”Fröken vet redan svaret”

Höstsolen i Moldaviens huvudstad Chisinau värmer omsorgsfullt mitt ansikte. Jag står på stora boulevarden och viftar frenetiskt efter en taxi.

– Vackra unga dam, vart önskar ni åka?
Vasile vänder sig mot mig och ger mig ett tandlöst, men innerligt leende. Smickrad över den inbakade dubbla komplimangen ger jag honom adressen och sätter mig i taxin. Vasiles grånade hår, hans skrovliga händer och trötta ögon vittnar om ett långt och arbetsamt liv.

Vi småpratar om de vackra höstlöven och vägens håligheter. Vasile är nyfiken på vad jag har i Moldavien och göra, så jag berättar. Jag berättar om Erikshjälpens arbete i landet. Förändringar vi vill möjliggöra och barn vi vill lyfta upp. Jag berättar om arbetet med dagcenter för att nå barn från fattiga familjer med ensamstående mödrar, socialt belastade familjer eller familjer där barnen lämnats ensamma när föräldrarna rest utomlands för att arbeta.

Vasile lyssnar uppmärksamt. Jag berättar vidare om arbetet för att utbilda lärare i barns rättigheter och om arbetet för att stärka barn som växer upp i hiv/aids-drabbade familjer. Vasile ser förvånad ut, han visste inte att det fanns hiv-sjuka i Moldavien. Jag berättar att Moldavien är det land i Europa med flest hiv-drabbade.
– Gud hjälpe dem! skrockar Vasile.

Den täta trafiken skänker oss oceaner av tid och vi pratar vidare om korruptionsskandalen på alla moldaviers läppar. Vasile gestikulerar stort och yvigt bakom ratten när han frustande beskriver sitt hemland som bakbundet och i händerna på tjuvar, oligarker och maktfullkomliga galningar! Han är arg. Vasile är inte ensam, många moldavier är minst sagt arga och uppgivna över det faktum att landets ledare och bankerna har ”försnillat” sisådär 10 miljarder kronor, motsvarande 10 procent av Moldaviens BNP.

Vi pratar om att både gas- och elpriset höjdes med 20 procent förra veckan och Vasile berättar att han är lite orolig för hur han och hans fru ska kunna hålla sig varma i vinter.
– Vi får väl göra som många andra – hugga ner träd i smyg för att ha och värma sig med i kaminen.

Vi pratar om Moldaviens skönhet, dess böljande kullar och vackra sjöar. Vasile ser nostalgisk ut för en sekund. Han berättar att han egentligen är utbildad skådespelare och geografilärare. När jag frågar varför han inte längre arbetar på teatern eller undervisar för han fingrarna och tummen demonstrativt mot varandra för att påvisa dårskapen i min fråga. Pengar. Hur skulle man kunna överleva på en lärarlön?
– Men Ce la vie, livet i Moldavien är svårt, säger Vasile.

Jag tackar Vasile för skjutsen och samtalet och stiger ur bilen. Precis innan jag stänger bildörren hindrar jag mig och lutar mig fram genom dörröppningen. I rädsla för att få en uppgiven suck som svar tar jag ändå mod till mig och frågar:
– Vasile, vad måste till för att det ska bli en förändring i Moldavien? Jag menar, en RIKTIG förändring?
Vasiles ögon tindrar till.
– Det vet fröken redan. Jag har själv hört er besvara er egen fråga många gånger under vår resa då ni pratat om ert arbete. Fröken vet redan svaret, säger Vasile finurligt.
– Vad då? Vad menar ni? frågar jag förvirrat.
– BARNEN, säger Vasile. För att få till en förändring måste vi börja med barnen. Ni har lösningen.

Gästbloggare: Ulrika Toorell, vikarierande programkoordinator för Europa