Mina viktiga uppdragsgivare

 

Foto: Agneta Almqvist

Mitt i eftermusikalkaoset på scenen i Bromölla möts våra blickar, Maltes och min. Varma och uppspelta närmar vi oss varandra, han som spelat en av rollerna i musikalen, jag som spelat gitarr så fingrarna bultar och ömmar. Vi, Malte och jag, gör en high five, han tittar mig stint i ögonen och säger: ”Detta var det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Detta vill jag hålla på med”.

Jag frågar om han vill bli skådespelare och han svarar med ögonen fästa vid mina att det är en av hans drömmar. Ett av hans mål i livet. Jag kramar om honom och säger att han skulle bli en av de bästa men att han måste satsa och öva mycket. ”Absolut” svarar han med blicken kvar i min.

Jag ryser och det stockar sig i halsen på mig.

Jag går ner från scenen. Kramar allt och alla jag mötte. Tänk att vi rott detta gigantiska projekt i hamn. Jag som projektledare och alla tillsammans på skolan. Med det viktiga budskapet att alla behövs och att alla är lika viktiga. Alla har hjälpts åt på olika sätt. Bara det blev ett budskap och ett förhållningssätt.

Och tänk att en ljushårig ung man, en tioåring fått en av sina drömmar uppfyllda. Jag fick vara med. Vi fick vara med. Erikshjälpen fick vara med och göra precis det som står i vår målsättning och i all reklam. Vi fick vara med och uppfylla barns drömmar.

Det känns stort.

De kan säkert se lite olika ut. Drömmarna alltså. Någon kanske drömmer om att få gå i skolan varje dag, en annan om friskt och rent vatten i sin by. En tredje kanske drömmer om att slippa gifta sig när man bara är tio år. Den fjärde om att få spela ett instrument eller åka på fotbollsläger.

Drömmen om att få spela teater och vara med på en stor scen med ljud och ljus är en lika stor dröm som någon av alla de andra.

Jag älskar att, utifrån mina förutsättningar och gåvor, få vara med och göra detta möjligt som projektledare för Alla Barn Är Viktiga. Där träffar jag pedagoger, de som jobbar med barn med funktionsvariationer, de som behöver teckenspråk och förtydligande pedagogik. Där träffar jag många barn som vill sjunga om att de är viktiga. Som skrattar, pekar på varandra och sig själva och klappar i händerna till melodin.

Där träffar jag rektorer som vill utveckla sitt arbete kring värdegrund, likabehandling och barnkonventionen.

Där träffar jag mina viktigaste uppdragsgivare: Barnen! De vars drömmar jag får vara en del av att försöka förverkliga. De små och de lite större.

Där fick jag under en hel termin samarbeta med Malte. Se honom växa in i sin roll och ta ansvar.

Där mitt i eftermusikalkaoset där konfettin låg i drivor på golvet gjorde vi en high five och båda log.

Agneta Almqvist, projektledare för Alla barn är viktiga

 

World Refugee Day

Stopp! Sluta nu! Lägg ner!

För en vecka sedan satt jag i en vackert blomstersmyckad kyrka och njöt av den där särskilda känslan av förväntan och frihet som bara en skolavslutning kan ge. Prästen talade om att alla människor har dolda resurser och förmågor som man bara kan upptäcka om man tar sig tid att lära känna dem ordentligt. Under motorhuven på en gammal VW-bubbla kan det gömma sig en Porsche-motor! Efter rektorns tack och sommarhälsningar fylldes scenen framför altaret av skolklasser som tillsammans sjöng om att plugget är slut, om sol, bad och om allt som barn ska sjunga om på en skolavslutning. Och det var då jag kände det… Nu räcker det! Sluta! Inte ett ord till! Lägg ner bara. Ni har ingenting!

Den heliga stilla vreden som samlade tårar i ögonvrån var naturligtvis inte riktad mot de sjungande barnen. Längst fram i kyrkan stod barn från olika länder, världar och bakgrunder. Barn med olika hudfärg, familjesituationer och drömmar. De flesta av dem har vuxit upp i fred och trygghet, andra har flytt krig och fruktansvärda upplevelser. De flesta har aldrig behövt sakna något. Andra lever i familjer där kärleken eller pengarna av olika anledningar inte räcker till. Men i denna stund, med blicken mot sommaren och framtiden, är de alla helt lika. De är barn med samma drömmar, samma rätt till livschanser och samma rätt att höra till. Alla står de där med en turboladdad motor under huven och med förmågor och personligheter som väntar på att upptäckas och utvecklas.

Min frustration och ilska vände sig mot de krafter, personer, partier och organisationer som gör skillnad på människor baserat på nationalitet, etnicitet, utseende, tro eller kulturell tillhörighet. När jag ser och lyssnar till de sjungande barnen blev det så tydligt. Ni har ingenting! Ni som sätter grupp mot grupp, som är beredda att offra andras liv och framtid för er egen rädsla eller bekvämlighet och som i praktiken avfärdar tanken om alla människors lika värde. Era argument håller inte och vägen vi slår in på om vi gör vissa människors liv och framtider mindre viktig är riktigt farlig. De sjungande barnen har alla samma vilja och samma möjlighet att bli en värdefull del av vårt samhälle!

I detta vackra ögonblick spelar det ingen roll att några stolta och glada föräldrar till barn som kanske firar sitt första sommarlov någonsin, eftersom skolorna i deras land har bombats sönder och samman, inte känner till de sociala koderna utan står lite för länge i mittgången och filmar. Alla dessa små och stora skillnader i hur vi klär oss, pratar, äter, tycker och tänker är sådant som man kan prata om, lära sig av, skratta åt och som kan berika vår gemenskap. Vår skolavslutning sker av tradition i den lilla landsortskyrkan men i den gamla stenkyrkan samlas människor med olika tro och övertygelser utan att detta är något som helst problem. Flyktingmottagningen och integrationen innebär naturligtvis utmaningar för vårt samhälle och våra gemenskaper. Men, om vi verkligen tror på alla människors lika värde är inte lösningen på integrationsproblemen mindre integration genom att stänga människor ute, utan bättre integration i form av mer gemenskap, engagemang och en vilja att lära känna varandra och upptäcka våra likheter som människor och de dolda resurser som alla bär inom sig.

Idag, den 20 juni, är det World Refugee day. Utifrån ett beslut i FN:s generalförsamling år 2000 uppmärksammas årligen denna dag kraften, livsviljan och behoven hos de som tvingas fly från sina länder och hem. Erikshjälpen kämpar varje dag för att ge alla barn livschanser och trygghet, i Sverige och runt om i världen, och jag är stolt över att få vara en del av detta arbete. Efter skolavslutningen i förra veckan är jag mer övertygad än någonsin om att alla barn i grunden är lika och förtjänar samma livschanser.

Så en gång till… Till oss alla. Låt bli! Sluta använda ytliga olikheter som argument för att underminera människovärdet. Alla barn är lika mycket värda och värda lika mycket.

Skönt att få det sagt! Glad sommar!

Är detta ditt livs största uppdrag?

Vilket är ditt livs största uppdrag? Är det att få ett drömjobb? Att bli bäst på din hobby? Eller att åka upp i rymden? Eller kanske att få Nobels fredspris?

Vad bär du med dig av drömmar och längtan som ploppar upp lite då och då och påminner dig om att det finns mer kvar att upptäcka och leva för?

Erikshjälpens vision handlar om drömmar. Alla barns rätt till drömmar. Alla barns rätt till schyssta livschanser som gör drömmar möjliga. Erikshjälpens vision möjliggör att Sofia kan bli pilot, att Adam kan bli lärare och att Mustafa kan bli minister. Oavsett var barn är födda och oavsett om de är killar eller tjejer. Barns drömmar är Erikshjälpens uppdrag och drömmar blir verklighet varje dag för tusentals barn som växer upp.

Mitt största uppdrag just nu är att vara pappa och make. Det kanske låter enkelt? För andra kanske det låter svårt? För någon är det fortfarande en dröm!

För mig handlar det om förvaltarskap. En god vän påminde mig om detta ord i dag. Förvaltarskap. Att förvalta det som blivit mitt. Alla har vi något att förvalta, att vårda, att ta hand om. Alla har vi någon att älska, att förlåta, att följa. Och det är fortfarande så att älskade älskar, förlåtna förlåter. Det är genom att ge som vi får. Förvaltarskap.

Förvaltarskap blir inte enklare för att vi har mycket eller litet. Det är lika svårt för alla människor.

Kanske är det mänsklighetens största uppdrag?

Kanske är det ditt livs största uppdrag?

Att springa för barn i katastrofer

I höstas fick jag möjlighet att besöka ett par flyktingläger i Libanon, bara några mil från gränsen till Syrien. Det var en resa som tog tag i mig, som ruskade om rejält. Jag fick möta en sådan enorm utsatthet och förtvivlan. ”Det är som att ha varit i himlen och hamnat i helvetet” berättade fembarnsmamman Ramia för mig. Ramia levde före kriget ett tryggt och välordnat liv med sin familj i Syrien. Nu bor de i ett tält och har enormt svårt att känna sig som hemma under presenningarna.

Ramia berättade hur tufft det är att försöka få god sömn när hela familjen måste trängas på liten yta. Hur fruktansvärd vintern är. Kylan som river och sliter, snön som tynger ner taket och gör att hela tältet riskerar att rasa in. Och hur frustrerande det är att inte veta hur länge de kommer att bli kvar. Om det handlar om månader eller år.

Ramias livsöde var bara ett av många jag fick ta del av under resan. Jag minns också kvinnan som inte visste hur hon skulle ha råd med vård till sin lille son som föddes med en tumör. Familjerna som tvingades rota i soporna efter mat för att överleva. Barnen som hade så svåra minnen från kriget att de drömde mardrömmar och kissade i sängen på nätterna.

Jag har mött fattigdom och utsatthet förut, många gånger, men den här resan tog hårdare tag i mig. Kanske för att jag kunde relatera till människorna jag mötte. Många av dem hade ju levt ”vanliga”, priviligierade liv, precis som vi svenskar – men kastats in i en helt annan verklighet. Det kunde lika gärna varit jag, min familj.

På sätt och vis känner jag mig ganska uppgiven inför den här enorma utsattheten, det stora lidande som barn i krig och katastrofer tvingas utstå. Men jag tror ändå det är viktigt att vi inte ger upp. Att vi orkar bry oss och fortsätta tro på att det faktiskt går att åstadkomma en förändring.

Det finns förstås hundratals olika sätt att engagera sig och göra skillnad – men själv tänker jag dra mitt strå till stacken genom att göra något jag älskar, nämligen att springa lopp!

I slutet av augusti går Jönköping Marathon av stapeln, och då planerar jag att springa halvmaratonsträckan samtidigt som jag gör en insamling till Erikshjälpens arbete för barn i katastrofer. Min insamlingssida finns här och jag är i gott sällskap. Artisterna Allyawan, Promoe och många fler har tagit sig an samma utmaning.

Vill du också springa för barn i katastrofer (eller samla in pengar på något helt annat sätt) är det enkelt att starta en egen insamling med Erikshjälpen redan i dag.

Rättigheter i en skogsbacke

Det är en solig och blåsig dag på jobbet. Elden är tänd och på norra Hisingen springer en skolklass runt. Barnrättsäventyret har börjat. Barnkonventionen är i fokus. Efter lunch är det dags att göra en låt om det.

Tre tjejer sitter i en skogsbacke. De skrattar åt kompisarna som försöker ta sig runt en bana utan att släppa taget om ett rep. Fort ska det gå. Naturligtvis hoppar en över repet när de andra kryper under. Trassel. Och mer skratt. Tjejerna ger goda råd och kollar samtidigt in banan. Strax är det ju deras tur och då vill de naturligtvis klara av banan ännu snabbare. Men de trasslar in sig vid sista trädet och så var det med det. Tur att alla skrattar tillsammans.

Det blir en bra övergång till att diskutera ett dilemma. En påhittad mobbingsituation. Barnen har många förslag och tankar. Vi pratar om lösningar som de själva har varit med om. De har också erfarenhet av tillfällen där olika lösningar inte fungerat.

På egna initiativ berättar de vad de varit med om och är så kloka som säger ”jag nämner inga namn”.  Så kopplar vi ihop detta med vad barnkonventionen faktiskt säger om diskriminering, trygghet, fysiskt och psykiskt våld. Sedan är det dags för nästa bana. Inflytande, övergrepp, livet på sociala medier och andra teman där det är viktigt att veta vad som faktiskt en rättighet.

En intressant detalj är att eleverna är mycket väl medvetna om att en rättighet förutsätter att den gäller alla. Yttrandefrihet – ja, men inte om jag sårar någon annat i klassen. Och hur vet man när man handlar nya skor att det inte är barn som utnyttjats i produktionen. Tankarna är många.

Barns rättigheter ska naturligtvis respekteras av vuxna. Det behövs strukturer för att se till att det fungerar. Just nu förbereds att FN:s konvention om barnets rättigheter ska bli lag i Sverige. Dagens övning ger skolorna metoder för att arbeta med rättighetsfrågor. Men övningen är också ett sätt att ge just de här barnen chans att diskutera rättigheter på områden som angår dem själva.

Det är inte så lätt att veta vad som gäller. Barn lever med vuxna som fattar beslut. Föräldrar och lärare har ansvaret. De flesta vuxna ger barnen det de har rätt till och lär dem att själva ta beslut. Då räcker det kanske att de vuxna har koll på barnets rättigheter. Eller?

Men om ingen lyssnar – hur ska man då veta att man har rätt att bli lyssnad på? Om ett barn alltid diskrimineras eller alltid blir sedd ned på – hur ska det barnet då veta att det inte ska vara så? Och om kompisgänget gör saker som känns tveksamma så är det väl bäst att hänga på. Ingen annan har ju sagt att det inte ska vara så.

För mig är det viktigt att det enskilda barnet vet vilka rättigheter som gäller. Hur ska ett barn kunna säga till när något är fel om det inte fått veta vad som är rätt? Och barn ser andra barn och reagerar om de vet att något är fel.

Därför fortsätter vi att jobba för att barn ska veta mer om sina rättigheter, både i Sverige och i andra delar av världen.

Mors dag – också för morgondagens mammor

I Bangladesh stöttar Erikshjälpen flickor på olika sätt, bland annat genom Shonglap-grupper.

På söndag firar vi mors dag. Jag tar det faktiskt som en förevändning att, än en gång, lyfta fram Erikshjälpens vårkampanj där vi slår ett slag för unga kvinnors rätt till utbildning.

I flera av de länder där Erikshjälpen arbetar far tonårstjejer illa. På många håll riskerar de smärtsam och livsfarlig könsstympning, de utsätts för brott, tvingas in i barnäktenskap, till prostitution eller bli våldtagna. Flickor är ständigt utsatta för risker och hot.

Många av de projekt som Erikshjälpen finansierar är till för att värna och skydda dessa tjejer.

I Bangladesh driver vi hundratals barnklubbar, så kallade Shonglap-grupper, där barn får lära sig allt från odling och hygien till boskapsskötsel och barnrätt. Flickorna i en Shonglap-grupp berättade stolt hur de hade förhindrat ett barnäktenskap och räddat flera tjejkompisar från att hoppa av skolan. Och deras insatser är livsavgörande; flickor som inte går i skolan gifts bort för tidigt, de blir med barn som 13-14-åringar och riskerar att dö i barnsäng.

I Kenya träffade jag Jessie Lesiit, en av domarna i Högsta domstolen. Hon berättade med tacksamhet om Erikshjälpens arbete för att stoppa könsstympning i Kenya. Trots att lagen förbjuder denna destruktiva tradition finns det ändå områden där unga kvinnor tvingas igenom en fruktansvärd ritual, med svåra skador till följd som de får lida av resten av livet. Jessie berättar att lagen i Kenya förbjuder kvinnlig könsstympning, men att traditionen är starkare. Jessie jobbar nu ideellt under helgerna för att informera om riskerna med könsstympning.

Men det går att bryta förtrycket, även hundraåriga djupt rotade traditioner. I Mali ser vi ett fantastiskt exempel där fjorton byar tagit beslut att förbjuda könsstympning trots tradition och historia. Nu går vi vidare till nya områden, tillsammans med vår partner i AMPDR. Lokala påverkansgrupper följer upp att förbuden efterlevs och det finns många som vill se en förändring i hela landet. Vi drömmer om att Erikshjälpen ska få vara med och ge inspiration till en ny lag, mot könsstympning, även i Mali.

Också här hemma i Sverige lever unga kvinnor under press. Många far illa och i värsta fall skadar de sig själva för att dämpa ångest och rädslor.

När vi firar mors dag tänker vi kanske lite traditionellt på den klassiska mammarollen, den starka ansvarstagande kvinnan som älskar och fostrar sina barn. Bilden är vacker, tycker jag, även om kvinno- och mammaroller kan se olika ut. En sak är dock säker, varje mor har någon gång varit en flicka, kanske utsatt, ensam och rädd.

Så mors dag är en dag att fira, men också en dag att uppmärksamma blivande mammor och se till att ge världens flickor en chans till utbildning och framtid.

Den långa vägen till en bra start

Häromdagen träffade jag lilla Divia som är knappt ett par månader gammal. På bilden sover hon gott i sin fasters famn. I mamma Sitabais knä sover Divias tvillingsyster Bharati. De bor i en liten by långt ute på landsbygden i centrala Indien.

När Sitabai var gravid kom Dhamendar, som jobbar i ett byprojekt som drivs av organisationen EFICOR och som finansieras av Erikshjälpen, på besök i hennes hem för att ge råd och svara på frågor. Sista gången Dhamendar var där påminde han Sitabai om att hon skulle ringa om hon behövde hjälp med något. Redan kvällen därpå drog förlossningsvärkarna igång.

Sitabai insåg att hon var tvungen att ta sig till sjukhuset, men när hon ringde till den statliga sjukvårdskontakten fick hon inget svar. Hon provade då att ringa Dhamendar som svarade direkt. Han förstod hur bråttom det var och ringde i sin tur till ambulansen. Men där tog det stopp. Ambulanspersonalen meddelade bestämt att de inte kunde åka hem till Sitabai eftersom det medförde alltför stor risk att fastna på de dåliga vägarna. Dhamendar fick istället leta upp ett nummer till en annan bil som kanske skulle kunna komma och plocka upp den födande mamman. Men där tog det stopp igen. Chauffören hävdade att det inte gick att hämta Sitabai eftersom det i mörkret skulle vara omöjligt att hitta fram till hennes hem som ligger ganska långt utanför byn.

Då fick Dhamendar nog. Han slängde sig på sin moped och tvingade chauffören att möta upp i en närliggande by. Väl där lotsade Dhamendar chauffören i mörkret ut på slingriga och leriga vägar fram till Sitabais hus. Hon plockades upp och fick skjuts till sjukhuset. Två timmar efter att hon hade ringt Dhamendar föddes tvillingarna.

Den här historien fick så småningom ett lyckligt slut och tvillingarna fick en bra start i livet. Undermåliga vägar är bara en av många anledningar till att många kvinnor aldrig kommer iväg till sjukhus för att föda sina barn. Samtidigt vet vi att ett av de bästa sätten för att sänka mödra- och spädbarnsdödligheten är just att se till att förlossningarna inte sker i hemmen. Alla kvinnor måste göras medvetna om fördelarna med att föda på sjukhus och också ha möjlighet att ta sig dit på ett säkert sätt.

Genom att stödja Erikshjälpens samarbete med EFICOR kan vi hjälpa kämpande mammor att faktiskt få en säker förlossning. Det räddar liv. Både på födande mammor och på små nyfödda barn.

Julia Mägi
Erikshjälpens praktikant hos organisationen EFICOR i Indien

Villkorade pengar undergräver förtroendet för Afrikas ledare

De senaste månaderna har en hätsk debatt rasat i det västafrikanska landet Mali. Den kretsar kring ett mycket kontroversiellt avtal som den maliska regeringen slöt med EU i december 2016.

I avtalet förbinder sig Mali, som allra första land i Afrika, att medverka till att skicka tillbaka papperslösa immigranter från EU. Ett av de konkreta åtagandena från Malis sida är att placera maliska statstjänstemän i olika EU-länder för att de ska hjälpa till att identifiera immigranter från Mali och påskynda deras återvändande, eller deportering som det snarare kallas i den maliska debatten.

Kritiken har varit stenhård, inte minst från den stora maliska diasporan. Känslan är att Malis regering har förrått sitt eget folk och lagt sig platt för det mäktiga EU.

Malier har i alla tider rört sig över gränser, både inom Västafrika och långt utanför. Totalt lever i dag uppskattningsvis fyra miljoner malier i utlandet. Värdet av de pengar som de skickar till familj och släkt hemma i Mali överstiger med råge det samlade utvecklingsbiståndet till landet. Därför blev det politiskt sprängstoff när Mali träffade ett avtal om att aktivt medverka till att sända tillbaka malier som olagligt befinner sig i Europa. Det hela förvärrades av att den maliska regeringen genast trasslade in sig i dementier och diverse omskrivningar. Ansvariga ministrar försökte hävda att det bara handlade om ett gemensamt uttalande, inte om ett avtal.

Ledande opinionsbildare i Mali har fördömt regeringens agerande. Malis konsulat i Frankrike ockuperades under lång tid. Sociala medier har svämmat över av reaktioner.

Hur kan det då komma sig att just Mali blev först av alla afrikanska länder att sluta ett avtal om att medverka till återtagande av papperslösa migranter? Hur kan en redan ifrågasatt regering gå med på att aktivt bistå europeisk gränspolis att kasta ut sina egna medborgare från Europa? Det kan knappast ha kommit som en överraskning att protesterna på hemmaplan skulle bli högljudda.

En del av svaret är att avtalet med Mali ingår i en större plan som EU sjösatte efter ett toppmöte i Valetta på Malta i november 2015 – precis när flyktingströmmarna var som störst in i Europa. Mötet utmynnade i en handlingsplan kring migration. Planen omfattar stärkt gränsbevakning och återvändande men också samarbete kring grundorsakerna till migration, hur de positiva effekterna av migrationen kan förstärkas samt fler lagliga vägar till Europa för afrikanska migranter och flyktingar. Tyvärr har fokus hittills mest hamnat på att genomföra de delar av handlingsplanen som handlar om gränsbevakning och återvändande, inte på att stärka migranters rättigheter. Detta har tidigare påpekats av den expertgrupp kring migration i vilken Erikshjälpen ingår*.

Djupast ligger nog svaret på varför Malis regering blev först ut med att sluta ett ”deportations-avtal” med EU i det faktum att Malis regering är så hårt trängd att vilka ädla principer och övertygelser som helst går att förhandla bort, i alla fall av en mäktig förhandlingspart som EU. Den komplicerade säkerhetssituationen i norra delen av landet bromsar den ekonomiska utvecklingen och Mali är i desperat behov av stöd utifrån.

I avtalet mellan Mali och EU ingår flera initiativ som var för sig verkar vettiga. Bland annat ska EU finansiera projekt för att stärka ungas möjligheter till inkomster i hemlandet. Men det finns också ett starkt fokus på återtagande av papperslösa och på stärkt malisk gränsbevakning för att förhindra att ännu fler malier tar ökenvägen vidare mot Europa.

Precis som debattörer från Mali har påpekat är det stora problemet att EU och andra givare i ökad utsträckning villkorar utvecklingsbistånd till åtgärder för att stoppa migrationsströmmarna mot Europa. Förutom känslan av att ha blivit förrådda av sin egen regering finns hos många malier en plågsam insikt om att de ansvariga i Malis regering har valt att blunda för den egna hemmaopinionen – och kanske även för sina egna övertygelser – i utbyte mot välbehövlig finansiering från EU. De mer konspiratoriskt lagda tror även att stormakternas ekonomiska och geopolitiska intressen i norra Mali har funnits med på den dolda agendan.

Det är för att förhindra att detta händer i fler länder som Erikshjälpen fortsätter sitt engagemang i bland annat CONCORD:s** expertgrupp för migration. Arbetet syftar till att värna migranters och flyktingars rättigheter. Exemplet från Mali visar att det också handlar om att stå upp för en världsordning där folkvalda i afrikanska länder inte tvingas gå med på krav som urholkar förtroendet för dem på hemmaplan. Kontroversiella internationella avtal som det mellan Mali och EU bidrar till att undergräva legitimiteten hos ledare i unga, sköra demokratier på den afrikanska kontinenten. I förlängningen banar det väg för ökade interna spänningar och i värsta fall statskupper, som i sin tur slår undan många av de resultat som Erikshjälpen och andra organisationer arbetar för. Det vill vi inte se mer av varken i Mali eller någon annanstans. Skärpning EU!

 * Läs det gemensamma uttalandet här: https://www.mynewsdesk.com/se/concord-sverige/pressreleases/dags-att-aendra-riktning-paa-eu-s-flyktingpolitik-1793646
** http://www.concord.se/om-oss/

Kärlek och omsorg – i väntan på en nödvändig förändring

Europa har förändrats åtskilligt på senare år. Alla har vi känt av den skiftade stämningen i Sverige till följd av flyktingkrisen. I radio, på tv, i nyheter och på sociala medier pratas det ihärdigt om landets påstådda begränsningar och problem med invandring.

Det är till denna välfärdsstat, där ovisshet och brist på förtroende kännetecknar asylprocessen, som barn och ungdomar anländer. Dessa barn har upplevt saker som vi knappt kan föreställa oss. Ibland kan vi få en vag aning om vad det kan handla om genom nyheternas rapporteringar.  Men medan vi kan stänga av när obehaget blir för stort kan dessa barn aldrig stänga av sina minnen.

Enligt UNHCR:s årliga rapport mättes i slutet av 2015 den högsta siffran någonsin över människor på flykt i världen. 65,3 miljoner. Barn under 18 år utgör 51 procent av dessa flyktingar1. De är många och barn är särskilt utsatta. De har genomlevt traumatiska upplevelser efter år av krig och månader på flykt. Det finns få säkra flyktvägar och resan är ofta livsfarlig. Risken att utnyttjas av människosmugglare eller utsättas för övergrepp är stor.

Artikel 14 i FN:s allmänna förklaring över de mänskliga rättigheterna framhåller att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.” Sverige har förbundit sig att följa dessa rättigheter. Därmed har vi ett ansvar. Därför uppmanar Erikshjälpen Sverige att utforma nya system för säkra och lagliga vägar, samt garantera allas rätt att söka asyl.

Att komma till ett säkert land där krig och död inte är vardag förändrar dessa barns framtidsutsikter. De får vänner, hopp, mening och utbildning. Något som hade varit svårt i en vardag präglad av krig.

Men – och detta är mycket plågsamt – när dessa barn har fått ett sammanhang i ett tryggt land som Sverige kan deras rötter återigen komma att ryckas upp. Detta till följd av regeringens tillämpning av tidsbegränsade uppehållstillstånd. De innebär att människor som får asyl har ett uppehållstillstånd på högst tre år. För barn som närmar sig 18-årsdagen innebär det att även dessa kan få ett utvisningsbeslut. De tvingas leva med rädslan att på nytt hänvisas till ett land där krig är vardag. Dessa barn förlorar hela det nya sammanhang de byggt upp i Sverige. Dessa barn tvingas ofta, mot sin vilja, att flytta till det land som de från första början flydde från. Så ska det inte behöva vara. Därför uppmanar Erikshjälpen Sverige att vidga asylskälen och återinföra permanenta uppehållstillstånd, samt att stoppa utvisningar av ungdomar till osäkra länder.

Dessa mycket omdiskuterade frågor utgjorde tema för Barnrättsdagarna 2017 som ägde rum i Örebro i slutet av april. Erikshjälpen deltog i konferensen båda för att lyssna och för att berätta hur organisationen arbetar med barns rättigheter i Sverige.

Barnrättsdagarna är världens största konferens om barns rättigheter. Över tusen människor deltog. Allt från myndighetspersoner och lärare till idéburna organisationer var på plats. Temat genomsyrade hela konferensen och schemat var minst sagt späckat med seminarier och föreläsningar, panelsamtal och, som sig bör, många fikapauser med tid för mingel vid montrarna.

Många av deltagarna arbetade direkt eller indirekt med nyanlända barn och ungdomar. Det var märkbart att detta tema berörde de närvarande. Kanske inte konstigt att stämningen blev ganska politisk och att många åsikter gällande Sveriges allt strängare migrationspolitik gjorde sig hörda. När Åsa Regnér, Sveriges barn-, äldre- och jämställdhetsminister gick upp på scenen under konferensens andra dag var stämningen laddad.  Det var tydligt att hon var väl medveten om vilka åsikter som fanns samlade i salen. Här fanns gott om opinionsbildare, både individer och organisationer, som tagit ställning i frågan. Det har även Erikshjälpen gjort.

Politik väcker känslor men kan, och det är ju poängen, förändras om vi är tillräckligt många som står upp för vad vi tycker. Det kan ta tid. Lagar och förordningar ändras inte över en dag. Vad kan vi då göra för att påverka, mer än att visa var vi står?

Ibland känns förändringar långt borta. Den nya begränsningslagen* kommer inte att ändras i en handvändning.  Därför, för barnens skull, är det viktigt att vi agerar medan vi väntar på att en långsiktig förändring ska ske.

Vi kan inte alltid få politiker att byta fot men vi kan ALLTID kämpa för att motverka hat och den segregation som växer i vårt samhälle. Vi kan alltid verka för ett kärleksfullt samhälle. Vi kan möta dem som kommit till Sverige med öppna armar och respekt. Tillsammans kan vi riva murar och bryta fördomar. Hatet får inte vinna! Det, om något, är en vinnande politik.

Jan Eliasson citerade i sitt tal på Barnrättsdagarna några välkända ord som borde bli hela världens motto och som får avsluta detta inlägg. ”Ingen kan göra allt – men alla kan göra något!”

Maria Hansson & Klara Laago
Praktikanter på Erikshjälpens programavdelning

1 UNHCR (2016). Global trends: forced displacement in 2015. Geneve: UNHCR.
* Migrationsverket (2016). https://www.migrationsverket.se/download/18.2d998ffc151ac387159a08f/1485556166482/Infoblad_begr%C3%A4nsningslagen_sv.pdf

Att få vara stolt – en viktig del av utvecklingen

– Har du smakat Dafani? Frågan kom från en ny bekantskap. Jag märkte redan efter kort tid här i Burkina Faso att det var något särskilt med den kartongförpackade burkinska mangojuicen. Jag var en smula förbryllad över vad det var. Juicen var förvisso god, men det kändes som att det fanns något utöver tycke för själva juicen i människors attityd till just denna dryck. Nu tror jag mig veta vad.

Det finns historiker och forskare som menar att ett av de största problem som kolonialismen gett upphov till är att beröva hela befolkningen dess kollektiva självförtroende. Att fråntas rätten till självbestämmande och under decennier domineras av en främmande makt sätter självklart spår i hur ett folk uppfattar sig själva. Trots att decennier av självbestämmande därefter lagts till historien har jag flertalet gånger hört uttryck för detta skadade självförtroende. Uttalanden om att vi afrikaner inte skulle vara kapabla att åstadkomma det ena eller det andra. Detta är naturligtvis tråkigt att höra.

Det är här våra hjältar gör entré. De som säger att visst kan vi, och inte minst vill vi! Här hittar vi inte bara mangojuicen som omvandlar Burkina Fasos nationalfrukt till juice, tillväxt och arbetstillfällen. Här finns jordbrukaren som genom utbildning fått verktyg att säkra familjens försörjning och skicka alla barnen till skolan. Här hittar vi det nigerianska bilmärket Innoson som är sprunget ur frågan varför bilar för afrikanska förhållanden inte skulle tillverkas i Afrika. Här finns också alla de studenter som är de första i sin släkt att ta steget från generationer av jordbruk till att bli ingenjörer, barnmorskor och ekonomer.

En sak har de alla gemensamt; stoltheten. Stoltheten över att ha tagit sig lite längre och gjort lite mer. Över att ha dragit ett strå till den stack av positiv förändring som vi kallar utveckling. En stolthet och ett självförtroende som är övertygade om att kampen för ett bättre liv lönar sig. Många saker behövs för att utveckling ska ske, men man kan vara säker på att det inte går utan att man får vara stolt och tro på sig själv. Så jag dricker gärna ett glas till.

Ossian Matthiessen, praktikant i Burkina Faso våren 2017