt 30 miljarder kronor. Det är här någonstans som krocken blir total mellan det svenska tokslöseriet och regeringens aviserade chock-sänkning av just biståndsbudgeten. Redan i dag använder Sverige 20 procent av biståndsmedlen för att finansiera flyktingmottagandet. Att en femtedel av biståndet stannar här hemma är extremt högt jämfört med andra givarländer som i genomsnitt behåller tre procent. Som Staffan Landin nyligen beskrev på DN Debatt saknas också nästan helt transparens kring grunderna för att den här avräkningen egentligen görs. Det verkar som om biståndsbudgeten har blivit en slags dragsko och buffert som vi kan göra lite hur som helst med. De fattiga långt borta kan ju ändå inte protestera. Nu talas om att göra avräkningar på upp till 60 procent av svenskt bistånd. Redan nivåer långt under detta kan bli helt förödande.

Att ställa två utsatta grupper; världens fattigaste och flyktingarna, mot varandra är inte bara cyniskt. Det är också ett moraliskt haveri eftersom det svenska biståndet är ett politiskt åtagande precis som andra politiska beslut och löften. Svenska politiker stoltserar gärna med enprocentsmålet, och Sverige har en hög svansföring i debatten om flyktingmottagande inom EU. Men vi lever inte upp till de vackra orden om internationell solidaritet och ansvarstagande. För när flyktingmottagandet blir en förevändning för att halvera det internationella biståndet är det världens allra fattigaste som får betala i slutändan. Men förr eller senare kommer notan tillbaka till oss själva, med hög ränta. För utan ett väl fungerade bistånd ökar de orättvisor som i förlängningen leder till fler konflikter och till att fler dras in i terrorrörelser runtom i världen. Med ännu fler flyktingar som följd.

Nu är gränsen nådd. Gör din röst hörd och visa våra makthavare att det kan kosta politiskt även att ta från dem som finns långt borta och som inte har rösträtt i Sverige. Ett enkelt sätt att göra det finns i det upprop som bland andra Erikshjälpens generalsekreterare har startat. Du kan också stödja kampanjen Bistånd räddar liv på Facebook. Ta chansen redan i dag att påverka, visa på alternativa sätt att finansiera flyktingmottagandet, och ge på så sätt de fattiga en röst!

En bättre värld?

IMG_1342Vi lever i en orolig värld och det är lätt att bli nedslagen när man hör om krig, förtryck och människor på flykt. Samtidigt är det mycket i världen som går åt rätt håll.

Fattigdomen minskar, fler människor har tillgång till rent vatten och en rekordstor andel barn i världen börjar skolan. I går hade vi på Erikshjälpen en utbildningsdag, då de flesta av oss bland annat fick ta del av en liten ”Biståndsskola”. Under ett par intressanta timmar pratade vi bland annat om millenniemålen och de nya utvecklingsmålen. I vissa avseenden är världen bättre faktiskt än vi svenskar tror (även om vi fortfarande står inför helt enorma utmaningar).

Visste du till exempel att:

  • Medellivslängden i världen har ökat från 53 år i början av 1960-talet till cirka 70 år i dag
  • 8 av 10 barn blir vaccinerade mot mässling
  • 9 av 10 barn börjar skolan (för bara tio år sedan var det cirka 8 av 10 barn)
  • 8 av 10 har tillgång till elektricitet
  • 9 av 10 har tillgång till rent vatten

Kolla gärna på den här filmen, där Hans Rosling slår hål på flera myter om hur utvecklingen i världen ser ut.

Foto: Julia Ekelund

Med flaggan i topp

Den första säsongen av Barnrättsäventyret är nu genomförd! Det har varit fantastiskt att få träffa 200 olika barn och höra deras tankar om barns rättigheter.

barnrätt1Barnrättsäventyret är en utbildningssatsning inom barnrätt och barnkonventionen som Erikshjälpen och Göteborgs Räddningsmission driver på Björlanda Prästgård. Vi bjuder in barn i årskurserna 4-6, framför allt på Hisingen men välkomnar även skolor i övriga Göteborg. Genom fysiska utmaningar, samarbetsövningar, diskussionsfrågor och musikproduktion jobbar vi med barnkonventionens innehåll och innebörd med målet att barnen själva skall kunna tillämpa kunskapen om barnkonventionen på sina egna skolor och i sin egen vardag.

Nu har knappt 200 barn fått pröva på Barnrättsäventyret. Det har varit en fantastisk upplevelse att få träffa så många barn kring ämnet barnkonventionen. Vi som arbetat med detta tycker det har varit inspirerande och givande, men det är inte för vår skull som projektet finns förstås.

Varför finns Barnrättsäventyret och varför behöver vi prata om barnkonventionen med barn i Sverige? Varför barn och inte vuxna?

Man kan svara på det väldigt kort: Det tar sex år för en tolvåring att bli vuxen, i formell mening. Det du vill att den vuxna 18-åringen skall ha med sig bör du skicka med vederbörande före tolv års ålder. Det är mycket som är lättare att lära sig innan vi blir tolv, så även barnrättsfrågor.

Man kan svara utifrån ett pedagogiskt och skolpolitiskt resonemang: Skolan har som uttalat mål att öka barns delaktighet i skolans planering och beslutsfattande. Det är viktigt att barn vet vilka rättigheter de har och hur de kan kräva och tillämpa dem. I skolan händer det att rättigheter stöts mot varandra och behöver processas. Om barn skall kunna vara drivande i beslutsprocesser kring till exempel ordningsregler som skollagen föreskriver, så behöver de vara grundade i vilka rättigheter som skall styra. Diskussionen kring mobiltelefoner är ett exempel där barns rätt till privatliv och till sina ägodelar ställs mot barnens rätt till utveckling, skola och utbildning.

Man kan också svara på frågorna utifrån hur Sverige utvärderats internationellt: Sverige lever inte upp till alla delar av barnkonventionen. I Barnrättskommitténs rapport uppmanas Sverige att göra barnkonventionen till svensk lag, arbeta ännu hårdare mot att barn diskrimineras och se till att barnets bästa är i första rummet när det gäller asylärenden och socialtjänstutredningar. Erikshjälpen är en barnrättsorganisation i Sverige som i huvudsak arbetar för barns rättigheter utomlands. Men vi kan inte strunta i barnrättsfrågorna i Sverige bara för att det ser relativt bra ut här. Vi behöver skapa insatser för att stärka barns rättigheter i Sverige i dag – vilket vi också gör i vårt Sverigearbete. Där är Barnrättsäventyret en del.

barnrätt2Nu har vi kört Barnrättsäventyrets första säsong i mål och vi är riktig laddade för att fortsätta i vår. Strax påbörjar vi arbetet att bjuda in minst 200 barn till, helst lite fler. Snart sätter vi upp flaggan igen!

Med förståelse blir ”lika värde” mer än fina ord

Nu är det höstlov. Förra veckan ägnade sig Sveriges skolor åt att uppmärksamma FN-dagen. Ena dottern påpekade att de inte hade FN-dag utan en barnrättsdag på skolan. ”Men tidsschemat sprack direkt för vi pratade om det som hände i Trollhättan.” Bra prioriterat av pedagogerna!

lådorI min egen värld av utbildning kring barns rättigheter och utveckling i världen är det alltid stor efterfrågan på Rafiki-material veckorna innan 24 oktober. På den ena skolan är det barns vardag i Burkina Faso med rätt till vatten och utbildning som är fokus. På nästa skola är det 17 nya mål för hållbar utveckling. En tredje skola vill ha något med Indien för det passar med temat. Och på alla dessa skolor är det berättelser om vanliga människor och möjligheten att se likheter som vi på Rafiki prioriterar.

Lika värde är en fin fras. Men det som är intressant är när elever upptäcker att de andra barnen har så många saker gemensamt med dem själva. Det kan börja i samma lekar på rasterna och att mattetalen är precis samma även om böckerna ser olika ut. Så kan man lyfta det till människors drömmar och behov. När barn kan förstå att andra människor är som de själva – utan att ta bort det härliga i mångfalden – då blir det lättare att förstå att alla människor har samma värde. Och då kan det bli en värdering som stannar kvar även om man möter åsikter som säger något annat.

Erikshjälpen jobbar för att världen ska bli bättre även för dem som tillhör de utsatta grupperna. Det kan vara gatubarn i Kampala eller barn i svenska områden med hög arbetslöshet och där inte alla elever har godkända slutbetyg. Men när vi pratar om värderingar och attityder kan vi inte enbart satsa i utsatta områden. Om det ska bli ändring där är det de människor som har det mesta välordnat som behöver lära sig att öppna upp. Och börja fundera på hur man gör.

På bilden: Med en låda Östafrika, en låda Indien och en låda Västafrika kan man möta de flesta teman på skolorna inför FN-dagen.

Vitryskt besök på Erikshjälpen

Besök från VitrysslandGanska nyligen hade Erikshjälpen besök från Vitryssland. En grupp med personer från bland annat utbildningsdepartementet var i Sverige för att få veta mer om svenska metoder för att hantera barn som begått brott.

Efter flera studiebesök var det starkaste intrycket den svenska synen på unga lagöverträdare, att Sverige satsar på att hjälpa ungdomarna till ett så välfungerande framtida liv som möjligt.

I Vitryssland hamnar unga lagöverträdare på slutna institutioner där de ofta har mycket lite kontakt med sin familj och där de inte heller förbereds för livet utanför institutionen. Genom samarbetsorganisationen World Without Borders arbetar Erikshjälpen för att institutionsvården i Vitryssland ska förändras.

Vad ska historieböckerna berätta om oss?

eldHjärtan öppnas men sängar brinner.

Hem öppnas men utanförskapet växer.

Skolor och kyrkor öppnas men främlingsfientligheten växer.

Något händer. Vi bevittnar en tid som våra barn och barnbarn kommer att läsa om i historieböckerna.

Vad kommer det att stå i historietexterna om vår tid och det som sker nu? Kommer det att handla om att det var nu som främlingsfientligheten växte sig starkare och tog sig helt nya uttryck? Att hus tänkta som hem för nyanlända sattes i brand. Att maskerade män tog sig in på våra skolor och satte skräck i oskyldiga barn. Att fruktan och oro gjorde oss kalla och att vi slöt oss inom oss och stängde våra gränser? Eller kommer det stå att det var nu som vi reste oss upp mot ondskan? Att det var nu som vi öppnade våra hjärtan, hem, famnar, kyrkor och föreningslokaler. Att det var nu som vi blev beredda att lämna lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa en medsyster? Är vi från i dag för alltid förändrade?

Vintern är på väg och människor fortsätter att lämna krig och en raserad tillvaro och tar sig över land och hav för att söka trygghet här hos oss. Man ser ingen annan utväg än att lämna. Att riskera liv för att möjligtvis ge sig själv och sina barn ett tryggare liv. Men hur kan vi övertyga om att här finns en fristad, en trygghet, när vi samtidigt behöver försöka förklara varför sängar brinner och oskyldiga drabbas av det grymma. Hur kan det hända och hur kom vi hit?

Tryggheten ska få kännas redan i ett tält på Skåneslätten, i det nya boendet, i den nya skolan. Den ska på riktigt få kännas och upplevas när man möts av ett leende och ett välkomnande ansikten på bussen, på Ica, på skolgården, på vårdcentralen.

Jag vill tro, måste tro för att orka, att det goda för alltid är starkare. Att det övervinner. Att det ger ro i tid av oro. Att varma leenden och välkomnande ansikten kan få ge hopp om en ny trygghet. Hopp om en tid då barn får vara barn och våga drömma om sin framtid. En trygg värld där våra olikheter får berika och göra vårt land och vår värld ännu vackrare. Jag måste tro på det. Det goda.

Lotta Olofson, insamlingschef

Vem är en zombie, egentligen?

tvgubbarFear the walking dead är titeln på en tv-serie om zombieapokalypsen*. Serien startade tidigare i år och jag minns hur trailern visade hur poliser skjuter på en ensamvandrande zombie och hur de skjuter på en människa med zombie-smittan. Man såg personen gå med blodigt linne, hängande armar och huvud. Det skulle lika gärna kunnat vara en ensam, oskyldig människa de skjuter på, men eftersom jag visste i mitt huvud att det är en zombie reagerade jag knappt på övervåldet. Vem är det som har blivit en zombie egentligen? 

Våldet kan bytas ut mot underhållningens syn på droger. Vi skrattar åt filmscener där skådespelarna är påverkade av droger och missar hur vi själva blir påverkade.

Avsmaken jag känner för glorifierande av droger och våld är något jag önskar att jag kände oftare. Men det är som repliken i en av alla krigsfilmer från Hollywood – ”det läskiga är inte när man känner något efter morden, det läskiga är när man slutat känna”. Det här inlägget kan avslutas med samma ord som det började: Fear the walking dead. När vi inte reagerar på övervåldet och drogromantiken i filmer och tv-serier – då har vi i underhållningens namn själva blivit zombies.

*Fotnot. Zombies är en myt som utvecklats från bland annat voodookulturen. Enligt myten är en zombie oftast en människa som dött och lever igen, för att sedan bli besatt av att jaga och äta andra människor.  Zombies har blivit allt vanligare i skräck- och actionfilmer.

Vår skönhet på barnens bekostnad

smink2I dag sätter Sveriges television strålkastaren på sminkets baksida. Det sköna vi gärna ser i varandras ansikten har en framställningsprocess som är allt annat än just vackert. Små barn tvingas jobba i indiska gruvor för att ta upp den mineral som kallas glimmer och används i det populära mineralsminket.

Sminkprodukter som puder och ögonskugga får extra lyster, medan barnen som jobbar i de illegala gruvorna riskerar livet och missar skolgången.

Samma mönster går igen i klädindustri och mycket annat. Västvärldens prispress och jakt på effektiva produktionsapparater drabbar ofta de allra minsta, och mest utsatta. De får aldrig del av de fina varuhusens vinster. Och i värsta fall – som när det kommer till glimmer – riskerar de allt förlora allt. Skolgång, hälsa och i värsta fall livet. Det är bra att Sveriges television väcker oss angående denna fråga, så vi kan göra bättre och mer medvetna val.

Sveriges television berättar om 8-åriga Lalita Kumari. Hon drömmer om att få gå i skolan, men istället tillbringar hon dagarna med att hacka fram glimmer i en nedlagd gruva i östra Indien. Lalitas ansikte är täckt av damm och hennes fingrar av blåsor. Hon har jobbat i gruvan sedan hon var fyra år. Arbetet är hårt och farligt. I gruvan finns ormar och skorpioner. Många barn skadar sig på hackor och verktyg, luftvägsproblem som bronkit och astma är vanligt.

Frivilligorganisationer försöker övertala föräldrarna att låta barnen gå i skolan, men det är svårt när fattigdomen är så utbredd.

Enligt Sveriges television är glimmer en mineral som reflekterar ljus och används som pulver i exempelvis ögonskugga och läppstift. Denna typ av smink har exploderat på marknaden de senaste åren, eftersom allt fler konsumenter vill ha smink utan kemikalier.

Indien står för 60 procent av världens glimmerproduktion, mest kommer från illegala glimmergruvor. De flesta är officiellt stängda, på grund av miljöskäl. Och där uppskattar man att minst 5 000 barn jobbar.

 

Sminket på bilden har inget med SVT:s granskning att göra.