Jag minns det så väl.
Vi var precis hemkomna efter en lång resa till bland annat Kambodja med vår dotter som då var knappt ett år gammal.
En resa där vi mött fantastiska människor, men också sett stort lidande. Fått träffa unga flickor som prostituerade sig för att överleva, sett hungriga småbarn som tiggde på gatorna och mött familjer som levde i djup fattigdom. En resa som satt djupa avtryck i mig som person.
Vi hade alltså nyligen landat hemma i Sverige. Och jag minns hur starkt jag reagerade på vilka samtalsämnen som dominerade bland föräldrarna i den lilla ”mullegrupp” vi precis gått med i. Det var vår i luften, vi satt på var sitt sittunderlag i skogen och folk pratade inte om något annat än altanplaner, renoveringar och husbyggen (åtminstone kändes det så). Och jag kommer ihåg att jag suckade inombords och tyckte det var vansinnigt att altanbyggen upptog så mycket av vår tid och tankeverksamhet när vi i stället borde lägga tid, energi och pengar på att se till så att barn i andra delar av världen fick det lika bra som våra egna.
Ni som kommit hem efter att ha rest eller levt i ett land där det finns mycket fattigdom kanske känner igen det. Den omvända kulturkrocken. De nya perspektiven och funderingarna kring vad vi egentligen håller på med. Nu har det gått fem år, snart sex, sedan den där perioden i Sydostasien. I dag bor jag och min man i hus, har tre barn och vi har – (ve och fasa?) – byggt en altan. Jag gillar att kolla i heminredningstidningar och ägnar en hel del tid åt något så ytligt som att bli en bättre löpare. Det där starka engagemanget jag kände när vi precis kommit hem från Kambodja finns kvar i mig, men i ärlighetens namn lägger jag nog mer tid på att förverkliga mig själv än att kämpa mot orättvisor.
Jag brottas ofta med känslor och tankar kring det här. Jag är så otroligt tacksam över att jag har det bra – samtidigt som det finns ett styng av dåligt samvete för att jag inte orkar bry mig mer om andra. Jag tror inte det är ett dugg fel att renovera hus eller göra sådant man tycker är kul och mår bra av. Men i Sverige är det alldeles, alldeles för lätt att bli alldeles för ego!
På bilden: Barn i ett slumområde i Kambodja.
Foto Åsa Dahlgren.