Senaste åren har det talats mycket om Sveriges utanförskapsområden. Polisen har en lista med identifierade sådana. Definitionen är ett geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället. Detta påverkar förstås hela bostadsområdet men självklart är det endast ett fåtal som faktiskt är kriminella.
Klyftorna mellan de barn i Sverige som har det bra och de som lever i socioekonomiska svårigheter har vidgats och gapet är väldigt stort. I en jämförelse mellan OECD-länder har Sverige halkat ner från att ha legat i topp med minst gap till plats 23. Många barn bor just i dessa ”utanförskapsområden”.
När Barnombudsmannen samtalat med barn som lever i dessa områden berättar barnen ändå om kärlek till sin hemort. Det tycker jag värmer. För visst vill vi att alla barn ska känna kärlek till den plats där de växer upp.
Jag känner igen den där stoltheten från när jag själv arbetade med barn just i ett utsatt område. Men sanningen är att jag också mötte barn som, när de besökte andra delar av stan, helst inte ville säga varifrån de kom. En del barn upplevde att människor hade fördomar och att detta gav dem en negativ stämpel.
Hur Sverige ska ta sig an och motverka segregationen är en av de stora frågorna som i dag debatteras av både det offentliga och av civilsamhällsorganisationer. Så gjordes även under årets Almedalsvecka.
En ny myndighet, DELMOS (Delegationen mot segregation), inrättades i januari. De poängterar att det inte är ett område som är problemet utan relationen mellan områden som har socioekonomiska utmaningar och områden som är socioekonomiskt starka. Att segregation är hela kommunens problem.
Jag funderar på om vi kanske behöver se på problemet ur ett nytt perspektiv. Det görs många insatser av både myndigheter och civilsamhälle i våra utanförskapsområden. Är det kanske insatser i de mer socioekonomiskt starka områdena som behövs för att lösa problemet? Glömmer vi som lever i de ”starka” områdena att de som inte har möjlighet eller väljer att bo här är lika mycket värda och har samma rättigheter som oss andra? Är det kanske vi som bidrar till att spä på problemet när vi inte vill bo i vissa områden eller ens vågar gå dit eller umgås med dem som bor där? Vill vi ha, och ser vi fördelarna med, mångfald och ett integrerat samhälle?
Det finns socioekonomiskt starka områden där invånarna protesterar då det exempelvis planeras boenden för nyanlända. Men det finns också socioekonomiskt starka områden där invånare går samman och planerar för hur de bäst ska välkomna sina nya grannar och få dem att känna sig välkomna.
Genom mitt arbete på Erikshjälpen har jag mött många enskilda individer och organisationer som engagerat sig för att nyanlända ska känna sig välkomna. De berättar om hur dessa nya vänner berikat deras liv och organisationer. Erikshjälpen vill vara med och skapa ett samhälle där alla barn med stolthet vågar berätta var de kommer ifrån. Vill du också vara med och göra det?