Söndag eftermiddag 27 november, Mali. Hela jag är täckt av ett klibbigt lager rödbrunt vägdamm. Jag har tagit mig ut till Bamakos periferi för att hälsa på familjen Niaré. Det är fantastiskt att återses. Barnen har växt minst en decimeter sen sist, och fått en ny lillebror dessutom. Snart sitter vi alla i skuggan av trädet på familjens gårdsplan.
Barnen är uppslukade av en bok som jag fått av min kollega på Erikshjälpen, Fatimata, och som jag nu gett vidare. Boken heter ”Jag är ett barn – jag har rättigheter” och förklarar med finfina västafrikanska serieteckningar vilka rättigheter alla barn har enligt barnkonventionen. Jag märker att till och med lilla Dousba som inte ens fyllt 6 år redan kan läsa. En stund senare skriver hon på sin lilla svarta griffeltavla:
01
+ 01
=02
Barnens pappa ler stolt och berättar att Dousbas lärare sagt att hon utmärker sig i skolan. I samma andetag förklarar han att han nyligen blivit tvungen att flytta sina barn från den privata skola där de gick tidigare till den statliga skolan här i Djalakorodji. Hans lön från arbetet som portvakt i Bamako räcker helt enkelt inte för att betala barnens skolavgifter varje månad. Den statliga skolan är gratis.
I skolan där barnen gick tidigare finns bara ett par riktiga klassrum. De flesta klasser samlas under enkla stråtak. Men det är den bästa skolan i Djalakorodji och jag vet hur stolt de här barnens pappa var över att hans barn gick där. Lärarna behövde inte strejka för att få ut sina löner och klasserna var med maliska mått små, cirka 50 elever per klass. Jag frågar hur många barn det är i varje klass där barnen går nu. Jag tror först att jag hört fel. 150-175! Men nej, detta är verkligheten i Dialakorodji, en av Bamakos snabbast växande förstäder. Tyvärr också i stora delar av övriga Mali där utbildningssektorn sen många år tillbaka är i fritt fall. Niaré säger att hans barn kan mycket mer än sina nya klasskompisar. Men han vet lika väl som jag att de inte kommer lära sig lika snabbt nu. Pappa Niaré har själv inte gått tillräckligt mycket i skolan för att kunna hjälpa sina barn med läxorna men han har bett en av sina yngre bröder att ge dem kvällslektioner.
– Det går sådär för min lillebror är egentligen inte så intresserad av det, säger han.
Under den dryga timme som det tar att åka tillbaka in till Bamako känner jag än en gång hur ilskan inom mig bubblar upp över att så många barn här i Mali aldrig får en riktig chans att utbilda sig. Norra Mali har de senaste åren dragits in i en kletig sörja av konflikter, extremism, terror och banditism som gör att enorma resurser som skulle kunna satsas på utbildning istället går till säkerhet och krishantering. Men utbildningssektorn var satt på undantag redan innan de mörka molnen hopade sig över landet.
Det är ingen nyhet att maliska ledare hellre lägger pengar på prestigefyllda vägbyggen än anonyma primärskolor i perifera stadsdelar med fattig befolkning som Djalakorodji. Malis president, liksom så många andra på kontinenten, har svagt mandat och måste snabbt visa handlingskraft för att behålla makten. Infrastruktur är ett tacksamt mått på duglighet – betydligt sexigare än att utbilda lärare eller gneta på med skolbyggen i avlägsna byar och stadsdelar. Malis ledare sitter i knät på världens stormakter och handlingsutrymmet för nytänkande reformpolitik är extremt begränsat med tanke på de många geopolitiska och ekonomiska intressen som andra aktörer har i detta land med sin strategiska placering och ännu till stor del outforskade naturtillgångar under ökensanden.
Samtidigt kvarstår faktum att inget land på den här planeten har kunnat skapa långsiktigt hållbar utveckling utan att först göra sig besväret att utbilda den egna befolkningen på bred front. I Sverige var rätten till grundskola för varje barn, inklusive fattighjon och backstugesittare, redan 1842 ett av skälen till vi så snabbt gick från miserabelt u-land med återkommande svält till vad vi är i dag.
Detta är också skälet till att vi på Erikshjälpen satsar särskilt mycket på barns rätt till utbildning här i Mali. Det händer att vi bidrar till att bygga klassrum men detta är inte vår huvuduppgift och ska inte heller vara det. Vårt arbete är en hårfin balansgång mellan att uppmuntra och stödja lokala initiativ och att påverka de som ytterst bär ansvaret att fullgöra sina skyldigheter. Det är Malis folkvalda som har ansvaret för att Mali lever upp till Barnkonventionens artikel 28 om alla barns rätt till utbildning. Vi får aldrig genom vårt arbete bidra till att de får ytterligare en ursäkt att dra sig tillbaka från sina skyldigheter gentemot Malis barn. Men tillsammans med våra lokala samarbetsorganisationer kan vi mobilisera lokalsamhällen som Djalakorodji, skapa goda exempel och på så sätt påverka och skapa ett tryck underifrån.
Om fler och fler föräldrar och barn här i Mali ställer krav på sina folkvalda att bygga fler skolor och utbilda fler lärare kan inte utbildningssektorn längre systematiskt nedprioriteras. Invånarna i Djalakorodji har länge lovats en bättre väg och det behövs verkligen. Men det vore klokt att börja med skolan den här gången. Jag ska ringa Pappa Niaré och peppa honom att prata med fler som kan höja sina röster och trycka på för en ny skola i Djalakorodji.