Pengar finns i Sverige – ta inte från de fattiga

”Sveriges generösa flyktingpolitik”. Uttrycket har blivit en sanning som slungas hit och dit i debatten, både från dem som är för och dem som är emot ett stort svenskt ansvar för flyktingsituationen i världen. Men vi är långt ifrån verklig generositet.

För en stor del av notan betalas av världens allra fattigaste. Vi har väldigt svårt att ge på riktigt till de mest utsatta, både till dem som finns på behörigt avstånd från våra egna bekväma liv och till dem som kommer hit som flyktingar. Detta har den senaste tiden blivit alltmer tydligt både i vår svenska biståndspolitik och i vårt flyktingmottagande. Jag skulle i all enkelhet vilja föra fram fem teser:

1. Vi granskar pengar som vi ger till fattiga i andra delar av världen mycket hårdare än de vi använder själva.
2. Pengar finns i Sverige, men vi prioriterar ofta fel saker och det pågår ett enormt slöseri med skattemedel, samtidigt som inte minst barn och äldre får känna av hårda sparpaket.
3. Det är en stor skam att vi istället för att minska slöseriet här hemma redan nu finansierar flyktingmottagande med pengar som skulle gått till världens fattigaste.
4. Det svenska biståndet är ett åtagande gentemot världens fattiga, även om de saknar möjlighet att ställa svenska politiker till svars för svikna löften.
5. Att välja mellan att hjälpa flyktingar eller att bistå människor i deras egna hemländer är inte bara cyniskt utan ren och skär dumhet, om vi vill ha en bättre och säkrare värld där färre tvingas fly.

Om du inte redan känner att aktivisten i dig börjar vakna till liv får du gärna fortsätta att läsa.

Granskningen av det svenska biståndet har under ett antal år blivit allt hårdare. Varenda krona som används för att bekämpa fattigdom, svält, konflikter och klimatförändringar i andra delar av världen kontrolleras på ett sätt som saknar motsvarighet när det gäller utgifter inom landet.

När det gäller skattefinansierade projekt och satsningar i Sverige är det däremot lite si och så med både granskningen och klokskapen. Det finns alltför gott om lokalpolitiker som plötsligt förlorar allt sans och förnuft i försöken att ”sätta kommunen på kartan”. Kommuner som snålar med papper och kritor på förskolan eller ransonerar kaffet på äldreboenden kan samtidigt satsa hundratals miljoner på melodifestivaljippon, notoriskt floppande turistanläggningar eller flådiga idrottsarenor – med skattebetalarna som ofrivilliga sponsorer. Ingen kan inbilla mig att detta är kommunal kärnverksamhet. Som för att kröna slöseriet med skattemedel har statliga Vattenfalls köp av Nuon hittills kostat oss skattebetalare över 50 miljarder kronor. FEMTIO miljarder. Att vi för våra privata pengar byter kök innan vi knappt hunnit använda alla designade finesser i det förra är kanske en annan sak. Men uppenbarligen finns det mycket gott om pengar i Sverige på alla nivåer.

Hela den svenska biståndsbudgeten är i år knappt 30 miljarder kronor. Det är här någonstans som krocken blir total mellan det svenska tokslöseriet och regeringens aviserade chock-sänkning av just biståndsbudgeten. Redan i dag använder Sverige 20 procent av biståndsmedlen för att finansiera flyktingmottagandet. Att en femtedel av biståndet stannar här hemma är extremt högt jämfört med andra givarländer som i genomsnitt behåller tre procent. Som Staffan Landin nyligen beskrev på DN Debatt saknas också nästan helt transparens kring grunderna för att den här avräkningen egentligen görs. Det verkar som om biståndsbudgeten har blivit en slags dragsko och buffert som vi kan göra lite hur som helst med. De fattiga långt borta kan ju ändå inte protestera. Nu talas om att göra avräkningar på upp till 60 procent av svenskt bistånd. Redan nivåer långt under detta kan bli helt förödande.

Att ställa två utsatta grupper; världens fattigaste och flyktingarna, mot varandra är inte bara cyniskt. Det är också ett moraliskt haveri eftersom det svenska biståndet är ett politiskt åtagande precis som andra politiska beslut och löften. Svenska politiker stoltserar gärna med enprocentsmålet, och Sverige har en hög svansföring i debatten om flyktingmottagande inom EU. Men vi lever inte upp till de vackra orden om internationell solidaritet och ansvarstagande. För när flyktingmottagandet blir en förevändning för att halvera det internationella biståndet är det världens allra fattigaste som får betala i slutändan. Men förr eller senare kommer notan tillbaka till oss själva, med hög ränta. För utan ett väl fungerade bistånd ökar de orättvisor som i förlängningen leder till fler konflikter och till att fler dras in i terrorrörelser runtom i världen. Med ännu fler flyktingar som följd.

Nu är gränsen nådd. Gör din röst hörd och visa våra makthavare att det kan kosta politiskt även att ta från dem som finns långt borta och som inte har rösträtt i Sverige. Ett enkelt sätt att göra det finns i det upprop som bland andra Erikshjälpens generalsekreterare har startat. Du kan också stödja kampanjen Bistånd räddar liv på Facebook. Ta chansen redan i dag att påverka, visa på alternativa sätt att finansiera flyktingmottagandet, och ge på så sätt de fattiga en röst!