Från debattprogram till Facebook-trådar, överallt ser man snart frustrationen – varför gör ingen något? Var är handlingarna? Hur ska vi lösa problemen med flyktingströmmen från södra Europa?
Ska man hjälpa ”på plats”, eller ska man hjälpa människor på flykt? Ska man göra faktiska försök att avsluta konflikten med våld och slå ut de parter som krigar?
I vår värld just nu pågår konflikter på flera håll. Från lokala krig mellan klaner, människorättskämpar mot företag, miliser och paramilitära grupper och mellan regerande makter och dess befolkning, etcetera. Många av dessa konflikter är konsekvenser av tidigare försök att lösa samma eller tidigare konflikt. Där ett maktvakuum uppstod såg påpassliga krafter till att ta sin chans.
I dag har vi fler flyktingar i Europa än någonsin, Sverige har tagit emot fler flyktingar än någonsin. Klimatflyktingar som inte flyr från egentlig fattigdom eller krig utan helt enkelt för att marken de bott på i generationer helt plötsligt inte bär skörd längre. Människor satsar sina besparingar och liv på att resa till Norden i hopp om att tiggeri ska ge dem en bättre tillvaro.
Om nöden är vårt nya status quo, så tror jag att det är viktigt att vi inte blir vana och loja vid att se lidandet. När nästa katastrof sker, nästa krig bryter ut så kommer även de människorna behöva vår hjälp.
Vi behöver även fundera på vår egen rätt till vår livsstil. Har vi rätt att ha tomma kyrkor, gympasalar, företagslokaler och hus när man planerar att sätta människor i tältläger? Är det rimligt att spendera mer pengar på glass än på välgörenhet? Är det hälsosamt att skydda sig från andras misär genom att bygga murar runt Europa och dess nationer? Att inte aktivt söka efter möjlighet att hjälpa till? Kan den gamla bilden av ett svenskt folkhem fortfarande hålla när dagens skriande nöd ropar utanför dörren?
Är det verkligen flyktingströmmen som är problemet, eller är det snarare vår bild av det utopiska samhälle vi tror vi hade haft utan dem?
Bild: Flyktingar får hjälp i Serbien. Foto: Bread of Life