Vad ska historieböckerna berätta om oss?

Hjärtan öppnas men sängar brinner.

Hem öppnas men utanförskapet växer.

Skolor och kyrkor öppnas men främlingsfientligheten växer.

Något händer. Vi bevittnar en tid som våra barn och barnbarn kommer att läsa om i historieböckerna.

Vad kommer det att stå i historietexterna om vår tid och det som sker nu? Kommer det att handla om att det var nu som främlingsfientligheten växte sig starkare och tog sig helt nya uttryck? Att hus tänkta som hem för nyanlända sattes i brand. Att maskerade män tog sig in på våra skolor och satte skräck i oskyldiga barn. Att fruktan och oro gjorde oss kalla och att vi slöt oss inom oss och stängde våra gränser? Eller kommer det stå att det var nu som vi reste oss upp mot ondskan? Att det var nu som vi öppnade våra hjärtan, hem, famnar, kyrkor och föreningslokaler. Att det var nu som vi blev beredda att lämna lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa en medsyster? Är vi från i dag för alltid förändrade?

Vintern är på väg och människor fortsätter att lämna krig och en raserad tillvaro och tar sig över land och hav för att söka trygghet här hos oss. Man ser ingen annan utväg än att lämna. Att riskera liv för att möjligtvis ge sig själv och sina barn ett tryggare liv. Men hur kan vi övertyga om att här finns en fristad, en trygghet, när vi samtidigt behöver försöka förklara varför sängar brinner och oskyldiga drabbas av det grymma. Hur kan det hända och hur kom vi hit?

Tryggheten ska få kännas redan i ett tält på Skåneslätten, i det nya boendet, i den nya skolan. Den ska på riktigt få kännas och upplevas när man möts av ett leende och ett välkomnande ansikten på bussen, på Ica, på skolgården, på vårdcentralen.

Jag vill tro, måste tro för att orka, att det goda för alltid är starkare. Att det övervinner. Att det ger ro i tid av oro. Att varma leenden och välkomnande ansikten kan få ge hopp om en ny trygghet. Hopp om en tid då barn får vara barn och våga drömma om sin framtid. En trygg värld där våra olikheter får berika och göra vårt land och vår värld ännu vackrare. Jag måste tro på det. Det goda.

Lotta Olofson, insamlingschef