Musikläraren har kört hårt med sina elever. Under ett par veckors tid har de haft afrikanskt tema. Jag avbryter trummorna med en fråga. Sexorna är inne i en dans men behöver hämta andan.
I går handlade dagen om elevernas upplevelse av andra barns verklighet. Uganda fick utgöra exempel för Rafikis insats. Vi konstaterade att alla barn lär sig räkna ut arean på en triangel. Mänskliga rättigheter finns i skolböckerna även i Uganda. I det som till en början verkar så annorlunda finns det så mycket av likheter.
Sedan flyttar vi oss i tanken till en del av landet där bara hälften av barnen får gå i skola – trots att barnkonventionen gäller även dem. Och att lilla Uganda, med torka och konflikter runt omkring, tar emot fler flyktingar jämfört med Sverige. Det var värt en räkneövning.
Vi pratar om att rektor har ansvar för elevernas trygghet i skolan. Men hur skulle det fungera om eleverna inte tog ansvar för varandras trygghet? Fakta om barnkonventionen och barns vardag blandas med lek.
Jag frågar eleverna vad som är viktigast att lära sig. En elev tycker att kunskap om vad man äter är viktigast.
– Att livet kan vara så olika i samma stad, säger nästa elev.
Då blir jag nöjd för i det fortsatta resonemanget uttrycker eleven hur nytt det är att förstå att människors liv påverkas av så många olika faktorer. De där långt borta i Uganda framstår nu som enskilda individer. Stereotyperna bleknar något. Och så elevernas återkommande fråga till mig:
– Hur vet du vad barnen där heter och vad de tycker?
Svaret handlar, som alltid, om att lyssna på barnen.
Det jag inte får veta förrän efter besöket på skolan är att det upprättats namnlistor bland eleverna för att ändra på ett beslut. Eleverna har blivit varse att de har rätt att delta i beslut som rör dem själva. När jag lämnade skolan efter dag två hade skolledningen lyssnat in barnens förslag och ändrat sina planer. Eleverna har fått ett tydligt exempel på att det är möjligt att vara med och skapa förändring.
Vad beslutet handlade om, eller vad konsekvenserna av det ändrade beslutet blev, det vet jag inte. Men jag är glad att det arbete kring barns rättigheter som vi bedriver tillsammans med partners i många länder också har en motsvarighet i Sverige.