Under denna vecka har ministrar, FN-personal och organisationsföreträdare samlats i Istanbul för att diskutera de desperata humanitära behoven i världen. Det är Ban Ki-moon som kallat till ett toppmöte, World Humanitarian Summit, för att diskutera hur världen kan möta den allt större utmaningen att ge hjälp till människor drabbade av krig och konflikter, naturkatastrofer och klimatförändringar.
Många skarpa hjärnor och många goda intentioner. Jag har full respekt för komplexiteten i politik och diplomati och även för att de ekonomiska resurserna är begränsade. Men jag kan också bli upprörd över avståndet mellan de vackra talen och de politiska beslut man tar i vardagen.
Den svenska regeringen talar stolt om att man är världens femte största givarland till humanitärt arbete och att man är fast besluten om att arbeta för att ingen människa ska lämnas bakom. Samtidigt lägger man fram lagförslag för att begränsa anhöriginvandringen, utfärda tillfälliga uppehållstillstånd och har redan infört ID-tvång för asylsökande för att komma in i Sverige. För mig rimmar det dåligt med löftet om att ta sitt ansvar för människor i nöd.
Jag är säker på att USA:s och Rysslands ministrar gör lika stora och stolta utfästelser som den svenska regeringen. Samtidigt har kriget i Syrien fått pågå i fem år, mer än 250 000 människor har dödats och 11 miljoner har tvingats på flykt. Detta för att stormakterna inte kan komma överens om en gemensam linje för att lösa konflikten. Det enda man lyckas komma överens om är att bomba ”lämpliga” målgrupper i Syrien. Hur högt värderar man då människoliv i förhållande till politisk makt?
World Humanitarian Summit är bra. Den växande humanitära krisen måste komma på agendan och diskuteras av hela världssamfundet. Men jag skulle önska att de humanitära principerna på ett mycket mer tydligt sätt fick prägla realpolitiken. Att det inte hela tiden måste vara de personliga, nationella och politiska intressena som får företräde. Att vi faktiskt såg varje människas unika värde och gjorde allt för att alla ska få en chans att utvecklas under goda omständigheter. Annars blir det bara hum-hum.