Jag sitter i bilen och blickar ut över gränsövergången mellan Rumänien och Ungern. Den korta kön ringlar sig i maklig takt fram mot gränspolisens hytt. Jag tittar ned i knäet och känner hur passet bränner i mina öppna händer. Skam.
Jag har nog aldrig på riktigt lagt märke till, känt och förstått så här med varenda fiber i min kropp hur privilegierad jag är. JAG FINNS.
Någon dag tidigare går jag runt i en romsk bosättning och fyraåriga Raluca drar med mig till bakgården för att presentera mig för tuppen och de tre hundvalparna som ligger sovandes i en hög med sopor. Raluca skrattar till när jag berättar vad jag heter.
– Aurica?! Det heter min mormor med, är du verkligen så gammal!? fnissar hon.
Raluca berättar att hon älskar djur och att hon håller på att lära tuppen att göra konster.
– Då kanske jag kan uppträda med honom, drömmer hon.
Ralucas mamma ansluter till oss med lillebror på höften. Lille Andrei kisar misstänksamt mot mig. Hans vilda hår och svarta ögon är förtrollande vackra. Han är klädd i en rosarandig stickad tröja som skvallrar om att tvättmaskin inte är en bekvämlighet som denna familjen åtnjuter. Jag ryser till när jag ser hans bara ben och fötter i den kalla vårsolen, men kylan verkar inte bekymra honom det minsta. I bakgrunden hörs Ralucas uppfordrande kommandon till tuppen, som vid närmare beskådan inte verkar alltför konst-intresserad utan lugnt pickar vidare. Jag och mamman tittar på varandra och skrattar tyst åt Ralucas hängivna träningsapproach. Vi pratar vidare om väder och vind, de vackra barnen, om livet och den vardagliga kampen. Andrei och Ralucas mamma berättar att Andrei behöver gå till doktorn för en knöl på benet. Men det är svårt, berättar hon, för det kostar stora pengar och Andrei har inga identitetshandlingar. Mamman suckar och mumlar tyst; han finns ju inte än.
De senaste månaderna har verkligen fått gemene man att reflektera och omvärdera. Något som skakat om mig på riktigt är den självklarhet med vilken medmänniskors människovärde definieras utefter och reduceras till resultatet av en administrativ process. Det kanske är oundvikligt i den verklighet som nu är Världen med upprättade gränskontroller, åldersbestämning och högljudda krav om tuffare asylprövningar. Men det skrämmer mig. Polarisering. Vi och dom.
Jag tänker på alla dem som är just ”Dom”. De vars existens inte har validerats. De som inte har rätt att söka skydd i fruktan för sitt liv för att deras ”Jag” inte har processats i ett legitimt system. De som inte vet hur det känns att höra till och vara efterfrågad. Kan Du tänka hur det skulle vara att inte finnas? Att inte vara en del av något strukturerat ”Vi”? Att inte vara medräknad eller någon som ”Vi:et” förhåller sig till eller planerar utefter? Hur skulle det kännas och vilka konsekvenser skulle det få för just Ditt liv? Tanken svindlar.
Jag hälsar på den ungerske gränskontrollanten och sträcker fram passet.
– Åh, svensk! säger gränskontrollanten, påtagligt nöjd och ger mig leende passet tillbaka efter en snabb överblick.
Jag tackar och tar emot det alltjämt lika brännande passet och skäms för alla gånger som jag avmätt rabblat upp de tio siffror som legitimerar mitt ”Jag” i apotekskön eller hos telefonbolaget, som att de vore en självklarhet. De är inte en självklarhet. Inte för väldigt många människor.
Gästbloggare: Ulrika Toorell, programkoordinator för Europa
Foto: Bengt Öberg