Nytt larm om olyckliga barn i ett av världens lyckligaste länder

Sverige anses enligt FN vara ett av världens lyckligaste länder. Ändå blir unga pojkar och framför allt flickor allt olyckligare. Diagnoser för depression ökar kraftigt, enligt färska siffror från Socialstyrelsen. Antidepressiv medicin används alltmer.

Beskeden tycks motstridiga när det gäller lycka och olycka. Olika rapporter pekar åt motsatta håll.
Sverige på FN:lyckoranking: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sa-blir-du-lycklig-pa-djupet
Socialstyrelsen slår larm om fördubbling av antidepressiva läkemedel: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sa-blir-du-lycklig-pa-djupet

I FN:s lyckoranking kommer Sverige på tionde plats, strax efter våra grannländer. Norrmännen är lyckligast, tätt följt av Danmark, Island, Schweiz och Finland. Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i psykologi vid Stockholms universitet, finns ett antal viktiga faktorer som bygger lycka på nationell och individuell nivå, exempelvis BNP och levnadsstandard, förväntade antal friska år i livet, frihet och möjlighet att påverka sitt liv.

Så kommer den motstridiga rapporten från Socialstyrelsen som visar att antalet diagnostiserade patienter med ett första insjuknande i depression har ökat med 20 procent de senaste tio åren. Från 2002 finns mer osäkra siffror, enligt dessa visar diagnoserna en ökning med hela 278 procent jämfört med 2016.
– I första hand en ökning bland unga flickor, men man har också sett att unga pojkar mår sämre. Det är en trend man har noterat och inte riktigt har fulla förklaringar till. Sannolikt finns inte bara en förklaring utan flera, säger Per Hamid Ghatan, sektionschef för rehabmedicin på Akademiska sjukhuset, till Sveriges Television.

Detta är egentligen inga nyheter. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, Mucf, slog larm förra året. https://www.mucf.se/nya-siffror-psykisk-ohalsa-okar-bland-unga
Likaså Bris årsrapport: https://www.bris.se/om-bris/press-och-opinion/pressmeddelande/2017/bris-arsrapport-bekraftar-att-psykisk-ohalsa-okar-bland-barn/

Ångest och ensamhet
Psykisk ohälsa bland unga handlar ofta om panikångest, om ensamhet och om självmordstankar. Dessa problem accelererar när ett barn möter osäkerhet i form av personalomsättning, långa väntetider, slussning mellan olika instanser där ingen ser och tar ansvar för helheten.

Om Sverige är bra på lycka, så är vi riktigt dåliga på barns olycka. Vi har, enligt Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog, en klart sämre utveckling än många andra länder.
– Bris årsrapport är en alarmklocka som beskriver verkligheten för de barn som kämpar för sin rätt till hälsa. Vi kan konstatera att det inte finns någon enkel förklaring till den ökande psykiska ohälsan – men att det är bråttom att bryta trenden.

Inte heller Per Hamid Ghatan ser någon enkel förklaring.
– Det jag tycker är intressant är frågan om samhällsutvecklingen ställer ökade krav på oss människor och det kommer till uttryck att vi mår sämre. Vi har sett vågor av ökningar kring depressioner. Den förra vågen vi såg var efter en period av effektivisering i offentlig sektor i slutet av 1990-talet. Då var det grupper av människor som hade svårt att anpassa sig till förändringen, säger han.

Rättvisa och jämlikhet
Erikshjälpen möter många olika kulturer där vi jobbar med de mest utsatta. Vi ser nöd, orättvisor och lidande. Men vi kan också möta glädje och lycka där vi minst anar det, framför allt hos barn.

Och kanske finns här en förklaring till den svenska negativa trenden med allt större psykisk ohälsa. Lycka, som fenomen, är inte ett fast mått eller entydigt begrepp. Lycka hänger ihop med våra förväntningar på livet, och hur vi upplever att verkligheten motsvarar dessa förväntningar. Och så länge man upplever sin livssituation som hyfsat rättvis i förhållande till omgivningen kan man också känna lycka under svåra livsbetingelser.

Jämlikhet är viktigt för lycka. Därför kämpar Erikshjälpen för att både flickor och pojkar ska ha samma möjlighet till trygghet, utveckling och utbildning. Flickor ska inte behöva gifta sig för tidigt, de ska inte könsstympas eller utnyttjas, de ska får var barn och ungdomar, studera och mogna i sin egen takt.

Kärlek är viktigt
En avgörande faktor för lycka är kärlek till familj och vänner. Erikshjälpen stöttar hela familjen och vill till (nästan) varje pris undvika att barn hamnar på barnhem, där de ofta lever osäkert. Vi jobbar också med barngrupper där barn och unga får vänner, men också inflytande och stöd. Läs mer på www.barnhemskollen.se

– Att ha en kärleksfylld relation till sin make eller maka, sina barn och vänner är oerhört viktigt, säger Henry Montgomery.

Ett närbesläktat uttryck är Tillit. Tillit är centralt för goda relationer och viktig faktor för att känna sig lycklig. Tillit är också avgörande för ett barns utveckling, och FN:s barnkonvention handlar till stor del om barnens behov av tillit till vuxenvärlden. Och det är bara att konstatera att bristerna är enorma på detta område. I kriser och flyktingkatastrofer pantslås tilliten snabbt, och barnens behov sätts ofta på undantag.

Även motgångar kan ge lycka
Henry Montgomery menar att ett visst mått av problem och motgångar också kan vara bra för lyckonivån.

– Lyckan kan gynnas av att vi då och då, inte för ofta, är med om en riktig smäll som har gjort dig riktigt olycklig. Eftersom den lyckan man har är i relation till ett tidigare tillstånd då du har haft det väldigt dåligt. Så en människa som har varit väldigt olycklig kan gå runt hela livet och vara lycklig eftersom att man jämför med hur det var tidigare.
Erikshjälpen är en internationell hjälporganisation med en värdegrund som säger att varje människa är lika viktig. Att slå sig för bröstet för en bra placering i FN:s lycko-liga är knappast vår modell. Många, många barn far illa, också i Sverige. Det har även vi till uppgift att uppmärksamma och motverka, bland annat genom att se barnen och lyssna på vad de har att säga till oss.

Illustration: Annefrid Sjöman

Metoo från en västafrikansk horisont

Många frågor har väckts under de under de veckor som metoo har svept fram över världen och Sverige. Det finns mycket att förfasas över, men den fråga som jag har svårast att skaka av mig är: ”Om så många har blivit utsatta och dessutom tigit så länge i Sverige, världens kanske mest jämställda land, hur illa är det då inte i delar av världen där de flesta kvinnor inte ens vet att de har rätt att säga nej?”  

I östra Burkina Faso, där jag just nu befinner mig, är oönskade tonårsgraviditeter ett växande problem. Inte bara för att det leder till att många flickor slutar skolan i förtid men också för att ”lösningen” i många fall blir att flickor gifts bort, ofta mot sin vilja, innan de fyllt 18. Detta strider mot lagen i Burkina Faso men det är enkelt att få tillstånd om undantag. Att gifta bort flickor redan vid 15 års ålder har mer eller mindre satts i system av föräldrar som till varje pris vill undvika att en dotter blir gravid innan hon är gift och därmed drar skam över familjen.

Preventivmedel kan vara en del av lösningen men det löser inte problemet med de sexuella övergrepp och våldtäkter som till stor del ligger bakom de oönskade tonårsgraviditeterna. En alltför vanlig situation här i Burkina Faso är att skolflickor utnyttjas av lärare eller rektorer som missbrukar sin maktposition genom att kräva sex, ibland i utbyte mot fina betyg eller provresultat. Fattigdomen leder också till att flickor blir särskilt utsatta eftersom de lätt luras eller pressas till att acceptera sex i utbyte mot nya kläder eller annat som tonåringar drömmer om, i Burkina Faso precis som i andra delar av världen.

För att komma åt våldtäkter och annat sexuellt utnyttjande av barn här i Västafrika arbetar Erikshjälpen med att stärka tjejers rättigheter, inklusive rätten att säga nej till oönskat sex. En annan nyckel till förändring är att påverka mäns syn på sin egen roll och att främja en mer ansvarsfull sexualitet. Dessutom krävs ett strategiskt samarbete med en lång rad aktörer i samhället för att sexuella övergrepp ska förhindras och för att tjejer och killar som blir utsatta ska få stöd och hjälp.

Ett av de projekt där det här samarbetet har gett goda resultat finns i norra Benin där Erikshjälpens partner BUPDOS har lyckats bryta det tabu som tidigare fanns kring sexuella övergrepp och ofredanden av flickor. Detta är ett resultat av ett arbete som pågått i många år för att bygga upp säkra system där barn kan rapportera kränkningar av sina rättigheter på ett diskret och säkert sätt, utan att riskera att hängas ut eller bli utsatta för hot eller hämndåtgärder. Idén är att exempelvis en flicka som blivit sexuellt utnyttjad av sin lärare inte på egen hand ska behöva vända sig direkt till polisen med risk för att inte bli trodd eller i värsta fall utsättas för ytterligare kränkningar. Det ska istället finnas vuxna med särskilt ansvar för att fånga upp barnens vittnesmål om övergrepp som sin tur kan ta ärendet vidare till socialtjänsten eller polisen.  Det handlar också om att utbilda poliser och andra aktörer i hur övergrepp mot just barn ska hanteras.

Bara under första halvåret 2017 rapporterades 88 fall av övergrepp till polisen och socialtjänsten i en enda kommun i Benin. Detta är naturligtvis inget att jubla över, men mycket tyder på att det snarast handlar om att en del av det som tidigare var mörkertal nu har kommit fram i ljuset. En metoo-effekt helt enkelt.

Ditt namn blir guld på vågen

Helt nyligen besökte Josephat Torner Sverige. Han kom hit inbjuden av Erikshjälpen för att sprida kunskap om den utsatthet som personer med albinism lever under på många håll i Afrika.

Josephat lever själv med albinism. När han föddes fick hans mamma rådet att förgifta honom eftersom familj, släkt och grannskap annars skulle komma att drabbas av olycka och förbannelse.

Hans mamma lydde inte det rådet. Istället kom hon att bli den som uppmuntrade Josephat att göra något bra av sitt liv och plugga hårt för att en dag kunna hjälpa andra människor. Josephats mamma dog när han fortfarande var ett barn men det självförtroende och det stöd hon gav honom lade en ovärderlig grund för Josephat att bygga vidare på.

”Mamma såg aldrig något fel på mig”, berättar Josephat som växte upp i ett samhälle som i århundraden förföljt personer med albinism. Än idag pågår grova övergrepp, mord och styckningar av personer med albinism.

”Det är motsägelsefullt att kroppsdelar från oss, vi som anses dra olycka över vår omgivning, skulle kunna ge sin ägare rikedom och framgång.”

Foto: Monkberry/Jonas Malmström

I tv-programmet Skavlan i Sveriges Television berättade Josephat den 27 oktober om sin egen uppväxt men också om den namninsamling som han nu genomför. Detta för att om ett år kunna utmana Afrikanska Unionen att ta sitt ansvar för att personer med albinism ska tillerkännas fullt människovärde och komma i åtnjutande av samma skydd och rättigheter som alla andra.

Se gärna Josephat hos Skavlan på svtplay.se och låt ditt namn och din signatur bli guld på vågen för barn och vuxna som lever i stor utsatthet – enbart på grund av sin hudfärg.

Skriv under nu och uppmana också din omgivning att ta ställning! Uppropet hittar du här.

Monica Samuelsson, redaktör Erikshjälpens tidning

Me Too

Har jag varit utsatt för sexuella trakasserier? Vi är många som den senaste tiden har stannat upp och reflekterat. Under hashtagen #MeToo har kvinnor delat berättelse efter berättelse och verkligheten kommit nära.

Exempel efter exempel om sexuella övergrepp och trakasserier från olika miljöer visar på att detta omfattande problem inte handlar om enskilda individer eller situationer. Det handlar om underliggande strukturer, attityder och normer där respekten för varje människas rättigheter och lika värde suddats ut.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Den första artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står i bjärt kontrast mot MeToo-berättelserna. Alla människor, oavsett kön, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt, som det uttrycks i FN:s allmänna förklaring. Alla.

Erikshjälpen är en barnrättsorganisation som alltid utgår från mänskliga rättigheter i sitt arbete. Vårt fokus är på flickor och pojkar, som blir nästa generations män och kvinnor i olika samhällsroller, med möjligheter att bryta destruktiva normer och ta jämställdhet och mångfald till en ny nivå.

I Erikshjälpens Policy för mångfald, likabehandling och jämställdhet sätter vi ord på detta viktiga förändringsarbete:
”Vi måste förändra diskriminerande strukturer, attityder och beteenden samt bryta destruktiva normer som finns i samhället för att få bort de ojämlika förhållanden som finns.”

Arbetet fortsätter, förändring av ingrodda och destruktiva attityder och beteenden tar tid. Att lyfta fram dessa i ljuset är en viktig del.

Och ja, Me Too.

Rättighet i teori och praktik

Musikläraren har kört hårt med sina elever. Under ett par veckors tid har de haft afrikanskt tema. Jag avbryter trummorna med en fråga. Sexorna är inne i en dans men behöver hämta andan.

I går handlade dagen om elevernas upplevelse av andra barns verklighet. Uganda fick utgöra exempel för Rafikis insats. Vi konstaterade att alla barn lär sig räkna ut arean på en triangel. Mänskliga rättigheter finns i skolböckerna även i Uganda. I det som till en början verkar så annorlunda finns det så mycket av likheter.

Sedan flyttar vi oss i tanken till en del av landet där bara hälften av barnen får gå i skola – trots att barnkonventionen gäller även dem. Och att lilla Uganda, med torka och konflikter runt omkring, tar emot fler flyktingar jämfört med Sverige. Det var värt en räkneövning.

Vi pratar om att rektor har ansvar för elevernas trygghet i skolan.  Men hur skulle det fungera om eleverna inte tog ansvar för varandras trygghet? Fakta om barnkonventionen och barns vardag blandas med lek.

Jag frågar eleverna vad som är viktigast att lära sig. En elev tycker att kunskap om vad man äter är viktigast.

– Att livet kan vara så olika i samma stad, säger nästa elev.

Då blir jag nöjd för i det fortsatta resonemanget uttrycker eleven hur nytt det är att förstå att människors liv påverkas av så många olika faktorer. De där långt borta i Uganda framstår nu som enskilda individer. Stereotyperna bleknar något. Och så elevernas återkommande fråga till mig:

– Hur vet du vad barnen där heter och vad de tycker?

Svaret handlar, som alltid, om att lyssna på barnen.

Det jag inte får veta förrän efter besöket på skolan är att det upprättats namnlistor bland eleverna för att ändra på ett beslut. Eleverna har blivit varse att de har rätt att delta i beslut som rör dem själva. När jag lämnade skolan efter dag två hade skolledningen lyssnat in barnens förslag och ändrat sina planer.  Eleverna har fått ett tydligt exempel på att det är möjligt att vara med och skapa förändring.

Vad beslutet handlade om, eller vad konsekvenserna av det ändrade beslutet blev, det vet jag inte. Men jag är glad att det arbete kring barns rättigheter som vi bedriver tillsammans med partners i många länder också har en motsvarighet i Sverige.

Be more political! (Var mer politisk!)

Var mer politisk. Det var det samlade budskapet från de tre panelister som deltog i EU-Cords* 20-årsjubileum i Bryssel i veckan. De tre kom från helt olika sammanhang men menade alla att civilsamhällets röst behövs för att lösa vår tids stora problem.

David Donoghue, f.d. FN-ambassadör från Irland var den som ledde förhandlingarna kring de nya globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030). Han menade att de ideella organisationerna gav ett viktigt bidrag till utformningen av de nya globala målen och att deras argumentation ofta var minst lika stark som politikernas.

Andy Flannagan, politiker från Storbritannien tyckte att kristna måste sluta vara rädda för att engagera sig politiskt, sluta skrika från utsidan, utan istället börja jobba inifrån de politiska partierna.

Sist men inte minst gav Dr Denis Mukwege sin berättelse om hur ett engagemang för kvinnor i Kongo utsatta för utstuderat sexuellt våld har lett honom in i ett modigt påverkansarbete där han utmanar världens ledare att agera. Tyvärr har ekonomiska intressen kring utvinningen av kobolt som behövs för mobiltelefoner och datorer gjort att politiska ledare inte har velat göra något åt en mångårig konflikt i Östra Kongo som har skördat mer än sex miljoner liv. Men för Mukwege har nöden och orättfärdigheten lämnat honom utan val; han måste bli politisk.

Säkert finns det olika vägar att gå för personer och organisationer som har ett ideellt engagemang. Alla måste kanske inte bli politiker och alla organisationer kan inte lobba i EU:s korridorer. Men vi har alla möjligheter, och ett ansvar, att göra något för att påverka vårt samhälle i en positiv riktning.

För Erikshjälpens del handlar det just nu om att berätta om riskerna för barn att växa upp på institution, att kämpa för att Sverige ska återgå till en mer generös flyktingpolitik och att verka för en vidare tolkning av vilka arbetsplatser som kan hantera extratjänster så att så många som möjligt i Sverige får chansen till en meningsfull sysselsättning.

Håll utkik efter Erikshjälpen på barrikaderna!

*EU-Cord är ett nätverk av 24 europeiska biståndsorganisationer som vilar på kristen grund.

Vår tids ikon

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ur Doktor Glas, 1905 Hjalmar Söderberg

I mötet blir vi till.

Att bli sedd är människans djupaste behov. Det börjar redan i människans första minut på mammas mage, att söka moderns blick för att bli till som människa.

Sen bara fortsätter vårt sökande efter tillblivelse i den andre. Ibland till vilket pris som helst. Allt från att stå på scenen och antingen göra succé och bli hyllad till att ställa upp i dokusåpor och utlämna sig totalt i förnedring. Allt för att någon ska se mig och säga: Jag såg dig. Hellre för det vi gör än för den vi är.

I alla tider har det funnits ikoner. För att påminnas om att vi är sedda av Gud. En symbolisk närvaro. En påminnelse om det som är större än jag finns med mig och ser mig, det som ger helhet och perspektiv. Perspektiv på det som är utanför mig och mitt sätt att tolka tillvaron. Som ser mig i befintligt skick och älskar.

När min son var liten bar han ofta ut en stol och filtar i trädgården till mig och sa: mamma kom ut och sätt dig och bara titta på mig. Jag behöver det. Att du ser på mig hela tiden. Han kunde till och med uttrycka sitt behov. Jag skulle bara sitta still och titta på honom i trädgården när han stod på händer, kickade med bollen eller bara helt enkelt när han i den allt mörkare kvällen räddade världen med sitt lasersvärd.

Många var de timmar jag satt där och frös men oavvänt tittade på min lille vackre son som var och varannan sekund kontrollerade att mina ögon var fästa vid honom.

När vi var vid havet och badade och jag gick upp då han ville bada mer, hade vi en överenskommelse. Med jämna mellanrum skulle han titta inåt stranden där jag satt och våra ögon skulle mötas. Ofta vinkade han också och så kunde han bada vidare.

Han blev till i mötet med mig. Och jag blev till i mötet med honom.

Behovet att bli sedd och efterfrågad har i dag fått ett annat uttryck. Det är helt offentligt, öppet gränslöst och ibland pinsamt.

Vår tids ikon, vår mobiltelefon är alltid vaken. Har alltid en fråga på facebook: Vad tänker du på Agneta? Vad gör du Agneta? De som finns bakom dessa fenomen vet hur de ska fånga oss. Anspela på vårt djupaste behov.

Med selfiepinnar som en kan ha framför sig när en går, badar, festar, cyklar etcetera ser den oss dygnet runt. Vi finns till och någon ser oss hela tiden! Vi får snabb direktrespons på sekunden. Den ikonen är alltid laddningsbar.

Att spegla sig i sin mobil och dessutom ta en bild eller filma sig själv om och om igen från sin bästa vinkel, med den snyggaste posen och med full kontroll, gör att vi blir sedda av oss själva. Allt som inte bekräftar den bilden raderas.

Men vi blir inte alltid sedda av den sanna bilden där vi är älskade i befintligt skick, utan av de valda bilderna på oss själva som vi vill vara och som kräver övning för att dölja bristerna.

Vi bär vår ikon som den vore en livlina. Genom den lever och kommunicerar vi, ger oss nya vägar till kontakt. Den speglar oss och dokumenterar varje liten skiftning i humör och hårfärg.

Den ger oss de egna ögonen att bli sedd av. De valda bilderna. De som vi vill visa världen. Inget fel i det. Så gör vi hela tiden. Att kunna bekräfta sig själv på olika sätt är också viktigt och utvecklande.

Det jag tänker på är också vikten av att bli sedd av något utanför mig själv, det och Den som är större än jag och ser mig i befintligt skick, älskar mig för den jag djupast är.

Den kärleken och det perspektivet kanske går förlorat när bilden på ikonen bara är en tillrättalagd bild av mig själv. Speglar jag mig bara i den ryser snart min själ av tomrummet.

Det är i mötet med oss själva och andra som vi blir till. I mötet sker alltid en förändring.

”Titta på mig, mamma. Titta på mig hela tiden!”

Agneta Almqvist, projektledare Alla barn är viktiga

Vad säger nyheterna (om) oss?

Är alla människor lika mycket värda? Om ditt reflexmässiga svar är JA, vill jag råda dig att inte svara för snabbt.

Hur ser vi på romer som tigger utanför våra butiker? På kriminella ungdomar som ställer till bråk i våra städer, eller på ensamkommande flyktingbarn som plötsligt fyller 18 år? Är alla lika värda? Hur ser vi på ”Dom där borta” i förhållande till oss här?

Kanske tänker du att ”andra” är mer inskränkta och fördömande, men att du själv är vidsynt och inkluderande. Just den tanken brukar vara den första varningssignalen. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet.

Min grundläggande profession finns inom journalistiken. Under 25 år har jag sprungit på presskonferenser, gjort intervjuer och skrivit ledarartiklar. De senaste åren blev mer av arbetsledning och mindre fältarbete. Även om jag nu tjänar Erikshjälpen kan jag inte låta bli att följa mina gamla kollegor på landets nyhetsredaktioner. Och nu pågår en intressant kollektiv medial självrannsakan som kan sammanfattas i just denna fråga: Är alla människor lika mycket värda? Det smärtsamma och ärliga svaret är NEJ!

Sveriges Radios program i P1, Medierna, har tagit upp frågan. Redaktionen konstaterar att orkanen Harvey orsakade 60 personers död. Mängder av artiklar har skrivits om detta. Etermedierna har fyllts till bredden. Och det parallellt med den stora monsunkatastrofen i Sydasien, i Indien och Bangladesh som gjort 40 miljoner hemlösa och krävt fler än 1 200 människors liv.

När Medierna-redaktionen räknar artiklar i landets stora rikstidningar finner man 86 stora artiklar om Harvey. 13 handlar om monsunen i Asien, de flesta som små notiser.

I journalistikens värld är detta naturligt. Det finns något som kallas nyhetsvärdering. Den är krass och har vuxit fram genom årtionden av erfarenhet. En nyhet blir bättre och större ju närmare den utspelar sig. Om en olycka händer långt borta är den stora frågan om någon svensk är inblandad. Är svenskar drabbade blir nyheten bättre och mer dramatisk, om inte kan den i bästa fall bli en notis. Också kändisfaktorn är avgörande, ju kändare desto större värde.

Sedan är det bara att konstatera att nyheter från Europa är mer värda än nyheter från Afrika. USA är hetare än Kina och Indien. Det handlar om kulturell relevans. Vi berörs mer av Harvey än av monsunen i Indien. Vi känner oss helt enkelt mer besläktade med amerikanarna.

Medielogiken är inte ond eller dum, den är en spegel av nyhetskonsumenternas intresse, ditt och mitt! Vi är – i snitt – mer intresserade av vår egen sort, och vi bryr oss allt mindre om folk långt bort.

Vad jag vill säga är att detta är en snäv och felaktig världsbild som bör bekämpas. Eller åtminstone kompletteras. Och det gör du genom att vara uppdaterad med andra perspektiv än svenska medier.

Du kan läsa andra nyhetskällor, Reuters eller AP, titta på internationella kanaler som BBC och CNN. Läsa bloggar och hemsidor, eller varför inte Erikshjälpen.se. Ett riktigt tydligt exempel är situationen i östra Afrika. Detta enormt stora område drabbas nu av en torka och katastrof utöver det vanliga, och alldeles för få verkar bry sig.

Erikshjälpen gör allt för att frigöra medel för detta ändamål. Följ gärna vårt arbete och vår rapportering därifrån. Då blir du både klokare och mer vidsynt.

På besök i lattepappa-land

”Min man tillåter att jag arbetar”, säger hon med glittrande ögon och stolthet i rösten.

Vi är halvvägs in i jobbårets absoluta höjdpunkt, det årliga ”globala mötet” där vi samlar alla Erikshjälpens anställda från regionkontoren i Asien, Afrika och Östeuropa. En fantastisk vecka där det är lätt att slås av hur lika vi är, trots att vi kommer från vitt skilda delar av världen. Alla välutbildade akademiker som lätt och ledigt slänger oss med den senaste begreppsapparaten inom rättighetsbaserat utvecklingssamarbete. Påfallande många är också småbarnsföräldrar. Men där någonstans upphör likheterna.

Vår kollega med de glittrande ögonen har just delat sina personliga erfarenheter av jämställdhet i den egna familjen, som en introduktion till förmiddagens arbetspass om just jämställdhet. Efter att ha lyssnat till en av de svenska manliga kollegorna som berättat om pappaledighet och delat ansvar i hemmet är det gripande att höra en berättelse från en småbarnsmamma i en helt annan del av världen, där allt ansvar för hushållsarbete i praktiken vilar på henne.

Visst, möjligheten finns att ta hjälp av svärmor eller någon annan släkting, men det innebär samtidigt att en stor del av ansvaret för barnen övergår till en äldre generation som ofta har en annan syn på barnuppfostran. I värsta fall skulle det kunna sluta med att någon i släkten ser till att familjens dotter blir könsstympad mot mammas och pappas vilja. I valet mellan att helt eller delvis tappa inflytandet över de egna barnen eller att ensam bära ansvaret för allt som måste göras hemma har vår kollega valt det senare.

Medan vi ser en hängiven medarbetare som presterar på topp varje dag i ett krävande arbete för barns rättigheter, finns bakom kulisserna en verklighet av enorma uppoffringar och dagligt dubbelarbete för att få vardagen att gå ihop. Efter jobbresorna väntar högar av disk och tvätt. ”Men min man låter mig ju arbeta”, säger hon återigen med ett leende. Och vi förstår att detta är långt ifrån självklart i ett land där en kvinna som gör karriär och ofta reser i tjänsten inte sällan betraktas som en dålig mor och en usel hustru.

Bland många starka intryck under en intensiv vecka biter sig den här lilla episoden kvar efter dagens slut. Flera konkurrerar inombords. Beundran för de uppoffringar som våra kollegor ute i världen gör för att kunna arbeta med det de brinner för, trots omgivningens oförståelse eller i värsta fall fördömanden. Tacksamheten över att leva i Sverige där det är möjligt för både kvinnor och män att både ha familj och ett intressant arbetsliv – utan omänskliga uppoffringar. Och insikten om att Sverige – trots kvarvarande brister i jämställdheten – ändå är ett unikum i världen.

Vi behöver inte leta oss ens halvvägs till Asien eller Afrika för att inse att vi är enormt lyckligt lottade med våra långa betalda föräldraledigheter och den visserligen underutnyttjade men likväl världsunika möjligheten för pappor att vara hemma med sina barn. Det räcker att jämföra med Belgien för att inse att det är vi svenskar som är ifrån en annan planet.

På den andra planeten, där majoriteten av världens befolkning lever, väljs miljontals flickfoster systematiskt bort. Diskrimineringen har gått så långt att många flickor inte ens får födas, och detta sker inte enbart i Kina och Indien.

Det är lätt, och rätt, att förfasas. Samtidigt får vi se upp så att vi inte sopar de skillnader som kvarstår även hos oss i Sverige under mattan. 4,5 procent av oförklarat lönegap mellan kvinnor och män är 4,5 procent för mycket. Sjukskrivningar för utmattningssymptom bland kvinnliga akademiker ökar oroväckande. En anledning tros vara att svenska kvinnor i vår tid överlag tar det största ansvaret för det obetalda hushållsarbetet. Låt oss erkänna och bekämpa sprickorna även i den svenska – för omvärlden så exotiska – ”lattepappa-fasaden”, utan att för den skull ge upp det stora slaget om jämställdhet som just nu pågår i de länder som våra internationella kollegor kommer ifrån.

Att mötas i ögonhöjd

Det finns människor som får en att växa. Som gör att man känner sig sedd och bekräftad. Och så finns det härskartekniker som andra använder för att trycka till och förminska sin omgivning.

Det går ganska snabbt att i minnet leta fram upplevelser av båda slag. Testa själv! Hittar inte också du direkt tillbaka till situationer och personer som du upplevt plockat fram det bästa i dig? Jag hoppas det. Och kanske också sammanhang och människor som haft motsatt inverkan. Det kan vara smärtsamt att bli påmind om.

Det är gott att tänka på de förstnämnda. Jag skulle lätt kunna namnge några personer som var sådana där nyckelspelare under min egen barndom och uppväxt. Personer som ingav mig känslan och övertygelsen att jag dög. Att mina åsikter också var viktiga. Att jag absolut skulle kunna lyckas med mina föresatser i livet, bara jag lade manken till.

Tänker på det där med människosyn efter att ha sett Tom Alandhs dokumentär Krokiga vägen till Lyckliga gatan på SVT Play. Se den gärna om du inte redan gjort det.

Alandh har en underbar förmåga att spegla det där älskvärda i varje människa. Han får det att gå rakt genom rutan och landa som kärlekskrusningar hos oss som tittar och lyssnar. Vilken gåva!

Tänker att det berör något som pastorn och författaren Tomas Sjödin så pricksäkert satt fingret på. Det här om människosyn. Att det handlar om att se på en människa på ett sådant sätt att hon frivilligt väljer att se tillbaka. (Fritt återgivet).

Att få en människa att växa och tro på sina möjligheter. Att låta henne förstå att hon är en viktig bit i det stora pusslet. Att tavlan inte är komplett utan henne. Att hennes tankar och åsikter spelar roll. Det förutsätter just det där. Att det finns människor runt omkring som ser och bekräftar. Som inte viker ned blicken utan finns tillgänglig för ett möte – i ögonhöjd.

Monica Samuelsson